Med livet som insats

Kvällen den 30 december 1977 gick in med snålblåst och duggregn under jagande mörka moln. Den friskande pålandsvinden från Bengaliska viken överröstas plötsligt av brummandet från ett motorfordon som kör upp och parkerar i den lilla kustbyn. Ur katastrofbussen från Katolska missionens cyklonhjälp debarkerar i strömhopp sju jesuitnoviser från Bombay för att med ett solvargsleende ge sig i kast med den vidriga uppgift som väntar dem.

Här i Georgepetta, i den indiska delstaten Andhra Pradesh, hade bara en månad tidigare inträffat en ohygglig tragedi. Den dagen hade varit novemberruskig som vanligt, men rackarvädret tilltog med illavarslande vindkastningar. Molnmurar staplades på den svartnande kvällshimlen, och åskbrak och fräsande blixtar skrämde vettet ur människorna. Havet såg ut att stå i brand. I den otroliga vindstyrkan råkade nu vattenmassorna i uppror. Med brottssjöar mer än sju meter höga vältrade sig vattnet kilometervis inåt land och spolade undan bebyggelsen. Bortsköljda åt olika håll i virvlarna ropade hustrurna efter sina män och barnen efter sina mödrar, men alla röster försvann i stormens brak. – Efteråt var allt stilla. En gravlik tystnad rådde. Allt var också dött. Lik och kadaver täckte marken där vattnet sedan sjönk undan. Kroppar återfanns uppspetade på trädens grenar eller insnodda i busksnår, liksom klädesplagg, husgeråd och andra rester av ett hem – en villervalla av alldagligt och makabert.

En och annan hade lyckats svinga sig upp i en trädtopp eller kavat omkring i strömriktningen och så satt sig i säkerhet på någon uppdykande kulle. Men de flesta dukade under i den ojämna kampen, och även de som gick igenom blev så upprivna att de sedan irrade omkring som vettvillingar. Män hade mist sina hustrur, och av barnen hade nästan alla gått under. De överlevande var nästan alla änkor och änklingar. Studerande ungdomar som återvände från sina skolhem fann sig föräldralösa.

Duktiga interner

Fängelser öppnades och straffade personer sändes ut för att röja undan de vederstyggliga kvarlevorna. De samlade ihop liken och asen, brände upp och skottade ner dem. De gjorde ett bra jobb, men de stoppades snart in igen. Landet borde vara tacksamt mot dessa duktiga interner. Efter dem kom militärer, och sedan kom studenter. De bjöd väl till på sitt sätt: i alla händelser är ännu i skrivande stund hela byar belamrade med bråte och stinkande lik.

Oron blossar upp

Det gick veckor. Så kom ett rykte i omlopp att cyklonen skulle slå till igen. Det var i det läget vi körde till Georgepetta den 30 december. Ur den massa av uppskrämda bybor som genast omgav vår buss lösgör sig några utsända hjälparbetare som hälsar oss med glädje. De hade ihärdigt sökt stålsätta befolkningen och på allt sätt motverkat katastrofryktena. Det fanns bybor som stod resfärdiga med pinaler och allt. Långt om länge lät de intala sig att stanna hemma. Också vi gjorde vårt bästa för att stärka moralen och övertygade invånarna om att vad som än månde hända så skulle vi stanna kvar och hjälpa dem med våra egna liv som insats.

Vi kom alldeles lagom för att avstyra en utrymning genom att inge byborna tillförsikt, även om också vi kände kalla kårar vid tanken på en förnyad hemsökelse. Gruppen samlades så i en hydda som anvisats oss. Utan präst och möjlighet till mässfirning beslöt vi att istället ha ett bönemöte. Ett bibelställe höglästes och vi förenade oss i spontant bedjande, medan blåsten tjöt kring knutarna och vi skallrade tänder av köld och onda aningar. Vår bön blev mera laddad – vilken var vår sändning som jesuiter? Upplevelsen av utsatthet matade på vår längtan att få tjäna Gud och människorna när som helst, var som helst och i varje slags uppgift. Vår bön blev ett med verkligheten omkring oss, den blev här en gripbar bejakelse ur vårt väsens kärna till Guds vilja i varje liknande situation i livet. Andan i denna första bönestund vi hade tillsammans kom sedan att bära oss genom arbetsdagarnas trassel och tråk. Efter kvällsmaten kröp var och en in i sin vrå för att sova. Natten blev kuslig med vindstötarna osaligt tjutande kring det säckmörka rucklet. Utvakade och mörbultade efter den långa resan föll vi ändå i en djup sömn.

