Är livet en demokratisk rättighet?

Rubriken är vald i vällovligt provokativt syfte: är de mänskliga rättigheterna, och då isynnerhet den enskildes rätt till liv (utan vilken övriga mänskliga rättigheter mister något av sin attraktivitet) något som har sin yttersta grund i samhällets samtycke – och alltså något som skulle kunna avskaffas för att tillgodose eventuella högre intressen, t ex den kollektiva livskvaliteten – eller är denna rätt, försåvitt den existerar, fastmer grundad på någonting (vad?) i människans ”väsen”, ”natur”, e dyl? Mycket beror av hur man vill svara på den frågan.

De flesta skulle troligen hävda att svaret på den frågan är självklart: varje människa har rätten till liv, frihet och personlig säkerhet (FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, art. 3). På frågan varför varje människa har denna rätt skulle de flesta likaledes sannolikt svara att om denna rätt förnekades, så skulle detta få förödande konsekvenser. Detta svar skulle möjligtvis anses som fullt tillräckligt; det skulle kanske också anses som en rent akademisk angelägenhet att söka tränga längre ned till de mänskliga rättigheternas eventuella urgrund.

Men att svaret inte alls är självklart, det framgår med makaber tydlighet av en debattartikel av docenten Stig Melander – som är överläkare vid kvinnokliniken, centrallasarettet i Norrköping – i Läkartidningen 38/1978 (Individen inom och utom livmodern). Saken gäller medicinsk etik i allmänhet och den ofödda individens rätt till liv i synnerhet. Melander slutar med en vädjan om synpunkter och riktlinjer från regering och riksdag, statskyrkan och frikyrkorna och från dem som uppehåller lärostolarna i etik och livsåskådningslära vid universiteten för att – om möjligt – finna en lösning på de problem han framställt. Veterligen har i skrivande stund ingen av de apostroferade instanserna reagerat – regering och riksdag kan förebära regeringskrisen som ursäkt. Melanders vädjan gäller det för närvarande allvarligaste moraliska problemet i vår civilisation. Det skulle vara tragiskt, men symptomatiskt, om den fick förklinga ohörd.

Det vore oerhört förmätet att framträda med anspråk på att kunna lösa de problem som ligger bakom Melanders fråga. Men eftersom han också riktat sig till frikyrkosamfunden är det på sin plats om man åtminstone antydningsvis hänvisar till en människosyn som traditionellt dominerat inom ett av de större svenska frikyrkosamfunden, den katolska kyrkan. De principer som ligger till grund för katolsk moralteologi åberopar på denna punkt inte någon övernaturlig legitimering. Personer med olika religiösa ståndpunkter – eller avsaknad av sådana ståndpunkter – borde därmed kunna finna åtminstone en utgångspunkt, positivt eller negativt, i dessa tankegångar, för att kunna inleda ett meningsutbyte om denna livsfråga, i det ordets djupaste bemärkelse.

Men först en kort redogörelse för Melanders ärende.

En ultraljudsundersökning på ett i det närmaste fullgånget barn visade att detta hade en mycket stor s k vattenskalle. Den enda möjligheten att få ut barnet var att tillgripa kejsarsnitt. Men om barnet skulle tas ut intakt innebar detta stora risker för häftiga blödningar och att livmodern eventuellt måste avlägsnas. Efter samråd med föräldrar och kolleger tömdes innehållet i barnets huvud medelst en sug, varefter Melander kunde utföra kejsarsnitt, som förlöpte komplikationsfritt. Barnet dog naturligtvis av ingreppet.

En av Melanders kolleger, som inte varit närvarande vid ingreppet, missuppfattade den muntliga redogörelsen för förloppet och fick chockerad uppfattningen att ingreppet i barnets huvud skett efter kejsarsnittet inför öppen ridå. Om det hade gått till på det sättet hade den ansvarige läkaren sannolikt ställts inför rätta. Men nu skedde ingreppet ”på ett diskret och etiskt acceptabelt sätt bakom en döljande livmodervägg”. ”Det råder faktiskt i Sverige för närvarande det förhållandet, att på ena sidan om livmoderväggen råder en rättssituation, på andra sidan en annan rättssituation. Det är ett anmärkningsvärt sakernas tillstånd.”

Melander påpekar några följder av det rådande rättsläget:

Konsekvenser av rådande abortpraxis

A. Det är en allmänt accepterad uppfattning att säkert konstaterat ryggmärgsbråck hos fostret bör leda till abort, eftersom detta tillstånd leder till besvär (förlamning av nedre delen av kroppen, inkontinens m m) som enligt samma uppfattning är ett lidande för såväl personen med ryggmärgsbråck som dennes omgivning. Om alltså ett förutsett lidande är tillräcklig grund för abort torde å andra sidan mongoloism inte vara en sådan grund, eftersom enligt vedertagna åsikter den mongoloide själv inte uppfattar sitt tillstånd som ett lidande. Men abort tillgripes i stigande omfattning på mongoloida foster. En annan abortindikation (vilken?) än ett förutsett lidande måste alltså ligga till grund för beslut att företa sådana aborter – om nu sådana beslut alls bygger på någon medveten motivering av annat än estetisk art.

