Biografierna och memoarerna har varit ovanligt många i höstens bokutgivning. PC Jersild, Knut Hamsun, Artur Lundqvist, Elsie Johansson, Margareta Strömstedt, Per Westberg med många flera kända personer porträtteras eller porträtterar sig själva. Individen står i fokus. Ofta är det den egna. Introspektionen framstår som ett oförbrukbart instrument i den litterära skapelseprocessen, oavsett om det handlar om den egna personen eller om någon annan. ”Vad som är botten hos dig är också botten i andra” – som Gunnar Ekelöf skrev så tröstande om det elementärt mänskliga som skulle förena människorna på jorden – tycks ha blivit ett slags förlösande mantra. Gränsen mellan det privata och det personliga kan bli svår att dra. Att kommunicera sina erfarenheter har ofta varit elementärt för konstnärer av alla slag. Idag väger det rent subjektiva tyngre än det ideologiska. Av genrens rötter från Augustinus eller Rousseau märks inte så mycket.
Tekniken bidrar ju också till att underlätta själva producerandet av texter. Utgivningen av facklitteratur om konsten att skriva hänger med i utvecklingen och även skrivarkurserna blir allt fler. Sådana sägs förekomma ”från förskola till universitet”. Citatet är hämtat från en av de handböcker som utkommit under hösten, nämligen Staffan Ekegrens Pennan och det tomma papperet – inspirationsbok för skrivare. Författarens erfarenhet av att lära ut skrivkonsten täcker hela undervisningsväsendet. Bortsett från aversionen mot versaler på bokens omslag ger baksidestext och förlagsreklam intryck av att det skulle röra sig om en seriös handbok i ämnet. Innehållet bär knappast syn för sägen. Boken liknar mest en ganska godtycklig samling lektionsutkast för elever i grundskolans mellersta klasser. Träningsprogrammet gäller främst förmågan att iaktta och snabbt använda pennan, men handledningen omfattar inga formella kunskaper som skribenter av olika ålder och uppsåt bör få möjlighet att tillägna sig. Språk bygger ju på regler och konventioner. En egen profilerad och originell författarstil kan den bäst uppöva som först tillägnat sig de gängse reglerna. ”Skriv som du talar!”, lyder de femton lektionernas uppmaning. Bokens inställsamma tilltal torde avskräcka många förhoppningsfulla skribenter.
Höstens bokflod rymmer mer i ämnet: Maria Hammarén, Skriva hop sig – Om att uppfinna sig själv (Santérus förlag 2006). När, hur och var blev jag den jag blev, frågar sig författaren. Det rör sig om minnen. I medvetande om att minnet är bedrägligt, inte minst när memoarer skrivs, skisseras en lång rad episoder. Hammarén skriver inte en handbok i ämnet men väl ett antal kapitel ur sin självbiografi där hjälplinjerna finns kvar, där metoden eller snarare teorin redovisas. Hon tecknar ett landskap där, som hon säger, hennes reaktioner hör hemma. Det godtyckliga minnet har sin förankring i en natur, hävdar hon, som åstadkommer att godtyckliga ögonblick fångas. Platsens egen poesi ger minnet färg och form. ”Att uppfinna ett rum är att uppfinna sig själv: sin egen blick.” Hon liknar sin kamp med materialet vid en ”rasande jakt”. Ur jakten efter de erfarenheter som ligger förborgade i minnet frigör sig sedan berättandet. Jakten är den enda aktivitet som säkert kan påvisas och det är under denna jakt som memoarskrivaren ideligen måste uppfinna sig själv.
Maria Hammarén visar prov på en skarp iakttagelseförmåga. De i egentlig mening självbiografiska kapitlen i boken ger en intressant inblick i hur det var att växa upp i en prästfamilj under det senare 1900-talet. Föräldrarna tecknas psykologiskt trovärdigt och efterkrigstidens ekonomi och kulturhistoria beskrivs med levande detaljer. Tonåringen blir till. Läsaren får också inblick i det bondesamhälle där majoritetsbefolkningen hörde hemma och får också stifta bekantskap med föregående generationers kvinnoöden och patriarker. De obefolkade rum eller snarare landskap som de inledande och avslutande kapitlen beskriver är naturbetraktelser av mer allmän karaktär. Även om kapitlens komposition och rubriker förefaller något förbryllande kan säkert den som funderar på att skriva biografiskt hämta en del inspiration från denna bok.
Att skriva om sitt liv – Med livskartan på spaning efter minnen, mening och möjligheter är titeln på en tredje nyutkommen bok som behandlar själv-biografiskt skrivande. Inga-Lill Valfridsson heter författaren. Också hon med rik erfarenhet från skrivarkurser. Att åstadkomma en livskarta är Valfridssons rekommendation oavsett om skrivarprojektets syfte är att komma vidare i den personliga utvecklingen eller att helt enkelt dokumentera ett liv för kommande generationer. Det handlar om att som förberedelsearbete göra en detaljerad kronologisk research, där varje tioårsperiod får utgöra en enhet: barndom, tonår, ung vuxen och så vidare. Här ger boken en rad uppslag i form av utvecklingspsykologiska frågor och även tidstypiska glimtar från andra hälften av 1900-talet. Avsikten att väcka liv i minnet fungerar häpnadsväckande väl. Många levnadsskildrare skulle säkert ha nytta av att ta del av Inga-Lill Valfridsson råd, inte minst på det stilistiska planet i bokens senare del med exempel från en rad goda författare.
Att skriva sin biografi och att utlämna sig själv på nåd och onåd tycks locka både etablerade författare och andra. Kanske är det ett uttryck för en längtan att åstadkomma den egna tolkningen, den egna berättelsen? Jaget som blir till i en berättelse som ingår i en större berättelse. Kanske är det viljan att lämna ett varaktigt minnesmärke kvar efter sig som är drivkraften? Att manifestera sig, försvara sig eller helt enkelt att lära känna sig själv.