Hjalmar Gullberg och bysantinismen

Litteraturvetaren Helena Bodins avhandling om Hjalmar Gullberg är, som framgår av titeln Hjalmar Gullberg och bysantinismen – ”som paradoxer i tid och rum”, koncentrerad till det bysantinska idémotivet i dennes lyrik. Det gäller framför allt Gullbergs tolkning av ”Julhymn av Romanos”, publicerad i Sången om en son och andra tolkningar av främmande lyrik (1944), men också hans tolkningar av de moderna grekerna Sikelianos, Seferis och Kavafis.

Efter en inledning, där Bodin bl.a. beskriver den bysantinska teckenteorin och den ryska semiotikens tillämpning av denna, börjar det andra kapitlet med Gullbergs resedagbok (1932–33). Bodin visar där, hur Gullberg söker upp både de gamla gudarna och de dagsaktuella bysantinska inslag som han finner i det grekiska påskfirande han själv upplever. Han söker sig också vidare till Istanbuls bysantinska kyrkor. Greklands- och Istanbulresan har avsatt tydliga spår främst i diktsamlingen Kärlek i tjugonde sek-let (1933). 1 polemik mot Carl Fehrman hävdar Bodin att det bysantinska är ett väsentligt inslag i Gullbergs dikter vid denna tid. Påfallande ofta konstaterar Gullberg att de antika templen ligger i spillror, medan däremot påskfirandet försiggår under hans besök och att det inger honom en känsla av att något av det gamla Grekland lever vidare.

Carstens Høegs bidrag

En viktig roll kom den danske bysantinisten, professor Carsten Høeg att spela. I samband med ”Den svenske Uge” 1941, anordnad av Studentföreningen i Köpenhamn, fick denne kontakt med Gullberg, som deltog i ”veckan” och medverkade vid en uppläsningskväll med bl.a. dikten ”Den heliga natten”. Høeg hade redan gjort en prosaöversättning av Romanos’ julhymn, och i ett brev till Gullberg, daterat under Köpenhamnsveckan, bifogade han denna översättning, då han utgick från att Gullberg inte kände till Romanos, en författare som av uppläsningen att döma borde intressera honom.

Bodin har gjort en viktig insats genom att kartlägga kontakten med Høeg kring dennes prosaöversättning av Romanos’ julhymn. Att Gullberg haft stor nytta av denna översättning är ställt utom varje tvivel. Avhandlingens huvudtext är tolkningen av ”Julhymnen av Romanos”. Efter att ha slutfört denna tolkning läser Gullberg också Pseudo-Dionysios Areopagita, vars Om de himmelska hierarkierna kommit att prägla ”Om änglarnas liv”, inledningsdikten i Fem kornbröd och två fiskar (1942). Det är tydligt att han alltjämt är upptagen av bysantinismen. Han stod nu även på krönet av sin bana, som chef för Radioteatern och ung medlem i Svenska akademien, och hans diktsamlingar kom ut i stora upplagor (inte minst på grund av kriget som gjorde honom till en poet i tiden). Samtidigt fascinerades han vid denna tid av Kristi födelse som motiv i sin diktning.

Bodin behandlar bysantinismen även i de grekiska översättningar som Gullberg utför under en följd av år: Angelos Sikelianos i Den heliga vägen och andra tolkningar av främmande lyrik (1949), Giorgos Seferis i Själens dunkla natt och andra tolkningar av främmande lyrik (1956) och Konstantinos Kavafis i I väntan på barbarerna och andra tolkningar av Kavafis (postumt 1965). Hon pekar också på den roll som Börje Knös spelat för Gullbergs nygrekiska tolkningar. Även Albert Wifstrand har haft stor betydelse genom sin konsekventa inriktning på den grekiska kulturhistoriens kontinuitet. Viktigt är vidare Diana Haas’ bidrag till diskussionen om begreppet bysantinism hos Kavafis som uttryck för en syntes mellan hellensk-orientaliskt och hellensk-kristet.

