Galileis världsbild i Thomas’ tankevärld

Förhållandet mellan naturvetenskap och religion debatteras alltjämt. Inte sällan framställs det som ett motsatsförhållande, stundtals rent av som ett krigstillstånd.1 Det är nästan en självklarhet att de som tidigare intresserade sig för detta ämne främst var naturvetare. På den religiösa sidan är det få katoliker som blir engagerade av frågeställningen, medan den hos protestanter är föremål för ett pågående, stundtals intensivt, studium. Det finns t.o.m. vetenskapshistoriker som avstått från en karriär inom naturvetenskapen för att istället ägna sig åt att reda ut förhållandet mellan naturvetenskap och reli-gion. Det är frukter av just sådant arbete som man finner samlade i en nyutgiven volym med titeln The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia.2 Det kan tyckas egendomligt att ett sådant ämne skulle ha en egen historia, men faktum är att ämnet har existerat under ett drygt århundrade och därmed gjort sig förtjänt av ett eget historiskt studium.

Det är inte min avsikt att här recensera denna mångfasetterade bok. Det räcker med att notera några allvarliga luckor bland de hundratalet uppsatser som volymen består av. Det finns ingen entydig definition av vad en religion är, och inte heller någon redogörelse för hur en religion skiljer sig från en annan. På samma sätt finner man inte någon behandling av termen ”vetenskap” och de skiftande betydelser som denna haft alltifrån Aristoteles till våra dagar.3 Ingen uppsats behandlar teologi, ordet finns inte ens i sakregistret.4

Bland katoliker tycks den allmänna inställningen till ämnet vara brist på intresse.5 Detta gäller särskilt dem som identifierar sig med den thomistiska traditionen. Om de är kunniga i thomismens ursprung i Albertus Magnus’ (1200–1280) och Thomas av Aquinos’ (1225–1274) skrifter brukar de förespråka ett komplementärt förhållande mellan det som idag kallas för naturvetenskap och religion. Samtidigt är de medvetna om att det finns stora skillnader mellan scientia och fides.6 Bland nutida vetenskapsfilosofer finns det naturligtvis de som tänker på vetenskap i termer av tro och refererar till vetenskap som ”berättigad, sann övertygelse/tro” (justified true belief). Men då måste man undersöka vad de menar med ”berättigad”, (justified) och ”sann” (true) och då blir det uppenbart att det inte finns något samband mellan deras användning av termen ”övertygelse/tro” (belief) och denna terms betydelse i en teologisk kontext.7

Det är mot bakgrund av denna situation som jag inleder min artikel med Thomas’ tankar kring skillnaderna mellan scientia och religio, och sedan diskuterar thomismens utveckling och hur denna förhåller sig till vetenskapshistoria och vetenskapsfilosofi. Efter detta går jag mer i detalj in på två frågor som direkt hör ihop med den thomistiska traditionen, nämligen Galileis och andras försök att bevisa att jorden rör sig, och utsikterna för ett förnyat intresse för thomism som vetenskapsfilosofi idag.

Vetenskap och religion

Det moderna tänkandets sätt att relatera vetenskap och religion till varandra, med bibetydelsen att de två antingen måste stå i motsats till varandra eller vara ihopkopplade på något sätt, har ingen motsvarighet i Thomas’ tänkande. Mycket av det som numera diskuteras under rubriken vetenskap och religion skulle han ha sett som en del av den mer omfattande frågan om förhållandet mellan tro och förnuft (faith and reason). När gränserna för dessa två typer av vetande väl har klarlagts, försvinner de flesta av de svårigheter som diskuteras i debatterna om vetenskap och religion.

Thomas skiljer mellan tro och förnuft. Med tro (fides) menar han en övertygad förtröstan/tro på Gud och ett försanthållande av den gudomliga uppenbarelsen.8 Förnuftet (ratio) hämtar däremot sin kunskap enbart med hjälp av människans naturliga förmågor (sinnena och intellektet), oberoende av tron på Gud och den övernaturliga uppenbarelsen. Hans distinktion fokuserar mer själva sättet att inhämta kunskap än kunskapsinnehållet. En person vars förnuft kompletteras med tro är enligt honom kapabel att känna till flera sanningar än den som bygger sin kunskap enbart på förnuftet. Men om kontradiktoriska sanningar verkar komma från de båda kunskapskällorna, då måste man hitta en lösning på de konkurrerande anspråken från tron och förnuftet, och då står vi inför vad även Thomas skulle kalla en konflikt mellan vetenskap och religion.

För att vara mer precis: tro är för Thomas en övernaturlig dygd (tillsammans med kärlek och hopp) som ges åt de troende som en nådegåva och som gör dem mottagliga för de sanningar som uppenbarats av Gud. Sådana sanningar är inte omedelbart uppenbara för det mänskliga förnuftet och att acceptera dem är en fråga om ett frivilligt val från männi-skans sida. Om detta val görs tentativt, på försök, blir resultatet en ”åsikt” (opinio); om det däremot görs med visshet och utan tvivel, kallas resultatet ”tro” (fides). Det som är föremål för gudomlig tro är formulerat i de kristna trosbekännelserna. Att tro på dessa betyder att sätta en fast tilltro till dem. Detta påminner om vetande så till vida att det rör sig om ett fast erkännande. Men det påminner samtidigt också om en åsiktshållning i det att det inte implicerar ett fullständigt uppfattande av sanningen. Trons samtycke är en frivillig akt av medvetandet – den bestäms inte av förnuftet utan av viljan. Men eftersom objektet för denna akt är sanning, som är intellektets egentliga föremål, är tron närmast en intellektuell akt och kan därför betraktas som en intellektuell dygd.9

Religion, liksom tro, är en dygd för Thomas, men den hör inte hemma i intellektet utan i viljan.10 Religion hänger samman med den dygd som kallas rättvisa, som gör det möjligt för en person att ge andra vad de har rätt till. Eftersom människor har hela sin varelse att tacka Gud för är de skyldiga att bevisa honom en särskild sorts vördnad. Uppenbart kan de aldrig återgälda honom vad han givit dem, inte heller kan de ge honom så mycket vördnad som de borde, utan endast så mycket som det är möjligt för dem och som kan anses acceptabelt för honom. De som är känsliga för denna skyldighet är verkligt religiösa eller samvetsgranna personer. Att vara religiös eller samvetsgrann i denna mening har dock ingenting med någon särskild vetenskaplig kunskap att göra och har således heller ingenting direkt med konflikter mellan vetenskap och religion att göra.11

Vetenskap (scientia) är också en dygd enligt Thomas, men den är en rent naturlig (dvs. ej övernaturlig) dygd hos det mänskliga intellektet.12 Aristoteles karakteriserade vetenskapen som den fullkomliga form av vetande genom vilket man förstår ett föremåls orsaker, dvs. det som gör föremålet till vad det är. Detta vetande uppnås genom det slags bevisföringar eller slutledningar (demonstration) som uppfyller kraven i Aristoteles’ skrift Andra analytiken och som sådana är säkra och ovedersägliga.13 Eftersom detta slags vetande inte på något sätt är beroende av gudomlig tro faller det helt utanför det religiösa försanthållandets sfär. Det mesta av det som idag kallas för ’vetenskap’ är emellertid öppet för möjligheten att omprövas och revideras, och skulle därför av Aristoteles klassas som ”åsikt” och inte som ”vetenskap” i strikt mening. Det väcker frågan huruvida det över huvud taget finns någonting i modern vetenskap som är helt säkert och orubbligt – en fråga som jag kommer att återvända till i slutet av denna artikel.