B. Möjligen kan i framtiden anlag för t ex sockersjuka eller cancer säkert fastställas hos foster. Om sockersjuka och cancer anses vara tillräckliga indikationer för abort kan det läget uppstå att halva Sveriges befolkning försvinner. Sockersjuka och cancer är mycket vanliga sjukdomar. Gör tankeexperimentet att de vore mycket ovanliga. Ingen skulle då, enligt Melander, göra några invändningar mot att några få havandeskap avbröts p g a konstaterad sockersjuka eller cancer hos fostret. Kvantiteten tillämpas alltså som etisk norm i det allmänna rättsmedvetandet.

C. De flesta skulle reagera om t ex oönskat kön hos fostret anfördes som skäl för abort. Men detta är hyckleri om man samtidigt förklarar sig vara för fri abort och för den havande kvinnans suveräna rätt att bestämma över det blivande barnets liv och död.

D. Den biologiska ingenjörskonsten har öppnat vägen till genmanipulation och därmed perspektivet av ett mänsklighetens A- och B-lag.

E. Det är under rådande omständigheter svårt att på ett trovärdigt sätt förklara för handikappade att de skulle vara önskade samhällsmedborgare.

Två normsystem på kollisionskurs

Melanders dilemma kommer sig av att två normsystem för närvarande håller på att kollidera. De flesta människor ställs inte inför ett personligt avgörande mellan dem båda, men för läkare och sjukhuspersonal på kvinnokliniker blir ett ställningstagande ofrånkomligt. Å ena sidan finns en värdering som kan grundas på vanlig moralisk intution, common sense och västerländsk tradition. Den dikterar att de mänskliga rättigheterna har sitt ursprung i människans natur. Å andra sidan finns uppfattningen att de mänskliga rättigheterna i åtminstone ett väsentligt grundas på politiska beslut.

Den enskilda individens rätt till liv existerar enligt den första uppfattningen före det att och oberoende av om samhället finner för gott att meddela sitt tillstånd att utöva denna rättighet. Påståendet gäller också om han är vanskapt, efterbliven, bärare av ärftliga sjukdomar, eller om hans omgivning bestämt att hans liv skall anses ”meningslöst” eller ”värdelöst”. Samhället existerar nämligen bland annat just för att trygga ett fritt utövande av de mänskliga rättigheterna. Samhället existerar alltså för individernas skull, inte tvärtom. Den enskilda mänskliga personen är ett ändamål i sig och därmed i värdeskalan överordnad varje annat värde (t ex ”livskvalitet”, ett tvetydigt begrepp). Grunden till den mänskliga individens absoluta särställning i förhållande till den infrahumana omgivningen (djuren, materien, etc) ligger i att människan i första hand förfogar över sig själv och i andra hand över omgivningen. Genom kunskapsförmågan, som hon är ensam om, kan hon i sig själv uppta och förena den fragmentariska yttre verkligheten. I viss mening blir hon denna verklighet, det vill säga hon tillägnar sig dess begripliga struktur, som är den immateriella delen av verkligheten. När människan utövar denna förmåga kan man säga att hon i eminent mening förverkligar sig själv. Detta självförverkligande, som hon är ensam om, gör inte våld på den omgivande verkligheten. Utan att påverkas så att säga dupliceras denna verklighet genom att bli faktiskt inhämtad kunskap i människan.

Människan kan därutöver bruka denna kunskap till att träffa ändamålsenliga val mellan olika handlingsalternativ i syfte att manipulera (i ordets neutrala mening) den omgivande materiella verkligheten.

Hon kan nyttiggöra den immateriella kunskapen på den materiella verkligheten. Detta är en sekundär form av hennes självförverkligande. Hon har frihet att uppställa sina egna mål och att ta ansvar för sina värderingar och tillvägagångssätt.

Denna frihet och detta ansvar kan legitimt inskränkas av samhället men inte legitimt helt och hållet överlåtas på samhället. Vidare har människan rätt att i helhetens intresse manipulera med och till och med offra en del av den infrahumana verkligheten (ett exempel: att tukta en rosenbuske genom att skära av vissa grenar för att främja buskens totala blomningsduglighet, eller att skjuta av en del av älgstammen för att upprätthålla balansen i skogsfaunan samt med tanke på trafiken). Däremot känner alla normala individer intuitiv motvilja mot ”meningslöst” (d v s utan hänsynstagande till helheten) manipulerande eller offrande (att utan motivering slita av en rosenknopp eller att döda ett djur).