Romanus’ och Gullbergs bild av Maria

I det femte kapitlet återkommer Bodin till temat ”Poesi, estetik och teologi hos Romanos och Gullberg”. I sin anmälan i BLM av översättningsvolymen Sången om ett barn (1944) skriver Olof Lagercrantz om julhymnen: ”Dikten skulle kunna vara skriven av Gullberg själv” (och detta är ett beröm). I sin analys påpekar Bodin bl.a. att den bysantinska tidsparadoxen i julhymnen kommer fram på ett fint sätt, när Gullberg väljer att översätta aion med ”evighet”, i stället för ”tid” eller ”tidsålder”. Det stämmer med Høegs översättning men också med det liturgiska bruket av detta begrepp. Gullberg bör ha haft många tillfällen att höra detta i de grekisk-ortodoxa gudstjänsterna under sin Greklandsresa 1932.

Det intressanta är, att Romanos och Gullberg i sin uppmärksamhet på Maria stämmer överens. Maria är huvudpersonen: för Romanos är hon både Gudsmoder och barnamoder, för Gullberg kanske dock främst barnamoder, vilket framgår om man också jämför med de många juldikter som han skrev under denna tid.

Fakultetsopponenten, professor Jostein Bortnes, slavist och klassiker, valde att kritiskt diskutera främst två punkter. Den ena var begreppet ”bysantinsk”, som kan ifrågasättas. Bortnes drog dock slutsatsen att begreppet, trots de invändningar som kunde resas mot det, var en lämplig benämning på den företeelse Bodin med sin avhandling ville belysa.

Gullbergs ironi

Den andra punkten gällde det starka inslag av ironisk distans som finns i Gullbergs dikter och som t.ex. skulle kunna förklara vad Bodin kallar ”gudarnas frånfälle”. Gullberg hade nog tagit intryck av James George Frazer (och andra med honom) och det delvis starkt evolutionistiska inslaget i dennes teorier. Kanske betraktade han också ”bysantinismen” som något som delvis tillhörde det förflutna. Samtidigt går han dock helt in under Romanos’ text och dess lyskraft. Gullbergs hållning till just Romanos’ julhymn kan tyda på att det vid denna tid finns en transcendent grundton i hans lyrik, liknande den som han också finner hos t.ex. de nygrekiska lyrikerna och särskilt hos Kavafis. Bortnes fullföljde tyvärr inte diskussionen kring denna centrala problematik. Därav kan man dra slutsatsen att han accepterade Bodins tolkning av det bysantinska idémotivet i Gullbergs lyrik. Vad detta motiv innebär framgår kanske tydligast i Dödsmask och lustgård och där särskilt diktsviten Gudasaga med dess bakgrund i tidigbysantinsk kontext. Temat gudarnas död framstår i denna svit enligt Bodin som kompositionsprincip. Alla de gudar som nämns i Gudasaga beskrivs som lemlästade eller döda, även Jesus. Men dödens sammanhang bryts genom att Gullberg i dikten för in de antika dramernas deus ex machina, men omvandlar denne uppifrån tillfälligt ingripande ödesgud till en gud, som inifrån ”har brutit orsakskedjan”. Den ”gud” som åsyftas är inkarnationens Jesus. Vad Gullberg de facto gör i diktsviten är att han framställer den bibliska berättelsen som ”antik diktning”, evangeliet i termer av ett antikt drama. Ett tidigbysantinskt perspektiv anläggs för att ge relief åt det mänsklighetens drama som tar en ny vändning genom den inkarnerade deus ex machina.

Det hör till avhandlingens stora förtjänster att Helena Bodin tydligt och trovärdigt visar att en analys av det bysantinska idémotivets genomslag i Gullbergs lyrik tillför nya dimensioner till tolkningen av denna. Trovärdigheten förstärks av att avhandlingen inte är begränsad till Gullbergs egen lyrik, i vilken tolkningen av Romanos’ julhymn utgör en höjdpunkt, utan också drar in nygrekiska diktare, förtrogna med den kristna mystiken.