Den katolska kyrkan och krisen i Argentina

Landet står i begrepp att falla sönder, därför att det pressas mellan det internationella ockret (räntebetalningarna på utlandsskulder–na) och finansmaktens omättliga glupskhet. I båda fallen var inte bara de politiska ledarskikten medbrottslingar […] Den politiska ledningen verkar i allmänhet inte kunna tyda verkligheten eller flytta sig utanför den. Därför kändes ledningens förhållningssätt som regelrätt cynism, då den varken kunde eller ville tolka vad valresultaten i oktober visade. Ett mycket litet valdeltagande liksom tomma och ogiltiga röstsedlar var det förtvivlade skriet efter uppmärksamhet och ett förändrat handlingssätt. Men värre ändå: mitt under krisen måste vi också betrakta det sorgliga skådespel, som uppförs när medlemmarna av det ledande skiktet förtalar varandra för att ligga gynnsamt till just nu eller i framtiden …”

Med detta uttalande tog Juan Carlos Maccarone den 20 december 2001 ställning till krisen i Argentina. Han är biskop i stiftet Santiago del Estero och en av de tongivande gestalterna i den argentinska biskopskonferensen. Fem timmar senare undertecknade statspresidenten Fernando de la Rúa sin avskedsansökan och lämnade ”Casa Rosada” i en helikopter. Närmast såg det ut som om han flydde.

Den ekonomiska krisen födde en statskris

Cacerolazos bronca, folkets högljudda vrede, hade sopat bort presidenten från hans ämbete. På kastruller och med grytlock trummades vreden ut över landets storstäder trots undantagstillstånd och mötesförbud. Också medelklassens tålamod var definitivt slut. Man hade hittills stått ut med stigande arbetslöshet, spärrade sparkonton, låga räntor och slöseri med statens pengar genom korruption och svågerpolitik. Att åtalet vid Högsta domstolen mot expresidenten Carlos Meném för illegal vapenförsäljning till Ecuador och Kroatien lades ner hade man också översett med. Men nu tröt alltså tålamodet och därmed var det också förbi med förtroendet för de tre politiska myndigheterna. Av den ekonomiska och sociala krisen hade det blivit en statskris.

Medelklassens vrede smälte ihop med de allra fattigastes förtvivlan och ledde till fredliga massprotester. Men också militanta grupper och ”påpiskare” i oppositionens tjänst blandade sig med demonstranterna och härigenom trappades de fredliga demonstrationerna upp och blev våldsammare än avsett.

Ut över hela världen kablades bilder från gatustrider i Buenos Aires, och medierna rapporterade om ett Argentina på gränsen till inbördeskrig. Biskop Maccarones dystra bedömning av läget visade sig tyvärr vara sann. I Argentina rådde nu undantagstillstånd. Det sorgliga bokslutet löd på mer än 30 döda, offer för polisens och de privata säkerhetsstyrkornas kulor, på plundrade stormarknader och förstörda banker. Argentina hade golvats. Vad de la Rúas regering lämnade efter sig var ett berg av politiska, ekonomiska och sociala skärvor.

Under 2001 hade kabinettet ombildats flera gånger på grund av avgångar och avskedanden. Omvälvningen kulminerade i mars i och med att Domingo Cavallo utnämndes till finansminister. Cavallo hade som så kallad ”superminister” under Meném hejdat den galopperande inflationen genom att binda peson till dollarn (1:1). Nu skulle han med rigorösa ekonomiska åtgärder förhindra att den argentinska staten gick bankrutt och återupprätta Världsbankens och potentiella investerares förtroende. Statens utgifter skulle sänkas – genom ett avtal med Världsbanken – och skatteinkomsterna ökas. Under senare hälften av året skulle det råda balans mellan dessa båda poster och på så sätt skulle man uppnå ett så kallat ”noll-underskott”. De offentliga löner och månadspensioner som översteg 300 dollar sänktes med 13 procent, och en så kallad check-skatt på 0,6 procent infördes.

Men de radikala åtgärderna påskyndade bara lågkonjunkturen (från augusti 2000 till augusti 2001 sjönk till exempel industrins produktion med 5,6 procent) och ökade misstroendet för statens ekonomiska styrka och betalningsförmåga. Alla som kunde förde ut sina dollar till utlandet. Mellan 18 och 21 miljarder dollar försvann på så sätt från Argentina.

Samtidigt hade utlandsskulderna vuxit till 155 miljarder dollar. Argentina betalade varje dag 30 miljoner dollar i räntor. Omräknat blev resultatet följande: Per år och capita måste 305 dollar skaffas fram bara för att amortera skulden. Till exempelvis utbildning återstod då bara 79 dollar. Såväl staten som provinserna hade faktiskt blivit insolventa. De åtgärder som vidtogs för att förhindra total konkurs blev allt mer förtvivlade. Cavallo försökte omvandla kortfristiga skulder på omkring 20 miljarder dollar till långfristiga, och många provinser började utbetala löner i bonos (skuldsedlar).