Thomismen och vetenskapshistorien

Om man bortser från de religiösa elementen kan thomismen – vilket Thomas av Aquinos och hans efterföljares arbeten visar – karakteriseras som en intellektuell rörelse inom den medeltida aristotelismen. Dess huvudsakliga drag visar sig tydligast när man kontrasterar den mot fyra andra varianter av aristotelism som blomstrade under den medeltida perioden, nämligen augustinsk, averroistisk, scotistisk och nominalistisk aristotelism.14 Augustinsk aristotelism avvisade generellt varje försök att skilja förnuft och tro från varandra och närmade sig även studiet av naturen i en atmosfär präglad av tron. Averroistisk aristotelism satte sitt hopp främst till förnuftet och menade att all sanning fanns i Aristoteles’ skrifter, vilket ledde till att tron inte längre fick något eget utrymme. Thomas slog in på en medelväg mellan dessa båda ytterligheter och tillerkände förnuftet autonomi när det gäller studiet av naturen. På det övernaturligas område skulle förnuftet däremot kompletteras av tron. Faktum är att Thomas’ tro på förnuftet var så stor att hans undervisning fördömdes av kyrkliga myndigheter i både Paris och Oxford 1277. De övriga varianterna av medeltida aristotelism utvecklades som en reaktion på dessa fördömanden. Johannes Duns Scotus (1265–1308) ifrågasatte Thomas’ framhävande av intellektets överhöghet och betonade istället viljans betydelse. Hans syntes kan ses om ett uttryck för en position mellan augustinism och thomism, även om den står närmare den förra. Nominalistisk aristotelism, så som den framträder hos Wilhelm av Ockham (1285–1349), var slutligen en reaktion på den scotistiska varianten. Nominalisterna framhävde att det var de enstaka konkreta tingen, inte de abstrakta allmänbegreppen, som var den mänskliga kunskapens egentliga objekt. Dessutom menade man att bevisföring endast är möjlig att tillämpa på rent hypotetisk-logiska resonemang. De medel-tida tiggarordnarna institutionaliserade med tiden dessa läror, med dominikanerna som de huvudsakliga – om än inte enda – företrädarna för thomismen, medan franciskanerna företrädde scotismen och ockhamismen.

Trots att han inte var en vetenskapsman i modern mening diskuterade Thomas av Aquino en hel del av den kritik som framfördes av de medeltida aristoteliska, archimediska, ptolomaiska och galenska motståndarna till den tidens nya fysik, astronomi och livsvetenskaper.15 I studiet av rörelse, till exempel, hävdade han att hastighet är ett slags kontinuerlig kvantitet, som kan öka eller minska på samma sätt som kvaliteter kan. Han hävdade vidare att om det, av någon outgrundlig anledning, skulle finnas ett vakuum, så skulle ändå rörelse genom detta ta tid, eftersom dess temporala karaktär inte enbart uppstår genom yttre påverkan. Båda dessa läror influerade 1300-talstänkare i deras kvantitativa analyser och spekulationer om inre rörelsemotstånd, och förebådade därigenom den moderna tidens uppfattning om fysikalisk tröghet. Han uppfattade gravitationen som en tung kropps naturliga rörelse till sin naturliga plats, men förnekade att den orsakades av någon absolut inneboende princip eller kraft, s.k. vis insita. På så sätt avvisade han implicit det absoluta rummet och attraktionskrafterna som senare föreslogs av newtonianerna, och lämnade vägen öppen för uppfattningar som har mer gemensamt med de moderna relativitetsteorierna. Han tog även upp bl.a. magnetismens problem och tidvattnets variationer och försökte att förklara dessa i termer av rent naturliga orsaker, istället för övernaturliga. William Gilbert kände till och prisade hans analys av magnetismen. Inom astronomin kände Thomas till de viktigaste dåtida matematiska teorierna för universum liksom Ptolemaios’ bruk av icke-cirkelrunda banor [excentriska cirklar] och epicykler [cirklar som har sitt centrum i utkanten på en annan cirkel], men han var medveten om att dessa byggde på rent hypotetiska resonemang. Hans åsikt att Ptolemaios’ system en dag skulle ersättas av en enklare förklaring citeras ofta. Beträffande materiens struktur introducerade han en särskild lära om hur elementen är närvarande i sammansättningar och han hävdade att de inte finns där vare sig aktuellt eller potentiellt utan endast virtuellt. Hans uppfattning om virtuell närvaro dominerade alla efterföljande medeltida läror i ämnet och har relevans även idag. Inom livsvetenskapen skrev han en avhandling om hjärtat i ett försök att spåra orsakslinjer i dess rörelse. Som sina samtida trodde han på spontan förökning och erkände en kvalificerad form av evolution inom djurens tidiga tillblivelse.

De bidrag som Thomas av Aquinos efterföljare, thomisterna, har gett till vetenskapshistorien består av försvar och vidareutvecklingar av hans tänkande på de ovan nämnda punkterna. De återfinns i thomisternas kommentarer till Thomas’ arbeten och till Petrus Lombardus’ Senten-tiae och Aristoteles’ arbeten. De främsta thomisterna i England var William av Hothum, Richard Knapwell och Thomas Sutton. I Frankrike fanns Hervaeus Natalis och Johannes Capreolus. Bland de tidiga tyska thomisterna kan nämnas Johannes av Sterngasse, Nicolaus av Strassbourg och Teodorik av Freiberg, bland de senare Johannes Versor. I Italien inkluderade en tidig grupp Rambert av Bologna och Johannes av Neapel. De thomistiska kommentatorerna under 1400-talet inkluderade Dominikus från Flandern och Thomas Cajetan, den senare betydelsefull på grund av sina dispyter med averroisterna vid universitetet i Padua om den mänskliga själens odödlighet.16

Mycket arbete återstår för att man ska kunna utvärdera den påverkan som thomismen utövade på vetenskapens utveckling under 1200- och 1300-talen. Den ojämförligt viktigaste dominikanen var Theodorik av Freiberg, vars experiment i optik allmänt erkänns som en av medeltidens absolut främsta vetenskapliga bedrifter. Theodorik kom från Tyskland och studerade vid universitetet i Paris precis efter Thomas av Aquinos död.17 Han använde Thomas’ kommentarer till Aristoteles skrift Andra analytiken och dennes framställning av regnbågen som utgångspunkt för sin forskning. Han lade dessutom till en viktig insikt från Albertus Magnus, nämligen att det är individuella regndroppar som orsakar regnbågen och inte moln, vilket man annars trodde på hans tid. Theodoriks geni framgår i hans omfattande experimentella arbete där han använder sig av kristaller och sfäriska laboratorieglas med vatten för att undersöka ljusstrålarnas brytning genom dem och hur de framkallar både den första och andra regnbågens färger. Detta ledde honom till den första verkliga förklaringen av regnbågens fenom, vilken vanligen annars tillskrivs Descartes, trots att Theodorik föregrep Descartes’ arbete med 300 år.18

