De stora humanisterna

Vilka var de mest betydelsefulla humanisterna under renässansen och vad präglade deras tänkande? Den som undrar över det har stort utbyte av Jonathan Arnolds The Great Humanists: An Introduction. Arnold är anglikansk präst och historiker, verksam vid University of Oxford. Renässanshumanismen är hans specialområde och han har tidigare främst skrivit om den engelske humanisten John Colet. Med Arnolds senaste bok får vi en utomordentlig översikt i detta breda ämne som spänner över en hel epok, från 1300-talets början till mitten av 1500-talet.

I inledningen går författaren igenom olika definitioner av ”humanism”, och han lutar sig särskilt mot en av auktoriteterna på området, Paul Kristeller, vars definition lyder: ”en i medeltida retorisk tradition grundad rörelse, som återupplivade den klassiska antikens språk och litteratur. Humanisterna var inte filosofer, utan litterära män och kvinnor.” Arnold nyanserar sedan denna definition genom att framhäva att humanisterna visst hade ett filosofiskt intresse, vilket återupptäckten av Platon och nyplatonismen är ett bevis på, men att de inte delade högmedeltidens logiska, analytiska och metafysiska fokus i filosofin. Arnold klargör också att det inte handlar om den sekulariserade versionen av humanism som dykt upp i vår tid, utan om den kristna renässanshumanismen.

I The Great Humanists presenteras 15 gestalter från sex europeiska länder. Italien: Francesco Petrarca, Lorenzo Valla, Marsilio Ficino, och Giovanni Pico della Mirandola. Nederländerna: Rudolf Agricola och Erasmus av Rotterdam. Tyskland: Johannes Reuchlin och Philip Melanchthon. England: John Colet, Thomas More, Thomas Linacre, William Grocyn och Thomas Lupset. Frankrike: Jacques Lefèvre d’Étaples. Spanien: Juan Luis Vives. Det fanns ju visserligen också kvinnliga renässanshumanister, men Arnold motiverar att de har utelämnats med att ovanstående manliga gestalter hade större inflytande. Några kvinnor omnämns dock i bokens inledning, däribland Margaret Roper, dotter till Thomas More.

Författaren upplyser om de kontakter som humanisterna knöt med varandra över nationsgränserna. De besökte varandra och utgjorde så småningom ett internationellt, om än informellt, nätverk. Nästan alla kom förr eller senare till Italien. Holländaren Rudolf Agricola var en av de första som förde den italienska humanismen till det som i dag är Nederländerna och Tyskland. Tysken Johannes Reuchlin mötte Pico della Mirandola i Florens, vilket inspirerade honom till att studera hebreiska och fördjupa sig i judisk kabbala-mystik. Efter att ha lärt känna Marsilio Ficino och Pico della Mirandola fick fransmannen Jacques Lefèvre d’Étaples upp ögonen för Platon och nyplatonismen. Erasmus av Rotterdam, John Colet, Thomas More och Juan Luis Vives sammanstrålade vid flera tillfällen i London och i Oxford och blev nära vänner.

En relativt vanlig uppfattning är att renässanshumanisterna banade väg för reformationen. Vissa protestantiska reformatorer fångade förvisso upp humanisternas kritiska förhållningssätt. Men Jonathan Arnold påpekar vid upprepade tillfällen, att ingen av de i boken presenterade humanisterna strävade efter en skilsmässa med Rom. Av de presenterade gestalterna ligger Melanchthon närmast de protestantiska reformatorerna. I Arnolds porträtt av honom framträder en person som systematiserade Luthers tänkande till en metodisk teologi, men som samtidigt värnade om kyrkans enhet. Det finns också uppenbara skillnader mellan humanisterna och de protestantiska reformatorerna, som Arnold inte berör. För det första hade humanisterna en mer positiv människosyn än vad exempelvis Luther och Calvin hade. För det andra pläderade de just inte för sola scriptura (Skriften allena) utan vurmade för god litteratur generellt, inklusive förkristen sådan. Sambandet mellan renässanshumanisterna och den katolska reformen eller förnyelsen kommenterar författaren inte i någon större utsträckning.

Ett genomgående karaktärsdrag hos renässanshumanisterna är att de var orädda, debattglada och inte drog sig för att ge sig in i kontroversiella frågor. I det sammanhanget är det viktigt att se att humanisterna byggde sina ställningstaganden på gedigen kunskap. Den samhällskritik som Thomas More uttrycker i Utopia utgår från Platons Staten och från hans stora allmänbildning. Tack vare sin solida kunskap kunde Thomas More peka på orättvisor i England och i 1500-talets Europa i stort, och i stället skissa på ett alternativt samhälle. Vidare hade renässanshumanisterna respekt för den katolska kyrkans tradition men kunde samtidigt ifrågasätta aspekter i den. Så till exempel visade Lefèvre d’Étaples, i motsats till vedertagen patristisk bibeltolkning, att det (förutom Jesu mor) fanns tre olika kvinnor med namnet Maria i evangelierna och därmed kunde ett tydligare porträtt av Maria Magdalena tecknas. Den teologiska fakulteten vid Paris-universitetet var dock skeptisk till de nya rönen. Ett annat exempel är den italienske filologen Lorenzo Valla som ifrågasatte påvedömets påstådda rätt till jordegendom och andra tillgångar. Lorenzo Valla argumenterade utifrån en noggrann läsning av dokument, som utgav sig för att vara från kejsar Konstantin, men som Valla menade var förfalskade.

