Hoppets teologi enligt Charles Péguy

Mitt i en tid då människor alltmer känner sig hotade och fyllda av livsångest synes Charles Péguys särpräglade ”hoppets teologi” – trots alla tidsbetingade element, som förekommer i

den – vara aktuell.

Péguy var förvisso ingen fackteolog. Men genom att tålmodigt meditera och genom att fördjupa och jämföra en gång tillkämpade insikter har han i sin dikt om hoppet åstadkommit ett genombrott, där diktarens visionära ”teologi på knä” överträffar fackteologin(1)

En analys

Medan allt som hör denna världen till sjunker ned mot dödens entropi, är hoppet den enda kraft, som går mot strömmen och stiger uppåt: ”quand tout descend, seule elle remonte”.

Det finns ett mänsklighetens hopp om framtiden, en dag efter dag vederlagd känsla, som det är omöjligt att ta död på, att det trots allt kommer något bättre. Det finns ett behov – mindre i den enskildes liv än i faderskapets mysterium – att göra allt för att barnen skall få det bättre. Efter några inledande funderingar över förhållandet mellan tro, hopp och kärlek börjar Péguy därför sin bok om Hoppets mysterium med en vedhuggares reflektioner, när han i den vintriga skogen dag efter dag strävar för sina barn. Varifrån hämtar människorna kraft till detta arbete? De ser dock dagligen hur det går och dagligen menar de att i morgon måste det gå bättre. Gud själv medger detta:”Ca, ca me confond . . .”

Men Péguys vedhuggare är kristen och med hans mänskliga förhoppningar har redan dessförinnan det kristna hoppet blandats. Här beseglas oupplösligt förbundet mellan de mänskliga förhoppningarna och det kristna hoppet. Dessa människor glömmer alla onda dagar. Innan. Nästan i förväg. Det är det som gör mig förvånad, säger Gud, och ändå är det inte så lätt att överraska mig.

Genom sina barn är vedhuggaren solidarisk med hela kristenheten. Därför sätter han samtidigt sitt hopp till helgonens samfund, som Maria står i spetsen för. Genom ett beslut, som är så djärvt att det skrämmer honom själv, har han helt enkelt gått förbi alla vanliga skyddshelgon och lagt sitt sjuka barn i Guds Moders armar.

Péguys tidigare socialistiska förhoppningar, som vilade på alla människors solidaritet gentemot orättfärdigheten, har här gått upp i den solidaritet, som finns i helgonens gemenskap. Denna gemenskap är såväl horisontellt i den historiska tiden som vertikalt i förbindelsen mellan kyrkan i himmelen och på jorden det medium, som det kristna hoppet vågar sig in i.

Men detta hopp förutsätter något ofrånkomligt. Gud kan endast anförtro åt världen sitt ord och väsen på ett sådant sätt, att människorna kan ta det till sig och i kärlek bevara det. Annars kunde allt ha varit förgäves. Och detta vågstycke måste Gud själv ge sig in på, när Han ger sig den frihet i våld, som han själv skapat. Här kan det i Guds hjärta först och främst och före allt annat blott ha funnits hoppet.

Omärkligt för Péguy in detta hopp i Guds hjärta, i det att han talar om den gode herden, som med beklämt hjärta söker efter det förlorade fåret, för att sedan gång efter annan blottlägga detta tema in i dess innersta djup.

Syndaren, som gick bort och nästan gick förlorad, har i Guds hjärta framkallat själva ångesten och därmed hoppets källsprång: Gud har känt ångest inför att vara tvungen att fälla en dom. Ångesten inför att inte mer finna det förlorade fåret. Att inte vara säker. Men till slut blir han, räddaren, räddad från att vara tvungen att döma det.

Denna räddning beror på oss, vi som måste ta emot Guds ord och blod, vi som i våra hjärtan, med vårt hjärteblod måste ge näring åt Guds köttsliga ord. Gud ingjuter i oss sitt hopp och hans hopp gömmer i förskott och utlovar åt evigheten en tid, åt Jesus en kyrka, åt Gud själv en skapelse: hans egen. Och så kommer det an på oss, att hoppet inte gäckas i världen. Det kommer an på oss (det är löjligt), att Skaparen inte är utan sin skapelse. Så måste vi lita på Gud, han har ju litat tillräckligt på oss.