Den spanske dominikanen Thomas Cajetan (1468–1534) var till största delen ansvarig för den thomistiska rörelse som kallas ”den andra thomismen”, vilken spelade en betydelsefull roll inom den tidiga moderna vetenskapen under 1500- och 1600-talen. Många av de framstående thomisterna fanns numera på den iberiska halvön, där de främsta dominikanerna var Francisco Vittoria, Domingo de Soto, Melchior Cano och Domingo Bañez. Inom denna grupp var Domingo de Soto (†1560) särskilt betydelsefull genom sin kommentar till Aristoteles’ skrift Fysiken, där han förebådade uppfattningen om det fria fallets likformiga acceleration.19 Soto verkar faktiskt ha varit mer betydelsefull för vetenskapshistorien än Theodorik av Freiberg, eftersom det finns indicier på att Sotos arbeten kan påverkat Galileo Galileis upptäckt av lagarna för fallande kroppar. Dessa indicier har diskuterats på annat håll och följande korta redogörelse får räcka för syftet med denna artikel.20

Jesuitorden, som grundats av Ignatius av Loyola (1491–1556), bidrog kraftigt till thomismens utveckling efter Domingo de Soto. Jesuitordens konstitutioner ålade medlemmarna att ägna sig åt thomismen i den teologiska undervisningen, men med möjligheten att vara eklektiska artistoteliker i sitt filosofiska arbete. De tidiga lärarna vid Collegio Romano, det viktigaste jesuitiska lärosätet grundat av Ignatius själv, var starkt beroende av thomistiska författare, men utvecklade i takt med att orden växte sina egna särpräglade läror. Detta märks särskilt i skrifterna av Francisco Suarez och Luis de Molina. Suarez och Molina inkorporerade även scotistiska och nominalistiska drag i sitt tänkande.

En av Sotos studenter vid Salamancauniversitetet, som redan var präst, Francisco Toledo, inträdde i jesuitorden och sändes nästan omedelbart till Collegio Romano för att tjänstgöra där som lärare i filosofi.21 Vid slutet av 1500-talet hade hans kurser i logik och naturfilosofi utvecklats till en mycket hög nivå. För en tid sedan upptäcktes att Galileo Galilei hade tillgång till föreläsningsanteckningar från denna tid, av vilka de mest anmärkningsvärda är de från Paulus Vallius.22 Mellan 1589 och 1591 tillägnade sig Galilei material från Vallius’ föreläsningar, som finns bevarat i Galileis anteckningsböcker, sammanställda när han just hade börjat undervisa vid universitetet i Pisa. Inflytandet från dessa anteckningar om fysikaliska problem i Galileis senare arbeten börjar nu mer och mer erkännas av forskarna.23 Vad som är ännu viktigare är att det nu är allmänt accepterat att Galileis anteckningsbok i logik, som i huvudsak är en framställning av den undervisning han fått i bevisföring med utgångspunkt i Aristoteles’ bok Andra analytiken, var vägledande för Galileis forskningar under hela hans liv.24

Både jesuiter och dominikaner spelade en viktig roll i rättegången mot Galilei 1633. Trots sina olikheter delade båda grupperna den thomistiska synen på kunskap och bevisföring. I deras ögon var det Galileis oförmåga att presentera hållbara logiska bevis för att jorden rör sig som ledde till hans fall.25 Nyligen har man hittat handlingar som visar att dominikanen Benedetto Olivieri år 1820 erkände att man funnit de nödvändiga empiriska bevisen för att jorden rör sig, nämligen stellarparallaxen och att fallande kroppar viker av mot öster. Genom att åberopa dessa bevis lyckades Olivieri få kyrkan att till slut häva sina gamla sanktioner mot kopernikanismen och Galilei.26

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inleddes en tredje fas i thomismens historia, kallad nythomismen. Impulserna till detta återuppväckande kom från påven Leo XIII, vars encyklika Aeterni patris (1879) uppmanade till ett återvändande till S:t Thomas för att lösa samtidens problem. Det påvliga stödet stimulerade till omfattande historisk forskning, inklusive vetenskapshistorisk sådan. I början av 1900-talet använde katoliken Pierre Duhem, även om han inte själv var thomist, historien för att utveckla en positivistisk vetenskapsfilosofi som begränsade vetenskapens kunskapsanspråk. Han gjorde detta för att skydda kyrkans metafysik mot intrång från samtida vetenskap, som var väldigt antiklerikal och ytterst materialistiskt inriktad. Men bortsett från Duhem har 1900-talskatoliker visat föga intresse för naturvetenskap utan mest sysslat med metafysik och socialt och politiskt tänkande. Anmärkningsvärda undantag är Jacques Maritain, Charles de Koninck och Vincent Edward Smith, som alla utvecklade egna vetenskapsfilosofier.27 I mina ögon var dessa dock alltför influerade av Duhem och den s.k. vetenskapskritiska rörelsen, som tenderade att förneka att det var möjligt för den moderna vetenskapen att ge hållbara naturvetenskapliga förklaringar. En mer försiktigt realistisk position, som medger en sådan möjlighet, tycks mig vara mer i samklang med Thomas av Aquinos eget tänkande.

Galileis bevis för att jorden rör sig

Låt oss nu återvända till problemen med att bevisa att jorden rör sig och hur man slutligen lyckades med det i början av 1800-talet. För att kunna göra detta måste vi först gå tillbaka till Galilei och se hur han försökte lösa de problem som han ställdes inför. Utifrån detta kan vi därefter beskriva senare tiders bevisförsök som slutligen visade sig lyckosamma.28

Galileis uppfattning om hur det går till att bevisa saker och ting, som han hade övertagit från jesuiterna, var i själva verket densamma som Jacopo Zabarellas och aristotelikernas i Padua.29 Den innefattade det som kallas för ”regressiv bevisföring”, som är en procedur där man först drar provisoriska slutsatser om orsak och verkan, för att sedan – efter att ha kontrollerat och verifierat den förmodade förbindelsen mellan orsak och verkan – gå tillbaka till orsaken för att se om den ger den korrekta och unika förklaringen av verkningarna. Denna teknik tillämpas enklast i de s.k. ”blandade vetenskaperna”, dvs. i en kombination av matematiska och fysikaliska premisser. Inom dessa kan man snabbt minska antalet osäkra antaganden, använda sig av indirekta bevis och rigorösa metoder för avrundning (approximation).

Under större delen av sin första tid som forskare anslöt sig Galilei faktiskt till den ptolemaiska (geocentriska) världsbilden, även om han kände till och ibland lekte med den kopernikanska (heliocentriska) världsbilden.30 Hans tidiga astronomi återfinns i huvudsak i hans Avhandling om sfären, skriven omkring 1606. Det rör sig här inte om någon planetarisk astronomi, utan den handlar i första hand om jordens, solens och månens rörelser. De problem som Galilei tog sig an rörde endast relativ rörelse och de bevis han lade fram var giltiga inom båda världsbilderna. Himlavalvet intresserade honom inte särskilt under denna tid. Han studerade i första hand mekanik och rörelse. Inom båda dessa områden gjorde han fantastiska framsteg, inledningsvis med sina preliminära insikter från Pisa och därefter med ett envetet experimentellt program vid Padua, vilket gjorde det möjligt för honom att formulera och verifiera de grundläggande rörelselagarna. Vid båda universiteten tillämpade han regressiv bevisföring med goda resultat. Men dessa resultat förbleknade i betydelse jämfört med hans förbättring av teleskopet och de upptäckter som han gjorde med detta under åren 1609–1610. Det var samma regressiva bevisföring, i kombination med nya bättre empiriska observationer och insikter hämtade från geometrin, som gav Galilei ”de nödvändiga bevisen” som skulle hetsa upp hela Europa och leda astronomin i en ny och oväntad riktning.