Arnold visar hur framför allt de italienska humanisterna sätter människan i centrum, de talar gärna om ”människans värdighet”. Perspektiven är samtidigt påfallande olika. Marsilio Ficinos positiva människosyn märks i hans perspektiv på det gudomliga i människans själ, en föreställning han hämtat från Platon. Arnold påstår för övrigt att det var Ficino som myntade begreppet ”platonsk kärlek”. Petrarca, som ofta har kallats renässanshumanismens fader, begrundar vad som kännetecknar ett lyckligt liv. Själv kämpade han med depressioner och i självbiografin Secretum (Min hemlighet) beskriver han sin egen olyckliga kärlek. Min hemlighet är en fiktiv dialog mellan Petrarca och Augustinus av Hippo. Augustinus och bland andra stoikern Seneca menar att ett lyckligt liv till stor del beror på människans egen vilja (hur hon väljer att se på sitt liv) och huruvida hon kan kontrollera sig själv och sina begär. Lorenzo Valla, å sin sida, är den riktige livsnjutaren och han finner stöd för sin uppfattning hos de hedonistiska epikuréerna. Valla argumenterar för att den kristna kärleken till nästan, och glädjen med Gud, är den högsta formen av njutning.

Omsorg om utbildning var en annan central angelägenhet för humanisterna. Erasmus av Rotterdam skrev teoretiska texter om normer och metoder för pedagogik och undervisning, medan Agricola och i synnerhet Melanchthon författade läroböcker som blev mycket populära i grund- och gymnasieskolor, men även på universitetsnivå. Arnold gör gällande att av Melanchthons omfattande författarskap, är det just hans läroböcker som inneburit det största bidraget till eftervärlden. Humanisterna var övertygade om att god litteratur leder till visdom, andlig mognad, god moral och vältalighet. De var överens om att läsningen formar tänkesättet (forma mentis) som i sin tur präglar handlingarna. Arnold visar att det emellertid rådde oenighet i fråga om retorikens, vältalighetens, ställning. De flesta betraktade språk och retorik inte blott som praktiska medel utan menade, att de var de filosofiska och teologiska sanningarnas själva uttryckssätt. Såsom ikoner pekar på och återspeglar en gudomlig verklighet, så var språk och talekonst intimt förknippat med vishet. Humanisterna citerade gärna Cicero: ”Vältalighet är ingenting annat än visdom som talar utförligt.” (Nihil enim est aliud eloquentia nisi copiose loquens sapientia.) Pico della Mirandola och de engelska humanisterna John Colet och William Grocyn varnade däremot för att upphöja talekonsten till ett egenvärde.

Humanisterna kom också in på kristendomens förhållande till andra religioner, kulturer och filosofiska åskådningar. Ficino gav företräde för kristen tro men hävdade ändå att filosofer som Aristoteles och Platon, liksom judendomen och islam, alla sökte sanningen på en jämbördig nivå. Tillsammans bidrog de olika filosofiska skolorna och religionerna till helheten. Ett annat exempel på en holistisk ansats är Pico della Mirandolas reflektioner i boken Heptaplus, om skapelsen. Här försöker Pico skapa en syntes mellan skapelseberättelserna i Första Moseboken och i Platons dialog Timaios.

Hos flera humanister fanns intresse för och uppskattning av det hebreiska språket och judisk tradition. Juan Luis Vives, vars föräldrar var conversos, det vill säga konvertiter från judendomen till den katolska kyrkan, hyste interreligiösa föreställningar om hela människosläktets enhet. I De Veritate Fidei Christiane (Om sanningen i den kristna tron) menar Vives: ”Ty i sin lag förenar och sammanför Kristus människor, hur olika de än må vara, i god vilja, genom att undervisa dem att vara som bröder och systrar, eftersom de är barn till en och samme Gud.” Trots sådana uttalanden, kunde Vives i andra sammanhang tydligt ta avstånd från judendomen.

Några av renässanshumanisternas verk har översatts till svenska: Petrarcas Min hemlighet, Pico della Mirandolas Om människans värdighet, Thomas Mores Utopia, och Erasmus Dårskapens lov. Med Arnolds The Great Humanists i handen får dessa böcker en bakgrund och ett sammanhang. För en svensk läsekrets kan det också vara värdefullt att för vår egen tid dra lärdom av renässanshumanisternas syn på kristen tro och dess roll i samhället. För egen del anser jag att strävan efter att undvika sekterism, betoningen på bildning, det fria och kritiska tänkandet samt den positiva människosynen är särskilt tilltalande. The Great Humanists är därför en stor hjälp för den som vill sätta sig in i renässanshumanismens värld och som söker en övertygande och inspirerande form av kristen tro i dag.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.