Vad är pengar?

I musikalen Cabaret sjunger huvudpersonen Sally Bowles: Money makes the world go around. Pengar är allestädes närvarande i det moderna samhället men samtidigt något som det är svårt att få grepp om. Vad är pengar – egentligen? Och var kommer de ifrån?

Pengars funktion

Det finns faktiskt ingen strikt och vedertagen definition på pengar. Pengar är vad som accepteras för de funktioner som pengar har. Pengar fungerar som

Betalningsmedel/bytesmedel. Något som erbjuds av den som efterfrågar en vara eller tjänst och som accepteras av den som bjuder ut varan eller tjänsten. Härigenom underlättas utbytet mellan köpare och säljare.

Värdemätare. Något som uttrycker värdet på varor och tjänster och gör det möjligt att jämföra värdet på olika varor och tjänster (som inte är homogena).

Värdebevarare. Något som konserverar en betalningsförmåga som vid en senare tidpunkt kan omvandlas till betalningsmedel som gör det möjligt att köpa varor eller tjänster.1

Det som sagts om varor och tjänster gäller även för skulder, det vill säga pengar kan även fungera som mått på och reglering av fordringar/skulder och för återbetalning av lån. Varje affärstransaktion som inte omedelbart betalas skapar en kredit, en skuld.

Med denna funktionella utgångspunkt kan ett försök till definition lyda: ”Pengar är något som allmänt accepteras som betalning för varor och tjänster eller som reglering och återbetalning av skulder i ett visst sammanhang, till exempel inom ett land.”

Hur uppkom pengar?

Den traditionella synen bland ekonomer är att pengar uppkom inom ramen för en successiv utveckling av handeln mellan människor.2 Enligt denna uppfattning började det hela med att folk bytte varor med varandra (”jag ger dig en get för tre tunnor spannmål”). Men byteshandeln var opraktisk och behövde effektiviseras. Det krävdes ett betalningsmedel, vilket ledde till uppkomsten av pengar i form av mynt.

Den grekiske filosofen Aristoteles ansåg att byteshandeln föregick penningekonomin.3 I ett senare skede vidareutvecklades betalningsmedlet till att även omfatta pengar i form av kredit. Det blev möjligt för köparen av en vara att betala genom att bli skyldig säljaren något.

Hela denna tankemodell för utvecklingen av pengar har dock ifrågasatts, bland annat av antropologer, som menat att det aldrig funnits några samhällen som varit uppbyggda på byteshandel.4

Dessa antropologer hävdar att pengar inte är en uppfinning utan ett sätt att matematiskt jämföra värdet på olika saker genom att uttrycka dem som proportioner, i förhållande till varandra. Denna jämförelse är troligen uråldrig och förekommer i en mängd olika former och för olika syften. Med detta synsätt ligger det nära till hands att uppfatta det som att pengar först uppstod som ett mått på skuld eller med andra ord som kredit och först senare fick funktionen av bytesmedel och värdebevarare. Faktum är att mänsklighetens äldsta skriftdokument utgörs av låneavtal och skuldebrev som också kunde fungera som betalningsmedel.5 Enligt detta betraktelsesätt är byteshandel snarast en biprodukt till användningen av mynt eller sedlar. Pengar i form av mynt av ädelmetall kom mycket senare.6

Pengars form

De flesta av oss har nog, till skillnad mot Pippi Långstrump, aldrig ägt några guldpengar. Men ändå tänker vi ofta på mynt, gärna av ädelmetall, som en sinnebild för pengar. Under alla förhållanden ligger det nära till hands att tro att pengar har ett värde i sig.

Sant är att pengar genom historien antagit skilda former. Pengar kan vara ett ting i sig men också ett skuldbevis.7 Ofta talar man därför om varupengar respektive kreditpengar. Varupengar får sitt värde av den vara de är producerade av, till exempel spannmål, husdjur, ädelmetall. Varan har ett värde i sig men får också ett värde när den används som pengar. När varan är ädelmetall kan den anta formen av mynt som präglas och erhåller sitt värde av att utgivaren, till exempel en bank eller en stat, anger dess värde (vikt, metallhalt) på metallstycket och är beredd att växla in myntet till ädelmetallen. Kreditpengar, å sin sida, är en benämning för det som sker när man skapat ett system där skulder avräknas och används för betalningsändamål.