Förtroendet för politik och rättsväsende i botten

Befolkningen fick med all rätt intrycket att den skulle betala årtiondens misshushållning och slöseri med statens medel, något som skett genom att parlamentsledamöter och ministrar fått helt orimliga löneförmåner, genom nepotism och överdimensionerade provinsbudgetar. Man blev också tvungen att se andra bistra fakta i ögonen. Under mer ån tio år hade den nyliberala ekonomiska ideologin härskat. Arbetsmarknaden hade avreglerats och de statliga institutionerna privatiserats. Detta hade producerat några få vinnare och en stor mängd förlorare. Samtidigt som 80 procent av rikedomarna ägs av endast tio procent av befolkningen, halkar 14 000 argentinare varje dag ner under fattigdomsgränsen. Åtta miljoner argentinare måste klara sig på mindre än 60 dollar i månaden.

Det officiella antalet arbetslösa ökade till över 20 procent. 40 procent av befolkningen i arbetsför ålder arbetar i den informella sektorn, vilket betyder att de inte kan göra anspråk på någon social- och sjukförsäkring. I en del provinser och i förstäderna till Stor-Buenos Aires är 50 procent arbetslösa. Hungern har börjat grassera. Enligt det nationella institutet för statistik, INDEC, dör dagligen 55 barn av orsaker som hade kunnat undvikas, alltså av undernäring och fattigdom.

Korruption, politisk oförmåga, kallsinniga sparåtgärder, ökande fattigdom, arbetslöshet och hunger präglar den katastrofala situationen. Konflikt- och protestpotentialen har, liksom vrede och förtvivlan, ökat dramatiskt. Gatubarrikader, protestmarscher och generalstrejker har sedan 1998 stått på dagordningen och pekar mot en upptrappning. En generalstrejk inträffade faktiskt vid årsskiftet.

Nu vill allt fler argentinare lämna det land som i årtionden varit ett typiskt invandringsland, eftersom det är ekonomiskt och socialt missskött. Dessutom är förtroendet för politik och rättsväsen i botten. En orsak är uppgifterna om att åtskilliga politiker satt in miljonbelopp på utländska bankkonton, en annan att Högsta domstolen, vars medlemmar till största delen utnämnts av Meném, har lagt ner åtalet mot honom. I oktober 2001 hölls val till senaten och halva parlamentet. Trots valplikt deltog bara 77 procent av de röstberättigade. 20 procent av valsedlarna var tomma eller ogiltiga.

Den argentinska biskopskonferensen talade i november 2001 klarspråk i sitt ”Brev till Guds folk” i fråga om de grundläggande problemen och samtidigt förpliktade den sig att stå på de fattigas sida, uppmärksamt följa skeendet och gå med folket på den väg som låg framför dem: ”Vi är medvetna om den svåra situation som ni nu lever i och vi ser hur fattigdomen ökar. Vi ser de många män och kvinnor som saknar arbete, […] vi ser de undernärda barnen, som inte får avsluta sin skolgång, de gamla som saknar tillgång till medicinsk hjälp. Vi ser pensionärerna, som efter ett liv fullt av arbete måste se på hur deras pensioner konfiskeras, och vi ser de otaliga familjer som saknar bostad. Klyftan mellan dem som äger mycket och massorna som lever under ett människovärdigt minimum, blir allt större […].

Återigen har vi sett vilka de sociala och politiska problem är som har fört Argentina in i denna aldrig förr skådade kris: ett magiskt statsbegrepp, slöseri med folkets pengar, extrem liberalism som genomförs med hjälp av marknadens tyranni, skatteflykt, rättsförakt, förlust av arbetets betydelse, givna löften som inte hålls, nonchalerande av andras rätt genom missbruk av den offentliga ordningsmakten […].

Med ett ord. En korruption som satts i system, en korruption som kännbart äventyrar nationens inre sammanhållning och som starkt reducerar vårt anseende i världen […] Vi vill stå på varje enskilds sida. I er ser vi Jesus och vi vill stå vid vårt folks kors […], vi vill gå den svåra vägen tillsammans med er, och tillsammans med er och med alla människor av god vilja vill vi vara vaksamma i denna för nationen så kritiska tid.”

Vakenhet för de politiska och sociala ”tidens tecken” och ett beslutsamt försvar av de fattiga och utstötta är nyckelbegrepp när man vill beskriva kyrkans hållning under de senaste åren. Så krävde kyrkan till exempel med anledning av jubelåret 2000 med emfas att regeringen skulle göra tre gestos júbilares, nämligen en snabbt genomförd distribution av land till indianerna; amnesti och uppehållstillstånd för de minoriteter som dittills levt illegalt i Argentina, och en reducering av de delvis oproportionerligt långa fängelsestraffen. I åtminstone några provinser gick man delvis med på dessa krav.

