Landkänning av tredje vatikankonciliet?

Konferenser hör liksom hösnuva sommaren till – åtminstone för teologer, ty med sin för akademiker utmärkande oläraktighet anmäler de sig till spänstprov på en tre–fyra dagar ännu innan de avslutat själva terminen. Men när ett symposium lyckas samla ett så kräset urval som det man såg vid Notre Dameuniversitetet i Indiana (USA) sista veckan i maj under rubriken ”Mot Tredje Vatikankonciliet: Arbetet som måste göras”, då är det dags att spetsa öronen. Hans Kung, Edward Schillebeeckx, J. B. Metz, Gustavo Gutierrez, Gregory Baum, Roland Murphy och David Tracy har väl inte alldeles lyckats erövra galapeterskribenternas bevågenhet men de utmärker sig i gengäld för att vara några av världens mest ansedda och citerade katolska teologer, och de räknas också bland de 40 redaktörerna för Concilium, en 12 år gammal internationell teologisk tidskrift som grundades för att fullfölja Andra Vatikankonciliets arbete. Efter ett avbrott på två år utkommer Concilium åter på engelska från Seabury Press, och för att hugfästa bedriften valde redaktionsnämnden tillika med en skara ombud i Europa att förlägga sitt årsmöte till Notre Dame-universitetet i South Bend, Ind. På tillskyndan av Andrew M. Greeley från redaktionen och John J. Egan vid lärosätets Centrum för själavård och samhälle skarvade man till ett tredagars symposium ovanpå stämman, och ledande representanter för Catholic Theological Society of America (däribland Agnes Cunningham, Charles Curran, Avery Dulles, Bernard Lonergan och Richard McCormick) plus en grupp samhällsforskare inbjöds att förena sig med de huvudsakligen europeiska teologerna i utarbetandet av en ”dagordning för Tredje Vatikankonciliet”.

John B. Breslin är litteraturredaktör vid tidskriften America.

Det kan man kalla att gapa över mycket, och ämnena som dryftades, från lära till gudstjänst, från ekumenik och kyrkans reformering till individual- och socialetik, låg över måttet för arrangörernas ambitioner och deltagarnas kunnande. Inte ens den bekymmerslösaste bland tillstädeskomna teologer kunde föreställa sig ett nytt ekumeniskt koncilium inom överskådlig tid, och fader Gutierrez befarade för sin del att ett sådant evenemang mycket väl kunde göra mera skada än nytta om det inträffade i morgon dag. Men som begrepp leder ”Tredje Vatikankonciliet” tanken till det tidiga 60-talets teologiska klang och jubeldagar och påminde alla närvarande om de ärenden som fallit under bordet. Citat från Andra Vatikankonciliet satte, väl att märka, helt obetydliga spår i det dryga tjugutal längre föredrag som presenterades – en iakttagelse som Hans Kung vid den avslutande middagen tog till intäkt för att teologerna i gruppen oförsagt tar nytt land i besittning bortom de trygga gränser som satts genom tidigare gjorda auktoritativa uttalanden.

Teologer och samhällsvetare

Den ansenliga dagordningen var emellertid bara en av de utmaningar som kom till synes vid Notre Dame. Sammanförandet av europeiska och amerikanska teologer betydde att en redan kryddad sallad av teologisk pluralism fick en extra knivsudd kulturell skiljaktighet. Och, som om detta inte var tillfyllest för att skaffa intellektuellt magknip, bidrog åtskilliga nypor samhällsforskning av Andrew Greeleys unga medarbetare och hjälpredor till att peppra anrättningen med empiriska data om den medfarna teologiska prövosten som heter mannen i kyrkbänken (eller, i dessa dagar, mestadels utanför). När allt var överståndet, kröp det fram att åtskilliga deltagare i början hyst dubier om det välbetänkta i att blanda de bägge disciplinerna men de tillstod, med ett eftertryck som överskred den sedvanliga sämjan i avskedets stund, att vardera sidan onekligen hade något att lära av den andra samt, vad mera är, att man faktiskt lärde sig en hel del saker under de tre dagarna.

Trots alla skiljaktigheter i ålder och renommé mellan de bägge grupperna, härskade ett demokratiskt blidväder både under de allmänna sammanträdena och under gruppmötena. Föredrag om äktenskapets demografi och betydelsen av livscykler ägnades samma uppmärksamhet som förslag till reformering av den kanoniska rätten eller återupplivande av den ekumeniska rörelsen. Men närvaron av pressrepresentanter borgade för att de teologiska förstaplansfigurerna fick lejonparten av uppmärksamheten. Den diskussionsgrupp som omfattade Avery Dulles, Langdon Gilkey, Gustavo Gutierrez, Eugene Kennedy, Hans Kung och Bernard Lonergan saknade sällan observatörer, och vid åtminstone ett tillfälle räknade åskådarraden flera stolar än deltagarnas ring. Men t.o.m. här hävdade sig de till antalet överflyglade ”samhällsvetarna” (i själva verket en advokat, en historiker och en psykolog) helt galant mot de andra och satte emellanåt frågetecken för teologernas tämligen luftiga begrepp om auktoritet och politiska strukturer.

