De utslagnas ironiske förkämpe

Bengt Thorell, adjunkt och uppsalabo, hyser djupt intresse för den kontroversielle västtyske författaren Heinrich Böll. I sju essäer under den gemensamma titeln Heinrich Böll – den ömsinte utmanaren (Katolska Bokförlaget Stockholm/Uppsala, cirkapris 42:-) ger han en välbehövlig översikt av Bölls författarskap.

Thorell bemödar sig om att noggrant gå igenom Bölls viktigaste verk i kronologisk ordning. De båda första avsnitten i boken är biografiska. Från början var Bölls familj bosatt i Holland och bestod av skeppstimmermän, som flyttade uppför Rhen och slutligen slog sig ned i Köln. Oftast är handlingen i Bölls verk förlagd till hans hemstad. Författaren känner sig bunden till Köln men är också kritisk i många avseenden. Han påminner om att staden förrådde sin judeförsamling. Men Böll tycks glömma att många judar gömdes undan eller hjälptes över gränsen på ett sätt som han själv skildrar i Biljard klockan halv tio, påpekar Thorell.

Heinrich Böll var inkallad under kriget och kom tillbaka från ett krigsfångeläger i september 1945. Thorell framhåller att han skildrat kriget och förödelsen känsligt och upprört men också nyktert och sakligt. Kyrkan, armen och staten drabbas av hans anklagelser. Här tappar han ofta sinnet för proportioner och mister sin vanliga humanitet, anser Thorell, som en smula förnumstigt använder pekpinnen. Nog är det väl ganska lätt att förstå Bölls indignation …

Det politiska skämtet är ett begrepp i Köln, menar Bengt Thorell. Bölls ”Humanität” framträder i hans kritik och opposition ”på ett uppenbarligen nedärvt kölnskt sätt”. Begreppet ”frihet” är centralt hos Böll. Han vet vad som ligger bakom, och även hur det är att sakna friheten. Ständigt ger han uttryck åt sin lidelse för det ”humana”, för de små människorna, de utstötta. Många har därför förvånats över hans sympati för kommunismen, särskilt som han kritiserat DDR, Stalinpakten och förtrycket i Ungern. Böll befann sig i Prag 1968, när de sovjetiska trupperna ryckte in, och han har kallat Tjeckoslovakien ”en kulturkyrkogård”. Han har också kritiserat den behandling som vetenskapsmän och författare utsatts för i Sovjet. Uppenbarligen är Böll lika obekväm i öst som i väst!

Ett av de biografiska kapitlen i Thorells bok har som utgångspunkt romanen Biljard klockan halv tio (1959, i svensk översättning 1961), där Böll gör upp med det förflutna, med nazismen såväl som med ”das Wirtschaftswunder”. I boken firar geheimrådet Fähmel sin 80-årsdag, vilket leder till funderingar hos släktens tre generationer över gångna tider. Hitler och nazismen nämns aldrig i romanen – det talas om människor som tagit del av ”buffelns sakrament”. Ännu lever människor, som njuter av ”buffelns sakrament”. Ofta har de nått höga positioner inom Förbundsrepubliken. Men Böll skildrar bara, vad som hände, betonar Bengt Thorell. Han skriver aldrig om hur uppgörelsen bör ske. Familjen Fähmel blir en symbol för det tyska folket. Dess medlemmar har gått igenom många svårigheter och försöker bli kvitt den tunga börda som det förflutna alltid utgjort. Heinrich, 80-åringen, har förlorat sin son och därmed också sin förmåga att skratta. Arkitekten Robert har aldrig byggt hus, bara sprängt och rivit. Johanna har varit alltför konsekvent och därför drabbats av sinnessjukdom. Schrella är den statslösa asketen, som ingenstans finner ro. De är alla ruiner sedan kriget, oförmögna att befria sig från det förgångna.

Sitt verkliga genombrott fick Heinrich Böll med romanen En clowns åsikter (1963, på svenska 1964). I Tyskland uppfattas boken nästan uteslutande politiskt – felaktigt, har Böll själv sagt. Redan första året trycktes boken i fyra upplagor med sammanlagt 114 000 exemplar. Huvudpersonen Hans Schnier, av förmögen protestantisk familj, bryter med sin omgivning och utbildar sig till clown. Slutligen gör han bankrutt, i alla avseenden. I denna situation tänker han tillbaka på sitt liv, och läsaren får följa hans reflexioner. Thorell ger en lång detaljerad redogörelse för händelseförloppet och tankarna i romanen. Clownen har många åsikter, främst om politik, om kyrkan och om äktenskapet. Han angriper vidare det sexuella bigotteriet. Någon kärlek som endast är av kroppslig art kan inte existera, menar han – en själslig beståndsdel finns alltid. Kritiken mot katolska kyrkan väckte våldsamt rabalder, och många kritiker verkade övertygade om att clownens synpunkter, ur grodperspektiv, var Bölls egna. Man måste akta sig för att identifiera, menar Thorell, men nog verkar mycket i Bölls berömda roman bära det självupplevdas prägel.