Kyrkan kräver en sinnesändring

På den Eukaristiska nationalkongressen bad biskoparna ännu en gång om förlåtelse för underlåtelsesynder och felsteg under militärdiktaturen, något som förvånade många. Visserligen tyckte somliga att denna syndabekännelse inte gick tillräckligt långt, men man kunde i den utläsa en uppriktigt menad uppgörelse med det förgångna och en strävan efter en kristen autenticitet i insatsen för de mänskliga rättigheterna. Uppenbarligen på grund av försummelserna under militärdiktaturen bemödar sig idag den argentinska kyrkoledningen entydigt och nära nog samstämmigt om att fullgöra sitt profetiska uppdrag i den kris som under många år bara blivit värre och nu eskalerar ännu mer.

I november 2000 uppmanade biskoparna till att ”möta den aktuella situationen på ett värdigt sätt”. Generalförsamlingens slutdokument hade just den titeln. Där betonade biskoparna till att börja med att prio-riteringen av ekonomin framför den sociala välfärden och allmännyttan liksom utlandsskulderna var orsaker till krisen. Sedan räknade man upp de nationella orsakerna en efter en: ”Social utslagning och den växande klyftan mellan rika och fattiga, otrygghet, korruption, familje- och samhällsvåld, utbildningsväsendets och hälsovårdens konkurs […]. Men den här krisen är inte bara ett statistiskt, utan framför allt ett mänskligt problem. Den har för- och efternamn, själ och ansikten. Beklagligtvis räknar vi idag de utslagna i hundratusental. Vi har vant oss vid att leva i en värld full av utslagna och i en värld som är renons på social rättvisa.

Detta är en svår moralisk brist. Den skadar människovärdet och den sociala harmonin […] Vi tror att vårt folk behöver följande saker: att man inte fortsätter att prioritera privata eller privatekonomiska intressen, utan istället tänker på landets bästa och framför allt ser framför sig ansiktena hos de tusentals bröder som saknar möjligheter att leva som det anstår Guds barn. Har det inte för länge sedan blivit dags att göra de stora gester som stärker vår nationella identitet, så att vi uppnår ett varaktigt och solidariskt växande, med de mest nödställda i första rummet?”

Krisen framstår enligt kyrkans uppfattning som i huvudsak moralisk. Korruption och egennytta genomsyrar de politiska strukturerna och därför är tiden nu äntligen inne för eliten att visa sig omutlig och ärlig. Slöseri och girighet i jakten på privilegier har väsentligt bidragit till krisen.

I slutdokumentet från biskopskonferensens 81:a generalförsamling i maj 2001 krävs följande radikala sinnelagsändring – bort från egennytta och mot det allmänna bästa – av de ledande krafterna: ”Det är nödvändigt att vi alla omvänder oss. Men framför allt gäller detta det ledande skiktet, så att folket inte längre sållas bort ur tänkandet. Istället bör man en gång för alla lägga av med att sträva efter egna eller hela gruppers särskilda privilegier. Det är nödvändigt att på nytt göra politiken till i huvudsak ett instrument för allmännyttan. Så kan politiken sedan fastställa och reglera ekonomin enligt de rättsligt giltiga republikanska institutionerna.”

Sinnelagsändringen har inte ägt rum, och följderna är allmänt kända: förlorat förtroende för politik och ledande skikt, en enorm kapitalflykt från storföretagarnas sida, medan småspararnas insatta pengar har spärrats genom den så kallade corralito, nedskrivna pensioner och löner, massprotester, fem presidenter på tolv dagar, ren nöd när det handlar om pengar till utbildning, hälsovård, arbetsmarknadsåtgärder och till och med livsmedel.

På de fattigas och utslagnas sida

Sedan den 1 januari 2002 är peronisten Eduardo Duhalde president. 1999 kandiderade han till presidentposten men blev utslagen. Han har också varit guvernör för provinsen Buenos Aires. Det första han gjorde som president var att lova att allt sparkapital skulle betalas ut i gällande valuta, men med tiden togs detta löfte tillbaka. Ekonomins ”pesificering” hade börjat. Allt sparkapital sattes om till kursen 1–1,4 i pesos. Men det finns fortfarande en möjlighet att få alla fordringar utbetalade i dollar. Det sker då under en lång tidsrymd och i etapper genom statligt garanterade obligationer, bonos. Det finns välgrundade tvivel om att staten verkligen klarar av något sådant. Alla skulder skrevs om innan dollarkursen släpptes fri i förhållandet 1:1. Av detta profiterar framför allt alla de som redan tidigare överfört sina dollar till utlandet och som nu kan transferera tillbaka dem, fritt växla in dem och sedan amortera sina skulder med (många fler) pesos. Corraliton finns fortfarande. I början av mars fick man ta ut 1 200 pesos, större belopp betalas endast ut i kvoter. Endast för inköp av registrerade varor som bilar och hus får man ta ut stora summor.