Det ena kolet glödgar det andra, och ibland fick vi se på gnistor. Alldeles i början inskärpte Gregory Baum, en teolog som också har studerat och producerat sociologi, med hetta att de socialvetenskapliga föredragen präglades av ett alltför snävt perspektiv, stirrade sig blinda på empiriska data utan att spegla det gisslande av sociala strukturer som utmärker andra sociologiska skolor, särskilt i Europa men också på andra håll.

Hans medredaktör i Concilium, Andrew Greeley, försvarade med kraft sina inbjudna gäster och vad som kommit att heta deras ”naiva empirism”, med skälet att vad teologin behöver är mera av gedigen information om faktiska ”livssituationer”.

Men de mest oförfärade kombattanterna vid mötet var inte en teolog och en samhällsvetare, utan ett par teologer. Charles Curran – efterkommande sitt eget vanligen obeaktade förslag att talarna skulle använda sina 10 minuter i plenum till att diskutera sina medtalares anföranden snarare än att sammanfatta de tryckta sammanfattningarna av sina egna vältalighetsprov – ifrågasatte Johann Baptist Metz’ krav på en politisk teologi som skulle framhäva apokalyptisk förväntan som en oavlåtlig spärreld mot samhällets förtryckande strukturer. I Metz’ tycke överbetonar kyrkan, särskilt i Europa och USA, fortfarande ett personligt frälsningsbegrepp till men för dess sociala mission i och med att hoppet om Herrens återkomst till att döma en orättfärdig samhällsordning förvanskas till en vag känsla av alltings förbättring varigenom kyrkan avbördas varje tvingande ansvar på det politiska fältet. Curran var villig att skriva under på Metz’ kritik, fattad som ett korrektiv mot obefogad optimism om världens tillstånd, men han yrkade bestämt på införlivandet av andra trosbegrepp (skapelsen och inkarnationen t.ex.) i teologin. Som moralteolog beskrev han sin huvuduppgift som att besvara frågan: Hur skall vi handla? I detta syfte, menade han, är en omvändelse av det individuella medvetandet lika oundgänglig som en omdaning av samhällets strukturer.

Bakom skärmytslingen låg en grundläggande skillnad mellan de närvarande européerna och amerikanerna. De väloljade maneren dolde vad som låg emellan dem, men lösa yttranden som Concilium-folket lät undslippa sig tydde på att åtminstone somliga fann sina amerikanska ämbetsbröder – i likhet med samhällsforskarna – över hövan pragmatiska (”positivistiska”, drog en till med) och inte tillräckligt på sin vakt mot den förhärskande samhällsordningen. ”Naiva” skulle vara ett alltför starkt ord för deras omdöme, men det är nästintill vad de menade. Omvänt anmärkte amerikanerna på den beniga och abstrakta stilen i många av de europeiska bidragen. Måhända hade arrangörerna visat framsynthet om de anmanat hugade deltagare att som uppmjukningsövning friska upp sin Henry James.

Alltnog, vattendelaren i debatten löpte synbarligen utefter gränserna för kulturer snarare än ämnesområden. Vid journalisternas duvning på slutet kom det slagfärdigaste svaret från Avery Dulles (teolog) när han ombads säga vad han snappat upp av samhällsvetarnas lärdomar. Och Andrew Greeley (sociolog) medgav att hans ursprungliga plan att helt skjuta in sig på ”livssituationer” som måltavla för den tvärvetenskapliga konferensen, fick stå tillbaka för behovet att hugna européerna med en mera vittfamnande och välbekant teologisk meny. Bröder emellan undrade mer än en av Concilium-medlemmarna i all stillhet varför mera namnkunniga religionssociologer som Peter Berger och Robert Bellah inte var på plan, och åtminstone en teolog förvånade sig över frånvaron av protestantiska deltagare överhuvud.

Kyrkorätt och teologi

Sedan jag gjort denna kulturella generalisering skyndar jag mig att precisera den. I frågor om ekumenik och kyrkoreform hade europeiska teologer och kanonister tämligen detaljerade rekommendationer till hands. Hans Kung t.ex. ivrade för att katolska kyrkan skulle ”upphäva alla exkommunikationer som utfärdats mot reformatorerna och andra kristna som i opposition mot hierarkin sökt rikta uppmärksamheten på viktiga förbisedda aspekter av evangeliet”. Mera jordnära krävde han också en enhetligt genomdriven pensionsålder för biskopar och påve, ett röstningsförfarande på bred basis för ”alla viktiga beslutsfattande ämbetsinnehavare”, mera lekmannamakt på lokalplanet samt ”avprästning av apostolatet”.