Skiljelinjen mellan Galileis första och andra perioder dras, paradoxalt nog, av dessa bevis. För att inse det måste man förstå att Galileis vetenskapssyn skiljde sig mycket från vår egen tids. Nutida naturvetenskap arbetar med mängder av hypoteser och försök att bekräfta respektive vederlägga dessa. I några fall lyckas man, i andra fall blir ansträngningarna resultatlösa. Men inget resultat betraktas som definitivt slutgiltigt och oföränderligt för alla tider. Galilei hade däremot ett annat sätt att se på vetenskaplig kunskap. Han visste att han hade lagt fram mer än bara hypoteser, att han faktiskt hade bevisat att det finns berg på månen, månar kring Jupiter och att Venus rör sig kring solen.31 Med dessa resultat gick det inte längre att upprätthålla den ptolemaiska världsbilden, inte ens som en teoretisk möjlighet. Han övergav det utan att göra något större väsen av det och blev sedan en stark anhängare av Kopernikus.

Under Galileis andra period, som inleddes i med att han flyttade till Florens som ”matematiker och filosof hos storhertigen av Toscana”, släppte han allt arbete med rörelse och mekanik för att inleda ett korståg. Dess mål var otvetydigt: att övertyga den katolska kyrkan om att det är jorden som rör sig, inte solen, trots utsagor i Skriften om motsatsen. Det var en period utan några större nya upptäckter, men fylld av polemik och motsättningar, och med ett tragiskt slut. Det var endast efter det att den perioden var över, i husarrestens relativa lugn i Arcetri, under hans tredje och sista period, som Galilei kunde återvända till sin ungdoms naturvetenskapliga arbete och publicera De två nya vetenskaperna, för vilka han rättmätigt kommit att kallas den moderna naturvetenskapens fader.

Som man kunde förvänta sig dominerades Galileis andra period av hans svårigheter med kyrkan. Strax efter det att han börjat tala för riktigheten i den kopernikanska läran om att jorden rör sig och att solen står stilla, blev han anmäld till Rom för att ha förkastat den traditionella tolkningen av Skriften i denna fråga. Situationen förvärrades när en karmelitisk teolog i Neapel, Paolo Antonio Foscarini, ingrep till Galileis försvar och hävdade att bibeln kunde tolkas på ett sätt som understödde den kopernikanska läran. Detta föranledde det dokument som vi kan säga startade hela ”Galileiaffären”: ett brev den 12 april 1615 från kardinal Robert Bellarmino riktat till både Foscarini och Galilei. I brevet varnas båda för att de rör sig på ett farligt område.32 Bellarmino uppskattade dem visserligen för att de talat ”hypotetiskt”, dvs. för att ha antagit att solen står stilla och jorden rör sig bara för att på så sätt kunna förklara himlakropparnas rörelser. Det är något annat än att lägga fram ”sanna bevis” för att solen är universums centrum och att jorden faktiskt rör sig i en bana runt den. Om det fanns ett sådant verkligt bevis skulle situationen, medgav Bellarmino, vara helt annorlunda. Men så vitt han visste existerade det inte något sådant bevis, och han tvivlade på att det någonsin skulle kunna göra det.

Mycket forskning har lagts ner på Bellarmino, Foscarini och en annan försvarare av Galilei, dominikanen Tommaso Campanella, i samband med detta brev.33 Samtidigt som Bellarmino citerar konciliet i Trient beträffande tolkningen av Skriften, är det uppenbart att han går väsentligt längre än konciliet när han förklarar att solens rörelse och jordens orörlighet skulle vara en trosfråga. Bellarmino var inte i första hand intresserad av frågan om vilken världsbild som var korrekt, utan mera av vad som var den riktiga källan till kunskapen om dessa ting, nämligen den Helige Ande. Detta tycks ha legat bakom Bellarminos personliga övertygelse att jordens rörelse aldrig skulle kunna bevisas, även om han var villig att överväga möjligheten av att leda detta i bevis. Som han uppfattade det tridentinska konciliet var allting i bibeln en fråga för tron, helt enkelt därför att den är den Helige Andes ord.

Oroad av detta och andra tecken på att kyrkan kanske skulle komma att fördöma kopernikanismen, reste Galilei till Rom i slutet av 1615 för att förekomma ett sådant handlande. Vi kan säkert anta att Galileis åsikter om hur bevisföringar rätteligen bör se ut, vilka han ju själv övertagit från jesuiterna, i huvudsak överensstämde med Bellarminos, som var jesuit och som själv hade undervisat vid Collegio Romano. Det bör dock påpekas att det finns en tvetydighet i det uttryck som anger att ett resonemang är rent hypotetiskt (lat. ex suppositione) när det gäller bevisföring i s.k. blandade vetenskaper. Dessa bygger på förutsättningar av det slag som kan verifieras i konkreta fysiska situationer à la Archimedes, och inte på rena hypoteser, som Bellarmino uppfattade uttrycket. Utan tvivel förstod Galilei vad Bellarmino menade, men han återupptog, med den archimediska situationen i åtanke, sitt arbete med vad han hoppades skulle uppfylla kraven på ett ”sant bevis” på jordens rörelse, nämligen det berömda argumentet med tidvattnet.34

Den avgörande tanken bakom argumentet hade slagit honom flera år tidigare. Som han såg det var jordens dubbla rörelse, den dagliga runt sin egen axel och den årliga runt solen, den troligaste fysikaliska förklaringen till havens rörelser fram och tillbaka på jordytan. Till detta ämnade han lägga till ytterligare sekundära, samverkande, orsaker till skillnaderna mellan tidvattnets rörelser. I ett brev till kardinal Alessandro Orsini daterat den 8 januari 1616, i vilket han förklarar detta, avslutar Galilei genom att notera att han därigenom skulle harmoniera jordens rörelse med tidvattnets, ”genom att anta den förra som orsak till den senare och den senare som ett tecken på och ett argument för den förra”. Galileis resonemang i brevet till kardinal Orsini är en ganska koncis beskrivning av vad som menas med regressiv bevisföring.

Sju år senare, 1623, hade en kardinal från Florens, Maffeo Barberini, blivit vald till påve under namnet Urban VIII. Året därpå, vid en audiens hos den nye påven, förklarade Galilei för denne sitt bevis för att jorden rör sig utifrån tidvattnets rörelser och uttryckte sitt intresse av att återuppta arbetet med det kopernikanska systemet, trots de varningar som han fått 1615 från Bellarmino. Urban blev inte imponerad av tidvattenargumentet och avrådde Galilei från att använda det, men gav uppenbarligen ändå Galilei tillåtelse att göra en jämförande studie av de båda världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska. Galilei återvände till Florens. 1630 hade han avslutat utkastet till en ny bok i ämnet, som han helt enkelt kallade Dialogen. Han lämnade in sitt manus för godkännande hos censuren, en dominikan vid namn Niccolò Riccardi.

