Den vita rosen

Folket i München trodde inte sina ögon. Men det stod faktiskt med stora svarta och röda bokstäver: Freiheit! Nieder mit Hitler! Och detta i Münchens centrum, på murar och pelare, på gator och torg. Det var på morgonen den 4 februari 1943, mitt under brinnande krig. En vecka senare en gång till. Och ytterligare en vecka senare, den 15 februari 1943: Ner med Hitler!

Redan tidigare, sedan i mitten av 1942, hade flygblad börjat dyka upp. På spårvagnar och i vänthallar, på offentliga toaletter och parksoffor. Sex olika flygblad hade påträffats, de flesta i München, i närheten av universitetet. Men något spår att gå efter hade polisen inte.

Mera än så: folk hade fått brev i sina brevlådor. I Wien och i Hamburg, i Bonn och i Berlin. Breven hade kommit med posten. Utan avsändare. De redogjorde för det verkliga läget efter Stalingrad. De analyserade Hitlerväldets ideologi och uppmanade till motstånd och sabotage mot krigsindustrin. Breven var ett bevis på att det fanns ett hemligt motstånd som hade dolda sympatisörer – och åtminstone några modiga aktivister.

Dessa fanns tydligen inte bara i München. Brev, som nådde fram till för varandra okända adressater i Frankfurt, hade postats i Salzburg, brev till adressater i Köln var postade i Stuttgart, till Linz i Saarbrücken. Flera hundra i varje stad. Tusentals brev under en vecka. De var ingen lättsmält läsning:

”… Nu är det angeläget att finna och upplysa varandra, från människa till människa, att alltid tänka på det, att inte slå sig till ro förrän den siste är övertygad om hur ytterst nödvändig denna kamp mot detta system är. När en sådan våg av uppror drar genom landet, när det ligger i luften, när många ansluter sig, då kan detta system kastas omkull med en intensiv kraftansträngning … Varför är det tyska folket så apatiskt inför alla dessa hemska förbrytelser som riktar sig mot människans sanna värde? … Fram till krigsutbrottet var de flesta tyskar förbländade. Nationalsocialisterna visade inte sitt rätta ansikte. Men nu, då man lärt känna dem, måste det för varenda tysk vara den främsta och angelägnaste, ja, en helig plikt att förinta dessa odjur.”

Flygbladen och breven uppmanade folk att överge det bekväma, oreflekterade och fega medlöperiet. De betonade vars och ens personliga ansvar. De ville väcka motståndsanda och uppmanade till sådana aktiviteter som stod den enskilde till buds. Det var inte enkla slagord breven innehöll, utan utförliga, ideologiskt genomarbetade tankar. De avslutades ibland med orden: ”Vi tiger inte. Vi är ert samvete. Den vita rosen lämnar er ingen ro.”

Den politiska ledningen på allra högsta ort var mycket nervös, ja, skärrad över alla dessa aktiviteter. Gestapo, den hemliga polisen, arbetade för högtryck med att spåra det nätverk som man förmodade ligga bakom aktionerna. Kontrollmaskineriet skärptes ytterligare. Alla var tvungna att alltid ha en legitimation med sig. Väskor och portföljer genomsöktes på öppen gata. Eftersom klottret mest förekommit i München, till och med på självaste Feldherrnhalle, nazisternas främsta helgedom (”Was sie auch Dome schufen – uns sind Altar die Stufen der Feldherrnhalle”). Specialister skickades från Berlin till München. Men man fann ingen ledtråd.

Att det endast var några få studenter som i en ateljé på en bakgård i München-Schwabing som producerade dessa tusentals flygblad kände bara några få till. Till sin hjälp hade de en mycket enkel stencileringsapparat. Med de farliga flygbladen i sina väskor och ryggsäckar reste de från stad till stad, oftast nattetid. Alltid med det egna livet som insats. Bara att köpa de mängder av frimärken som behövdes var riskfyllt. Man klädde sig i svart och förklarade att en anhörig dött och att man nu måste skicka sorgebrev.

