Den katolska kyrkans situation i Jugoslavien

Av alla kommuniststater i Öst- och Sydösteuropa intar Jugoslavien en särställning i kyrkopolitiskt avseende. Det yttrar sig inte bara i den katolska kyrkans möjligheter att obehindrat upprätthålla kontakt med Rom och kyrkan i Västeuropa, utan också i möjligheten för kyrkan att belägga hela kyrkolivet statistiskt och offentliggöra detta material. Nyligen har på uppdrag av det jugoslaviska biskopsmötet utgetts ”Allmän översikt av den katolska kyrkan i Jugoslavien”, en skrift på 1 166 sidor med detaljerade uppgifter om samtliga stift, församlingar och kloster i landet. Parallella förklaringar på latin, engelska, franska och tyska gör översikten tillgänglig för en större läsekrets. Det är första gången sedan 1939 som denna översikt har kunnat publiceras. Den har granskats av Rudolf Grulich i Herder Korrespondenz (juni 1977), varifrån nedanstående redogörelse härrör.

Kyrklig indelning

Inom den socialistiska federativa republiken Jugoslaviens nuvarande område finns det åtta ärkestift, 13 biskopsstift och fyra apostoliska administraturer. I motsats till förhållandena i andra kommunistländer är de alla besatta med ordinarie överherdar. Större delen av stiften tillhör fem kyrkoprovinser, var och en med en ärkebiskop-metropolit i spetsen; tre ärkestift och några andra områden är direkt underställda den Heliga Stolen. De c:a 6 000 unierade katolikerna av orientalisk ritus är samlade i eparkatet Kruevci. – Antalet församlingar är sammanlagt 2 702. De inbördes gränsdragningarna mellan stiften och de kyrkliga enklaverna i förhållande till olika grannländer är komplicerade och bottnar i en lång och växlingsrik kyrkohistorisk utveckling; dessa gränsproblem torde dock vara av mindre intresse för den svenske läsaren och förbigås därför här.

Det är stora skillnader i storlek och katolsk religionstillhörighet mellan de olika stiften. Sålunda har Zagrebs ärkestift drygt två miljoner troende, medan lilliputstiftet Kotor endast har 10 000. Ännu större är skillnaden i den religiösa strukturen mellan den katolska majoritetssituationen i landets norra delar, dvs Slovenien och Kroatien, och diasporasituationen i Serbien, Montenegro och Makedonien; sålunda lever i stiftet Skopje-Prizren endast 48 000 katoliker bland drygt tre miljoner ortodoxa och muslimer.

Präster och prästrekrytering

Trots den relativt goda återväxten är antalet sekularpräster, dvs präster ej tillhörande de religiösa ordnarna, mindre än före andra världskriget. Sålunda- är antalet idag 3 001 mot 3 291 år 1939, vilket belyser de stora förlusterna under kriget; de uppgick till mer än 60 procent av prästerskapet i Bosniens och Herzegovinas stift. Antalet teologie studerande har däremot stigit till 764 (från 595 år 1939).

Den katolska kyrkan har ett betydande antal prästutbildningsanstalter. Först kommer de båda teologiska fakulteterna, den ena i Zagreb med undervisning på kroatiska och den andra i Ljubljana med slovenska som undervisningsspråk. Till fakulteten i Zagreb, som grundades 1669 och sedan 1874 utdelar doktorsgraden, är knutna institut för kateketik och kyrkomusik och ett ”för lekmännens teologiska kultur”. Lärarkrafterna är av hög kvalitet och i flera fall internationellt erkända teologer. Dessutom finns prästseminarier i fyra av stiften och inom de religiösa ordnarna, där särskilt franciskanernas högskolor i Sarajevo och Makarska och jesuiternas filosofiskteologiska institut i Zagreb förtjänar att nämnas. En speciell ställning innehar de ”små seminarierna”, dvs gymnasier inriktade på enbart prästutbildning. Sådana finns såväl inom stiften och ordnarna som gemensamt för hela landet. De utgör ett undantag från det allmänna förbudet för privatskolor i den jugoslaviska författningen och tillåts endast i den mån de tjänar prästutbildningen. Som typexempel kan nämnas ”Ärkebiskopliga gymnasiet för klassiska studier” i Zagreb, som leds av jesuiterna och har 218 elever. Inga av dessa läroanstalter är statligt erkända, vilket bl.a. betyder att alla omkostnader måste bestridas av katolikerna själva. Såväl byggnadernas underhåll som lärarlönerna faller på dem.

De religiösa ordnarna

Ordenslivet är av betydande omfattning. Först kommer franciskanorden med drygt 1 000 medlemmar plus 59 kroatiska och 29 slovenska franciskankonventualer och 72 kapuciner. Redan vid 1239 års generalkapitel inrättades provinsen Slavoniae med säte i Zadar. Idag finns det sex ordensprovinser. De flesta franciskaner är verksamma i församlingsarbetet.