Riccardi var välvilligt inställd till Galilei, men kände ändå obehag inför manuset eftersom det använde sig av tidvattenargumentet, som han visste att påven ogillade, för att framställa det kopernikanska systemet som överlägset det ptolemaiska. Riccardi föreslog likväl ändringar och gav förslag på sådana i början och slutet av texten, och när Galilei hade gjort dessa, godkände han dem för publicering. Dialogen trycktes i Florens i början av 1632. Den hälsades med entusiasm av Galileis vänner, men i Rom framkallade den en avgjort negativ reaktion. I början av sommaren var påven så bekymrad att han gav order om att tryckningen skulle upphöra och utsåg en särskild kommission som skulle ställa Galilei inför rätta för att han hade publicerat den i det skick han gjort.

På så sätt kom den berömda rättegången mot Galilei till stånd år 1633. Det finns mycket att säga om rättegången och dess efterdyningar. Här ska vi endast ta upp en mindre fråga. Hade Galilei verkligen lyckats med att bevisa att jorden rör sig? Menade han att han hade lyckats bevisa att jorden rör sig och höll han detta alltså själv för sant och ovedersägligt? Om det var så, skulle han ha ljugit under ed och begått mened när han under rättegången hävdade att han inte stod fast vid att jorden rör sig. Många menar att det var just det han gjorde. Det var också Berthold Brechts dom över honom, liksom den senaste biografen James Restons i boken Galileo: A Life. Men det är svårt att tro att det verkligen var så det gick till. Tidvattenargumentet var nämligen ett mycket skört argument, och Galilei hade själv försökt lappa ihop det under flera år, men med föga framgång. Å andra sidan måste man säga till Galileis försvar att det är erkänt svårt att på detta sätt bevisa att jorden rör sig. Ett bättre sätt att tolka vad som faktiskt hände under rättegången är att åklagarens, (dominikanen Maculano Firenzuola) taktik med ett erkännande i utbyte mot sänkt straff kom att fungera på ett sätt som han aldrig hade kunnat föreställa sig. Domaren lyckades mycket effektivt visa att Galileis tidvattenargument var ihåligt och därmed sprack Galileis framgångsbubbla helt enkelt. Galilei visste förmodligen innerst inne själv att han faktiskt inte hade lyckats bevisa att jorden rör sig; han var helt enkelt för bra på logik för att inte inse detta. När han väl erkänt detta för sig själv var rättegången över. För tvivlade Galilei själv fortfarande på tidvattenargumentet, vilket han alltså mycket väl kan ha gjort, förändrar detta bilden av förutsättningarna för rättegången. Det gav honom utrymme att instämma i kyrkans lära (även om vi idag vet att den var felaktig) tills nya hållfasta bevis blev tillgängliga. Och även om andra indikationer började dyka upp under 1700-talet, är det allmänt erkänt att jordens rörelse inte blev allmänt accepterad förrän Friedrich Bessel lyckades uppmäta stellarparallaxen 1838 och Léon Foucault utförde sina pendelexperiment 1851. Men till detta var det ännu långt kvar år 1633.

Egendomligt nog är det de senaste forskningsrönen från den av påven Johannes Paulus II tillsatta Galilei-kommissionen som har avslöjat att kyrkan faktiskt hävde sitt förbud mot den kopernikanska läran redan 1820, och detta på grundval av bevis för att jorden rör sig som presenterats innan Bessel och Foucault gjorde sina upptäckter.35 Händelsen inträffade alltså år 1820 när Giuseppe Settele, astronomiprofessor vid Sapienza (nuvarande Romuniversitetet), begärde tillstånd att trycka en andra upplaga av sin Astronomia, i vilken han på grundval av nya fakta hävdade att jorden rör sig. Tillståndet beviljades dock inte av censorn och dominikanen Filippo Anfossi, med hänvisning till kyrkans dekret mot kopernikanismen 1616. Tidigare hade Settele frågat sin kollega vid Sapienza, en annan dominikan, Benedetto Olivieri, som var professor i Gamla testamentet och kommissarie för Sanctum Officium (föregångaren till våra dagars Troskongregation), huruvida han öppet kunde lära ut att jorden rör sig utan att få svårigheter med kyrkan. Olivieri, som kände till förändringarna inom bibeltolkningen och nya naturvetenskapliga forskningsrön, hade svarat jakande. På detta följde en kontrovers mellan de båda dominikanerna, Anfossi och Olivieri, båda thomister, den förste av konservativt snitt, den andre helt klart progressiv. Den senare, som var den kunnigaste av dem, lyckades övertyga påven Pius VII och kardinalerna vid Sanctum Officium om riktigheten i sina åsikter. Anfossi tystades. Det begärda tillståndet beviljades i slutet av 1820 och den andra volymen av Setteles Astronomia lämnade pressarna den 10 januari 1821.

De nya vetenskapliga belägg som Olivieri lade fram i sin presentation av fallet för påven återfinns i ett arbete av två mindre kända italienska astronomer, Giovanni Battista Guglielmini och Giuseppe Calandrelli. Den förre var professor i matematik vid universitetet i Bologna och den senare direktor för det astronomiska observatoriet i Rom vid Collegio Romano. Olivieri pekade på att Guglielmini genom experiment i Bologna mellan 1789 och 1792 hade fått fram det första fysikaliska belägget för jordrotationen. På samma sätt hade Calandrelli uppmätt parallaxen för stjärnan Alpha i stjärnbilden Lyran och så lagt fram vad Olivieri kallade ”ett förnuftigt bevis” (una dimostrazione sensibile) på jordens årliga rörelse. Detta hade han gjort i ett arbete som publicerats 1806, vilket han faktiskt hade dedicerat till påven Pius VII.

För våra syften är Guglielminis bevis mest intressant, eftersom det involverade Torre dei Asinelli i Bologna, samma torn som jesuiten Giambattista Riccioli 1640 hade använt för att experimentellt verifiera Galileis lag om fallande kroppar. Guglielmini hämtade inspiration från ett avsnitt ur Galileis Dialogen där han diskuterar ett föremål som faller från månens bana mot jordytan. Snarare än att falla på en plats direkt under den punkt från vilken släppts bör det ”rusa före jordens vridning” och landa på en plats längre österut. Detta borde inträffa eftersom föremålet när det släpps har en större horisontal komponent i sin rörelse ju längre bort från jordytan det befinner sig. Effekten skulle inte märkas på föremål som släpps från skeppsmaster eller låga torn, men skulle kunna noteras hos dem som släpps från ett torn så högt som Torre dei Asinelli.

Sir Isaac Newton kände till detta möjliga test, och så gjorde även Pierre Simon de Laplace som föreslog detta för direktorn vid Parisobservatioriet, Joseph Jerome Lalande, som dock dessvärre aldrig utförde testet. Således återstod det för Guglielmini att göra det. Han utförde ett antal försök från Torre dei Asinelli från en höjd av 78,3 meter och uppmätte en avvikelse på i genomsnitt 19 millimeter åt öster. Bekymrad över atmosfäriska störningar utförde han även försök inne i tornet från 29 meters höjd och uppmätte en avvikelse på 4 millimeter åt öster.

