Mot det moderna

Den 19 oktober 1810 avföll den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte från den katolska tron och övergick till ”den rena evangeliska läran” vid en ceremoni i Helsingborg och kunde så mottas i det svenska riket som kronprins Karl Johan. Vid detta tillfälle höll kronprinsen ett överraskande tal, i vilket han förklarade sig konvertera efter långt och moget övervägande innefattande studium av den augsburgska bekännelsen under sina fälttåg i Tyskland. Han menade sig till och med ha försökt att få kejsar Napoleon att införa lutherdomen som statsreligion i Frankrike. Kronprinsessan Desirée konverterade däremot inte. Detta var möjligt i och med att den nya grundlagen av år 1809 inte längre påbjöd att hela kungahuset skulle vara bekännande lutheraner.

Året 1809 är den naturliga utgångspunkten för den sjätte delen av översiktsverket Sveriges kyrkohistoria i åtta delar, som nu presenteras av professorn i kyrkohistoria i Lund, Anders Jarlert. Sverige förlorade i och med freden i Fredrikshamn en fjärdedel av sina undersåtar, och den evangeliska kyrkan i det svenska riket miste två av sina stift. Sveriges personalunion med Norge fem år senare kom inte att få någon större betydelse för utvecklingen i Svenska kyrkan. Symptomatiskt berörs detta förhållande just inte alls i den här recenserade boken.

Jarlerts framställning är indelad i fyra huvudavdelningar med inalles tio kapitel. Efter en första inledande avdelning som behandlar de förändrade yttre förutsättningarna som antytts ovan samt den lutherrenässans som accentuerades under den avhandlade perioden behandlas den svenska kyrkan ur ett kontinuitetsperspektiv. Avdelningsrubriken ”Enhetskyrkan i en ny tid” pekar emellertid framåt. Den nya tiden möttes med nya kyrkliga böcker. De reformer som initierats under upplysningsepoken kom nu att genomföras beträffande alla kyrkliga böcker. Med de ord som Jarlert karakteriserar ärkebiskop Lindbloms katekesutveckling, utgiven 1810, kan hela den liturgiska reformen beskrivas: ”På samma gång som den [katekesutvecklingen] förde vidare arvet från reformation och ortodoxi, försköts tyngdpunkten till det etiska området, med betoning av dygd och lycksalighet, och en optimistisk syn på Gud och på människan som fått ’en odödelig själ med förnuft och fri vilja’.” En komplettering till Jarlerts framställning är konstaterandet att ett språkligt skifte samtidigt ägde rum. Förändringen i nysvenskan kom jämförelsevis betydligt senare i denna litteratur. Förutom förskjutningen i teologin spelar förmodligen också det språkliga skiftet en viktig psykologisk roll i det intensiva motstånd mot de nya böckerna som kom att bli särskilt starkt i det norrländska läseriet.

Det fjärde kapitlet utgörs av en färgstark och initierad framställning av ”kyrkan i lokalsamhället”. Författarens slutsummering av förändringarna på lokalplanet under denna tid förtjänar att citeras: ”Sammanfattande bröts den gamla gemenskapsstrukturen upp eller ifrågasattes i kyrkolivet när kyrkobyggnaden gjordes om, revs eller slogs samman med en annan församlings kyrka, gamla helgdagar försvann, nya böcker med nya seder och nya ord ersatte den invanda gudstjänstordningen, den självklara rotenattvardsgången ersattes av en familjevis eller individuellt vald nattvardsgång, och större krav ställdes på individens intellektuella förståelse av den kristna kunskapen. Ingen av dessa faktorer fick ensam tillräckligt stor effekt, men tillsammans bildar de en omfattande kyrklig omställningsperiod på lokalplanet.” De av överheten och eliten genomförda reformerna betraktades inte alltid som nödvändiga av den kristna menighet som välsignades därmed. Så har det ofta varit i kyrkorna.

I de följande två kapitlen behandlas läseriet och väckelsen. Här får vi en personhistoriskt centrerad överblick över de olika väckelserna i Syd- och Västsverige och i Norrland. Läsare var den som inte bara söndagligen utan dagligen ägnade sig åt intensiv bibelläsning. Köpmanshustrun och själavårdaren Abela Gullbransson (1775–1822) från Varberg förmanade i ett själavårdsbrev skrivet 1816 brevmottagaren att läsa minst två kapitel ur bibeln om dagen och skriver vidare att ”ingen kristelig tjänare bör taga sig tjänst med mindre han går in i detta ackord med sitt husbondafolk, om ock hon skulle mista något av sin lön”. Denna fromhetsriktning kom ofta att omfatta en mycket traditionell och ortodox luthersk tro, men var samtidigt i sin form modern i och med betoningen av den individuella fromhetsutövningen.