Nytt år – nytt liv

Nästa dag blev solig och blid. Vi tog itu med hjälparbetet och fick handledning av de mera hemmastadda om de rätta tagen i vårt nya kneg. Först av allt måste vi röja undan bråten och lappa upp de lerklinade kåkarna så att invånarna åter kunde dra in i sina egna hem från den tillfälliga upptagningsinrättningen. Det hela borde vara undangjort till den 31 december så att byborna kunde börja det nya året vid egen härd. Hela dagen den 31 december slet vi som bävrar. När vi mot eftermiddagen såg att en del hus inte hunnits med, satte vi till kvällen också så att det skulle bli lika för alla. Med byborna som handräckning hällde vi mera bruk i baljan och knogade till midnatt, då byn äntligen var i hyggligt skick igen.

Med det nya året randades bättre tider för det lilla samhället. Biskopen av Vijayawada, H. H. Thomas Joseph besökte byn och firade den heliga eukaristin i bykyrkan – den enda byggnad som sluppit undan katastrofen oskadd sånär som på det avblåsta taket. Biskopen besökte nybyggena och välsignade dem. Varje hus namnsattes efter en saknad familjemedlem. Vid en allmän sammankomst talade biskopen till invånarna på telugu. Fader Amalraj, som lett hjälparbetet, höll tacktalet till biskopen och gav de frivilliga en eloge för den förtjänstfulla insatsen. Han erinrade om att vi kommit dit för att sprida ljus och liv bland dessa drabbade människor; han anmodade oss uttryckligen att ”satsa en del av vårt liv” för denna höga sak.

Man dansade och sjöng i påskdagsstämning. Livet hade förnyat sig i samhället och i människornas sinnen. Byäldsten tog till orda och framförde befolkningens tack till de frivilliga och de ledande krafterna, Fader Volken, Fader Balaswamy och biskopen. När han så kom in på de förluster som träffat honom själv, brast den gamle i gråt. Han var den ende överlevande i sin släkt. Sammankomsten avslutades med en psalm om hoppet, som ett uttryck för att vi stod beredda att ge oss Gud i våld, även i vetskapen att missräkningar väntade oss.

Flera samhällen

Dagen därpå började vi arbeta i kringliggande byar som gick in under hjälpplanen: Gaudapalam, Thotamula, Gunaigaradebba och Potumeeda. De var alla större än Georgepetta och hade inte helt och hållet sköljts bort av cyklonen. Gyttriga och trängselfyllda var de belamrade med smuts och bråte.

Fyra av oss från Bombay, bröderna Solomon, Nimal, Michael och Gamini jämte några ytterligare frivilliga, togs ut för att arbeta under broder Athmanadan i Potumeeda och Thotumula med omnejd. Bröderna Rethinam, Jose och Joe fick arbeta i Gudapalam och Cumpaialgaradebba under broder Sebastians ledning; bägge ledarna var teologer från Poona.

Våra uppgifter bestod i att röja upp i byarna genom att skaffa undan spillror som lämnats kvar av vattenmassorna, ta hand om kvarlevor, rensa cisterner och klorera brunnar så att folk kunde leva under mera hälsosamma förhållanden, och slutligen satte vi upp nödbostäder från CARE.

Delaktighetens maningar

Det bar emot i början att stå ut med liklukten och att ge sig i kast med så gastkramande sysslor. Att kliva rakt in i en skräckmålning av mänskligt lidande, där den stronga stanken står tät bland sönderbrutna husrester, där synfältet översållas av kringkastade kroppar som kan vara fastsnodda i buskar och ofta stelnade i anskrämliga ställningar, många redan till hälften brända och nedmyllade, ruttnande, kryllande av likmask. Storknande av äckel sökte vi rådvillt varandras blickar och undrade alla outsagt: Dags att hålla sig undan? Ja, skulle vi spotta i nävarna eller ge tappt? Den delaktighet vi anslutit oss till genom våra tidigare löften manade oss tveklöst framåt!

Nog baxnade vi inför de rangliga varelserna, knäckta av olycksslagen som de var, och vi sviktade själva under den förnedring vi måste bevittna. Män och kvinnor kom fram till oss som om de med oss återfick sina saknade anhöriga, de omfamnade oss och grät i ett slags återseendets glädje – ja, vi på vår kant måste falla till föga och gråta med dem i ett uppbjudande av vår delaktighet, vår styrka och vårt mod.