Vi är ert samvete

En majkväll 1942 samlades en liten grupp studenter i en studentlya i München-Schwabing för att fira Sophie Scholls födelsedag. Hon fyllde 21 år. På grund av kriget hade hon efter studentexamen fått arbeta tre år bland annat i en ammunitionsfabrik. Dagen innan hade hon lämnat sitt föräldrahem i Ulm, 15 mil från München. Nu fick hon äntligen börja sina studier i biologi och filosofi. Hennes tre år äldre bror Hans introducerade henne med detsamma i sin egen vänkrets.

Den var inte särskilt stor, men väl sammansvetsad. Där fanns Alex Schmorell, läkarsonen, vars mor var ryska. Där fanns Christoph Probst, redan gift och far till två barn. Han kom från ett liberal-humanistiskt, välbärgat föräldrahem. Han läste medicin och tänkte motarbeta eutanasi och sterilisering. Han lät sig döpas omedelbart före sin avrättning. Till kretsen hörde studentskorna Traute Lafrenz, Katharina Schüddekopf och Gisela Schertling samt slutligen Willi Graf från Saarbrücken, en tystlåten katolik med utpräglat musisk läggning och moget omdöme.

De manliga studenterna var inkallade till krigstjänst i olika sanitetsförband. För tillfället var de kommenderade till att fortsätta sina medi-cinstudier. På så sätt hade de träffats. Snart hade de upptäckt att de hade liknande intressen och värderingar. I nära kontakt med gruppen fanns Kurt Huber, en ung och omtyckt professor i filosofi och musikpsykologi. Även han var gift och hade två barn. Sophie, födelsedagsbarnet, var orolig för sin fästman Fritz Hartnagel som tjänstgjorde som officer vid fronten i Ryssland.

De flesta i denna krets hade vuxit upp i ungdomsgrupper som präglats av Wandervogel-idealet. Detta hade blommat upp i Tyskland efter första världskriget. Genom vandringar i naturen och ett även i övrigt sunt liv ville man bidra till förnyelsen av det tyska folket. Flera av dessa Wandervogel-föreningar hade en kristen prägel för att fördjupa förnyelsetanken.

Syskonen Scholl, som vuxit upp i ett lutherskt tjänstemannahem, hade utifrån dessa ideal fångats av Hitlerjugend (HJ). Dess nationalromantiska propaganda liksom anslöt till Wandervogel-livet. Hans, som snart blivit ledare inom HJ, genomskådade dock tidigt falskheten i läran och propagandan och lämnade HJ, tillsammans med sin syster Sophie. All gruppbildning av ungdomar som inte kontrollerades av HJ var förbjuden. Därför träffades man i hemlighet, vandrade tre och fyra vänner tillsammans för att sedan sammanstråla i en större grupp på avlägsna, hemliga ställen.

Willi Graf hade aldrig varit med i Hitlerjugend, men varit aktiv i en katolsk gymnasistförening med det numera belastade namnet ”Neudeutschland”, förkortat till ND. Även den måste existera i hemlighet.

ND hade mindre av scoutkaraktär utan var mera intellektuellt och religiöst inriktad. Dess valspråk ”Neue Lebensgestaltung in Christus”, ”Att forma ett nytt liv med Kristus”, ger uttryck för ND:s målsättning. På grund av hemliga vandringar och möten hade Willi Graf varit häktad i tre veckor våren 1938. Han hade hotats med avstängning från studentexamen men amnestin efter Österrikes Anschluss räddade honom.

När de goda vännerna denna kväll firade Sophie Scholls födelsedag och införlivande i vänkretsen, hade de en rik skatt av dikter och sånger som de fram till småtimmarna öste ur. Willi Graf hade egentligen velat läsa litteratur och historia. Men eftersom dessa ämnen blivit infekterade av nazistisk ideologi, valde han att läsa medicin. Han förblev dock sina favoritämnen trogen. De kompletterades sedan med ett starkt intresse för teologi. Även andra i gruppen kom att intressera sig för Augustinus och Tomas av Aquino. Medicinstudierna var snarare en sekundär sak.

