Den fattiges straff

I USA finns det idag fler än 3 500 män och kvinnor i dödsceller, fördelade på 36 delstater, vilka har återinfört dödsstraffet sedan Högsta domstolen åter tillät det 1976 efter flera års uppehåll. Nästa alla som sitter i dödscell är fattiga, och en oproportionerligt stor andel personer kommer från minoritetsgrupper. Flera är mentalsjuka eller utvecklingsstörda. Några fångar i dödscellerna var under 18 år när de begick sina brott: den 4 februari 1999 avrättades, för första gången på 50 år i USA, en 16-årig pojke i Oklahoma. Praktiskt taget alla nationer har undertecknat ett internationellt fördrag som förbjuder avrättningar av ungdomsbrottslingar, men USA vägrar att ratificera det. Samtidigt som trycket från politikerna växer genomförs avrättningarna allt snabbare, och nya restriktioner från Högsta domstolen har gjort det svårare att överklaga domstolsutslagen.

En av de mest uttalade motståndarna till dödsstraff – tillsammans med USA:s biskopar – är ordenssystern Helen Prejean. Under nästan 20 år har hon verkat som andlig rådgivare åt flera män som har blivit avrättade efter flera års väntan i dödsceller i Angola, Louisianas statsfängelse. Louisiana är en av staterna i ”dödsbältet” i Södern, där dödsstraff är vanligt. 1993 redogjorde syster Helen för sina erfarenheter från denna tjänst i boken Dead Man Walking (titeln syftar på sedvänjan hos vakterna att ropa ut dessa ord när en fånge eskorteras från cellen till avrättningsrummet). Den lästes av många och blev senare film.

Alldeles nyligen tjänstgjorde syster Helen som andlig rådgivare till en Louisianafånge vid namn Dobie Williams, dömd för mord och avrättad med en giftinjektion i januari 1999. För syster Helen är Williams – en 38-årig svart som suttit elva år i dödscell – en symbol för dödsstraffets orättvisor. Hans rättegång var skrämmande kort: den började en tisdag och på fredag morgon hade juryn förklarat honom skyldig. ”Advokaten gjorde nästan ingenting för honom, han opponerade sig inte ens mot det faktum att juryn endast bestod av vita”, berättar hon för mig. ”En bra försvarare lämnar in protester som senare kan utgöra grund för ett överklagande.”

Syster Helen fortsätter med att beskriva det plågsamma sätt på vilket Dobie Williams två gånger fått uppskov med avrättningen, bara för att sedan möta döden. Endast två timmar före en tidigare beslutad avrättning i juni 1998, när han hade ätit sin sista måltid och sagt adjö till sin familj kom det första uppskovet. Samma sak hände på hösten samma år, ännu en gång kom uppskovet endast timmar innan han skulle gå in i avrättningsrummet, bli surrad vid britsen, specialdesignad för avrättning med dödlig injektion. ”Klockan var nästa fem på eftermiddagen”, säger syster Helen, ”Dobie hade inte sovit på hela natten och han var helt utmattad där han satt i en stol i närheten av avrättningsrummet lutande sitt huvud mot väggen. Än en gång hade hans familj tagit farväl av honom; jag var där med hans båda advokater som skötte överklagandet när beskedet om ännu ett uppskov kom.”

Den nakna fasan av att stå framför dödens dörr två gånger och hejdas på tröskeln till rummet där avrättningsredskapen med sina nålar och dödliga vätska ligger färdiga att användas, träffade syster Helen med särskild kraft. ”Det är sorts psykisk tortyr: en människa som ställs inför sin avrättning dör tusen gånger innan han eller hon faktiskt avrättas”, säger hon. ”Varenda en som jag har lärt känna i en dödscell har haft samma mardröm, och det hade Dobie också. De drömmer: ’De kommer för att hämta mig, de släpar mig ut ur min cell för att föra mig till avrättningsrummet.’ Föreställ dig hur det känns, komma så nära din egen avrättning, säga adjö till din familj och se din mor och dina systrar gå sin väg gråtande – inte en gång utan två.” Hon påpekar att Amnesty International definierar tortyr som ett extremt psykiskt eller fysiskt angrepp mot någon som blivit berövad förmågan att försvara sig. Enligt henne är denna definition tillämpbar på Dobie Williams situation.

