Reinkarnation

Iden om ”upprepande jordeliv” är visst inte bara en kuriositet, och uppgörelsen med denna ide är mer än bara tillfredsställelsen av en idéhistorisk nyfikenhet. Tanken om upprepade jordeliv spelar för närvarande en betydande roll för ett växande antal människor. Inte heller får man glömma att reinkarnationstanken i viss mån hör till religionshistoriens stora ämnen. Visst presenterar den sig i många olika variationer och med helt skiftande motiveringar, exempelvis utifrån österländsk religiös bakgrund eller med modern parapsykologisk ”bevisföring”. Detta innebär att ett samtal med dess företrädare måste ta hänsyn till parternas helt skilda förutsättningar.

Såvitt jag kan se har det hittills saknats en framställning av dessa frågor i en bok av typ haute vulgarisation som samtidigt bygger på vederhäftigt vetenskapligt faktaunderlag och granskar det, visserligen i ett kristet perspektiv, men varken i polemiskt eller apologetiskt syfte. Gerhard Adler legitimerar sig i boken Wiedergeboren nach dem Tod? Die Idee der Reinkarnation, s. 191, KnechtVerlag, Frankfurtl V, 1977 som en utmärkt kännare av parapsykologisk och religionsvetenskaplig forskning på området. Han är journalist vid tyska radion i Baden-Baden (Sudwestfunk). Hans styrka ligger i att ta upp aktuella livsåskådningsfrågor som av teologerna antingen uppmärksammas med en viss eftersläpning eller överhuvudtaget nonchaleras. Han gör det på ett precist och samtidigt knapphändigt sätt.

Idag då österländska religiösa tankar och andra esoteriska läror allt mera tränger in i västvärlden impliceras däri också iden om reinkarnationen. Det har dock alltid också i den västerländska traditionen funnits mer eller mindre tydliga föreställningar om reinkarnationen.

Exempelvis har de hämtats ur det grekiska arvet eller ur vissa judiska traditioner. Just Rudolf Steiners Antroposofi och det därmed andligen besläktade ”Kristet Samfund” tröttnar inte att samla dessa belägg från västvärlden och hänvisa till dem som förelöpare för sina egna tankar. Under senare tid finns också livsåskådningsmässigt helt oberoende forskare som medelst hypnos försöker väcka till liv minnen av ett tidigare liv eller som helt enkelt kritiskt undersöker påstådda ”hågkomster av tidigare liv” (inte så sällan med överraskande överenstämmelser med verkliga företeelser).

Adler indelar sin bok på ett systematiskt och överskådligt sätt. I inledningen visar han temats aktualitet. Sedan tar han upp reinkarnationstankens historiska utveckling i olika kulturkretsar, i Indien, Grekland och Rom (och i senantikens nyplatonism), men också i vissa västerländska gnostiska strömningar som gjort sig gällande under alla århundraden.

I bokens andra del tar författaren upp moderna företeelser som hypnos, trance, parapsykologi, spiritism och antimaterialistisk spiritualism, teosofi, antroposofi m m och deras samband med iden om upprepade liv. Särskilt här blir det återigen synligt hur föga enhetlig reinkarnationstanken ter sig. Hela den moderna kropp-själ-problematiken aktualiseras. Intressant är också att hypotesen om en förandligad materia (das Feinstoffliche), som i vissa fall tycks bjuda på en lösning, inte utan vidare talar för reinkarnationstanken.

I det avslutande kapitlet ”grundläggande livsåskådningsproblem” tar författaren klart och kritiskt ställning till det andragna materialet. Ett kristet perspektiv upptäcker i Nya testamentet hur Herren lägger vikt vid den slutgiltighet som människans grundläggande avgörande under sitt jordeliv har. Detta understryker samtidigt den mänskliga tillvarons allvar och ansvar som i alla tankar om upprepade jordeliv onekligen försvagas. På samma gång motsvarar karmatankens obevekliga rättvisekrav knappast Kristi universella frälsningsvilja och nåd. Inte heller utsäger vissa ställen i Nya testamentet som ofta andras vid närmare granskning något till förmån för reinkarnationstanken (jfr Mt 11:1315; 16:13 f; 17:10-13. Även Mt 20:1-16; Mk 9:11-13; Joh 9:21 f. Som motargument Hebr. 9:27 och Joh 3:3-12). Ännu mindre har – trots allt imponerande material som framläggs – övertygande ”empiriska bevis” kunnat ges.

Samtidigt frågar författaren (enligt vår mening med full rätt) om kyrkans bildspråk för att uttrycka den kristna tron på livet efter detta (ex.vis som amma separata) och överhuvudtaget de yttersta tingen, pastoralt sett har hittat tillräckliga mönster för vår tids människor.