Guglielmini stod i kontakt med en tysk astronom, Johann Friedrich Benzenburg, som släppte föremål från kampanilen på en kyrka i Hamburg 1802, från en höjd av 76,3 meter och inuti ett gruvschakt i Schelbusch 1804 till ett djup på 85,1 meter. Denne kom till fram till jämförbara resultat. Ferdinand Reich uppnådde en ungefärlig bekräftelse efter att ha utfört test i gruvschakt ner till 158,5 meters djup i Freiberg i Sachsen 1831. Det visade sig att längre fallsträckor inte nödvändigtvis gav bättre resultat, vare sig utomhus eller i gruvschakt, på grund av störningar som var större än de avvikelser som uppmättes. De slutgiltiga testen utfördes i USA av Edwin Herbert Hall 1902. Han arbetade vid Harvard under strikt kontrollerade förhållanden, på samma latitud som Bologna. Vid fall från 23 meter uppmätte Hall en avvikelse på 1,50 millimeter (+ 0,05 mm) åt öster, mot ett förväntat värde på 1,8 millimeter.

När man betänker de bevisföringsproblem som Guglielmini konfronterades med och den tid det tog att lösa dessa, kan man förstå vilka enorma svårigheter Galilei ställdes inför med sitt tidvattenargument. Egentligen var hans insikter riktiga: det finns matematiskt ett innehåll i tidvattnets rörelser som är orsakat av jordens rörelse, men detta är ytterst litet i fråga om mätbarhet. Det visar sig också att det inte var något fel på Galileis uppfattning om hur bevisföringen skulle gå till – den regressiva bevisföringen var den korrekta metoden för att söka efter bevis av det här slaget. Galilei missbedömde emellertid svårigheterna med att genomföra uppgiften. För detta förjänar han den största medkänsla. Men kanske förtjänar även 1633 års teologer en viss medkänsla, om vi inte ska fördöma dem, som somliga önskar, för att inte ha varit förutseende nog att se hundratals år framåt i naturvetenskapens utveckling.

Poängen med allt detta är helt enkelt att de normer som vi pekade på i början av denna artikel, explicit uttryckta av kardinal Bellarmino i brevet till Galilei och accepterade av Galilei i hans brev till storhertiginnan Christina, fortfarande gällde år 1820. Så snart man fått fram ett bevis för att jorden rör sig, hade det blivit ett faktum, uppfattat av förnuftet och dess motsats kunde inte upprätthållas ”genom tro”. Konflikten mellan naturvetenskap och religion upphörde på denna punkt, och kyrkan erkände slutligen detta. Det tog nästan 200 år att klarlägga detta faktum, och dess faktiska status behövde fortfarande bestyrkas genom Bessels och Foucaults mer preciserade upptäckter. Men distinktionen var giltig, och kyrkan kan knappast fördömas för att den höll fast vid sin uppfattning så länge som den gjorde – även om man mycket väl kunde önska att upptäckterna som ledde fram till de hållbara bevisen hade gjorts betydligt tidigare.

Thomism som vetenskapsfilosofi

Att de skulle bli de empiriska vetenskaperna som bevisade att jorden rör sig, hade inte många väntat sig, och ändå var det just en sådan bevisning som, när den kom, fick kyrkan att tänka om och lägga ner sin process mot Galilei. Det är därför otvivelaktigt så, att bevisföring är ett viktigt begrepp i lösandet av konflikter mellan naturvetenskap och religion.36 Det är ännu viktigare för att kunna lösa de problem som uppstått under de två senaste decennierna inom vetenskapsfilosofin. Det är vad jag hävdar i min bok The Modeling of Nature: Philosophy of Science and Philosophy of Nature in Synthesis.37 Det följande är en kort sammanfattning av det arbetet och varför det är relevant för ämnet naturvetenskap och religion.

Vår naturvetenskapliga kunskap om universum är idag större än någonsin tidigare. Samtidigt befinner sig, paradoxalt nog, vetenskapsfilosofin i oordning. Den logiska empirismens kollaps och uppkomsten av historicism och social konstruktivism har i praktiken gjort att alla vetenskapsgrenar saknar en allmänt accepterad kunskapsteori. Realisternas kunskapsanspråk blir allt svårare att bekräfta, och för många återstår endast de tre alternativen probabilism (dvs. sannolikhetsteorier), pragmatism och relativism.

Men läget är inte hopplöst. Människor har en naturlig förmåga att förstå världen de lever i. Många har menat att denna förståelse kräver avancerad logik och matematik. Men naturen kan tvärtom förstås med hjälp av tekniker som använder sig av rätt enkla tankemodeller. Det framgår av titeln på boken The Modeling of Nature. I dess första del byggs en kvasi-intuitiv naturfilosofisk kunskap upp, genom bruket av olika bilder och kunskapsmodeller.38 Ett urval av material från kognitionsforskning används för att tillhandahålla en modell för det mänskliga medvetandet, som belyser inte bara naturfilosofin utan även logiken, psykologin och kunskapsteorin.

Den andra delen av boken är ämnad att reparera vetenskapsfilosofin. Syftet med denna del är tvåfaldigt: att tillhandahålla ett kunskapsteoretiskt berättigande av de insikter som gjorts i den första delen, och i denna process gräva bland logiska och kunskapsteoriska aspekter som oftare behandlas av vetenskapsfilosofer än av naturfilosofer. Det börjar med en överblick över den vetenskapsfilosofiska rörelsen och hur denna utvecklats under 1900-talet, framför allt i en anglo-amerikansk kontext, och hur denna endast punktvis är relaterad till studiet av naturen. Efter detta följer en analys av sannolikhetsresonemang, eftersom dessa nästan har blivit kanoniska för vetenskapsfilosofer i USA. Denna visar på deras likheter med dialektiska eller topologiska [ämnesvisa] förnuftsresonemang i den aristoteliska traditionen. Mitt avgörande konstruktiva bidrag återfinns i kapitlet ”The Epistemic Dimension of Science” [Vetenskapens kunskapsteoretiska dimension]. Här är uppgiften att nå bortom rena sannolikhetsresonemang och återupprätta användningen av begreppet epistéme (grek. ”vetenskap”) genom att visa hur åtminstone några vetenskapsgrenar kan tillhandahålla sanna, berättigade kunskapsanspråk. Jag tillämpar sedan min egen teori genom att redogöra för åtta olika begrepps historia, alltifrån medeltida till nutida vetenskap, och i detalj visa hur bevisföringen utfördes inom olika vetenskaps-områden. Det avslutande kapitlet tar upp olika kontroversiella aspekter av dessa bevisföringar och förklarar hur tvisterna till sist löstes. Implicit i denna diskussion ligger en vetenskapsfilosofi som snarare bygger på naturkunskap än på formell logik, och där teorin växer fram genom att skörda frukterna från vetenskapshistorien. På så sätt lyckas den komma förbi de teknikaliteter som brukar tynga ner den vetenskapsfilosofiska litteraturen och kommer istället närmare den common sense-realism som naturvetenskapliga forskare faktiskt lever och verkar i.