Vi kavlade upp ärmarna och kastade oss in i arbetet. Kroppar i upplösning och förruttnelse fick utgöra riktmärken för vår självövervinnelse, vars frihet och styrka började växa i oss när vi gav oss hän i arbetet. Dagarna fylldes av arbete, och många skådelystna besökare blev skamsna över att inte ha tillgång till vår frihet och vårt mod, som vi ju fått som en stor gåva. Andra ville hjälpa till på ett hörn men kunde inte stå ut med liklukten och fulheten, så de gav sig snart av med förbindliga ursäkter. Men vår egen halvhet hade övervunnits genom bejakandet av vår delaktighet. Frånsett måltidsstunden mitt på dagen var vi i selen alla dagens timmar.

En fräsch gemenskap

När avresedagen nalkades för de frivilliga från Poona, som varit i elden så länge, ville de lämna över åt oss. Broder Solomon tog över ledningen för de byar där han hade arbetat och broder Joe likaså. Broder Rethinam fick svara för matransonernas fördelning i byarna.

När göromålen hopade sig, fick vi lov att lägga manken till i brist på avlastning. Många farande svenner stötte till från olika håll och gjorde undan en del innan det bar av på nytt. Det hade sina poänger att slå sig i slang med likt och olikt: teologistuderande, socialarbetare, läkare, hinduer och katoliker – alla förenade för ett gemensamt ändamål. Fast vi drog åt samma håll gav det ofta en del nytt att utbyta tankar om synsätt och livsmål. Genomströmningen bidrog till att hålla gemenskapen fräsch.

En utplånad by

Vid upptagningen i Georgepetta hade man femton familjer från byn Dabba Debba, som låg närmare kusten och nu var helt utplånad. De vågade inte bege sig hemåt för att lämnas åt sitt öde utan vare sig mat eller husly. Vi samlade ihop dem och klargjorde det önskvärda i att de svarade för sig själva. Syster Regina och Fader Santiago talade till dem på telugu och trugade dem att vända åter till sitt eget, och vi lovade dem att vi skulle ställa upp och hjälpa dem ur knipan – inberäknat att förse dem med matkuponger för hela den tid som gått efter cyklonen. De hade levt på ortsbefolkningens frikostighet. Alltnog, nu gällde det bara att trumma ihop manskap för att tomta ut den ödelagda bosättningen.

Tre frivilliga, en funktionär från CARE och en av byborna framträngde under min ledning i den riktning ledsagaren angav. Bäst vi tågar fram över en utpräglad ödevidd, säger mannen att här hör han hemma. Enda tecknet var en stolpe med repfäste. Alla andra spår av mänskligt liv, hus och boskap, hade sopats bort. Här hade bott tjuguen familjer, berättade vår sagesman, och när ovädret närmat sig hade de samtliga sprungit i ett sträck till staden Nagayalanka 12 km bort. När stormen bedarrat, drog de vidare till Georgepetta och inrättade sig där. Alla hade med blotta förskräckelsen undkommit de lössläppta naturkrafterna.

För att kunna återanpassa de husvilla beslöt vi nu att sätta upp hyddor i Dabba Debba. Sagt och gjort, efter mycket kuskande med bräder och doningar längs bitvis obanade vägar hade vi den 26 januari fått upp tolv hyddor sånär som på taket.

Nära ögat

Kvällen den 27 januari inträffade ett tillbud som lätt kunnat sluta riktigt illa. Vårt traktorsläp arbetade sig som bäst fram i terrängen mot vårt läger 8 km från bygget. På flakvagnen, fullastad med virke och takläggningsmaterial, sitter elva personer uppkrupna: fyra flickor från Maris Stella College i Andhra, två jesuitnoviser från Dingudul, syster Regina, broder Joe och tre bybor. På halva vägen fanns ett nålsöga, där man inte kunde mötas. Där hade nu en oxkärra just kört fast och kämpade för att komma loss. Vår förare såg sig ingen annan råd än att snedda över vägslänten och ta sig fram utefter den längsgående kanalen. Men väl där började släpvagnen slinta än hit än dit i traktorns för djupa hjulfåror. Det bar sig inte bättre än att bogseringsstången rycktes loss ur sprinthålet, så att lastvagnen for all världens väg. Sprattlande och skrikande plumsade vi ned i kanalen och sjönk ned i bottenslammet med plankorna över oss. Tack vare vårt ståhej kom närboende genast till olycksplatsen och drog upp oss under ledning av Michael och broder Francis Parmar.

Efter en sammanbiten kapplöpning med döden kunde våra räddare till sist befria oss alla ur bröten och dyn. Äntligen stod vi på kanalbrädden och raglade, plirande och frustande. Med jeep gick det raka spåret till sjukhuset. Till all lycka visade det sig att skadorna begränsats till chocken och andningssvårigheterna. Efter några dagars läkarvård i Nagayalanka var vi pigga och krya igen. ”Gud vare lov! Inga bestående men och inga benbrott!” utbrast systern efter att ha tittat på röntgenplåtarna.

