Den gudlösa terrorismen

–Skillnaderna mellan de goda och de onda krafterna skär tvärs igenom religionerna.
–Skillnaderna mellan de goda och de onda krafterna skär tvärs igenom religionerna.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under den gångna sommaren har vi blivit alltmer medvetna om att hotet från den religiöst motiverade terrorismen är högst reellt, även här i Europa. Att kristna och andra religiösa minoriteter sedan länge lever under detta hot och tvingas fly från sina hemländer i Mellanöstern har under de senaste åren fått större genomslag också i svenska medier. Men när den 85-årige franske katolske prästen Jacques Hamel i slutet av juli halshöggs av islamistiska terrorister medan han firade mässan i en kyrka i Normandie framstod hotet i blixtbelysning för var och en.

Reaktionerna på det barbariska dådet i kyrkan i Saint-Étienne-du-Rouvray har varit starka. Även här i Sverige valde ett betydande antal icke-katoliker, däribland flera ministrar, att delta i katolska gudstjänster dagarna efter attentatet för att visa sin solidaritet med katolikerna. För det är uppenbart att en terrorattack mot en präst som firar gudstjänst i sin församlingskyrka inte i första hand är riktad mot prästen själv som enskild individ utan mot den religiösa gemenskap som han representerar. Därav den starka symbolkraften i attacken. Det var själva kristendomen, denna gång i dess katolska form, som var målet för terrordådet. Dådet hade alltså inte enbart en religiös motivering, det var dessutom riktat mot en religion. Attacken var en iscensättning av vanföreställningen om en dödlig kamp mellan kristendomen och islam.

Det är viktigt att de omedelbara reaktionerna blir kraftfulla så snart den religiösa terrorismen visar upp sitt fula tryne. I nästa steg behöver man sedan gå vidare med frågan hur man kan stoppa det vidriga fenomen som kallas religiös terrorism, oavsett om våldet riktas mot religiösa mål eller inte. Men de eftersökta svaren måste göra rättvisa åt komplexiteten i problemet, om de ska vara till någon hjälp.

Debatten i Sverige efter terrordådet i Normandie gav prov på hur svårt det kan vara att inte hemfalla åt överdrivna förenklingar. Framför allt får man inte gå i fällan att måla upp en svartvit världsbild av kulturkamp mellan olika religioner. De stora världsreligionerna omfattar människor med vitt skilda attityder, och de bär alla med sig tankegods och traditioner som kan utnyttjas för helt motsatta syften. Skillnaderna mellan de goda och de onda krafterna skär tvärs igenom religionerna. De båda attentatsmännen i Saint-Étienne-du-Rouvray menade sig agera i islams namn. Men efter det avskyvärda attentatet mot den katolske prästen vägrade den lokala muslimska församlingen att ge attentatsmännen en muslimsk begravning, en reaktion som talar starkare än många ord.

Terrorismens orsaker och bevekelsegrunder är förstås mångskiftande. Det hävdas ofta att erfarenheter av förtryck, svåra uppväxtförhållanden, fattigdom och psykiska störningar ligger bakom. Ibland är det säkert så, men bara en del kan skrivas på det kontot. Terrorismen göds framför allt av våldsförhärligande ideologier med männi­skoföraktande ideal. Dessa ideologier kopplas sedan samman med religiösa föreställningar för att motivera och legitimera människor att begå bestialiska handlingar.

Sammankopplingen av våldsideologier och religiös tro måste brytas. Här kan de religiösa gemenskaperna själva bidra med mycket genom att otvetydigt klargöra att våld i Guds namn är ett skändligt brott mot Gud. På så sätt motverkar man att den egna tron missbrukas i våldsamma syften, samtidigt som terroristen som försöker ge sina handlingar en religiöst motiverad legitimitet framstår som den gudlösa brottsling han är. Här vilar ansvaret tungt på de religiösa gemenskaperna och deras ledare att beröva terroristerna varje möjlighet att ge sina handlingar legitimitet. De potentiella attentatsmännen befinner sig inte sällan i periferin i sina religiösa gemenskaper. Men i den mån de tillhör en religiös gemenskap måste de nås av budskapet att den som utövar våld i trons namn blir förkastad av den egna trosgemenskapen. Det var det budskap som den muslimska församlingen i Saint-Étienne-du-Rouvray sände ut efter attentatet på deras hemort. Man måste kunna förvänta sig av varje religiös gemenskap, oavsett religion, att den agerar på det sättet.