Förutom litterära och intellektuella intressen och en – trots konfessionella skiljaktigheter – fast kristen övertygelse hade vänkretsen ett avgjort avståndstagande från nazisterna som gemensam nämnare. Gemensamt mognade också beslutet fram att inte längre förbli passiva åskådare. De ville vara konsekventa och med andens vapen öppna kampen mot nazismen. På så sätt började den Vita rosens flygbladsaktion. Det var våren 1942. Men från augusti till oktober fick de flesta i gruppen åter tjänstgöra som sanitetssoldater i Ryssland.

Den inre fronten

Från och med november 1942 var vänkretsen åter samlad i München. Under tiden hade idéerna mognat och planerna konkretiserats. Initiativet till aktionerna utgick i första hand från Hans Scholl och Christoph Probst. Sedan Willi Graf kommit tillbaka från fronten anslöt han sig reservationslöst till Vita rosen. Han åtog sig att ansvara för att sprida flygblad och brev i andra städer. På flera platser fanns det redan liknande grupper eller enskilda som nästan bara väntat på en påstötning för att kunna göra något konkret.

Givetvis fanns det bland studenterna i München och på annat håll de som visserligen sympatiserade med Vita rosens kritik mot nazismen och som var besjälade av samma ideal, men som ansåg att varje motståndsaktion var meningslös och dömd att misslyckas. Flera av dem var goda vänner till kärnan i Vita rosen. Men de avböjde all aktiv medverkan. Att resa sig mot nazismens totalitära förtryck ansåg de vara ett hopplöst företag. Det skulle leda till många oskyldiga människors lidande och död.

Detta hade Vita rosen naturligtvis funderat på. Gruppen var noga med att låta var och en fatta sitt eget beslut. De som blev aktiva ansåg att någon måste resa sig och höja sin röst. Någon måste säga sanningen, om det så skulle kosta livet. Hur många av deras jämnåriga offrade inte livet vid fronten. Det fanns även en inre front att kämpa på. Att stupa där var inte meningslöst, det skulle snarare få en signalverkan. I dessa och liknande banor löpte deras tankar.

En av de överlevande, Willi Bollinger i Saarbrücken, minns ett långt samtal med Willi Graf. De hade varit kamrater i ND och visste om varandras inställning till regimen: ”Vi var helt medvetna om att det som måste göras var ytterst farligt och att var och en måste fråga sig själv om han var beredd att offra sitt liv för detta. Det skulle bli en medveten andlig revolution. Nationalsocialismen måste övervinnas genom den enskildes ande och moraliska inställning. … Chansen huruvida denna andliga revolution skulle lyckas eller ej bedömdes denna kväll lika sakligt som en uppgift i matematik. Men då vi som kristna visste att det onda hade övervunnits genom döden, syntes oss den primära framgången inte alls vara så viktig. Vi ansåg att det var på tiden att börja denna andliga protest, därför att vårt samvete tvingade oss till det.”

Oron, sorgen och förtvivlan bland Tysklands befolkning hade ökat dramatiskt. Den 3 februari 1943 hade det meddelats i radio att slaget om Stalingrad var avslutat. Dock inte med den utlovade totala segern över kommunismen utan med Tysklands totala nederlag. Stalingrad hade kostat över 200 000 tyska soldaters liv, 90 000 hade tagits till fånga. Det som i månader hade utlovats som den definitiva triumfen hade blivit den slutgiltiga katastrofen, början till det totala sammanbrottet. Den Vita rosen beslöt att låta tankarna övergå till handling.

En väska med flygblad

Torsdag den 18 februari 1943 var en vårvinterdag i München. Strax efter klockan 10 lämnar Hans och Sophie Scholl sin bostad för att bege sig till universitetet. Hans bar på en stor väska. Strax före 11 är de framme. Föreläsningarna pågår än. Ur väskan tar de upp stora buntar av flygblad – mellan 700 och 1800 sägs det – och sprider dem vid dörrarna, på fönsterbräder och bord. Föreläsningarna pågår fortfarande. De två ser att de har en bunt kvar. Den kastar de ner i den stora hallen från ljusgårdens översta våning.