Jesuiterna grundade ett hus i Dubrovnik redan under den helige Ignatius’ livstid. De utgör idag en kroatisk och en slovensk provins med 290 medlemmar.

Även dominikanerna har verkat i landet sedan ordensgrundarens, den helige Dominikus, livstid. Antalet medlemmar är 113 jämte 26 noviser. – Av de övriga medeltida ordnarna som verkar i Jugoslavien kan nämnas cistercienser (10 präster, 10 bröder), kartusianer (10 präster, 4 noviser, 17 bröder) och trappister.

Av övriga manliga ordnar kan nämnas Tyska orden (12 medlemmar), karmeliter, pauliner och basilianer. – Av de kongregationer som bildats på senare tid är salesianerna starkast med 343 medlemmar och lazaristerna med 81. Sammanlagt uppgår antalet ordenspräster i Jugoslavien till 1 728, övriga manliga ordensmedlemmar till 2 817 och noviser och postulanter till 282.

Det finns inte mindre än 8 622 ordenssystrar, fördelade på sju ordnar och 26 kongregationer, av vilka S:t Vincentiussystrarna och S:t Franciskus skolsystrar är de största. Jämte 283 noviser och 533 postulanter blir det över 9 000 systrar, av vilka c:a 1 500 är verksamma utanför Jugoslavien.

Den kyrkliga pressen

På inget område visar sig Jugoslaviens särart i behandlingen av religionssamfunden så tydligt som ifråga om den kyrkliga pressen. Inget annat kommunistland, inte ens Polen, har idag så många och så upplagestarka kyrkliga tidskrifter. Detta trots att katolikerna endast utgör en tredjedel av landets befolkning och därtill är uppdelade på flera olika språk.

Starkast är den kyrkliga pressen inom det kroatiska språkområdet, vars 4,8 miljoner invånare till största delen är katoliker.. Välkänd även i Västeuropa är månadstidskriften ”Glas Koncila” (Konciliets röst) som utges av Zagrebs ärkestift och har en upplaga på 118 000 ex. Sedan 1965 utkommer dessutom ungdomstidskriften ”Mali Koncil” (Lilla konciliet) med en upplaga på 58 000 ex. Utgivningsort är Zagreb, som är något av ett katolskt presscentrum, där bl.a. den aktiva organisationen ”Krscanska Sadasnjost” (Kristen samtid) verkar. Den utger familjetidningen ”Kana” med bilagan ”VIR” (Vrjeme i Rijeo, Tid och ord). Ordnarnas andel i publicistiken är betydande. Sålunda utger jesuiternas kroatiska ordensprovins månadstidskriften ”Glasnik Srca Isusova i Marijina” (Jesu hjärtas och Marias budskap) med en upplaga på 31000 ex. Likaså i Zagreb utger franciskankonventualerna ”Veritas”, franciskanerna i Split den marianskt inriktade tidskriften ”Mariasa” och salesianerna ”Salezijanski Vjesnik”, som grundades 1930 men i likhet med många andra tidskrifter hindrades utkomma 1945-70.

En rad stift utger pastoraltidskrifter av olika slag. Andra publikationer av betydelse är månadsbladet ”Blagovest” (Det glada budskapet) i Belgrad och ”Zvona” i Rijeka. Av de olika stifts- och församlingsbladen, som upplagemässigt är av ganska stor omfattning, är vissa tryckta och andra mångfaldigade på andra sätt.

Av teologiska facktidskrifter kan nämnas kvartalsskriften ”Bogoslovska Smotra”, som utges av fakulteten i Zagreb, och ”Obnovljeni iivot” (Förnyat liv) som utkommer varannan månad och som jesuiternas filosofisk-teologiska institut i Zagreb svarar för. Den tidigare nämnda organisationen ”Krscanska Sadasnjost” utger ”Svesci”, en tidskrift som behandlar kyrkans aktuella problem. I Split utkommer kvartalsskriften ”Crkva u Svijetu”. Jugoslaviens speciella ställning i jämförelse med övriga öststater visar sig också genom att ”Krscanska Sadasnjost” sedan 1970 driver en katolsk informationstjänst, som under titeln ”AKSA” utkommer varje vecka på kroatiska med en sammanfattning på tyska.

Inom det slovenska språkområdet utges den katolska veckotidningen ”Druzina” i Ljubljana med en upplaga på 125 000 ex. God spridning har också ungdomstidningen ”Ognisce” med sina 83 000 ex. Dessutom utges för de unga katolikerna varje månad tidskriften ”Mavrica” med 32 000 ex. Teologiska fakulteten i Ljubljana utger ”Bogoslovni Vestnik”. En annan publikation med teologiskt innehåll är ”Cerkev v Sedanjem Svetu” (Kyrkan i den moderna världen).