En annan central aspekt är dialogen mellan religionerna. En av dess viktigaste uppgifter i vår tid är att motarbeta den polarisering mellan religionerna som terroristerna vill främja. När påven Franciskus på flyget från Världsungdomsdagen i Kraków tillbaka till Rom kommenterade attentatet i Normandie underströk han att man inte får generalisera och betrakta muslimer som terrorister. Även om påven kritiserades av somliga för att ha intagit en alltför mjuk hållning, är hans väg den rätta. Dialog och samverkan mellan religionerna, inte demonisering av varandra, är vägen framåt. Det är också den väg som fem framträdande ledare för judiska, kristna och muslimska gemenskaper i Sverige förespråkade i en artikel på DN Debatt den 9 augusti: ”Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp vore ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.” Även om dialogen är mödosam och har svårt att nå ut till de grupper där extremismen odlas, är den ett oundgängligt inslag i arbetet på att bryta ner demoniserande fiendebilder av de andra. Kampen mot den religiöst motiverade terrorismen kan inte vinnas utan bundsförvanter över religionsgränserna.

Men en lika viktig insikt i sammanhanget är vikten av att inte sätta munkavle på sig själv, hur väl det än må vara menat. Den interreligiösa dialogens mål är varken synkretism, konsensus eller självutplåning utan respekt för den som tror och tänker annorlunda än man själv. Respekt kan man ha även för den som man är oense med.

Efter attentatet i Normandie startades initiativet Mitt kors i svenska sociala medier, där människor uppmanades att ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära ett kors runt halsen i vardagen. Ett högst lovvärt initiativ, som av somliga debattörer emellertid kritiserades för att vara uppviglande och främja religiösa motsättningar. Men här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dialog och respekt å ena sidan får inte spelas ut mot frihet och mångfald å andra sidan. Målet är att olika religiösa grupper ska kunna leva öppet med sina religiösa uttryck i samhället. Därför är exempelvis försöken i Frankrike att förbjuda burkini inte efterföljansvärda. Visserligen kan det ibland finnas rimliga skäl att begränsa förekomsten av religiösa symboler och uttryck i vissa bestämda situationer, som av hygieniska, säkerhetsmässiga eller andra rent praktiska skäl inom exempelvis arbetslivet. Men ingen religion – inte heller kristendomen – ska förpassas till den strikt privata sfären och göras osynlig i samhället. Den typen av undfallenhet bidrar inte till att främja respekten för religionsfrihet och mångfald. Här får man inte vika en millimeter, annars låter man terroristerna bestämma dagordningen. Så länge judarna i Malmö inte känner sig trygga att bära kippa på offentliga platser är religionsfriheten undergrävd för oss alla. Även på denna punkt behöver samfundsledarna vara tydliga.

Några dagar innan påven Franciskus i slutet av juli reste till Världsungdomsdagen i Kraków, meddelade Vatikanen att påven beslutat att, i samverkan med den katolska lekmannarörelsen Sant’Egidio, inbjuda företrädare för världens olika religioner till ett världsfredsmöte i Assisi den 18 till 20 september. Avsikten med mötet är att man ska överväga hur man gemensamt, över religionsgränserna, kan motverka att den religiösa tron missbrukas för att motivera våld. Tre gånger tidigare har påvar i modern tid inbjudit till sådana världsfredsmöten i Assisi: Johannes Paulus II åren 1986 och 2002, samt Benedictus XVI år 2011. Nu sällar sig Franciskus till raden av påvar som sätter frågan om världsreligionerna och freden högt på den kyrkliga agendan. Sällan har väl ett interreligiöst fredsmöte varit så angeläget som nu.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
–Skillnaderna mellan de goda och de onda krafterna skär tvärs igenom religionerna.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under den gångna sommaren har vi blivit alltmer medvetna om att hotet från den religiöst motiverade terrorismen är högst reellt, även här i Europa. Att kristna och andra religiösa minoriteter sedan länge lever under detta hot och tvingas fly från sina hemländer i Mellanöstern har under de senaste åren fått större genomslag också i svenska medier. Men när den 85-årige franske katolske prästen Jacques Hamel i slutet av juli halshöggs av islamistiska terrorister medan han firade mässan i en kyrka i Normandie framstod hotet i blixtbelysning för var och en.