I detta ögonblick blir de två upptäckta av universitetets vaktmästare Jakob Schmid. Han är medlem av partiet och av SA, Sturmabteilung. Han ropar: ”Ni är anhållna.” Men de två blandar sig med de övriga studenterna som just nu strömmar ut ur de olika salarna. Vaktmästaren ger inte upp och får hjälp av en kollega. Hans och Sophies försök att komma undan misslyckas. Vaktmästaren utlöser alarm. Universitetets alla dörrar stängs. Studenter och docenter samlas i entréhallen, skrämda och rädda. Somliga läser flygbladen, andra låtsas att de inte ser dem. Inom några minuter är polisens specialenhet under Robert Mohrs ledning på plats. Först tror han inte att dessa två kultiverade, helt avspända ungdomar, kan ha något med flygbladen eller med klottret ute på stan att göra. Men den tomma väskan som väl rymmer de insamlade flygbladen och vaktmästarens ord gör Hans och Sophie misstänkta. Hans tar upp en papperslapp ur fickan och försöker svälja den. Han misslyckas. Mohr får tag i utkastet till ytterligare ett flygblad. Handstilen är Christoph Probsts. Denne var i Innsbruck och visste inte något om katastrofen.

Hans och Sophie fördes till Wittelsbacher Palais, Gestapos högkvarter. Under 17 timmar förhördes de i separata rum. Som de hade avtalat med hela gruppen, upprepade de ihärdigt att de var ensamma om Vita rosens alla aktiviteter. Ingen av dem av dem avvek någonsin från denna förklaring. I människovimlet utanför universitetet fanns Alex Schmorell. Han såg hur Hans och Sophie häktades. Han visste dock inte att hans flygblad hade hittats hos Hans Scholl. Omgående började Alex verkställa den överenskomna flyktplanen. Han gick till Willi Grafs rum där han lämnade efter sig ett varningstecken. När han ringde sin mor, förstod han att polisen var där. Han stannade hos en pålitlig bekant. Denna ordnade ett jugoslaviskt pass åt honom samt nödvändiga resedokument. Dagen därpå begav Alex sig till Starnberger Bahnhof där han inväntade Willi Graf. När denne inte kom, anade han oråd. På lördag lyckades han att lämna München.

Med tåg kom Alex till Mittenwald. Överallt fanns plakat med hans bild samt en utlovad belöning på 1 000 riksmark åt den som fångade in denne ”högförrädare”. Efter fåfänga försök att ensam till fots ta sig över de snötäckta alperna mot Schweiz (det var februari), återvände han till München. Under ett flygalarm, helt slut av alla strapatser och plågad av hunger, uppsökte han ett skyddsrum. Där blir han igenkänd och häktad.

Willi Graf hade hela torsdagen arbetat på sjukhuset. Han visste ingenting om det som hänt. När han på kvällen kom hem, väntade Gestapo på honom och förde honom och hans syster Anneliese till Wittelsbacher Palais.

Som vanligt gick Christoph Probst i Innsbruck även denna fredag till sitt militärkontor för att hämta sin veckolön. Han skulle sedan till sin fru som efter tredje barnets födelse fortfarande låg på sjukhuset. I stället för att få sin lön häktades han, försågs med handbojor och fördes med bil i ilfart till München.

De som lördag den 20 februari satt häktade i München var Hans och Sophie Scholl, Christoph Probst, Alex Schmorell samt Willi Graf och hans syster Anneliese. Domstolsförhandlingarna skulle äga rum redan på måndag.