Den katolska kyrkan och de nationella minoriteterna

Jugoslaviens katolska kyrka, som av statsmakterna ofta får motta förebråelser för nationalism, har i sin själavård att ta bl a språklig hänsyn till en lång rad av minoriteter. Endast i några få stift förrättas gudstjänsten i alla församlingar endast på kroatiska eller slovenska. Den apostoliska administraturen Banat har 36 församlingar med gudstjänst på ungerska och några med tjeckiska och tyska som gudstjänstspråk. Även i stiftet Subotica finns ett stort antal ungerska församlingar, men också tyska och slovakiska. I stiften Bar och Skopje-Prizren är de flesta församlingarna albanspråkiga. I Istrien finns några församlingar med italiensktalande befolkning. I det unierade eparkatet Krizevci firas gudstjänsten på bl a ukrainiska, rutenska, makedoniska och rumänska.

Kyrkolivet och de unga

Religionsundervisning får enligt jugoslavisk lag inte ges i de statliga skolorna utan endast i lokaler tillhörande kyrkan. Inställningen till den är uppenbart negativ från myndigheternas sida. Lärarna i de statliga skolorna söker ofta genom hot förmå de unga att inte delta i den.

Antalet barn och ungdomar som enligt ”Allmän översikt av den katolska kyrkan i Jugoslavien” senast deltog i den katolska religionsundervisningen var 528 457, dvs ungefär 59 procent av ifrågavarande befolkningsgrupp. Deltagandet varierar starkt i de olika stiften. Under genomsnittet ligger exempelvis Zagreb med 45 procent, Skpje-Prizren med 44, Dubrovnik med 40 och Kotor med 30; i botten ligger Banat med 24 procent över genomsnittet ligger exempelvis stiften Hvar med 72 procent, Sarajevo med 77, Maribor med 77, Banaa-Luka med 78, Bar med 80 och Krk med 86 procent; Högst ligger Mostar med 96 procent. Man observerar att inte endast diasporastiften utan också stift i de rent katolska områdena ligger under genomsnittet.

Det kyrkliga livets intensitet är mycket varierande och måste ses mot bakgrunden av en rad faktorer, såsom klyftan mellan de snabbt växande storstäderna och landsbygden, befolkningsomflyttningarna under och efter andra världskriget samt det förhållandet att drygt 400 000 jugoslaviska arbetare söker sin lycka i Väst- och Nordeuropa, inte minst Sverige.

Kyrkogångsfrekvensen varierar från 4-10 procent i Zagreb till drygt 90 procent på landsbygden. Församlingarnas storlek uppvisar också stora olikheter, från små landsförsamlingar med endast några hundra medlemmar, de flesta kvinnor och barn (männen arbetar utomlands) till storstadsförsamlingar såsom S:t Peter i Split (30 000) och S:t Blasius (40000), Rosenkransdrottningen (40 000), S:t Peter (40 000) och S:t Markus (30 000) i Zagreb. Städernas explosionsartade tillväxt i förening med myndigheternas sätt sedan årtionden att försena och hindra kyrkobyggen har ställt kyrkan i förstadsområdena inför nästan olösliga själavårdsproblem. Små byar med diminutiva kyrkobyggnader har ”över en natt” vuxit till mammutförsamlingar, såsom Dubrava med 30 000 katoliker, Kneiija med 35 500 och Kustosija med 21 000. Oroade teologer har påpekat att de flesta prästkandidaterna kommer från landsbygden och har på prästseminarierna endast utbildats för själavård på landet, medan storstadssjälavården har försummats. Många biskopar har sett med större oro på de postkonciliära nymodigheterna i väst än på frågan om själavårdens inriktning. Så har det sedan 1968 kommit till en rad motsättningar mellan biskopar och präster angående uteblivna reformer efter konciliet. I Djakovars stift vände sig dekaner och församlingspräster till dåvarande apostoliske delegaten Cagna i Balgrad med en vitbok där de pekade på den allmänna inriktningen och påstådda försummelser inom stiftet. Liknande protester i Rijeka, Zadar och Zagreb, där även lekmän vände sig i öppna brev till biskoparna, överskuggades emellertid av den politiska krisen 1971-72 och tycks fördenskull knappast ha observerats i väst.

Det föreligger hittills knappast några religionssociologiska undersökningar av befolkningens trosinställning och religiösa beteende. Det enda kända större arbetet utkom i slutet av 1975 med titeln

”Religijsko pripadanje” (Religionstillhörighet). Det var Stefica Bahtijarevic vid institutet för samhällsfrågor vid Zagrebs universitet som undersökt eleverna vid 50 högre skolor i Zagreb.

