Kyrkornas fredsarbete

Först måste kyrkan utan förbehåll bekänna sin skuld att hon under gångna tider predikat fred men i motsats därtill tyvärr alltför ofta stiftat eller förstärkt ofred inom folken och mellan dem och på så sätt i stället åsamkat världen en allt djupare ofred. Annars kan vi knappast göra anspråk på att framföra vårt budskap om fred.

Till kyrkans vittnesbörd för freden hör att vi eftertryckligt protesterar mot allt fördömande av motståndaren, mot att nidbilder framställs, mot att överdrivna säkerhetsåtgärder vidtas, som motiveras med den yttre fiendens farlighet, då allt detta är egenrättfärdiga och alltså gudlösa försök att skylla allt ont på de andra och tillskriva dem all skuld utan att fordra någon rättelse av de egna förhållandena. Att exklusivt identifiera sig själv med freden är att ställa sig i vägen för fred …

Kyrkans insats för världsfreden blir i framtiden i synnerhet att förebygga ett nytt krig genom att få slut på kapprustningar och få till stånd en verklig nedrustning. Då kyrkorna själva inte har politisk makt måste denna insats framför allt ske genom att man bemödar sig om att skapa ett medvetande. Politikernas och experternas arbete måste bli beledsagat av en fredsvilja som blir allt starkare inom den allmänna opinionen, som vi måste försöka påverka därtill drivna av fridens evangelium (Ef. 6:15). De livshotande följderna av kapprustningen framgår tydligt då de för upprustning till buds ställda medlen sätts i relation till de påträngande uppgifterna och problemen med fattigdomen i världen, hungern och miljöförstörelsen av jordens resurser. ”Även när vapnen inte används dödar de dem fattiga genom sina höga kostnader och låter dem svälta ihjäl”, heter det med profetisk empfas i ett ställningstagande från Vatikanen. Kyrkan måste därför sörja för att tillräckligt många människor finns tillhands att förmedla den bibliska traditionen och fredsforskningens fakta, människor som är kompetenta samtalspartners till politiker, opinionsbildare och fredsarbetare. Framför allt skall kyrkans insats för freden i världen bestå i att tidigt börja uppfostra barnen till fred, i att inöva bestämda grundinställningar och attityder så att dessa lär sig att leva som fridsstiftare. En träning i att lösa konflikter utan våld, att avstå från att slå tillbaka, att utöva kärlek som ett nytt livsalternativ. Insikten att freden kan uppnås genom att man avstår från våld besannas och förstärks då man får erfarenhet av att konflikter kan regleras med ickevåldsmetoder i olika strukturer för mänsklig samlevnad.

Dagens polacker drar gärna en förkrossande vits då och då om ryssarna, som de tycker allra sämst om, därnäst om östtyskarna och slutligen om den egna polisen. Ryska språket är obligatoriskt på skolans alla stadier, men talas uruselt och ovilligt av polackerna. ”Storebror” i öst betraktas med en blandning av förakt och fruktan. Man ser sällan ryssar på gatorna; uppträder de offentligt är det i slutna grupper och under enhetlig ledning, men nästan aldrig ensamma. De sovjetiska divisionerna vid gränsen mot väster flinar man åt: man vet att de huvudsakligen är rekryterade bland asiater. Däremot ser man mycket ofta polska soldater i uniform på gatorna. Man ser dem också i kyrkorna, på sightseeing eller i bön.

Åtskilliga samtalspartners betygade för oss att det också bland polska socialister finns en antirysk inställning, ja att männen i partitoppen inte alltför ogärna ser den katolska kyrkans styrka, eftersom den i viss mån ger dem råg i ryggen vid de regelbundet återkommande, förödmjukande förhandlingarna i Moskva. ”Det är en hederssak för varje polack, en hederssak begriper ni, att smuggla in en bibel i Sovjetunionen vid varje besök där!”

Det är just i förhållandet till Sovjetunionen som den glättade kommunistiska historieskrivningen framstår så olidlig för polackerna. Visserligen kunde det onda aldrig bli värre än under Hitler, visserligen tog man faktiskt här och var emot ryssarna med glädje vid krigsslutet, men man glömmer aldrig att ”det inte var en mustaschprydd herre utan två dylika som överföll Polen, att ryssarna likviderade den demokratiska motståndsrörelsen, att de mördade de polska officerarna vid Katyn, att det ännu bor drygt en miljon polacker i det av Sovjetunionen beslagtagna östra gränsområdet”.

Det är med dessa frågor som ”det underjordiska universitetet” bl a arbetar. B tillhör dess lärarkår med nära 70 professorer, som genomför undervisningen i privathem. Till denna lärarkår hör intellektuella av alla schatteringar, reformkommunister, katolska lekmän. I höst t ex har man inlett en föreläsningsserie över Polens historia med början vid 1939 års Hitler-Stalinpakt.

En ytterligare orsak till polackernas och kyrkans kampvilja kan hänga samman med den sociologiska sammansättningen av såväl de troende som prästerskapet. B: före 1945 bestod Polens befolkning till 75 procent av bönder. Idag utgör dessa endast 49 procent. Prästerskapet har alltid varit folkligt förankrat; dess teologiska nivå var låg, dess moraliska hög. Idag är visserligen Rahner, Ratzinger, Kung aktuella namn i prästseminarierna, men studenternas intresse ligger mera än i väst åt det praktiska hållet. Någon dialog mellan företrädare för kyrkan och för marxismen-leninismen förekommer ej. Därtill, svarar man, är marxisterna med tanke på de faktiska levnadsförhållandena i det polska samhället alltför komprometterade. Polska studenter diskuterar inte marxism när de är lediga – de sjunger hellre. Låt kommunisterna i väst komma hit och se hur vår verklighet ter sig, då kommer de att ändra sig, säger man.

Är jungfru Maria polska?

På oss som kommer från det sekulariserade Västeuropa (ressällskapet var blandat svenskt-tyskt) gjorde den polska fromheten ett djupt intryck, liksom den katolska kyrkans okonstlade närhet till de vanliga människorna. Begreppet ”Regina Poloniae”, Polens drottning, är överallt levande. Tro mig, sade B, många polacker tror att jungfru Maria var polska! I varje fall är kyrkofromheten och bönelivet högst konkreta företeelser. Barn, tonåringar, akademiker, föräldrar med barn, bönder, industriarbetare, tekniker, soldater, folkpensionärer beder sida vid sida i kyrkorna (och utanför, när de är fullsatta). I Czpstochowa räknade vi åtminstone till ett 30-tal biktstolar uppställda utomhus på en stor gård utanför kyrkan; man köar framför biktstolen lika lugnt och naturligt som framför kyrkporten.

Tränger inte sekulariseringen, otron, likgiltigheten in från väst? Myndigheterna har sett en väg att vinna människornas sinnen och göra dem ointresserade av kyrkans budskap: genom att göra det materiella välståndet attraktivt och möjligt att nå. De statliga PEVEX-affärerna, där man kan köpa västeuropeiska lyx- och konsumtionsvaror billigt för västvaluta, är alltid välfyllda av besökare. Vissa lördagar, inte alla, har gjorts arbetsfria (”Giereklördag”). Dessa nya veckoslut blir en viktig test på kyrksamheten, särskilt hos unga familjer. Men, tillade B avslutningsvis, så länge vi har ryska trupper i landet vet polackerna att de endast har en kraft att lita till: den katolska kyrkan.

Res- och skrivkamrater: Klaus Mertes/Th