Ordningen med den sista måltiden var särskilt påfrestande både för honom och syster Helen, inte minst därför att fängelsedirektören själv, en nyomvänd kristen ville delta i den. ”Han vill gärna tro att den sista måltiden är ett tillfälle för gemenskap, så han slår sig ned med den dödsdömda personen, tillsammans med några av tjänstemännen, till och med juristen som utarbetat staten Louisianas lag om dödstraff som tagit livet av så många människor – han är där endast för att ta hand om eventuella juridiska frågor som kan försena processen.” Fängelsedirektören bad Williams gå igenom proceduren ännu en gång, i november 1998, men den gången vägrade Dobie. Syster Helen påpekar att en av de journalister som fanns närvarande för att bevaka avrättningen sagt att fängelset rutinmässigt ger dem en blankett med rubriken ”Sista måltid”. I Dobies fall fanns endast ordet ”ingen”, resten av blanketten var tom. ”Fängelsedirektören blev upprörd över att Dobie inte ville ha någon måltid, eftersom den var oerhört betydelsefull. Det Dobie menade med att avstå ifrån den var, även om han inte använde ordet själv, att den var ett hyckleri”, noterar syster Helen, ”och jag skrev i ett brev till fängelsedirektören – att Dobie såg en avgrundsdjup motsättning mellan det som förmodas vara gemenskapsmåltid och det faktum att när den är över kommer de människor som han delat den med att resa sig från bordet för att döda honom.”

Den sista måltiden för dödsdömda fångar – som de kan beställa själva – serveras i ett väntrum i närheten av avrättningsrummet. På väggarna i väntrummet finns två målningar. Den ena föreställer Daniel som väntar på befrielse ur lejongropen, den andra hur Elia tas upp till himmelen i en vagn av eld. Syster Helen berättar om när hon befann sig i väntrummet den där dagen i november, endast timmar innan beskedet om det andra uppskovet kom. ”Jag stod framför en av väggmålningarna, i närheten av en vakt. Han viskade till mig: ’Vi måste bli av med detta dödsstraff en gång för alla – det är alltid fattiga människor som kommer hit.’” Hon fortsätter med att säga att råder en djup konflikt hos fängelsedirektören själv i frågan om dödstraffet. Det är därför han visar en genuin välvilja mot den dödsdömdes familj. När de kommer för att hälsa på inbjuder han dem att också delta i måltiden, som serveras med duk på bordet som ett uttryck för värdighet. ”I vissa dödsceller, som San Quentin i Kalifornien,” säger syster Helen ”behandlar de familjer på ett förfärligt sätt och tillåter dem inte ens att röra vid personen innan han dör.”

De utomordentligt långa fängelsestraff som utdöms i stater som Louisiana och på andra ställen är enligt syster Helens sätt att se det ett slags dödstraff. I Louisianas statsfängelse finns 5 000 fångar som har en genomsnittlig åttaårings utbildningsnivå. Tre fjärdedelar av dem är svarta. På grund av deras långa fängelsestraff kommer många av dem helt enkelt att dö av åldersrelaterade sjukdomar. ”De placeras i denna gigantiska lagerlokal till fängelse, där de endast är ett nummer som räknas fyra gånger om dagen och de riskerar kroppsvisitering när som helst. Från det att man vaknar till det att man går och lägger sig på kvällen finns det tusen signaler som säger att man inte är någonting annat än mänskligt avskräde.”

Begripligt nog beskriver syster Helen i synnerhet dödsstraffet som en klassfråga. ”Jag har upptäckt att ju närmare människor befinner sig de fattiga – deras kamp och lidanden – desto snabbare inser de detta. Vakten i huset där avrättning äger rum hade sett många fattiga familjer komma till dessa sista måltider. Av samma tecken att döma: ju mindre kontakt människor har med de fattiga, desto mer troligt är det att de ser dem som ett hot – något som man måste bli skyddad mot. Det är detta som lett till vår lås-in-dem-och-kasta-bort-nyckeln-mentalitet i USA och dessa krav på fler och fler avrättningar. Politiker betraktar inte fattiga människor som sina väljare eftersom de inte röstade fram dem till makten – istället gör de dem till enkla måltavlor för sina väljares fruktan och fördomar.”

Även om det är sant att opinionsundersökningar visar att en majoritet av amerikanerna är för dödsstraff så finner syster Helen mycket av rättrådighet och hederlighet hos den amerikanska allmänheten. ”De saknar helt enkelt någon som kan vägleda dem i frågan om dödsstraffet och ge dem pålitlig information.” Därför är hon hoppfull och tror att motståndet mot dödstraff kommer att växa och slutligen segra. ”Det är som en liten bäck som långsamt växer i styrka och till sist blir en flod på sin väg mot havet, i takt med att den mänskliga personens värdighet och okränkbarhet alltmer erkänns.”

översättning: Per Lindqvist