Frågan gällde deras tillhörighet till den katolska kyrkan, och syftet var att analysera sekulariseringsprocessen i det nutida jugoslaviska samhället. 38,8 procent uppgav sig vara ”troende”, dvs aktiva katoliker, 20 procent var utan åsikt i dessa frågor, 23,7 procent sade sig icke vara troende och 17,5 procent uppgav sig uttryckligen vara ateister.

När det gällde tron på Gud visade det sig märkligt nog att inte alla aktiva katoliker helt och hållet bejakade Gudstron, endast 31,9 procent; 30,7 procent svarade ”jag vet inte” (Ne znam), medan 29,4 procent förnekade Guds existens. Även ifråga om Jesus Kristus var bilden diskrepant. Endast 12 procent sade sig tro att Jesus Kristus var ”sann Gud och sann människa”, medan 12,9 procent trodde detta men samtidigt uppgav sig ha starka tvivel; för 8,2 procent var Kristus en stor och helig människa, men Guds son endast i samma utsträckning som alla övriga människor är Guds barn. 11 procent såg i Jesus endast en människa, om också en undergörare och profet. 22 procent var inte säkra på om han överhuvud taget var en historisk person.

För de kyrkliga kretsarna måste graden av identifiering med kyrkans moraliska normer hos de undersökta ungdomarna ha varit en besvikelse. Endast 13,6 procent ansåg att de kyrkliga moralnormerna har gudomligt ursprung; 68,4 procent trodde överhuvud taget inte att buden kommer från Gud. Detta kom tydligast till uttryck i inställningen till äktenskapet: 59,7 procent sade ja till föräktenskapliga förbindelser, 10 procent ville endast tillåta männen detta, 29,5 procent ansåg att frågan saknade betydelse, och endast 16,8 procent ställde sig avvisande till föräktenskapliga förbindelser. När det gäller det personliga engagemanget i kyrkan sade sig endast 3,7 procent ha en nära förbindelse till kyrkan, 71,6 procent uppgav sig vara delvis förbundna med kyrkan och 24,7 procent hade inga kontakter alls med den. Någon betydande skillnad mellan manliga och kvinnliga elever förelåg ej.

Trots den stränga marxistiska fostran i skolan sade sig emellertid endast 26,1 procent bejaka den marxistiska världsåskådningen. 40 procent sade sig inte ha någon bestämd uppfattning.

Denna splittrade inställning hos de unga visar sig även på andra områden. Många ordensföreståndare och biskopar i Jugoslavien ser idag en större fara i det västliga inflytandet än i trycket från den kommunistiska statsmakten. Detta gäller inte minst ifråga om präst- och ordenskallelser. Många jugoslaviska teologie studerande, de flesta från landsbygden, har visat sig vara otillräckligt förberedda när de (sedan 1967) sänds till läroanstalter i Västeuropa. Åtskilliga av dem har avbrutit sina studier eller lämnat den orden de tillhörde. Så minskade franciskanordens dalmatiska provins från 420 medlemmar 1971 till 390 två år senare. En liknande utveckling kan iakttas i andra ordnar och i stiften. Den visar vilka svåra uppgifter som väntar kyrkan i Jugoslavien.

Fortfarande en särställning inom östblocket

Trots dessa orosmoln, som särskilt efter 1971 har förmörkat kyrkans horisont, är det ett faktum att Jugoslavien intar en särställning bland alla kommunistländer när det gäller kyrkopolitiken. För detta talar de många teologie studerandena från Jugoslavien i utlandet och inte minst de många präster för den ”nationella själavården” som hela tiden utan svårighet har kunnat sändas till Västeuropa inklusive Sverige. Enligt senaste uppgift finns det i 97 kroatiskspråkiga katolska missionscentra i Europa 129 präster och ett ungefär lika stort antal lekmannamedarbetare såsom kateketer och församlingsassistenter. Även antalet präster och medarbetare bland de slovenska gästarbetarna är betydande. (1 Sverige är präster verksamma i själavården bland kroatiska katoliker i bl.a. Stockholm, Göteborg, Västerås och Lund. Gudstjänst på slovenska språket hålls ett par gånger om året på ett antal platser genom hitresande präster från. Västtyskland.) – Detta talar för att en livskraft finns inom den katolska kyrkan i Jugoslavien som endast kan jämföras med kyrkan i Polen. Man får inte glömma att regimerna i dessa länder är ateistiska och kyrkofientliga och ständigt söker inskränka kyrkosamfundens arbetsmöjligheter. Hittills har det kyrkliga livet i stor utsträckning kunnat bevaras intakt. Man får dock inte låta den kommunistiska partiapparatens än så länge uteblivna framgångar invagga en i falska förhoppningar.