Kreationism och darwinism

För kreationismen är darwinismen det stora problemet. Men varför finns darwinism? Newtons mekanik lade grunden till den klassiska fysiken. Alla efterkommande generationer av fysiker har utgått från hans begrepp och definitioner. Man har utvidgat och/eller korrigerat hans ekvationer, när så visat sig nödvändigt. Men man har aldrig haft behov av någon ”newtonism”.

Darwins evolutionsteori lade grunden till den moderna biologin. Han införde det evolutionshistoriska perspektivet och föreslog några mekanismer för biologiskt urval. Efterkommande generationer av biologer har utgått från Darwins teorier och korrigerat och/eller kompletterat dem, när det visat sig nödvändigt. Men utöver evolutionsteori har vi fått ”darwinism”. Varför?

Var Darwins insats inom biologin så mycket viktigare än Newtons inom fysiken, så att det meriterade till en särskild ism?

Knappast! En sådan jämförelse är dessutom meningslös. Eller mötte evolutionsteorin så hårt motstånd bland biologer, att den behövde understödjas av en -ism? Knappast! Varje ny vetenskaplig teori får räkna med en hårdhänt granskning, innan den accepteras. Det hör till spelets regler. Och jag tror inte att evolutionsteorin mött segare motstånd inom vetenskapen än till exempel atomteorin. Så varför finns då ”darwinism”?

Såvitt jag förstår uppkom darwinism, när företrädare för kristna samfund tog avstånd från evolutionsteorin och menade den vara oförenlig med kristen tro. Då uppkom behovet av en -ism, en fana att angripa eller flocka sig kring. Darwinism blev snart en i raden av de kristendomsfientliga ismer, som under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet banade vägen för det sekulariserade samhälle vi har idag i Västeuropa.

Nu hade man kanske väntat sig att darwinismen, efter att ha fyllt sin funktion, skulle ha försvunnit. Men så är inte fallet. Förhållandet mellan kristendom och evolutionsteori är fortsatt dåligt. Moderna läroböcker på universitetsnivå innehåller som standard några kapitel som diskuterar varför bibeln hade fel, Darwin rätt och varför Gud är en gammal inbillning. Plus några betraktelser om vad religion är och varför gudstro snart kommer att elimineras. Dessa kapitel är en alltid lika pinsam läsning. Man kan göra tankeexperimentet att en lärobok i elektromagnetism på universitetsnivå skulle inledas med religionsfilosofiska och/eller exegetiska betraktelser, som till exempel: Guds första ord i bibeln var ”Varde ljus!”; och eftersom ljus är elektromagnetiska vågrörelser så är gud ett elektromagnetiskt fält. Och när vi insett detta, kan vi sluta oss till att religion är överflödig. Men några sådana funderingar förekommer inte i dessa kursböcker. Kanske inser deras författare att saken är helt ovidkommande för det ämne de utreder eller att de själva saknar nödvändig exegetisk kompetens för att ge sig in på frågan. En insikt som sällan besvärar darwinistiskt skolade biologer.

Man kan alltså säga att kristendomen fick den evolutionsteori den förtjänade: när den tog avstånd från evolutionsteorin fick vi en ateistiskt propagerande och kristendomsfientlig darwinism. Och darwinismen fick det svar den mest önskade sig: en vetenskapsfientlig kreationism. Men vad göra åt det idag? Hur rätta till begångna misstag?

Att ta kreationismen på allvar

En väg kan vara att ta den s.k. kreationismen på ett större allvar än den egentligen förtjänar. Och jag menar då inte kreationism som ”vetenskap”, där har den blivit så grundligt vederlagd att inget återstår, utan kreationism som ett symptom på att kristen trosreflektion aldrig har tagit evolutionsteorin på allvar. Även om man, sent och motvilligt, accepterar dess vetenskapliga förtjänster, så betraktar många kristna det som något man helst inte befattar sig med. Man överlämnar därmed den existentiella tolkningen av evolutionen åt olika slags darwinismer.

I den mån man från kristen utgångspunkt alls försökt tolka det evolutionära perspektivet, har man ofta hänvisat till en gudomlig ”plan”.

Men det ger problem. Om den biologiska evolutionen hade varit ett harmoniskt växande mot allt ”högre” livsformer, så hade kanske termen ”plan” varit på sin plats. Men det evolutionära förloppet framstår allt tydligare som en serie katastrofer, där merparten av allt liv på jorden gång på gång har utplånats. Den senaste, för 65 miljoner år sedan, berodde förmodligen på en stor meteorit, som slog ut de gamla, etablerade ekosystemen, och därmed dinosaurierna, och beredde plats åt däggdjuren. Var då också denna meteorit en del av ”planen”?

Om man accepterar detta ser jag det som logiskt att fortsätta och säga att den pest som avfolkade delar av Europa vid mitten av 1300-talet också ingick i ”planen”. Liksom den stora jordbävningen som ödelade Lissabon år 1755. Liksom gårdagens och morgondagens missväxter och hungerkatastrofer. Men frågan uppstår då om inte tolkningen hamnar väl nära den argumentation Jobs vänner bedrev, när de skulle bevisa att Job hade fel och Gud rätt.

Och denna tolkning är inte specifikt kristen. Den finns redan i åtskilliga darwinismer, där det biologiska urvalet blivit en sekulär variant av den yttersta domen. Bara de mest lämpade går vidare genom sin avkomma mot allt ”högre” livsformer. Genom att de mindre lämpade gallras bort går utvecklingen trots allt framåt. Och i denna gallringsprocess gör det inte så mycket om det blir fel då och då. Det räcker om det blir rätt i 51 % av fallen. En något svårsmält beskrivning av förfarandet vid den yttersta domen.

Men så länge kristen trosreflektion inte på allvar vågar gå i närkamp med det evolutionshistoriska perspektivet, kommer vi förmodligen att få dras med både kreationism och darwinism.

Artikelförfattaren är doktor i biologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ulltuna.