Val till det europeiska parlamentet

”Det finns en grov svensk okunnighet om EG och ingen riktig EG-debatt i Sverige. I stället frodas missuppfattningarna”, sade Daniel Viklund vid en presskonferens om hans nyss utkomna bok Att förstå EG. Fakta och verkligheter om de europeiska gemenskaperna, Raben & Sjögren. Boken är en bred, grundlig och saklig genomgång av EG i teori och praktik av hur EG har kommit till, hur det fungerar i dag och med utblickar mot framtiden.

Bokens manuskript avslutades i maj. Författaren tar därför inte upp till närmare behandling kommande års val i EG-länderna till det europeiska parlamentet som först under senare månader aktualiserats på allvar.

Följande bidrag försöker belysa denna händelseutveckling i EG-pusslet. Vi inskränker oss här till det rent informativa och avstår från alltför vanskliga politiska värderingar. Inte heller ämnar vi ta upp de återverkningar som EG:s nya utveckling kan få för övriga europeiska länder och inte minst för Tredje världen. Informationerna är huvudsakligen hämtade från La Civilta cattolica och från Projekt Europa, Strasbourg.

Valens innebörd

Med den sista ratifikationen av det rättsliga dokumentet beträffande europeiska val i EG som Frankrike deponerade den 24 juni borde vägen för allmänna, direkta val av ledamöterna till det nya europeiska parlamentet vara öppen. Så uppfordras mellan den 7 och 10 juni kommande år omkring 180 miljoner medborgare i 9 länder tillhörande den europeiska gemenskapen (EG) att rösta. För första gången kommer detta val att överskrida nationella gränser och de valda representanters uppgift kommer inte att inskränka sig till egna nationella problem utan siktar sist och slutligen på uppbyggandet av en mänskligare europeisk enhet.

Det nya europeiska parlamentet som konstitueras genom dessa val kommer att få vissa drag som skiljer detta parlament från det nuvarande, tillkommet för 26 år sedan i och med den gemensamma marknaden för kol och stål. Det nuvarande parlamentets sammansättning uppgår till 198 ledamöter (36 för de fyra ”stora” länderna – Frankrike, Storbritannien, Italien och Förbundsrepubliken Tyskland – och 14 för Nederländerna och Belgien, 9 för republiken Eire och Danmark, 6 för Luxemburg). Med de kommande valen kommer antalet ledamöter att drygt fördubblas till 410, en ökning betingad av befolkningens proportionella storlek i dessa länder och dess motsvarande representation i det nya parlamentet. På så sätt blir antalet ledamöter för var och en av de fyra ”stora” 81, för Nederländerna 25, för Belgien 24, för Danmark 16 och för Eire 15; för Luxemburg blir antalet oförändrat 6.

Den andra skillnaden består i att representanterna för de enskilda länderna inte längre utnämns av de nationella parlamenten utan kommer att väljas direkt av folket. Liksom i det förflutna blir däremot det nya parlamentets uppgift: att ha tillsyn över exekutivkommissionen; att ge sin syn på kommissionens väsentliga förslag innan de överlämnas till ministrarnas råd; att kunna tvinga kommissionen att avgå genom ett majoritetsbeslut – en rättighet som parlamentet hittills aldrig har utövat. Rör det sig alltså bara om formella skiljaktigheter utan effektiv verkan för utvecklingen i den europeiska gemenskapen? Svaret på denna fråga blir på samma gång positivt och negativt i den bemärkelsen, att även formalia kan få en sådan betydelse att de utövar ett väsentligt inflytande på den politiska utvecklingen. Så kan valen till det nya europeiska parlamentet genom allmän och direkt folkomröstning visserligen inte omdana parlamentets strukturer men de kan såtillvida introducera ett så betydelsefullt nytt element att det har behövts 20 år för att övervinna nästan oövervinneliga hinder och för att uppnå det.

Nya och större befogenheter?