Den som förlorar vinner

Till detta ömsesidiga och fria risktagande har Péguy förlagt allts ursprung och sammanfattning. Allt vilar till slut på detta ömsesidiga hopp, som emellertid har sitt ursprung i Gud. Gud har begynt med det. Så är det inte den himmelske Faderns vilja, att en enda av dessa små går förlorad. Han har låtit Guds hjärta bäva i ångest. Han har fört in hoppet i Guds hjärta. Liksom Jesus tiderna igenom i de arma kyrkorna har prisgett sin lekamen åt den bakerste soldatens åtlöje, så har Gud tiderna igenom prisgett sitt hopp åt den nederste syndarens åtlöje. Men så och i det att han berättar liknelsen om den förlorade sonen, som ingen kan höra utan tårar, har han i människans hjärta – jag vet inte på vilken punkt – uppväckt en motsvarighet och denna liknelse har kanske som den enda fastnat i förnekarens hjärta som en ömmande spik. Så leker Gud sin barnalek med människan. Den som förlorar, vinner!

Jag har ofta spelat med människorna, säger Gud. Men vilket spel! Min nåd har sina hemliga vägar. Den spelar med människan och vänder henne bak och fram och vänder upp och ner på det som händer. Jag har ofta människan till motspelare, säger Gud, men hon, den dumsnuten, vill förlora och jag vill att hon skall vinna. Ett märkvärdigt spel: jag är hennes medspelare och hennes motståndare; hon vill vinna mot mig, alltså förlora och jag hennes motståndare vill låta henne vinna.

I detta ligger tvenne ting förborgade: för det första detta att syndaren, vad han än vill göra, alltid vidrör kärlekens bävande hjärta som det som omsluter och bär honom och som han oavlåtligt faller tillbaka i som dagen i natten. Men för det andra ligger det också däri att Gud måste öva in människan i detta sitt eget vågspel, dvs friheten. Nåden måste öva in människorna i friheten men på samma gång lära henne, hur man på ett rätt sätt begagnar sin frihet. Människorna måste lära sig att förstå kärlekens ”för intet” för att själva med frikostigt hjärta svara mot Guds hjärta. Detta är kristendomens väsen att i människornas hjärtan ett återsken av nådens ”för intet” väcks till liv. Det är den hjärtats adel, som nåden ställer fram för människan, som den bäddar för henne. Därför är helighet adel, ädelmod och samtidigt ödmjukhet och höjden av hälsa: ”nos saints sont nos sains!”

Så existerar det underbara ögonblick, då sonen blivit vuxen och som en fri man på lika villkor möter sin far:

Frågar sig inte en far, om inte det är det bästa ögonblicket, När hans söner börjar att som män älska honom, Honom själv som man, fritt och för intet,

När underdånigheten tar slut, och sönerna som vuxit upp till män,

Numera som man och man emellan älskar och behandlar honom nästan som expert2

Guds vågspel

Detta är det som Gud har velat: att hans nåd fostrar människorna till frihet, till samma vågspel, som är Guds hjärtelag.

I Mystere des saints Innocents går Péguy ytterligare ett steg: Guds hjärta bjuder en försvarslös flank, som människorna kan bryta in i. I den djärva bilden av en flotta av böner utlägger han denna tilldragelse. Det är Sonens bön, Fader vår, som nedtyngd av alla skapelsens böner och önskningar, från världen kommer mot Fadern som ett slagskepp med sin spetsiga för och därbakom i dess skydd strävar i en bred triangelform den osynliga flottan av alla böner: det tunga Fader vår, Ave Marias lätta galärer och alla andra uttalade, tänkta och omedvetna böner. Det är ett angrepp på Faderns hjärta, som ofelbart lyckas. Här befinner sig de Faderns ord, om vilka Romain Rolland sade: ”Jag känner inte till någon annan författare i världen, som låtit Gud ta till orda på detta sätt.”:

”Fader vår som är i himmelen. När en människa börjar att orda så, kan hon naturligtvis fortsätta hur hon vill. Ni ser, jag är avväpnad. Min Son visste det mycket väl … På detta sätt angrips jag alltså. Jag frågar er: är det rätt. Nej, rätt är det inte, ty allt detta hör till min barmhärtighet. Himmelriket lider våld och våldsverkare skall erövra det. Hur skall man då försvara sig. Min Son har sagt er allt. Och inte bara det. Han ställde sig på sin tid i spetsen för dem. Och nu är de som en stor antik flotta, oräknelig, på väg att angripa storkonungen. Bakom den främsta punkten håller sig tätt sammanbuntade, så att jag inte kan bryta igenom dem, närmar sig dumdristigt de tunga treroddarna, bryter de igenom min vredes bränningar. De närmar sig hukade som krigare som går till stormangrepp. Och spetsen bildas av min Sons knäppta händer. Hur menar ni att jag fortfarande skulle döma, efter det att något sådant hänt. Fader vår som är i himmelen; min Son visste mycket väl hur man skall smida för att fängsla min rättfärdighets arm och lösgöra min barmhärtighets arm. Och nu skall jag döma er som fader. Skall egentligen en fader döma. ”En fader hade två söner.” Man vet hur en fader dömer. Det finns ett känt exempel. Man vet nogsamt hur fadern dömde sonen som hade gått bort och återvände. Fadern var den som grät mest den gången. Sådana berättelser har min Son förtalt er. Min Son har prisgivit domens hemlighet åt er.”(3)