Det ovan i korthet presenterade resonemanget visar hur centralt begreppet bevisföring är för den som vill förbättra läget för realismen inom den moderna vetenskapen. Varken Maritain, de Koninck eller Smith tog tag i det problemet. De nöjde sig med att lämna all modern vetenskap, vilket även Pierre Duhem gjorde, inom domänen för enbart sannolik kunskap. Det är naturligtvis inte lätt att undervisa i bevisföring, men det är ändå genomförbart. Och bevisföringen är viktig, inte bara för vetenskapsfilosofin utan även för att rädda naturfilosofin som disciplin. Den bör också uppfattas och bevaras som ett av våra mest värdefulla redskap för att lösa framtida konflikter mellan naturvetenskap och religion.

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Thomist 65 (2001) s. 441–463.

Artikelförfattaren är dominikan och professor i filosofi vid University of Maryland, USA.

Översättning: Per Lindqvist

1. Det bästa exemplet på krigstillståndshypotesen är Andrew Dickson White, A History of the Warfare of Science and Theology (New York, 1897). Den föregicks av ett välkänt arbete av John William Draper, History of Conflict Between Religion and Science (London, 1874; Nytryck New York: Appleton, 1928).

2. Gary B. Ferngren, ed., The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia (New York and London: Garland Publishing. Inc., 2000).

3. Det finns en uppsats med titeln ”The Demarcation of Science and Religion” (ibid.,
s. 17–23), men den är i huvudsak ett återgivande av argumenten för och emot ett åtskiljande av vetenskap och religion, eller mellan vetenskapligt och ovetenskapligt, vilket hos vissa positivister urartade i deras distinktion mellan vetenskap och nonsens.

4. Det finns däremot ett uppslag för en bok med titeln The Theology of Electricity, av Ernst Benz, (i engelsk översättning av Wolfgang Taraba, Allison Park., Penn.: Pickwick, 1989), som undersöker 1600-talets och 1700-talets debatt om elektricitet. Det är dock inte teologi i den betydelse vi här talar om.

5. Det förklarar kanske varför så få katoliker bidragit med uppsatser. Endast två katolska präster finns bland artikelförfattarna: Stanley L. Jaki, som skrivit en uppsats om ”God, Nature and Science” (Science and Religion in the Western Tradition. s. 45–52) och William A. Wallace, som skrivit om ”Thomas Aquinas and Thomism”, (ibid. s. 137–149). Bland katolska lekmän från katolska institutioner bör nämnas Richard J. Blackwell med en artikel om ”Galileo Galilei” (ibid. s. 85–89) och Michael Crowe som skrivit om ”The Plurality of Worlds and Extraterrestial Life” (ibid. s. 342–343).

6. Detta tema har blivit viktigare för katoliker efter det att påven Johannes Paulus II gav ut sin encyklika Fides et ratio [Tro och förnuft, Katolska Bokförlaget, 1999] i september 1998. Beträffande denna encyklikas roll i denna kontext se William A. Wallace, O.P., ”Fides et Ratio: The Compability of Science and Religion”, i kommande Proceedings of the National Catholic Bioethics Center’s Eighteenth Workshop for Bishops, Dallas, Texas 5 February 2001. [Se även Ulf Jonsson, ”Påven om tron och förnuftet” i Signum 8 (1998) s. 219–223.]

7. ”Berättigande” (justification) uppfattas vanligen av sådana filosofer i termer av en hypotetisk-deduktiv metod som kan komma till en viss grad av sannolikhet, men är oförmögen att uppnå visshet (certitude). Sedan ses sanning (truth) antingen som ett sanningsvärde i ett formallogiskt deduktivt system, eller i koherensteoretiska termer – i motsats till korrespondensteorin som talar om en överensstämmelse mellan verklighet och intellekt (adaequatio rei et intellectus), vilket krävs för kunskap i strikt vetenskaplig mening.

8. Beträffande tro som teologisk dygd se Thomas av Aquino, Summa Theologiae II–II, qq 1–7.

9. Summa Theologiae II–II,
q. 2, a. 1.

10. Summa Theologiae II–II,
q. 81.

11. I relation till viljan är religion att betrakta som en moralisk dygd, inte en intellektuell dygd, och således inte direkt sysselsatt med vetande, utan snarare med frågan om hur människor ska handla för att vara dygdiga.

12. Summa Theologiae I–II,
q. 57, a. 2. Liksom tro är även vetenskap en intellektuell dygd, och därför ska eventuella motsättningar mellan dem lösas inom intellektet. Det förhållande som följaktligen ska undersökas är det mellan vetenskap och tro, inte det mellan religion och vetenskap. För en historik över det förra förhållandet, se William A. Wallace, O. P., ”A History of Science and Faith”, i Transfiguration Elements of Science and Christian Faith, ed. S. M. Postiglione (St. Louis: ITEST Faith/Science Press, 1993), s. 1–44.

13. Aristoteles, Andra analytiken 1.2; se även Thomas av Aquino, 1 Post. Anal., lect. 4–6 för hans framställning av sin undervisning. För en klar framställning av termen ”bevis/bevisföring” (demonstration) i detta sammanhang, se Melvin A. Glutz, C. P., ”Demonstration” i New Catholic Encyclo-pedia ed. J. P. MacDonald, 15 vol. (New York: MacGraw-Hill, 1967), 4:757–760.

14. För en fullödigare redogörelse för de olika skolorna, se William A. Wallace, O.P., ”Aristotle in the Middle Ages” i Dictionary of the Middle Ages, ed. J. R. Strayer, 13 vol. (New York Charles Scribner’s Sons, 1982), 1:456–469. Samma uppdelning fortsatte genom renässansen; för detaljer, se William A. Wallace, O.P., ”Aristotle and Aristotelianism” i Encyclopedia of the Renaissance, ed. Paul Grednler, 6 vol. (New York: Charles Schribner’s Sons, 1999), 1:107–113. Se även ”Scholasticism” i detta uppslagsverk av samma författare, 5:422–425.

15. För en skiss över dessa vetenskapliga bidrag, se William A. Wallace, O.P., ”Thomas Aquinas” i Dictionary of Scientific Biography, ed. C. C. Gillispie, 16 vol. (New York: Charles Scribner’s Sons, 1970–1980) 1:196–200. En liknande behandling av det vetenskapliga arbetet från Thomas av Aquinos lärare finns under uppslagsordet ”Albertus Magnus”, av samme författare ibid., 1:99–103.

16. För detaljer, se Frederick J. Roensch, Early Thomistic School (Dubuque, Iowa: Priory Press, 1964). Det finns också uppslagsord för dessa författare i New Catholic Encyclopedia. För en översikt, se uppslagsordet ”Thomism” av James A. Weisheipl; se också William A. Wallace, O.P., ”Thomism and Its Opponents” i Dictionary of the Middle Ages, 12:35–45. Relevant är också ”William A. Wallace, O.P., ”Thomism and Modern Science: Relationship Past, Present and Future” i The Thomist 32 (1968): 67–83.

17. För en översikt av Theodoriks liv och verk, se William A. Wallace, O.P., ”Theodoric (Dietrich) of Freiberg” i New Catholic Encyclopedia, 14:22–24; för en översikt över hans vetenskapliga bidrag, se ”Dietrich von Freiberg” i Dictionary of Scientific Biography, 4:92–95 av samme författare.