Rättegången

Under förhören med Sophie Scholl försökte Robert Mohr att få henne att förklara att hon bara velat hjälpa sin storebror utan att ha fattat innebörden av sitt handlande. Han ville hjälpa henne att rädda livet. Men Sophie avvisade varje tanke på ett sådant försök. Enligt Mohrs anteckningar sade hon bland annat: ”Ni misstar er. Jag skulle göra allting på samma sätt en gång till. Det är inte jag utan ni som har fel världsåskådning.”

Sophie hade en cellkamrat, en politisk fånge som hette Else Gebel. Hennes huvuduppgift var att hindra Sophie från eventuella suicidförsök. Sofie hade dock inte minsta tanke på det. Lugn och avspänd analyserade hon sin situation. Endast när hon hörde att Christoph Probst hade häktats, fick hon ett kort sammanbrott. Hon tänkte på hans fru och tre barn. Inte bara Else Gebel, utan även vaktpersonalen var djupt imponerade av dessa ungdomar. De visste att de väntade på dödsdom och avrättning, men de var helt behärskade och sakliga, samlade och med en inre ro som om de levde i en annan värld. Vilken betydelse hela fallet tillmättes framgår av att det var presidenten för Folkdomstolen i Berlin, Roland Freisler, som med kort varsel kom till München för att leda förhandlingarna. Han var känd för sin hänsynslösa brutalitet, sina förnedrande och cyniska tirader och sin fullständiga brist på självbehärskning. Blotta namnet Freisler var skräckinjagande för vem det vara må i Tyskland.

Den advokat som de hade fått sig tilldelad besökte dem endast motvilligt och kort. Sophie hann dock säga att hon var lika ansvarig för de så kallade förbrytelserna som sin bror och att hon därför väntade sig samma straff. Vidare sade hon att hennes bror var soldat och därför berättigad till att bli skjuten. För egen del ville hon veta om hon skulle hängas eller halshuggas. Advokaten, skrämd av dessa oförblommerade frågor, lämnade henne så snart som möjligt.

Måndag 22 februari klockan 10.00 började förhandlingarna. De tre anklagade studenterna, var och en flankerad av två vakter, sitter bleka och trötta, men raka i ryggen. Freisler i scharlakansröd glänsande rob, omgiven av jurister som företrädde SA och SS samt Justitiedepartementet. I övrigt var salen full av speciellt inbjudna gäster. Ingen anhörig till de anklagade var ens underrättad om processen. De tre studenterna anklagades för högförräderi på grund av att ha understött det tyska folkets fiender. Åklagaren krävde dödstraff. Freisler överöste ungdomarna med en flod av svordomar och attacker och betedde sig i sina beskyllningar som en vansinnig. Bevismaterialet var framdukat: flygblad, kopieringsapparaten, färg med mera. Eftersom de anklagade hade erkänt, hördes inga vittnen. Universitetets vaktmästare lovordades för sin fosterländska gärning och tillerkändes en belöning på 3 000 riksmark samt befordran i tjänsten.

Flera gånger avbröts Freisler av Sophies röst: ”Någon måste slutligen börja med det. Det vi sagt och skrivit, tänker så många. Men de vågar inte att säga det högt.”

Mot slutet av förhandlingarna fick var och en av de tre tillfälle att yttra sig. Hans och Sophie avstod. Christoph Probst trädde fram och försökte framlägga att det han gjort hade gjorts i Tysklands intresse, för att få slut på krigets blodsutgjutelse. Åskådarna i salen skrek av ilska. Freisler började med en ny serie otidigheter. Christoph stod lugnt tills tumultet hade lagt sig. Sedan bad han om nåd, för sin sjuka frus och sina tre små barns skull. Dessa ord möttes av isande tystnad.

Efter en kort paus för formella överläggningar avkunnades döds-domen över alla tre. De fördes till fängelset i Stadelheim, platsen där de flesta dödsdomar som utfärdats i trakten av München verkställdes.