I södra Sverige uppstod väckelserna i ett samspel mellan de andliga ledarna i sockenkyrkorna och livet i hushållen. I övre Norrland var det byabönerna som utgjorde den strukturella förutsättningen för väckelsen. Byabönerna hade påbjudits pga. av de långa avstånden till kyrkorna och var en integrerad del av det officiella kyrkliga livet. Genom dessa gudstjänster kom lekmännen att få ta ett självständigt ansvar för det gemensamma kyrkliga livet. I ett avsnitt noterar författaren frånvaron av väckelser i Mälardalen och östra Svealand och konstaterar att väckelserna i dessa områden först växer fram i och med den senare frikyrkorörelsen.

De verksamheter som bedrevs inom bibelsällskap, rörelser för inre och yttre mission samt nykterhetsrörelser utvecklades så småningom till föreningar och associationer som blev nya former för att organisera religionsutövandet mellan de båda officiellt accepterade institutionerna sockenkyrkan och hushållet. Nykterhetsföreningarna spelade en viktig roll i övergången från hushållsbaserad väckelse till en individuellt inriktad föreningsväckelse. Uppsalahistorikern Torkel Jansson har mycket träffande benämnt det samhälleliga rum där alla dessa dynamiska verksamheter ägde rum för ”ett sprängfullt tomrum”. Paradoxalt nog var det ett tomrum, eftersom detta rum enligt samhällets officiella ideologi inte var tillåtet. I den tredje huvudavdelningen ”Brytningstiden” belyser Jarlert detta fenomen och beskriver upptakten till enhetskyrkans formella upplösning. Här beskrivs även det internationella inflytandet på det kyrkliga livet i Sverige.

I Jarlerts personhistoriskt orienterade skrivsätt bereds inte bara rum åt de stora väckelseprästerna och -predikanterna. Här presenteras också en rad betydelsefulla kvinnliga andliga personligheter från Mor i Vall i Karlskoga till Fredrika Bremer och ”Mormor på Herrestad” (Emilie Petersen).

I det avslutande kapitlet ”Enhetskyrkans upplösning” beskrivs det förändrade samhället med begynnande urbanisering, emigration och den nya kyrkliga medvetenheten om behovet av inre mission. Konflikten mellan enskildas konfessionella önskemål och de gamla religionslagarna beskrivs bland annat med några av de processer som ägde rum med anledning av konversioner till katolska kyrkan i mitten på seklet. Konventikelplakatets avskaffande och parlamentsreformernas genomförande på 1860-talet beskrivs på ett ingående och klargörande sätt. Detta panorama blir en självklar avslutning på denna del av historien liksom ett självklart avstamp för nästa del.

Aktörerna under den här behandlade tidsepoken är antingen på väg mot det moderna eller yrvakna motståndare mot det moderna. Under denna period började formeringen av de motsättningar som kom att följa det svenska samhället och den svenska kyrkan långt in i 1900-talet. Biskop Esaias Tegnérs ord på riksdagen 1840 illustrerar väl eliternas tveksamhet inför förändringarna: ”Det står en oro uti tidens hjärta, en missbelåtenhet med vad som finnes. Hur det bör vara vet man icke rätt. Man önskar blott att det blir annorlunda.”

En handboksförfattare brottas säkerligen med begränsningens problematik. Ett alexanderhugg som till dels löser detta problem är uppläggningen med uppsatser skrivna av specialister som var och en får göra en djupdykning i ett specifikt ämne. Uppsatsdelen utgör ungefär en fjärdedel av boken. Här skriver konstvetaren Hedvig Brander Jonsson om ”De nya gudstjänstrummens arkitektur och konstnärliga utsmyckning”. Hon behandlar det nya stilideal som fått sin pejorativa benämning i uttrycket ’tegnérlada’. Eugeniakyrkans i Stockholm tillkomst och utgestaltning beskrivs på två och en halv sida med ett vackert bildcollage. En artikel av Nils-Arvid Bringéus behandlar bibliska bilder för folket, i en annan belyser Lennart Tegborg skolfrågorna.