När jesuiten och kanonisten Peter Huizing från Nijmegen i Holland talade två dagar senare, slog han an samma sträng som Kung genom sin strama skattning av den roll den kanoniska rätten borde spela i kyrkans liv. Varken tron eller moralen eller, för den delen, det personliga troslivet är något behörigt föremål för rättsliga stadganden, varför Huizing helst såge att en rad gällande regler hävdes till båtnad för en genomgripande omställning i sättet att betrakta och tillämpa den kanoniska rätten varigenom den skulle bli en tjänare åt kyrkans sakramentala liv snarare än dess domare. I beskrivningen av den officiella kyrkans behandling av splittrade äktenskap och gifta präster gjorde han två gånger bruk av beteckningen”okristen”. Men Huizing är ingen svärmande antinomist; han försvarade tveklöst värdet och giltigheten av ”den disciplinära lagen”, men gjorde gällande att strafflagen saknar hemortsrätt i en kyrklig gemenskap, emedan den är nog förmäten ”att sätta sig till doms över en människas förhållande till Gud”.

I slutspurten gick Huizing ifrån manuskriptet för att ge luft åt en känsla av missräkning som väckte många instämmanden i aulan. Knäckfrågan är inte att övertyga andra teologer om tehövligheten av dessa reformer, utan att finna ut hur man skall påverka de kyrkliga myndigheterna som har makt att genomföra förändringen. Teologerna har mycket på hjärtat, men biskoparna behåller sista ordet. Denna kluvenhet slog igenom i många diskussioner och gav dem en prägel av overklighet. Eftersom konferensen varken var överläggande eller ens rådgivande på något formellt sätt, frågade sig folk från pressen emellanåt öppet vilket syfte den hade. Enligt Hans Kungs mening erbjöd symposiet en möjlighet för teologerna att träffas, särskilt då européer visavi amerikaner, i en atmosfär som befordrar seriöst meningsutbyte. Orubbligt övertygad som han är om idéernas makt (”böcker gör revolution”), betonade han också vikten av att stifta personliga bekantskaper för att undanröja fördomar och främja ömsesidig förståelse över nationella och kulturella skiljelinjer.

Att till alla delar redovisa tre dagars ohejdad teologisk ordväxling och flera hundra sidor av välsmidda teser tillåter inte utrymmet; allt var heller icke av den beskaffenheten att det behöver tynga minnet. Utfallet av Notre Dame-symposiet kan kort och laddat sammanfattas under följande rubriker:

En dagordning inför framtiden

Kyrkan och läran. Tolkning (”hermeneutik” för teologerna) var här nyckelbegreppet, ty kyrkans problem är att förklara sina läror för den moderna världen på ett sätt som är troget den bibliska undervisningen (Roland Murphy), som fäster avseende vid den mänskliga intelligensen och samtidens svårigheter med tron (Carl Peter), som räknar med lidandet som en värdefull och unik form av vetande (Edward Schillebeeckx) och som alltid återvänder till Jesu Kristi person som trons yttersta rättesnöre (Hans Kung). Enligt Bernard Lonergan är läroutvecklingens historia en skildring av en rad kyrkliga identitetskriser; framgång betyder att tillgodogöra sig resultaten av genomlöpta kriser och så gå vidare.

Kyrkan och ekumeniken. För den rakaste uppslagsändan svarade Giuseppe Alberigo (från Bologna), som talade för inkallandet av ett kristet ekumeniskt koncilium som skulle inbegripa samtliga kyrkor. Som ett mål att uppnå förblir detta naturligtvis i ett än mer blånande fjärran än Tredje Vatikankonciliet, men det avsågs, och upptogs, som en spärr på tendensen att upphöja kyrkoärenden över den mera trängande angelägenheten att bringa evangeliets budskap i samband med världen. Avery Dulles framlade ett något mer blygsamt uppslag, såsom väntat i skepnad av arbetsmodeller för återförening – från en enda, sammanslagen kyrkostruktur, genom världsomfattande gudstjänstgemenskap mellan oavhängiga kyrkor, till en oliknämnig gemenskap av inbördes vittnesbörd och dialog. Genom att jämsides tillämpa alla tre modellerna med skilda grupper av kristna, skulle katolska kyrkan ha mycket större utsikter att ernå substantiella uppgörelser med kristna samfund som är så närstående som anglikanska kyrkan och så avlägsna som de många evangeliska sekterna. Men ekumenik är mera än teologi, erinrade Eugene Kennedy; institutioner är enligt sin beskaffenhet politiska, och ”the politics of reunion” måste tas på allvar. Lika litet, inflickade Bernard Lonergan, får man lämna därhän de sociala och psykologiska föreställningar som troende katoliker och protestanter outtalat hyser.