Robert Mohr kom till Hans, Sophie och Christoph i deras celler och föreslog att de skulle skriva ett brev till sina föräldrar. Breven blev dock aldrig avsända. Men av en slump blev Christoph Probsts brev till sin mor bevarat och lästes upp för henne. Hon glömde aldrig hans ord ”Jag tackar dig för att du gav mig livet. När jag rätt tänker på det, så var det en enda väg till Gud. Var inte ledsna att jag nu hoppar över den sista vägsträckan. Snart är jag er ännu mycket närmare än annars. Jag kommer sedan att förbereda en härlig mottagning för er. Jag dör utan hatkänslor.” – En kort stund senare mottog han dopets och eukaristins sakrament av den katolske fängelseprästen. Föräldrarna Scholl hade på fredagen hemma i Ulm per telefon fått höra om häktningen av deras två barn. Werner, den yngste, råkade vara hemma på permission från fronten. De visste att de under helgen inte fick besöka sina barn. När de på måndag morgon kom till München, fick de höra, att processen redan var i full gång. Fadern lyckades att tränga sig in i salen, men utvisades av Freisler. I korridoren väntade familjen på processens utgång. Ingen människa vågade se på dem eller tala med dem. Utom en ung juridikstuderande, Leo Samberger, som per brev hade fått flygbladen och kunnat följa processen. Med växande avsky följde han utvecklingen. Under pausen rådde han föräldrarna att omgående lämna in en nådeansökan.

En sådan lämnades omedelbart efter domens avkunnande till åklagaren. I samband med det fick de höra att alla tre förts till Stadelheim. De begav sig dit. Mot alla föreskrifter fick de träffa sina barn en kort stund. Tydligen hade vaktpersonalen tagit intryck av ungdomarnas inre resning. Tvärs över avbalkningen skakade Hans Scholl sina föräldrars händer och försäkrade dem att han inte hyste några hatkänslor. ”Allt detta ligger bakom mig.” Hans far talade om en högre rättvisa och sade: ”Ni kommer att gå till historien”. Sophie log mot sina föräldrar. Medan hon åt av det godis hennes mor haft med sig, sade hon att hon inte fått någon lunch. Sedan tröstade hon sin gråtande mor: ”Dessa få år, mor.” ”Ja, Sophie. Jesus.” ”Ja, men även du” var hennes sista ord. Den lutherske fängelseprästen firade en enkel nattvardsgudstjänst med dem med deras favoritpsalmer.

Christoph Probst mottog i denna stund ur den katolske paterns hand dopets och eukaristins heliga sakrament.

Sedan fördes alla tre i handbojor till en port som ledde till en innergård. Åter lät vaktpersonalen dem vara tillsammans en sista gång. Medan de delade på en cigarett sade Christoph Probst: ”Jag visste inte att det kan vara så lätt att dö.” Så öppnades dörren till gården. Sophie var den första. Rak i ryggen gick hon över gården till ett litet hus. Hon anade: där inne fanns guillotinen. Sedan hördes ett starkt slag. Det var klockan fem på eftermiddagen, tre timmar efter det att domen avkunnats.

När Hans Scholl kom in i huset, vände han sig i dörren och ropade högt, så att han hördes i alla gallerfönster runtom: ”Es lebe die Freiheit!”

Allt detta skedde mellan torsdag den 18 och måndag den 22 februari 1943. Men det var inte nog med detta. Willi och Anneliese Graf samt Alex Schmorell, som ju satt häktade hade inte ännu dragits inför domstolen. Först skulle det bli fler häktningar. En av de första var professor Kurt Huber. I försöken att spåra ytterligare medlemmar eller sympatisörer till den Vita rosen pågick en hetsjakt med husransakningar, förhör och häktningar över stora delar av Tyskland. Till detta hörde även ”Sippenhaft”, det vill säga att anhöriga till de häktade eller dömda blev anhållna och rannsakade i ändlösa förhör. Detta fick familjerna Scholl och Schmorell, Willi Grafs syster och Kurt Hubers fru erfara.