Sociala frågor behandlas i en artikel av historikernestorn Birgitta Odén: ”Kyrkan och relationen mellan generationerna”. Här fördjupas ett perspektiv i huvudtexten, nämligen den epokgörande övergången från merkantilistisk till liberal samhällsformation, från jordbrukssamhälle till begynnande industrisamhälle. En yngre kollega till Odén, Marie Lindstedt Cronberg, fokuserar en kvinnlig problematik i uppsatsen ”Den ogifta modern och hennes barn – en reform och dess konsekvenser”.

I tre uppsatser belyses tre väl valda väldige män och deras insatser. Håkan Möller skriver initierat om Johan Olof Wallin och 1819 års psalmbok. Lars Österlin presenterar Johan Henrik Thomander ”och hans program för Svenska kyrkan”. Genom att beskriva Thomanders livsgärning lyckas Österlin fokusera en rad av de avgörande framtidsfrågor som Svenska kyrkan vid den tiden hade att brottas med. Catharina Segerbanks uppsats om Geijer, som enligt rubriken skall behandla ”Geijer och kristendomen”, borde mer ha fokuserat det som nu endast behandlas i en exkurs av Jarlert, nämligen personlighetsfilosofin, som fått en så avgörande betydelse för hela den svenska akademiska teologin fram till och med Eklund- och Söderblomgenerationen, ja, ända fram till Dag Hammarskjöld. Den som en gång sysslat med teologen och historikern m.m. Henrik Reuterdahl kan förstås inte låta bli att tycka att även han hade förtjänat en egen artikel; men sägas skall att han ofta och utförligt finns behandlad i huvudtexten.

Att skriva om bokverket Sveriges kyrkohistoria utan att framhålla det estetiska utförandet vore en lapsus. Bildredaktören Martina Mälarstedt och formgivaren Carl Åkesson har gjort en fantastisk insats. Urvalet av bilder och bildkompositionen tillsammans med de välbalanserade satsytorna är en njutning. Den enda detalj som recensenten inte lyckats förlika sig med är den orangefärgade bokryggen!

Genom att rubricera denna kyrkohistoriska handboksserie som Sveriges kyrkohistoria och inte enbart som Svenska kyrkans historia har utgivarna medvetet valt en mer inklusiv och mindre anakronistisk tolkning av det kyrkohistoriska skeendet. Den kristna historien i Sverige handlar numera inte endast om Svenska kyrkans historia. Begreppet ’Svenska kyrkan’ har också av de flesta författarna använts i medvetenhet om att det främst är en konstruktion av den begynnande sekulariseringens och nationalismens tidevarv – det utgående 1800-talet. Medeltidens svenska kyrka var en annan än det svenska rikets kyrka under stormaktstiden eller J. A. Eklunds och Nathan Söderbloms nationalkyrka. Man skulle kunna säga att de inre gränserna nu har sprängts i den allmänna svenska kyrkohistorieskrivningen. Historien ses i och med denna handboksserie i ett mångkonfessionellt perspektiv och med en klar insikt om den egna epokens nationella hermeneutik. Katolska kyrkan berörs i Jarlerts bok väl i förhållande till den marginella roll som hon då kunde spela.

Emellertid har man i serien haft en del problem med de yttre gränserna. Recensenter av de tidigare banden har påpekat hur de delar av det svenska riket som numera inte hör till nationalstaten Sverige (ex.vis Finland och de baltiska områdena) eller de delar som då ännu ej tillhörde Sverige (ex.vis de sydsvenska provinserna) behandlats styvmoderligt. Detta problem uppstår av förklarliga skäl ej i den föreliggande volymen. Det finns emellertid ett annat problem som tidigare recensenter också uppmärksammat – men som inte i någon större utsträckning berör just Jarlerts bok – och det är det internationella perspektivet.

Redan i den av Bertil Nilsson skrivna första delen blir detta ett problem. Frågan om relationerna med, impulserna från och inte minst delaktigheten av en internationell kyrkogemenskap är ett viktigt perspektiv för att förstå vad som sker i Sverige. Även under perioder i den svenska kyrkohistorien som vi vant oss vid att i förstone se som isolationistiska har relationen till det europeiska kyrkolivet varit mycket osmotisk. I vissa perioder har relationen med utlandet till och med varit av avgörande och dominerande betydelse för skeendet i Sverige. Tegnérs pregnanta versrad ”Blott barbariet var en gång fosterländskt” illustrerar väl även detta förhållande.

Dessa omständigheter belyser svårigheterna med att skriva nationalstaters och särskilt nationalkyrkors historia. Någonstans måste dock gränsen sättas för vad som skall tas med i en framställning. Anders Jarlert har för sin del löst uppgiften på ett utomordentligt tillfredsställande sätt i sin välskrivna, välmatade och välkomna bok.