De första skriftliga bevisen för vad som kan uppfattas vara pengar härstammar från Mesopotamien omkring 3 500 f.Kr. Dessa pengar var samtidigt varupengar och kreditpengar och fungerade som redovisning av skuldförhållanden i tempelmiljö. Skuldbeviset var en lertavla. Även om dessa pengar inte i första hand användes för betalning av handel kunde skuldbeviset också överlåtas.8 Från Assyrien känner man till skuldsedlar som användes för handel på kredit.

Mynt förefaller ha uppkommit mellan 600 och 500 f.Kr.ungefär samtidigt på tre olika ställen: norra Kina, området kring Ganges i Indien samt Mindre Asien. Lokala härskare verkar ha kommit fram till att kreditsystemet borde ersättas av små ädelmetallbitar, mynt, som härskarna själva präglade. Mynten användes sedan som betalningsmedel.9 Denna myntepok varade i ungefär tusen år fram till början av medeltiden, då varuutbytet återigen kom att baseras på kredit utan mynt.10

Det förefaller vara så att kredit som betalningsmedel fungerat väl i tider av politisk stabilitet och förtroendefullt umgänge mellan människor medan ädelmetallmynt tagit över som pengar under perioder av oro, krig och plundring. Flera gånger under historiens lopp har pengarnas form varierat fram och tillbaka mellan kreditpengar och varupengar.

Sedlar som betalningsmedel uppkom först på 1000-talet e.Kr. under Song-dynastin i Kina genom att kvitton på deponerade ädelmetaller gavs ut av en tidig form av lokala banker. Kvittona kom sedan att cirkulera som pengar och fick även formen av växlar eller skuldebrev.11

Staten tog därefter över utgivandet, vilket veterligen var det första exemplet på vad som senare kommit att benämnas fiatpengar, det vill säga pengar som får sitt värde därför att den utgivande institutionen (staten) förklarar att de har ett värde. Senare spreds användningen av papperspengar inom det mongoliska väldet och företeelsen kom till Europa genom upptäcktsresanden som Marco Polo på 1200-talet.

Under de närmaste århundradena växte banker fram i Europa, och de började ge ut egna sedlar. Den allra första sedelutgivande banken var den svenska Palmstruchska banken på 1600-talet. De första banksedlarna var bevis på fordringar avseende ädelmetall eller mynt som förvarades av banken men eftersom sedeln var smidig att överlåta och hantera blev den så småningom ett betalningsmedel i sig själv i takt med att förtroendet för bankerna ökade. Det var respektive stat som gav bankerna tillstånd att utge sedlar men successivt blev det allt vanligare att staten själv tog över sedelutgivningen.

Så småningom försvann ädelmetallerna från det monetära systemet och sedlarna blev helt och hållet kreditpengar. Ännu i dag står det dock på brittiska pundsedlar I promise to pay the bearer on demand the sum of ( ) pounds. Det är inte meningen att åtagandet ska infrias (i själva verket är det oklart vad åtagandet innebär när det inte längre är länkat till ädelmetall) men det finns där som en påminnelse om att sedeln ursprungligen garanterades av något annat av värde.

I dag lever vi i en epok där praktiskt taget alla pengar – mynt, sedlar och övriga former – inte bara är kreditpengar utan också fiatpengar utan någon koppling alls till underliggande värden. För att detta ska fungera måste förstås allmänhet och omvärld ha förtroende för staten. Och staten måste underbygga sitt fiat, sitt skaparord, till exempel genom att bestämma att valutan ska utgöra betalningsmedel som enligt lag måste accepteras i landet.

Det kontantlösa samhället – swish och bitcoin

Denna artikel har talat mycket om sedlar och mynt, de två formerna av kontanta medel, i syfte att ge en principiell och historisk bild av pengar. Men kontanter blir allt mindre viktiga i praktiken, och användningen av kontanter har som bekant på senare år minskat i snabb takt. I länder som USA, Storbritannien och Sverige saknar över 90 procent av pengarna fysisk form.12 Pengarna existerar nästan uteslutande som behållning på våra bankkonton. Det är den tekniska utvecklingen som numera möjliggör snabb och säker elektronisk överföring av pengar mellan två parters bankkonton via bankkort eller internet. Medlen för dessa överföringar blir allt fler och allt enklare att hantera.

