Fotspår längs Krakóws vägar

När jag ser tillbaka på Världsungdomsdagen i Polen som pågick den 20–31 juli känns det svårt att formulera tankar kring evenemanget som helhet. Bilder, minnen, bländande solsken, flaggor, trånga tågkupéer och åskväder smälter in i varandra i ett virrvarr. Samtidigt lämnade påvens rop till ungdomarna ett djupt och tydligt avtryck i allas hjärtan: kallelsen att lämna fotspår efter sig, att påverka och förändra den värld vi lever i.

När 300 katolska ungdomar från Sverige anlände till Kraków efter en vecka i Czestochowas stift fick ordet kyrka en helt ny betydelse. Livet som ung katolik i Sverige är ganska ensamt. Man brukar ses som annorlunda, sticker ut i skolan och bland kompisar. Det är sällan som man befinner sig omfamnad av en ocean av unga som bekänner samma tro! Det innebär också ett ensamt andligt liv, vilket inte bara behöver vara något negativt: man ber ofta själv och ansvarar för sin tro på ett väldigt personligt sätt. Det fanns under Världsungdomsdagen i Polen inte mycket utrymme för stillhet och meditation i flödet av ljud, färger och människor på Krakóws gator. Gemensam lovsång och tillbedjan i stora grupper var en ny erfarenhet för många och avslöjade en ny dimension av kommunion och gemenskap i bön.

För många av oss var detta första gången som den universella kyrkan fick ett ansikte. Den var inte längre en bild i en skärm eller lärobok utan en levande verklighet. Ett återkommande motiv i påvens tanke är ansiktet. Guds barmhärtighet, temat för årets Världsungdomsdag, skildras som ett ungt ansikte. Denna barmhärtighet får ett konkret ansikte i Maria av Nasaret, barmhärtighetens Moder, och i alla som vågar att välja kärlek, öppenhet och medkänsla i stället för den trygghet som konsumtion kan ge.

Flyktingar och krigsoffer har också ett ansikte, ett liv, ett namn, visioner och drömmar; de får inte reduceras till tomma siffror eller nyheter vi bara passivt kan ta emot. Påvens blick letar ständigt efter ansikten i folkmassan och försöker möta alla 2,5 miljoner människor på ett personligt plan.

Mötet mellan människor, kristalliserat i de miljontals handskakningar som skedde runt omkring oss, är i Franciskus ögon ”den första av alla broar”. Hans frustration över terrorismen märktes tydligt när hans trötta och bittra ord ekade över Campus Misericordiae: ”Vi vill inte besegra hatet med mer hat, besegra våldet med mer våld, besegra terrorn med mer terror.” Den enda lösningen på världens orättvisor är brödraskap, gemenskap och kommunion. Denna gemenskap börjar och byggs upp i varje litet människomöte och i varje handskakning.

Som katolik från Sverige är det helt fantastiskt att kunna möta så många nya männi­skor som lever och utövar sin tro på så många olika sätt runt om i världen. Någonting man lätt glömmer är att bland 187 närvarande länder är många i krig med varandra eller lever under en skugga av fördomar och bitterhet över förflutna konflikter. Världsungdomsdagen kan därför ses som ett gigantiskt experiment som bevisar att förlåtelse, multikulturalism och en global gemenskap är både möjligt och vackert. Franciskus är tydlig med att de ungas uppdrag i dagens värld är att bygga broar snarare än murar och att förnya tron på en ”ny mänsklighet, som vägrar acceptera hatet mellan folkslag och se landsgränser som barriärer”. Flyktingar och de fattiga får alltid en central plats i alla påvens predikningar och inga kompromisser accepteras: påven uppmuntrar alla ungdomar till politiskt engagemang och att kämpa för sin frihet och en mer solidarisk ekonomi. Den kristna kallelsen är att ”vandra nya och oupptäckta vägar, som öppnar nya horisonter, och att dela den glädjen som har sina rötter i Guds kärlek”.

Ungdomar är kallade att stå emot dem som tycker att instängdhet är det bästa försvaret. Vi ungdomar är kallade att lämna ett djupt avtryck på samhället och historien, och att inte låta någon annan få bestämma över vår framtid. ”Våga drömma!” säger påven med påtaglig glädje i sin röst. ”Må Gud välsigna era drömmar!”

Lapo Lappin är studerande, Uppsala.