Reaktionerna på det barbariska dådet i kyrkan i Saint-Étienne-du-Rouvray har varit starka. Även här i Sverige valde ett betydande antal icke-katoliker, däribland flera ministrar, att delta i katolska gudstjänster dagarna efter attentatet för att visa sin solidaritet med katolikerna. För det är uppenbart att en terrorattack mot en präst som firar gudstjänst i sin församlingskyrka inte i första hand är riktad mot prästen själv som enskild individ utan mot den religiösa gemenskap som han representerar. Därav den starka symbolkraften i attacken. Det var själva kristendomen, denna gång i dess katolska form, som var målet för terrordådet. Dådet hade alltså inte enbart en religiös motivering, det var dessutom riktat mot en religion. Attacken var en iscensättning av vanföreställningen om en dödlig kamp mellan kristendomen och islam.

Det är viktigt att de omedelbara reaktionerna blir kraftfulla så snart den religiösa terrorismen visar upp sitt fula tryne. I nästa steg behöver man sedan gå vidare med frågan hur man kan stoppa det vidriga fenomen som kallas religiös terrorism, oavsett om våldet riktas mot religiösa mål eller inte. Men de eftersökta svaren måste göra rättvisa åt komplexiteten i problemet, om de ska vara till någon hjälp.

Debatten i Sverige efter terrordådet i Normandie gav prov på hur svårt det kan vara att inte hemfalla åt överdrivna förenklingar. Framför allt får man inte gå i fällan att måla upp en svartvit världsbild av kulturkamp mellan olika religioner. De stora världsreligionerna omfattar människor med vitt skilda attityder, och de bär alla med sig tankegods och traditioner som kan utnyttjas för helt motsatta syften. Skillnaderna mellan de goda och de onda krafterna skär tvärs igenom religionerna. De båda attentatsmännen i Saint-Étienne-du-Rouvray menade sig agera i islams namn. Men efter det avskyvärda attentatet mot den katolske prästen vägrade den lokala muslimska församlingen att ge attentatsmännen en muslimsk begravning, en reaktion som talar starkare än många ord.

Terrorismens orsaker och bevekelsegrunder är förstås mångskiftande. Det hävdas ofta att erfarenheter av förtryck, svåra uppväxtförhållanden, fattigdom och psykiska störningar ligger bakom. Ibland är det säkert så, men bara en del kan skrivas på det kontot. Terrorismen göds framför allt av våldsförhärligande ideologier med männi­skoföraktande ideal. Dessa ideologier kopplas sedan samman med religiösa föreställningar för att motivera och legitimera människor att begå bestialiska handlingar.

Sammankopplingen av våldsideologier och religiös tro måste brytas. Här kan de religiösa gemenskaperna själva bidra med mycket genom att otvetydigt klargöra att våld i Guds namn är ett skändligt brott mot Gud. På så sätt motverkar man att den egna tron missbrukas i våldsamma syften, samtidigt som terroristen som försöker ge sina handlingar en religiöst motiverad legitimitet framstår som den gudlösa brottsling han är. Här vilar ansvaret tungt på de religiösa gemenskaperna och deras ledare att beröva terroristerna varje möjlighet att ge sina handlingar legitimitet. De potentiella attentatsmännen befinner sig inte sällan i periferin i sina religiösa gemenskaper. Men i den mån de tillhör en religiös gemenskap måste de nås av budskapet att den som utövar våld i trons namn blir förkastad av den egna trosgemenskapen. Det var det budskap som den muslimska församlingen i Saint-Étienne-du-Rouvray sände ut efter attentatet på deras hemort. Man måste kunna förvänta sig av varje religiös gemenskap, oavsett religion, att den agerar på det sättet.