I ett avsnitt med rubriken Det intelligenta skämtet visar Bengt Thorell att Heinrich Böll blir mer och mer intresserad av författarskapets stilistiska sida. Han experimenterar i sina senaste böcker med form och komposition. Den förbryllande novellen Olovligt undanhållande (1964, svensk översättning 1966) kallar Thorell för ”ett intelligent skämt med läsaren”. I den invecklade berättelsen redogör en medelålders man för de två stora upplevelserna i sitt enahanda liv, militärtjänsten respektive kärleken och oskulden. Men huvudsaken är titeln och vad den innebär. Hjälten Wilhelm Schmölder – förnamnet får man veta först i slutet – tar sig tjänstledighet för att bevista sin mors begravning och håller sig sedan undan från tjänsten en vecka, vilket leder till fängelse. Orsak: kärleken. Men det är inte bara undanhållandet från militärtjänst som Böll avser med titeln. Tjänst är också nationstillhörighet, religionstillhörighet. Tjänst innebär tvång och ofrihet. Man skall undanhålla sig från det som myndigheterna tvingar en till, det som man inte gör av fri vilja. ”Här framstår Böll helt enkelt som katolsk kölnare, som tänker självständigt och äkta katolskt”, är Thorells reflexion.

Kriget spelar ofta en väsentlig roll i Bölls romaner, så även i Grupporträtt med dam (1971; 1972), berättelsen om en tysk kvinna i 50-årsåldern och hennes liv. Boken är en rapport med den mest häpnadsväckande detaljrikedom. Leni, ”ett geni i sinnlighet”, är på sätt och vis oberörd av kriget. Läsaren får sällan veta, vad hon tänker, endast yttre händelser. Kanske tänker hon inte? Hennes oberördhet är ett slags renhet och oskuld. Hon är en oskyldig människa i metafysisk mening, fastslår Thorell.

Om renhet handlar också Heinrich Bölls senaste roman Katharina Blums förlorade heder (1974; 1975). Thorell nämner inte att själva kvinnonamnet är symboliskt: Katharina betyder den rena, och blomman är en bild för orördheten. Romanen är ett utfall mot Springerpressen (BildZeitung) och hetsen mot terroristgrupperna, i synnerhet mot Ulrike Meinhof. Men, som Thorell påpekar, Ulrike Meinhof är skyldig. Böll konstruerar ett fall med en oskyldig och sympatisk kvinna, Katharina Blum, som förföljs. Greppet är ohederligt, det vill man hålla med om. Men i övrigt verkar Springerpressen alltför oförstående till Bölls angrepp, som inte kan sägas vara obefogat. Det är dessutom ställt utom tvivel ätt Böll är motståndare till våld och därigenom till terrorism.

Böll är en utmanare. Detta drag har Thorell velat framhålla i titeln. Han utmanar militärer, präster, industrimän, politiker, kulturpampar, poliser, journalister, f.d. nazister. I Inte ett enda ord visar han att ingen kan få hjälp utan att själv göra en insats, i Hus utan väktare behandlar han krigsänkornas svåra situation. Böll är en katolsk diktare men angriper ofta kyrkliga myndigheter, inte minst för deras beteenden under hitlertiden.

Thorell kallar Böll för ömsint utmanare. I hans böcker skildras ofta obetydliga och utslagna, rädda och misshandlade människor. Hos dem möter man kärleken och renheten; de representerar det sant mänskliga. Det tyska samhället kräver mycket av sina medlemmar. Böll skriver gärna om dem som inte har bestått proven. Dessa gestalter är aldrig svarta eller vita; Böll är skarpsynt även beträffandederas brister. Kärlek gör inte blind, menar han. Kanske är det därför, som han är så kritisk mot den katolska kyrka som han visat sig vilja tillhöra?

Vad man vill invända mot Thorells bok är att den ofta innehåller alltför långa referat av Bölls böcker, som ibland ställer analyserna i skuggan. Språket skulle dessutom ibland ha behövt en noggrannare genomgång. Men intrycket är övervägande positivt. Boken är lättläst – alla titlarna nämns på svenska, ett exempel som jag har följt. Man får en grundlig förteckning över Bölls skrifter. Bengt Thorell har givit en känslig och insiktsfull introduktion till ett av samtidslitteraturens mest intressanta författarskap.