Det nya elementet i den besvärliga utvecklingen till en fastare europeisk gemenskap ligger i folkens direkta deltagande – ett deltagande som nu ännu klarare kan få uttryck än i ”gemenskapen av de sex” och efter folkomröstningarna i Eire, Danmark och Storbritannien genom vilka dessa länder biträdde EG. Ledamöterna som kommer att väljas är skyldiga att redogöra för EG:s verksamhet för sina väljare. De måste stå i kontakt med dem för att förklara EG:s planer och behov. En ömsesidig växelverkan mellan väljarna och de valda avser att underlätta en demokratisk utveckling i EG.

Efter att ha upplevt framgång och motgång i tull-, lantbruks- och socialpolitik synes utvecklingen nu – inte minst på grund av den ekonomiska krisen och dess implikationer – tendera att långsamt övervinna de nationella motsättningarna och för att uppnå ett politiskt samförstånd.

En sådan övernationell politisk enhet har alltid varit den svaga punkten i EG. Alltid har visserligen tendenser funnits till en gemensam övernationell politik som skulle börja i försvarsfrågor. I själva verket hade avtalet om den europeiska försvarsgemenskapen en klar inriktning på en internationell politik.

Andra krafter – inte bara franska; ratificeringen av avtalet om den europeiska försvarsgemenskapen avböjdes av franska parlamentet 1954 – intog dock vid olika tillfällen och tidpunkter en motsatt position av mångahanda motiv. Men främst saknades uppenbart en verklig vilja till ett politiskt enande. Många faktorer har därvid fördröjt försöket att gemensamt lösa åtminstone några av de europeiska problemen ur ett vidare perspektiv. Trots sina ringa befogenheter har parlamentet gjort sitt för att främja utvecklingen. Ofta har det överlämnat sina förslag till ministerrådet i EG beträffande allmänna och direkta val och vid ett tillfälle övervägt möjligheten att anklaga rådet för tjänstefel.

Ministerrådets motstånd hade sitt upphov i att det förutsåg att sådana val skulle innebära ett ”kvalitativt språng” som Rom- och Parisavtalen inte hade fäst avseende vid. Därför är det helt ovisst om det nya europeiska parlamentet kommer att ha liknande legislativa befogenheter som de europeiska parlamenten. Många realistiskt tänkande politiker anser att något sådant enbart kan tänkas efter en revision av EG:s grundläggande avtal.

Men att som vissa förutspå en ny politisk konstellation på grundval av den större representativa karaktären är inte mindre motiverat. För övrigt visar historien, de 20 år som gemenskapen existerat, att utvecklingen av en sådan företeelse inte en gång för alltid är fastlagd.

Ringa intresse hos folken

Medan experterna och de politiska partierna redan gjort betydande insatser för de kommande valen synes man inte kunna konstatera, att intresset i EG-ländernas allmänna opinion ännu har väckts. Åtminstone gällde detta fram till årsskiftet 1977-78. ”Europabarometern” i slutet av 1977 – en opinionsundersökning utförd av EG:s organ – gav följande resultat: Med 74 % var holländarna mest positiva till den europeiska gemenskapen, följda av luxemburgarna och italienarna. Totalt i EG ansåg 56 % gemenskapen vara en ”god sak” och 14 % en ”dålig sak”. Med hänsyn till de förestående valen förklarade sig en anmärkningsvärd majoritet som positiv: mer än 70 % i sex länder, 69 % i Storbritannien, 63 % i Belgien och i Danmark 54 % (ett halvt år tidigare 44 %).

Ändå synes de europeiska valen inte väcka större entusiasm eller lidelse. Endast hälften av de tillfrågade anser att det rör sig om en händelse ”med konsekvenser som kommer att förstärka Europas politiska enhet”. En tredjedel anser att det rör sig om en händelse ”av föga betydelse”. Endast hälften av de tillfrågade förklarar att de ”säkert” kommer att delta i valomgången. Siffrorna för dessa ”säkert röstande” är särskilt höga i Nederländerna och Italien. I Belgien och Danmark ligger de lägst.

Det mest anmärkningsvärda i dessa siffror är dock åldersfördelningen. De minst positiva är ungdomarna mellan 15 och 24 år. Orsaken till deras skepsis är uppenbar. De tyngs mest av arbetslösheten som inte heller den europeiska gemenskapen har kunnat minska. Värre än så: man har inte lyckats – eller ville man inte? – organisera ett gemensamt, handlingsprogram inom EG för denna fråga för att åtminstone minska de allvarliga sociala, mänskliga och näringspolitiska konsekvenserna som kan ifrågasätta allt som hittills har uppnåtts.