Detta sekundära självförverkligande, att man brukar omgivningen för sina syften, är inte något nödvändigt element i det som konstituerar människan. Det första självförverkligandet, att tillägna sig verklighetens begripliga struktur, hör däremot med till det som gör människan till människa. Varje inskränkande av rätten till detta primära självförverkligande är en kränkning av människans natur. Det är dessutom likvärdigt med att använda människan som ett medel för ett föregivet högre ändamål (som i själva verket inte existerar). Denna rätt (i vilken rätten till liv är en absolut förutsättning för andra rättigheter) är oberoende av människans tillfälliga belägenhet att ha viss hudfärg, social ställning, ålder, befintlighet inom eller utom livmodern, grad av hälsa, intelligens, medvetande och välbefinnande och så vidare. Den är vidare helt oberoende av i vilken utsträckning individen har förmågan att kunna manipulera och nyttiggöra den omgivande materiella verkligheten. För den händelse att individen inte överhuvud saknar hjärna (anencefali) har han i olika grad möjlighet att tillägna sig verkligheten, inklusive sådana inslag i denna verklighet som omgivningens inställning till honom. Det är en allmänmänsklig erfarenhet att människan under omständigheter, som omgivningen betraktar som ett tillstånd av lidande, kan nå en grad av självförverkligande (i den primära betydelsen) som inte är möjlig under ”normala” omständigheter. Också den vanskapte, den döende och den plågade kan välja det svar han vill ge på de omständigheter som han inte har kunnat välja.

Denna inställning har, om den tänks igenom ordentligt, både intuitionen och det resonerande förnuftet på sin sida. Den konfronteras idag med en annan inställning, som (för det mesta) omedvetet är förankrad i avvisandet av tanken att människan skulle ha en oförytterlig natur. Man talar med filosofen Hume om den ”naturalistiska tankefällan”: den traditionella metafysiken inbillade sig att handlingsnormerna är en följd av sakens natur, men av ett vara kan aldrig följa ett böra. Tillämpat på denna fråga: om det kan visas att människan är beskaffad på visst sätt kan därav aldrig slutas hur hon bör handla. Den yttersta konsekvensen av en sådan inställning är att de mänskliga rättigheterna grundas på samhälleliga beslut: samhället väljer att tilldela individen en rätt att leva och att utveckla sina personliga möjligheter. Samhället kan i konsekvens därmed också välja att dra in dessa rättigheter helt och hållet för att tillgodose ett annat intresse, som av samhället anses vara högre än den enskilde individens. Så sker också i gällande svensk abortpraxis: detta andra intresse kan inte sällan vara av närmast estetisk art. Om hänsyn till samhällsekonomi eller produktivitet i vissa fall ingår som ett moment i den bedömning som leder fram till en abort, så redovisas dessa motiv inte öppet. Den första inställningen till människovärdet som vi redovisat släpar nämligen fortfarande med på åtminstone denna punkt.

Moralisk despoti

För den händelse att man finner denna första inställning acceptabel blir det inte gärna möjligt att motsägelsefritt förena den med den senare grundsynen. Man kan inte lösa de av docent Melander uppställda problemen på ett tillfredsställande sätt om man samtidigt principiellt hävdar att abort är en legitim åtgärd, under hänvisning till att samhälleliga intressen måste gå före (den ofödda) individens, eller om man hävdar att en individ (den havande kvinnan) måste tillerkännas oinskränkt rätt att förfoga över en annan individs (det ofödda barnets) liv och död. Inte heller kan man gärna hävda att beslut om abort sker i syfte ”att inte döma en individ till ett livslångt lidande”. Ett sådant beslut innebär ju i själva verket att denna individ fråndömes rätten att själv döma om sitt livs värde.

Stig Melander råkade säga att en viss punkt i den katolska moral-teologin (läran om den s k dubbla effekten) skulle ha knäsatts av påven genom ett ofelbart uttalande ex cathedra och att den principen därmed skulle ha ”samma auktoritet som bibelordet”. Detta är naturligtvis nonsens. Man har på denna punkt aldrig åberopat något annat än sunt förnuft. Men denna lapsus stämmer till eftertanke. Det är själva misstron mot förnuftet och dess möjlighet att göra tillvaron begriplig som idag utgör en grundläggande faktor (bland flera) bakom den västerländska civilisationens kollektiva olustkänsla, som så vältaligt kommit till tals i Stig Melanders inlägg. De flesta behöver aldrig bli vittne till en abort och kan därför gå genom livet utan att ställa sig frågan vad det är som gör att man fritt förfogar över en människas liv så länge denna människa befinner sig inom livmoderväggen, men att man till varje pris måste uppehålla detta samma liv så snart personen lyckats rädda sig ur denna rättsligt livsfarliga situation.

Det vore nu på tiden att man angriper de djupaste frågorna om människans värde och värdighet och öppet lägger korten på bordet. Den moraliska intuition som gör att de flesta människor kan skänka sitt samtycke åt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller uttrycka sin avsky för tortyr och godtyckligt fängslande av enskilda individer skulle otvivelaktigt ge sig till känna i ett ramaskri om aborthanteringen inte genomfördes bakom kvinnoklinikernas skyddande väggar. Vår egen tids dubbelmoral på just denna punkt är nämligen av en omfattning som förvandlar den viktorianska epokens sexuella hyckleri till en nullitet.