Det senaste exemplet är den mobila betaltjänsten swish där man kan skicka och ta emot pengar direkt via mobiltelefonnumret (kanske kyrkokollektens räddning?). Till detta kommer de rent elektroniska pengar eller e-pengar som är betalningsmedel, elektroniskt lagrade hos innehavaren, till exempel på kontantkort.

Det finns ytterligare en modern form av pengar som måste nämnas, eftersom den på ett tydligt sätt visar att pengar är en social konstruktion.13 På senare år har helt nya former av pengar vuxit fram som gett spridning till begrepp som virtuell valuta, digital valuta, kryptovaluta. Här illustreras tydligt att pengar inte förutsätter banker eller stater utan att pengar helt enkelt är en social konstruktion eller med andra ord att pengar är vad som accepteras som betalning och för reglering av skulder – punkt slut. Det främsta exemplet är bitcoin som är en valuta som möjliggör betalningar över internet direkt mellan användare utan att någon mellanhand, till exempel en bank, behöver vara inblandad. Överföringarna verifieras av nätverksnoder och dokumenteras i ett allmänt tillgängligt register (block chain) som använder bitcoin som enhet.

Bitcoin är en decentraliserad digital valuta, det finns alltså ingen central utfärdare eller något registreringsinstitut. Det är också en kryptovaluta eftersom den av säkerhetsskäl använder sig av krypteringsteknik för transaktionerna där varje deltagare har en privat nyckel.

Bitcoin skapas som ersättning för arbete som användarna utför genom att verifiera och registrera betalningar i det allmänna registret. Denna nya valuta växer i popularitet och spridning hela tiden. I Stockholm kan man i dag både beställa pizza och få sitt golv utbytt genom att betala med bitcoins.

Hur skapas pengar?

I de flesta länder är det i dag staten som genom sin centralbank har ensamrätten att ge ut mynt och sedlar. Därför ligger det nära till hands att tro att i ett land som Sverige är det den svenska staten och riksbanken som skapar pengar. Men det är inte alldeles rätt uppfattat. Mer korrekt är att säga att moderna pengar visserligen baseras på statens skuld men att mängden pengar i ekonomin är ett vidare begrepp.14 Detta beror i sin tur på att pengar skapas när kredit uppstår och att det inte bara är staten som ger upphov till kredit genom att låna pengar. Kredit består ju också av mängder av privaträttsliga avtal mellan allmänheten som låntagare och banker och andra som långivare.

Penningmängden är den mängd av finansiella instrument som kan fungera som betalningsmedel vid köp av varor eller tjänster. I snäv bemärkelse består penningmängden av de kontanter (mynt och sedlar) som riksbanken gett ut samt sådan inlåning i bankerna som inte är tidsbunden, det vill säga som snabbt kan tas ut och användas för betalning. Penningmängdens grundval är den monetära basen som utgörs av de utgivna kontanterna jämte bankernas inlåning i riksbanken. Den monetära basen består därmed av allmänhetens och bankernas fordringar på riksbanken och har skapats genom att riksbanken monetariserat statsskulden, det vill säga omvandlat statsskulden till pengar. Statens upplåning finansieras genom försäljning av statsobligationer till allmänheten. Sedan köper riksbanken dessa statspapper av allmänheten i utbyte mot sedlar. Riksbanken gör detta genom att till bankerna låna ut de pengar som staten är skyldig. En sedel kan därför ses som en tidsobestämd kredit som vi medborgare ger utfärdaren, Riksbanken, och därmed den svenska staten. Sedeln utgör ytterst ett betalningsåtagande från statens sida.15

Men penningmängden är större än den monetära basen, eftersom den också omfattar allmänhetens inlåning i bankerna. Penningmängden styrs därmed av hur mycket bankerna lånar ut, eftersom varje utlånad krona på ett eller annat sätt kommer tillbaka till dem och där hamnar som inlåning. Hur då? Jo, den privatperson som tar ett lån gör det för att betala för en vara, till exempel en tv eller bostad, eller en tjänst, till exempel hårklippning. Samma sak gäller förstås om ett företag lånar pengar för att göra en stor investering, till exempel bygga en fabrik, eller köpa konsulttjänster. Oavsett hur betalningen görs får den som säljer varan eller utför tjänsten till sist in betalningen på sitt bankkonto. Därför gäller: ju mer bankerna lånar ut, desto större blir penningmängden. Mot varje kredit svarar ett banktillgodohavande, den enes skulder är den andres finansiella tillgångar.