Trots att detta problem är mångskiktat och berör alla västländer finns en tendens att återigen ta sin tillflykt till en nationell protektionism och förlora de möjligheter ur sikte som eventuellt kan finnas i ett bredare och internationellt samarbete. I detta hänseende har EG inte varit i stånd att utarbeta vare sig ett taktiskt program på kort sikt eller en strategi på lång sikt som kunde vinna de ungas förtroende.

Ett annat skäl för ungdomarnas skepsis gentemot EG ligger enligt mångas bedömning i det klart olösta problemet med rösträtt åt invandrarna. Dessa måste nämligen resa till sina hemländer för att kunna utöva sin rösträtt i den kommande valomgången. Man förstår att särskilt de unga känner sig försmådda av det land vars näringsliv de hjälper att fungera. Men regeringarna har uppenbart saknat mod att arbeta för en mera rättvis lösning.

Redan tidigare har Eire och Nederländerna bestämt sig för att invandrarna får delta i lokala val. Dessa länder kommer inte att ha svårigheter att medge ett deltagande in loco åt invandrarna också i det kommande valet för det nya europeiska parlamentet. Visserligen har dessa två länder relativt sett få immigranter. Men avgörande är den princip som lett de ansvariga i dessa länder. Helt visst är det av stor betydelse att integrera invandrarna i dessa länder i den europeiska gemenskapens strukturer. Ett moment skulle därvid vara deltagande i de allmänna valen.

Problemet med valsystemen

Som känt är förutser EG:s konventioner för dessa första val att varje land följer sina egna traditioner och system. Det första parlamentet kommer sedan att bestämma ett enhetligt system för fortsatta val vart femte år.

Även här har förseningen och förhalningen bidragit till att göra den unga generationen besviken på iden om ett enat Europa. Om 1979 års omröstning skall inge förtroende måste den i själva verket återspegla de mångfaldiga partiernas meningar och ställningstaganden för eller mot den politiska integrationen. För detta ändamål är det nödvändigt att välja sådana personligheter som verkligen representerar den offentliga opinionen och folkets vilja i motsvarande länder.

Alla länder i EG med -undantag av Italien hade i somras bestämt det system som de skulle använda för 1979 års omröstning. På nytt har debatter och polemik i de olika nationella parlamenten fördröjt ett avgörande för vilket regeringarna i sina länders namn redan hade engagerat sig. Så har Storbritannien beslutat – trots liberalernas hot att uppsäga koalitionen med Labour – att det proportionella systemet inte skulle användas för 1979 års omröstning utan att tillämpa sitt gamla valsystem med enmansvalkrets. På grund av de konservativas samsyn med Labour var det liberala partiet tvunget att dra tillbaka sitt hot.

Med undantag av Storbritannien har för övrigt alla andra länder med små skiljaktigheter särskilt angående valkretsarnas storlek bekräftat det proportionella valsystemet.

De nationella partiernas europeiska nygrupperingar

En fråga måste förutskickas: vad innebär egentligen begreppet ”gemensamma val”? Kommer det att vara tillåtet för en kandidat för ett ”europeiskt parti” att göra propaganda i ett annat land? Och kommer teman för valkampanjen verkligen att höjas till en europeisk nivå eller blir de desamma som i de nationella valen? Man ser att det här rör sig om ganska invecklade frågor. Argument framförda i europeiska perspektiv riskerar att inte bli förstådda av folk som tänker i nationella kategorier. En vidgning av perspektiven kommer att vara oundviklig. De politiska partier i EG som mer eller mindre har vissa ideal och målsättningar gemensamma har försökt att ena eller associera sig eller ingå koalitioner. Men redan dessa olika begrepp visar på skiljaktigheter som inte underlättar gemensamma valprogram. En skissartad överblick över dessa grupperingar är därför kanske nyttig.