En annan central aspekt är dialogen mellan religionerna. En av dess viktigaste uppgifter i vår tid är att motarbeta den polarisering mellan religionerna som terroristerna vill främja. När påven Franciskus på flyget från Världsungdomsdagen i Kraków tillbaka till Rom kommenterade attentatet i Normandie underströk han att man inte får generalisera och betrakta muslimer som terrorister. Även om påven kritiserades av somliga för att ha intagit en alltför mjuk hållning, är hans väg den rätta. Dialog och samverkan mellan religionerna, inte demonisering av varandra, är vägen framåt. Det är också den väg som fem framträdande ledare för judiska, kristna och muslimska gemenskaper i Sverige förespråkade i en artikel på DN Debatt den 9 augusti: ”Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp vore ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.” Även om dialogen är mödosam och har svårt att nå ut till de grupper där extremismen odlas, är den ett oundgängligt inslag i arbetet på att bryta ner demoniserande fiendebilder av de andra. Kampen mot den religiöst motiverade terrorismen kan inte vinnas utan bundsförvanter över religionsgränserna.

Men en lika viktig insikt i sammanhanget är vikten av att inte sätta munkavle på sig själv, hur väl det än må vara menat. Den interreligiösa dialogens mål är varken synkretism, konsensus eller självutplåning utan respekt för den som tror och tänker annorlunda än man själv. Respekt kan man ha även för den som man är oense med.

Efter attentatet i Normandie startades initiativet Mitt kors i svenska sociala medier, där människor uppmanades att ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära ett kors runt halsen i vardagen. Ett högst lovvärt initiativ, som av somliga debattörer emellertid kritiserades för att vara uppviglande och främja religiösa motsättningar. Men här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dialog och respekt å ena sidan får inte spelas ut mot frihet och mångfald å andra sidan. Målet är att olika religiösa grupper ska kunna leva öppet med sina religiösa uttryck i samhället. Därför är exempelvis försöken i Frankrike att förbjuda burkini inte efterföljansvärda. Visserligen kan det ibland finnas rimliga skäl att begränsa förekomsten av religiösa symboler och uttryck i vissa bestämda situationer, som av hygieniska, säkerhetsmässiga eller andra rent praktiska skäl inom exempelvis arbetslivet. Men ingen religion – inte heller kristendomen – ska förpassas till den strikt privata sfären och göras osynlig i samhället. Den typen av undfallenhet bidrar inte till att främja respekten för religionsfrihet och mångfald. Här får man inte vika en millimeter, annars låter man terroristerna bestämma dagordningen. Så länge judarna i Malmö inte känner sig trygga att bära kippa på offentliga platser är religionsfriheten undergrävd för oss alla. Även på denna punkt behöver samfundsledarna vara tydliga.

Några dagar innan påven Franciskus i slutet av juli reste till Världsungdomsdagen i Kraków, meddelade Vatikanen att påven beslutat att, i samverkan med den katolska lekmannarörelsen Sant’Egidio, inbjuda företrädare för världens olika religioner till ett världsfredsmöte i Assisi den 18 till 20 september. Avsikten med mötet är att man ska överväga hur man gemensamt, över religionsgränserna, kan motverka att den religiösa tron missbrukas för att motivera våld. Tre gånger tidigare har påvar i modern tid inbjudit till sådana världsfredsmöten i Assisi: Johannes Paulus II åren 1986 och 2002, samt Benedictus XVI år 2011. Nu sällar sig Franciskus till raden av påvar som sätter frågan om världsreligionerna och freden högt på den kyrkliga agendan. Sällan har väl ett interreligiöst fredsmöte varit så angeläget som nu.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.