Är mer pengar detsamma som större rikedom eller kan det bli för mycket pengar?

Ett lands rikedom och välstånd mäts som värdet av hur mycket varor och tjänster som produceras, inte hur mycket pengar som finns i landet. För att kunna producera varor och tjänster är det inte pengar utan kapital som krävs: fysiskt produktionskapital (fabriker), humankapital (människor med rätt utbildning och kompetens) och infrastruktur. Samtidigt måste det finnas tillräckligt med pengar i omlopp för att företag och hushåll ska kunna efterfråga och betala varor och tjänster. Penningmängden måste således stå i ett balanserat förhållande till produktionen av varor och tjänster.

Skapas det för mycket pengar riskerar det att driva upp priserna. För en viss summa pengar kan man då köpa en mindre mängd varor och tjänster än tidigare. Penningvärdet har försämrats, vilket vi också kallar inflation. Om det, omvänt, skapas för litet pengar kan priserna riskera att falla. För en given summa pengar kan man då köpa en större mängd varor och tjänster än förut. Denna förstärkning av penningvärdet kallas deflation. Om hushåll och företag förväntar sig en sådan utveckling tenderar de att vänta med att konsumera och investera, vilket sänker den ekonomiska tillväxten.

Det är centralbankernas uppgift att sörja för ett stabilt penningvärde, vilket i normalfallet definieras som en viss måttlig inflationstakt. På senare år har de flesta ekonomier i västvärlden haft problem med svag ekonomisk tillväxt och alltför låg inflation och till och med risk för deflation. Riksbanken och andra centralbanker har därför inte bara sänkt sina så kallade styrräntor till mycket låg, ibland till och med negativ, nivå utan även sett sig föranledda att tillgripa okonventionell penningpolitik i form av så kallad kvantitativ lättnad. Detta innebär ett medvetet försökt att öka penningmängden genom att i stor skala köpa stats- och andra obligationer från banker och andra kapitalmarknadsaktörer i syfte att stimulera bankernas utlåning till hushåll så att investeringar och konsumtion ökar och den ekonomiska tillväxten tar fart. I nuläget är det, åtminstone i Sveriges fall, oklart om skapandet av mer pengar på detta sätt verkligen får upp tillväxten. Pengar är inte allt.

Noter

1. Fregert och Jonung, s. 236

2. Martin, s. 10

3. Aristoteles, Politiken 1 9, 1257

4. Graeber, s. 28, 33

5. Herrmann, s. 110

6. Graeber, s. 44

7. Hart, s. 638, cit. i Graeber, s. 73

8. Graeber, s. 39 och 214

9. Graeber, s. 212 f.

10. Graeber, s. 283

11. Graeber, s. 269 f.

12. Martin, s. 15

13. Herrmann, s. 109

14. Graeber, s. 364

15. Fregert och Joung, s. 248 f.

Litteratur

Aristoteles: Politiken.

Klas Fregert & Lars Jonung: Makroekonomi. Teori, politik och institutioner. Studentlitteratur 2012.

David Graeber: Debt. The First 5,000 Years. Melville House Publishing 2012.

Keith Hart: ”Heads or Tails? Two Sides of the Coin”. Man (New Series Vol. 21, Nr 4 (Dec. 1986), s. 637–656.

Ulrike Herrmann: Der Sieg des Kapitals. Piper Verlag GmbH 2015.

Felix Martin: Money. The Unauthorized Biography. Vintage Books 2015.

Anders Kvist är finansdirektör på fastighetsbolaget Kungsleden AB och vice ordförande i Nationalekonomiska föreningen.