En av de tidigaste av dessa europeiska grupperingar är säkert Europeiska folkpartiet, grundat 1976 men med sitt upphov redan i Europeiska Kristdemokratiska unionen, grundad 1964. Anmärkningsvärt är att Europeiska folkpartiet är det enda europeiska partiet i ordets egentliga bemärkelse, därför att dess stadgar tillåter individuellt medlemskap för varje medborgare i de nio länderna. Europeiska folkpartiet omfattar 8 nationella partier i 6 länder. Storbritannien och Danmark har inga kristdemokratiska partier. I Förbundsrepubliken Tyskland har varken CDU eller CSU biträtt Europeiska folkpartiet. Däremot i Frankrike Lecanuets Centre de Democratie sociale som efterträdde det tidigare Parti populaire francais.

En annan partigrupp bildar de europeiska socialistiska och socialdemokratiska partiernas union. Den omfattar 10 partier med ganska betydande skiljaktigheter, exempelvis mellan italienska socialister och skandinaviska socialdemokrater eller mellan engelska Labour och tyska socialdemokrater.

En tredje ganska heterogen grupp utgör Förbundet för de liberala europeiska partierna, grundat i början av 1977. Förbundet är sammansatt av 14 partier bland vilka några (i Italien, Storbritannien, Nederländerna o.a.) är liberala i ordets strikta bemärkelse. Till denna gruppering hör också Parti radical och Parti radical socialiste i Frankrike och som observatör Mouvement radical de gauche.

T o m från Union pour la democratie francaise som vid valen i våras förenade Centre de Democratie sociale, Parti radical och de oavhängiga republikanerna kommer med avseende till det europeiska parlamentet ganska motsägelsefulla upplysningar. Därvid får man inte glömma att Mouvement radical de gauche i Frankrike i sitt allmänna program alltid har anslutit sig till socialister och kommunister. Den 24 april i år konstituerades i Salzburg, Österrike, en Europeisk demokratisk union som omfattar de två kristdemokratiska partierna i Tyskland, Rassemblement pour la Republique i Frankrike och andra konservativa partier, bland dem det konservativa partiet i Storbritannien. De ideologiska meningsskiljaktigheterna i denna union, särskilt angående själva konceptionen för den europeiska enheten, är ännu mer djupgående än i de andra grupperingarna. De må räcka att nämna olikheterna mellan CDU i Tyskland och det konservativa partiet i Storbritannien. Ännu mera kan man fråga sig vilka idéer i Rassemblement pour la Republique är representativa: de som utvecklats av Debre eller de av Chaban-Delmas framförda?

Slutligen kan man anta att också de europeiska kommunistiska partierna har sökt en gemensam ideologisk plattform för EG. Men vilken eurokommunism skulle det i så fall vara? Enligt Carillo, Berlinguer eller Marchais? Skiljaktigheterna mellan dessa tre partier är ganska stora särskilt med hänsyn till konceptionen av en europeisk enhet.

För det franska kommunistiska partiet innebär EG fortfarande Europas beroende av USA, militär integration i NATO, förlust av nationellt oberoende, godkännande av privatägt storkapital. PCF har vänt sig våldsamt mot Unionen av de socialistiska och socialdemokratiska partierna därför att den har ansetts som ett återupplivande av den socialistiska internationalen mot den kommunistiska internationalen och man har anklagat de socialistiska partierna för att göra sig beroende av de tyska socialdemokraterna.

Å andra sidan ser man inte var det – bortsett från PCI och PCF – skulle finnas andra kommunistpartier som spelar en större roll. I de övriga 7 länderna överstiger andelen kommunister inte 1–4 eller 5 procent, något som – också bortsett från inre motsättningar särskilt i förhållande till Sovjetunionen – knappast räcker till för att utforma ett effektivt gemensamt program.

Vilka utsikter har då kommande års val till det nya europeiska parlamentet? För ögonblicket synes det enda som kan förutspås vara, att dess sammansättning och tendenser kommer att stå i proportion till partiernas och kandidaternas kraft och inflytande för att främja en verklig politisk, social, ekonomisk och mänsklig enhet inom EG. Man skulle vilja hoppas att denna process kommer att medföra nya element för en fredligare och bättre internationell samlevnad.