I januari inbjöd Duharte till en bred och pluralistisk dialog. I sin inbjudan tog han upp ett krav som kyrkan ställde i december 2001: ”Ska vi komma ur den moraliska krisen får vi inte längre ljuga för folket genom att ge löften som inte infrias. Istället måste vi agera helt ärligt så att rofferiet och korruptionen försvinner ur det politiska och ekonomiska livet. […] Den dialog som vårt fosterland behöver, måste bestå i ett uppriktigt sökande efter sanning, efter det gemensamma bästa och i den beständiga omsorgen om de allra fattigaste” (El diálogo que la patria necesita, 13/12 2001).

I dessa dialogsamtal deltog vid sidan av ledaren för Förenta Nationernas utvecklingsprogram bland andra också tre representanter för biskopskonferensen som moderatorer av de tre mesas de diálogo, nämligen biskop Maccarone, biskop Pedro Casaretto från San Isidro, ombudet för Caritas, och sekreteraren för den biskopliga kommissionen för socialt pastoralt arbete.

Ett mål för dialogen är att arbeta fram hörnstenarna i ett regeringsprogram. Här kräver man bland annat att regeringen omedelbart startar ett socialt nödhjälpsprogam för att avhjälpa bristen på såväl livsmedel som hälsovård, att nödställda familjer garanteras en minimiinkomst, att extraordinära insatser görs när det gäller hela utbildningskomplexet, att den offentliga förvaltningen effektiviseras och blir mer transparent, att kooperativa initiativ och organisationer utanför regeringen får bättre stöd. Dessutom ställs krav på en justitiereform och på reformer som syftar till att principerna representativitet, legitimitet och närhet till folket garanteras inom den statliga och lokala politiken.

Samtalen erbjuder den unika möjligheten att få igång reformer som är oförlåtligt försenade och låta den moraliska helomvändningen ta sin början. Men chanserna att detta ska komma till stånd betraktas med relativt stor skepsis av de biskopar som deltar i dialogen. Biskop Casaretto: ”Även om statspresidenten är mycket intresserad av att föra en dialog, är jag inte säker på att det finns ett lika stort intresse på andra nivåer i regeringen.” Ännu längre gick biskop Maccarone med sitt uttalande om att de ”hårdaste saker” som han hörde under samtalen var upptäckten att känslan för det allmänna bästa har gått förlorad.

Och han tillfogar: ”Om det inte kommer några åtgärder i dessa dagar […] som hindrar att landet förblöder genom arbetslösheten som enligt officiella prognoser kommer att stiga till 30 procent, kommer argentinarna att mista tilltron till att landet fortfarande har någon ledning. Jag tror att det idag behövs en förvissning i Argentina om att det ledande skiktet förmår skapa en förändring som åtminstone förändrar männi-skornas framtidsutsikter. Den förvissningen kan bara komma om regeringen visar god vilja.”

Nu återstår att vänta och se om den helomvändning inom den politiska och ekonomiska ledningen som man uppmanar till verkligen kommer till stånd. Chanserna är väl inte alltför stora. Under tiden kommer cacerolazos säkerligen att fortsätta.

De är ett tydligt tecken på att det civila samhället blir starkare och de uttrycker också en längtan efter en verklig, det vill säga mot det allmänna bästa orienterad, demokrati. Åtminstone på denna punkt sammanfaller målen för massprotesterna med kyrkans huvudkrav på en moralisk omvändelse.

Under åren av ekonomisk och politisk nedgång har kyrkan själv genom sitt entydiga sociala och politiska engagemang bevisat att hon står på de fattigas och utstöttas sida. I socialt hänseende eftersom nöden hos de fattigaste barnen, hos gamla och sjuka skulle ha varit oändligt mycket större utan kyrkans vitt spridda hjälpprogram via Caritas och på församlingsnivå; i politiskt hänseende eftersom hon sedan många år tillbaka går till angrepp mot korruption, nepotism, slöseri, marknadens tyranni och mot orättvisa.

Följdriktigt betraktar befolkningen kyrkan som en i allra högsta grad trovärdig institution. Människor känner helt enkelt att kyrkan i denna mycket svåra och komplicerade situation står på samma sida som de arbetslösa, de utslagna, gatubarnen, övergivna kvinnor och den mångfald av människor som svälter i ett så rikt land som Argentina på grund av en himmelsskriande orättvisa, bara för att egendomarna och rikedomarna hitintills har förslösats och fördelats på ett fullständigt orättvist sätt.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2002.

Översättning: Birgitta Carlquist