Den andra processen mot den Vita rosen ägde rum i München den 19 april, dagen före Hitlers födelsedag. Förutom professor Huber var det tretton unga människor som stod inför folkdomstolen. Det material som samlats under två månaders undersökningar lades fram för Freisler. Samma dag efter klockan 22 avkunnades domen: Tio personer, mest unga människor – fyra hade just fyllt 18 år, sex män och fyra kvinnor – dömdes till mellan 10 års tukthus och 6 månaders fängelse. Deras förbrytelser bestod i att de hade lyssnat till utländsk radio, att de hade känt till flygbladsaktionen men inte angivit den, att en hade lånat ut pengar till verksamheten. De tre huvudanklagade, Willi Graf, Kurt Huber och Alex Schmorell dömdes till döden. För var och en inlämnades en nådeansökan. Följden blev en lång kvalfull väntetid.

Till sina föräldrar skrev Alex: ”Hela denna hårda olycka var nödvändig för att leda mig på den sanna vägen. Därför är det egentligen ingen olycka … Vad visste jag hittills om en sann och djup tro, om sanningen, den sista och enda, om Gud?” Avskedsbrevet andas samma djupa gudstro.

Till sin advokat som mött honom med växande respekt och förvåning sade han kort före avrättningen: ”Jag är nu övertygad om att mitt liv, även om det verkar vara tidigt, måste avslutas i denna stund, eftersom jag genom det jag gjort har uppfyllt min livsuppgift. Jag vet inte vad jag skulle ha att uträtta mer, även om man nu skulle frige mig.”

Alex Schmorell och Kurt Huber avrättades den 13 juli på samma sätt som deras tre vänner fem månader tidigare. Willi Graf genomgick det ena förhöret efter det andra, dag och natt. Gestapo ville ha namn och adresser. Man ville veta mera om hans resor och hans kontakter i andra städer. Trots hotelser mot hans familj varvade med löften om omvandling av dödsdomen till fängelsestraff fick hans plågoandar inte fram ett enda namn.

Sedan, plötsligt, utan förvarning fick Willi Graf gå den korta sträckan över fängelsegården. Det var den 12 oktober 1943. I sitt avskedsbrev till föräldrarna skrev han bland annat: ”I dag skall jag lämna detta liv … Tröst och styrka finner ni i Gud. Om detta kommer jag att be intill mitt sista andetag. Ty, jag vet att det är svårare för er än för mig.” Föräldrarna fick veta om hans avrättning genom att ett brev som de hade skrivit till honom, returnerades med stämpeln: ”Avliden”. Samma höst 1943, efter Willi Grafs avrättning, spårades en förgrening av den Vita rosen i Hamburg. Även denna ledde till en stor process som utmynnade i sju avrättningar.

Sophie Scholls dröm

När Sophie Scholl efter den sista natten före avrättningen väcktes ur sömnen, berättade hon, ännu sittande på sängkanten, för sin cellkamrat att hon denna natt haft följande dröm: ”En solig dag bar jag ett barn i lång, vit klänning till dopet. Barnet hade en lång vit klänning. Vägen till kyrkan ledde uppför ett brant berg. Men säkert och tryggt bar jag barnet i mina armar. Då, plötsligt, öppnar sig framför mig en spricka i glaciären. Jag hade precis så mycket tid, att jag kunde lägga ner barnet tryggt på den andra sidan – sedan störtade jag i avgrunden.”

”Barnet är vår idé.” Så förklarar hon sin dröm för sin medfånge. ”Den kommer att överleva. Men vi måste först dö för den.”

Litteratur

Inge Scholl, Vita rosen. Bokförlaget I. Olsson. Stockholm 1974

Inge Scholl, Die weisse Rose. Frankfurt 1993

Harald Steffahn, Die weisse Rose, Reinbek 1993

Gewalt und Gewissen. Willi Graf und die weisse Rose. Utg. K. Vielhaber, Herder Taschenbuch 174. Freiburg 1964

Die weisse Rose und das Erbe des deutschen Wiederstandes. Beck´sche Reihe 49. München 1993

Romano Guardini, Freiheit und Verantwortung. Topos 267. Mainz 1997