Begravningsbyrå och nöjesdetalj

Solomon, Nimal, Gamini och Jose bevisade sig snart som spetsarna i laget. Vad det än gällde satsade de sig själva utan prut. Varje begäran om likbegängelse utlöste ferm expedition. Deras handlag blev ett begrepp.

En söndag när de promenerade vid havsstranden, snavade de över lik och kadaver som låg utspridda överallt i väldiga mängder. Då gick de dit på måndagsmorgonen försedda med skovlar och bambustörar, de begravde så många som hanns med och kunde glatt meddela oss att alla blivet kristliga begravningar med spontana böner som Fader vår och Ära vare Fadern. När de en annan dag hade ett ärende till en av byarna, ville en man där ha hjälp med att ta hand om kroppen efter sin hustru, som han till sist lyckats återfinna. De tog raka steget till platsen och fann kvinnan, som varit gravid i åttonde månaden. Kroppen befann sig i ett tillstånd av långt framskriden upplösning, och förrättningen kunde trots lättförstådda svårigheter slutligen genomföras.

Vi sju jesuitnoviser gick allmänt under beteckningen ”de snitsiga pojkarna från Bombay”. Inte minst efterfrågade var vi som kabareartister när det drog ihop sig till allmänt samkväm emellanåt. Kupletter, parodier och dansnummer var våra bataljhästar. Med underhållningens hjälp försökte vi nå ut med en del sociala teman med tillämpning på den konkreta situationen. Mest tryckte vi på att änkor och änklingar gjorde bäst i att gifta sig med varandra och börja ett nytt liv. Vidare förekom allsång varje dag i lägret. Nykomlingar togs emot med en låt, och det sista de hörde av oss var tonerna till ”Vi ses igen”. Hur det var så slog vi in kilar av lättsamhet i den tryckande våndan, så att fo1k själva kunde ta nya spänntag. Det var kanske inte så konstigt, att människorna här ute betraktade oss med tårade blickar och stilla tystnad, både när vi kom och när vi sedan tog farväl. Var inte den blygsamma mållösheten hos dessa undsatta människor en gärd av tillgivenhet finstämdare än någon musik?

Inre liv till skänks

”Inget gruppsamtal, inga psykologikurser kommer någonsin att kunna ge er en erfarenhet som denna”, sade Fader R. Coutinho i ett tal om vår insats. Ja, nog hade dagarna i Andhra Pradesh fört med sig förvandling och tillväxt i våra liv, en väldig utvidgning både andligt och personlighetsmässigt.

Vi minns dagarna när vi frågade oss: ”Vad är sanningen bakom alla dessa olyckor som har hänt här? Hur kunde Gud, en barmhärtig, kärleksfull, evig Fader sända en sådan fruktansvärd katastrof till dessa fattiga, menlösa människor? Detta var verkligen oroande frågor. Men sedan undrade vi om det var vår sak att ställa Gud till svars – ställer leran frågor till krukmakaren? Trevande efter en mening visste vi varken ut eller in när vi åter och åter fick lyssna till ögonvittnesskildringar om förstörelse, lidande och död.

Skakade av all denna ofärd blev vi efterhand allt otåligare i sökandet efter en mening, och steg för steg närmade vi oss ett svar. Man sade: ”Gud var själv med i de olycksdigra händelserna under denna fasansfulla natt när de lössläppta naturkrafterna skövlade bygden och utsläckte tusentals liv. Också det var en yttring av allmakten.” Några insköt att förödelsen var en straffdom över invånarnas ondska. Andra menade att Guds vägar är outrannsakliga. Alla våra funderingar visade sig bristfälliga, och vi fortsatte att pejla sammanhanget.

Så en dag var det någon ibland oss som utbrast: ”Jesus Kristus är svaret!” Vår Fader i himmelen lät sin egen son gå igenom det bittraste lidande och slutligen dödas av jordiska människor. Men skulle Jesus därmed ha visats vara obetydligare än sina förgörare? Nej, naturligtvis är det inte så. För Jesus hade undergången ett himmelskt ändamål. Gällde nu något liknande för de tusentals dödsoffren här vid Bengaliska viken? Vårt mänskliga förstånd kan inte ge något riktigt svar – men vårt inre liv hade slungats ut i större förhållanden. Vi unga jesuiter som varit ute på fältet här i Indien kan vittna om att vi genomlevt ett skeende som inte kan beskrivas, en rad frågor som man oundvikligen ställs inför har vi fått besvarade på det enda möjliga sättet: genom direkt erfarenhet, och våra liv har för all framtid skänkts ett inre omfång som inte kan fås på annat sätt.