Kyrkan och individen. Sexualetiken, eller mera kategoriskt: intimitetsproblemet, dominerade denna diskussion, där JacquesMarie Pohier från Paris gjorde sig till tolk för en kristen sexualsyn som tog hänsyn till olikheter betingade av levnadsålder och kulturtillhörighet. Franz Böckle från Bonn, också han moralteolog, spred nytt ljus över samtidens krav på total sexuell frihet genom att sätta det i samband med den tilltagande sociala kontrollen över det offentliga livet från skolbänken till verkstadsgolvet. Teresa Sullivan från Chicago-universitetet, som förde samhällsforskarnas talan, framhöll slutligen de förändringar i intimitetens innebörd som har blivit följden av en kraftigt förlängd livslängd vilken hänvisar makar till varandra för avsevärt längre tidrymder. I ett sådant läge betyder giftermål något annat för den enskilde under 1900-talet än det gjorde under 1500-talet eller 1800-talet.

Kyrkan och samhället. Denna session upptogs till stor del av den återgivna diskussionen mellan Metz och Curran, men en jurist från Berkeley i Kalifornien, John E. Coons, pläderade inträngande för kyrkans roll som befrämjare av personlig frihet och självbestämningsrätt i samhällsordningen, medan en professor från Chicago-universitetets socialhögskola, Pastora Cafferty, underströk det oavvisliga i att kyrkan tar verksam del i fastställandet av de värderingar som formar samhällets handlande.

Kyrkan och reformeringen. Det här ämnet visade sig ägnat att frambesvärja ett ännu brokigare kalejdoskopiskt myller än de andra, inbegripande inte bara Huizings framhållna randanmärkningar om reformering av kyrkorätten utan också en rad teser av Alois Möller från Luzern i Schweiz, där han krävde en tveklösare anslutning till pluralismen så att man erkänner kyrkan som på en gång inhemsk och missionerande i varje land; likaså kräver han ökad tonvikt på ansvarsfördelning varigenom kyrkan inte bara skulle decentraliseras utan också göras mottagligare för de svagas och förtrycktas behov. De tre övriga föredragen sträckte sig från en kritik av pop-psykologi som religiöst fenomen (John Kotre) till en pastoral modell för att få med olika grupper i lokalkyrkans liv (Mary Durkin) och ett förslag att kombinera samhällsforskning och akademisk teologi i en pastoralteologisk insats (John Shea). I en grupp inriktades diskussionen på sättet att genomföra omdaningen, och Eugene Kennedy redogjorde för sin forskning kring biskoparnas psykologiska profil. Sinnet för myndighet och ansvar leder den nyblivne biskopen till att oförmärkt – eller understundom blott alltför genomskinligt – intagas av överdrivna föreställningar om sin egen betydelse, vilket i betydlig mån förklarar det gap som skiljer biskopar och teologer, vilka bägge med de bästa avsikter iakttar samma kyrka från tämligen skiljaktiga psykologiska observationspunkter.

Kyrkan och gudstjänsten. Påfrestningen av tre dagars kongressande hade börjat ta på deltagarnas krafter när det här ämnet kom upp, och de grupper jag besökte efter plenum avspeglade en viss glåmighet till kropp och själ. Utgångsteserna täckte också här ett brett spektrum – från en teologisk vidräkning med ”nordatlantisk” teologi av Casiano Floristan (Madrid) till den nytestamentliga exegetiken av Myles Bourke (Fordharv) och kravet på en ”festens teologi” i vår liturgi av Luis Maldonado (Salamanca). Det första föredraget upp kallade Gutierrez till en kommentar. I likhet med Floristan önskade han påminna sina ämbetsbröder om att Andra Vatikankonciliet huvudsakligen talade utifrån och angående erfarenheterna på det norra halvklotet; en dialog med kyrkan i den södra världshalvan återstår alltjämt.

Det är inte sannolikt att Tredje Vatikankonciliet kommer att samlas snart eller, trots Hesburghs önskedröm, vid Notre Dame, där han är rektor. Men ett av skälen till att Andra Vatikankonciliet lyckades uträtta så mycket var att grupper av teologer, huvudsakligen européer, hade frambragt ett utomordentligt förberedelsematerial utan någon egentlig förhoppning att ett koncilium verkligen skulle inkallas. Möten som Notre Dame-symposiet ger inte upphov till några uppseendeväckande beslut, men de håller fyr i debatten, och med anlitande av samhällsforskningen påminner de teologerna om att världen är #större än deras studerkammare och mångfaldigare än deras kulturella hemland. Vid den avslutande presskonferensen betecknade Fader Greeley den begivenhet vars drivande kraft han varit som ”en hyfsad framgång”, och det är inte för mycket sagt.