18. För en detaljerad redogörelse se William A. Wallace, O.P., The Scientific Methodology of Theodoric of Freiberg: A Case Study of the Relationship Between Science and Philosophy. Studia Friburgensia n.s. 26 (Fribourg: University Press, 1959). Utdrag ur Theodoriks förklaring av regnbågen i engelsk översättning finns i Edward Grant, ed., A Source Book of Medieval Science. (Cambridge, Mass: Harvard University Press, 1974), s. 435–441.

19. För detaljer kring Sotos undersökningar av fallrörelser, se William A. Wallace, O.P., ”The Enigma of Domingo de Soto: Uniformiter difformis and Falling Motion in Late Medieval Physics” Isis 59 (1968): 384–401 och William A. Wallace, O.P., ”Domingo de Soto’s ’Laws’ of Motion: Text and Context” i Texts and Contexts in Ancient and Medieval Science, ed. Edith Sylla and Michael McVaugh (Leiden: E. J. Brill, 1997), 271–304.

20. Se William A. Wallace, O.P., ”Domino de Soto and the Iberian Roots of Galileo’s Science” i Hispanic Philosophy in the Age of Discovery, ed. Kevin White, Studies in Philosophy and the History of Philosophy 29 (Washington, D.C.: The Catholic University of America Press, 1997), s. 113–129.

21. För en allmän redogörelse för Toledos liv och verk, se William A. Wallace, O.P., ”Franciscus Toletus” i Encyclopedia of the Renaissance, 6:148–149.

22. Dessa upptäcker beskrivs på ett kortfattat sätt i William A. Wallace, O.P., ”Galileo’s Pisan Studies in Science and Philosophy” i The Cambridge Companion to Galileo, ed. Peter Machamer (Cambridge: Cambridge University Press, 1998), s. 27–52. För mer detaljer, se William A. Wallace, O.P., Galileo and His Sources: The Heritage of the Collegio Romano in Galileo’s Science (Princeton: Princeton University Press, 1984).

23. För en engelsk översättning av de fysikaliska frågorna, se William A. Wallace, O.P., Galileo’s Early Notebooks: The Physical Questions. A Translation from Latin, with Historical and Paleographical Commentary (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1977).

24. En engelsk översättning av de logiska frågorna finns nu tillgänglig. Se, William A. Wallace, O.P., Galileo’s Logical Treatises: A Translation, with Notes and Commentary, of His Appropriated Latin Questions on Aristotle’s ”Posterior Analytics”, Boston Studies in the Philo-so-phy of Science 138 (Dordrecht–Boston–London: Kluwer Academic Publishers, 1992). Se även av samme författare Galileo’s Logic of Discovery and Proof: The Background, Content and Use of His Appropiated Questions on Aristotle’s ”Posterior Analytics”. Boston Studies in the Philosophy of Science 137, (138 (Dordrecht–Boston–London: Kluwer Academic Publishers, 1992)).

25. För en redogörelse för rättegången och bevisföringens (demonstration) betydelse för rättegångens utfall, se William A. Wallace, O.P., ”Galileo’s Science and the Trial of 1633” i The Wilson Quaterly 7 (1983): s. 154–164. Beträffande Galileis vetenskap, se William A. Wallace, O.P., ”Galileo’s Concept of Science: Recent Manuscript Evidence”, i The Galileo Affair: A Meeting of Faith and Science, ed. G. V. Coyne, M. Heller och J. Zycinski (Vatican City: The Vatican Observatory, 1985),
s. 15–35.

26. För detaljer, se Walter Brandmüller och Johannes Greipl, Copernico, Galilei, e la Chiesa: fine della controversia (1820), gli atti del Sant’Ufficio, (Florens: Leo S. Olschki Editore, 1992). Se not 29 nedan.

27. Duhems, Maritains och de Konincks åsikter återges kortfattat i William A. Wallace, O.P., ”Toward a Definition of the Philosophy of Science” i Mélanges à la memoire de Charles de Koninck (Quebec: Les Presse de l’Université Laval, 1968), s. 465–485. Denna uppsats har tryckts om som ”Defining the Philosophy of Science” i William A. Wallace, O.P., From a Realist Point of View: Essay on the Philosophy of Science” (Washington, D.C. and Lanham, Md: University Press of America, 1979, 1983): se den första uppsatsen i båda under titeln ”Defining the Philosophy of Science”. Vincent Edward Smith förklarar sin position i sin Philosophical Physics (New York: Harpers, 1950).

28. Vad som följer är en framställning av material från William A. Wallace, O.P., ”Galileo’s Trial and Proof of the Earth’s Motion” i Catholic Dossier 1.2 (1995): 7-–13. Detta bygger till stor del på upptäckterna som redovisas i Brandmüller och Greipl, Copernico, Galilei, e la Chiesa.

29. För detaljer se, William A. Wallace, O.P., ”Randall Redivivus: Galileo and the Paduan Aristotelians” i Journal of the History of Ideas 49 (1988): s. 133–149.

30. Se William A. Wallace, O.P., ”Galieo’s Early Arguments for Geocentrism and His Later Rejection of Them” i Novità Celesti del Sapere, ed. Paolo Galluzzi (Florens: Istituto e Museo di Storia della Scienza, 1983), s. 31–40.

31. En utförlig redogörelse ges i William A. Wallace, O.P, Galileo’s Logic of Discovery and Proof, s. 194–211.

32. En engelsk översättning av Bellarminos brev finns i Maurice A. Finocchiaro, The Galileo Affair: A Documentary History (Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1989), s. 67–69.

33. Se Richard J. Blackwell, Galileo, Bellarmine, and the Bible (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1991).

34. Beträffande de olika bruken av termen suppositio, se William A. Wallace, O.P., ”Aristotle and Galileo: The Uses of Hypothesis (Suppositio) in Scientific Reasoning” i Studies in Aristotle, ed. D. J. O’Meara, Studies in Philosophy and the History of Philosophy 9 (Washington, D.C.: The Catholic University of America Press, 1981), s. 47–77. Hur Galilei använder regressiv bevisföring i sina båda formuleringar av tidvattenargumentet återfinns i William A. Wallace, O.P., Galileo’s Logic of Discovery and Proof, s. 212–216 och 228–232.

35. De viktigaste upptäckterna gjordes här av Brandmüller och Greipl, Copernico, Galilei, e la Chiesa.

36. Jag har utvecklat denna åsikt tydligare i William A. Wallace, O.P., ”Dialecticts, Experiments, and Mathematics in Galileo” i Scientific Controversies: Philosophical and Historical Perspectives, ed. Peter Machamer, Marcello Pera, och Aristides Baltas (New York and Oxford: Oxford University Press, 2000), s. 100–124.

37. (Washington, D.C.: The Catholic Universitity of America Press, 1996). Se Benedict M. Ashley and Eric A. Reitan, ”On William A. Wallace, The Modeling of Nature” i The Thomist 61 (1997): s. 625–640.

38. Hur det görs förklaras i William A. Wallace, O.P., ”A Place for Form in Science: The Modeling of Nature” i Proceedings of the American Catholic Philosophical Association 69 (1995): s. 35–46