Natten

Det råder intet tvivel om att dessa Péguys tankar sprungit fram inte bara ur en diktares fantasi utan ur en inträngande teologisk meditation över och vision av treenighetens frälsningsmysterium och människans roll däri. Människan blir ”full av makt” gentemot och inför Gud därigenom att Sonen har prisgivit Guds hemlighet åt människorna. Och Fadern å sin sida, som fördenskull tyst beklagar sig över sin Son, har av kärlek till världen prisgivit sin egen Son och så att säga förrått honom.

Det finns ytterligare en bild – för att återvända till Péguys bok om hoppet – som förtjänar vår uppmärksamhet: Nattens sinnebild. Den kommer oss att tänka på den mörka natten hos Johannes av Korset och på Novalis’ ”Hymner till natten”. Men hos Péguy är bilden genomträngd av biblisk teologi.

”O, natt, säger Gud, min dotter i den stora manteln, genom dig uppnår jag ändå understundom, att människan överlämnar sig själv, att hon ger upp sig själv, blir avspänd och framför allt att hon för en gångs skull blir tyst, hon som aldrig upphör att tala.”

Denna natt är helt enkelt naturens urgrund. Sömnen som lösgörandet från alla dagens bekymmer och sorger, som Guds skönaste skapelse, som både tillåter och fordrar att vi skakar av oss dagens börda. Natten som barnen räknar som det outtömliga källsprånget för sina krafter. Natten som emellertid också är människolivets bärande grund i vilken dagarna blott bildar öppningar. ”Nätterna är för barnet det varaktiga och de är grunden för barnets själva väsen. Där söker det sin tillflykt. Natten är stället, natten är existensen, där det badar, där det får sin näring, där det skapas, där det blir till … Och det är dagarna som bryter av. Nätterna räcker varandra handen ovanför dagarna … Det är dagarna som spränger sönder och dagarna är som öar i havet . . .”

Natten är alltså den skapade existenseds ursprungliga sinnebild: Människan måste städse om natten åter bli ett barn och barnet hämtar städse ur natten kraft för kommande dagar.

Men härifrån går Péguy ytterligare ett steg och ger åt nattens hemlighet en yttersta teologisk aspekt: Natten som slöjan, som försonande sänker sig ned över Långfredagens fruktansvärda drama. Natten som Gud själv sjunker tillbaka i från den ansträngande dag, då Fadern ser Sonen hänga inför sig på korset. Allt var fullbordat. Vi talar inte mer om detta. Detta min Sons ofattbara nedstigande bland människorna. Och hur har de tagit vara på detta. Och vid nionde timmen utstötte min Son skriket, som aldrig skall utplånas. Soldaterna återvände till sina kaserner, skrattande och skämtande, ty tjänsten var slut. Endast hövitsmannen blev kvar och några man för att hålla vakt på denna galgbacke utan betydelse. Några kvinnor. Modern. Och kanske också några lärjungar, kanske, man vet inte. Men varje människa har rätt att svepa sin son . . . Men på mig ensam, på mig Gud, bakbands mina armar genom denna händelse … jag ensam kunde inte begrava min Son. Det var då, o Natt, som du kom . . .”

Det är som hade den skapade natten nu också makt över Guds hjärta. Som skulle nu slutgiltigt världens natt utan slut sammanflyta med Guds natt utan slut.

Till sist är hela skapelsen ett avbrott i Guds evighet. ‘Jag har skurit ut tiden ur evighetens duk”‘, säger Gud. Tidens återinträdande i evigheten är emellertid inte något filosofiskt problem utan helt och hållet ett teologiskt och för dess lösning behövs ingenting mindre än hela frälsningshistorien: den mänskliga döden men också den gudomliga kärleken, som utblottar sig intill döden på korset, Långfredagens oändliga utmattning, då Gud själv sjunker tillbaka i sitt eviga liv. Döden som det ljudlösa öppnandet av evighetens port.

Noter

1.Följande analys, som avser att underlätta inträngandet i Péguys tankevärld, är en sammanfattning av H.U. von Balthasars interpretation i det kapitel om Péguy, som återfinns i Herrlichkeit band 2 under titeln ”Das Herz Gottes”.

2.Oeuvres poetiques completes, Bibliotheque de la Pleiade, Gallimard 1975, 738 f.

3.Oeuvres poetiques completes, Galfmard 1975, 695 ff.

4.Le mystere des saints Innocents, Oeuvres poetiques 781.