Gadamer in memoriam

Torsdagen den 14 mars avled Hans Georg Gadamer i sin hemstad Heidelberg, 102 år gammal. Därmed har en av 1900-talets mest namnkunniga och inflytelserika tyska filosofer gått ur tiden. Gadamer föddes i universitetsstaden Marburg 1900 och växte upp i en professorsfamilj där tänkandet var präglat av det naturvetenskapliga kunskapsidealet. Men för den brådmogne och genialiskt begåvade Gadamer framstod den naturvetenskapliga tankevärlden som alltför snäv och han sökte sig tidigt åt det humanistiska hållet. Studierna i filosofi, klassiska språk och konsthistoria lockade mer än faderns kemilaboratorium. Men det var inte nykantianismen, som då för tiden dominerade den tyska akademiska filosofin, som fångade hans intresse. Det var istället mötet med de stora klassiska grekiska filosoferna – försokratikerna, Platon och Aristoteles – som fick honom att upptäcka filosofernas frågor som sina egna livsfrågor. Blott tjugoett år gammal doktorerade han vid Marburgs universitet på en avhandling om Platons filosofi. Vid sidan om intresset för konst, förblev samtalet med de klassiska grekerna hans främsta filosofiska inspirationskälla livet ut.

En annan avgörande inspirationskälla för den unge Gadamer blev mötet med Martin Heidegger, som han kom i kontakt med via förmedling av Edmund Husserls fenomenologi. Återvändandet till den tidiga grekiska filosofin stod i centrum hos både Heidegger och Gadamer, liksom frågorna om traditionens och historiens betydelse. Att lösgöra tänkandet från dess konkreta historiska kontext innebär att underminera möjligheten att förstå sig själv, sin omvärld och texterna från förfluten tid, menade de. Det var inte minst just bristen på historisk medvetenhet i det tekniskt-naturvetenskapliga tänkandet som från början fick Gadamer att intressera sig för humaniora. Vad han sedan kom att lära sig från Heidegger var dennes tidiga hermeneutiska tänkande, hans förmåga att förstå och tolka de klassiska grekerna. Deras samarbete bar frukt i Gadamers habilitationsavhandling Platos dialektische Ethik från 1929. Gadamer har själv med egna ord förklarat vad det var som han uppskattade mest hos Heidegger: ”Han förmådde göra tankarna i den filosofiska traditionen levande, eftersom han uppfattade dem som svar på verkliga frågor. Upptäckten av deras motivationshistoria gjorde att frågorna fick någonting oundvikligt över sig. Har man verkligen förstått en fråga kan man inte bara förklara att man har fått kännedom om den och sedan lägga den åt sidan. Frågan blir till min egen fråga.” Men även om Gadamer lät sig inspireras av den tidige Heideggers hermeneutik var han ingen heideggerepigon, utan förblev mycket fri i förhållande till sin lärare. Detta fick också sitt genomslag på det politiska planet. Gadamer förföll aldrig till Heideggers brunfärgade sympatier.

Gadamers huvudverk, Wahrheit und Methode, kom så sent som 1960, bara sex år före hans pensionering från professuren i filosofi i Heidelberg. Fastän boken är ett typiskt akademiskt arbete blev den genast en bästsäljare och har ända sedan sin publicering betraktats som den hermeneutiska filosofins bibel. Det är inte precis någon anspråkslös uppgift som Gadamer här tar sig an. Han vill reda ut hur det går till att förstå. Han reflekterar över betingelserna för att vi ska kunna förstå varandra i allmänhet och förstå texter i synnerhet, inte minst texter från förfluten tid. Att förstå en text innebär, enligt Gadamer, först och främst att förstå den fråga som texten vill ge ett svar på. Gadamer bygger vidare på äldre tiders hermeneutiska tänkande, t.ex. Schleiermacher, som i stor utsträckning ägnade sig åt frågor om bibeltolkning. Men han utvidgar sedan Schleiermachers traditionella hermeneutiska cirkel (att en texts helhet ska förstås utifrån de enskilda delarna och delarna utifrån helheten) genom att göra läsarens egen förståelse till en konstitutiv del av cirkeln. Med utgångspunkt i sin egen historiska situation gör läsaren ett utkast till en möjlig förståelse av texten. Denna för-förståelse bildar den nödvändiga horisonten för att texten ska bli begriplig för läsaren. Det är först när den traderade textens förståelsehorisont smälter samman med den nutida läsarens egen förståelsehorisont som textens sanning blir åtkomlig för läsaren. Detta slags horisontsammansmältning utgör enligt Gadamer betingelsen för att vi ska kunna förstå andra människor och deras texter.

Om Gadamer fruktade någonting så var det historielösheten. Själv var han övertygad om den historiska medvetenhetens kultiverande och helande inverkan på människan. Detta gällde även medvetenheten om den kristna traditionens betydelse för vår västerländska kultur. Men Gadamer, som var protestant till sin konfession, förordade knappast något återvändande till traditionell kristendom. Detta hindrade honom dock varken från att tillbringa sina somrar som gästföreläsare vid jesuiternas universitet i Boston eller från att vid upprepade tillfällen göra privatbesök hos påven Johannes Paulus II i dennes sommarresidens Castel Gandolfo utanför Rom. (Karol Wojtyla var som bekant själv filosofiprofessor innan han blev påve.) I ett sorgetelegram med anledning av Gadamers död skriver Johannes Paulus II att ”genom hans bortgång har världen förlorat en nobel humanist.”

Påven uttrycker i telegrammet sin respekt och uppskattning för Gadamers ödmjuka och uppriktiga sanningslidelse, liksom för den civiliserande verkan på samhället som utgått från hans tänkande.

Två veckor före hans död utkom Gadamers sista bok; en längre intervju med honom, kallad Die Lektion des Jahrhunderts. Här säger han att mänsklighetens sista chans att undgå sin egen förintelse förmodligen ligger i det religiösa samtalet om det transcendenta, som utgör ”det avgörande obekanta i livet.” Teologins uppgift i vår tid är att göra människorna sensibla för religiösa, etiska och filosofiska frågeställningar. Men uppgiften måste utföras på samma sätt som man bedriver god filosofi, nämligen i dialogens form. Och här spelar dialogen mellan de stora världsreligionerna en nyckelroll. Gadamer avslutar med ett råd i form av ett upprop om interreligiös dialog, riktat till världsreligionernas ledare. Ett gott råd från en insiktsfull person, som med ålderns rätt vunnit legitimation nog för att visa andra vägen framåt.