Ortodox kyrkopolitik i Mellanöstern

En av dagens främsta östexperter på kyrkliga frågor, Friedrich-Wilhelm Fernau, medarbetare i bl a Le Monde och Neue Zurcher Zeitung, ger i sin nyligen utkomna bok Zwischen Konstantinopel und Moskvu (Mellan Konstantinopel och Moskva), Opladen 1976 en sällsynt välavvägd och dokumenterad bild av ortodox kyrkopolitik i Mellanöstern mellan 1967 och 1975 som av olika skäl i hög grad förtjänar vår uppmärksamhet. Författarens framställning är fortsättning på ett verk som utkom 1967 Patriarker vid Gyllene Hornet och som behandlade tiden före 1965.

Året 1967 är nog en särskilt lämplig utgångspunkt för författarens nya framställning: Den 21 april övertog militärjuntan makten i Grekland. Ärke¬biskopen Krysostomos II avlägsnades från sitt ämbete och regimen tillsatte en extraordinär biskopssynod. Under juni dras ortodoxin genom sexdagarskriget in i Mellanösterns konflikt. Jerusalem-patriarkatet och ärkestiftet Sinai ligger i de av Israel ockuperade områdena. En akut krigsfara på Cypern leder i november till turkisk-grekiska underhandlingar om öns status. Påven Paulus VI besöker i juli Phanar, patriarken Athenagoras I besvarar under hösten besöket i Vatikanen.

Fernau uppfattar ortodox kyrkopolitik under denna period som synnerligen påverkad av växelverkan mellan det politiska och kyrkliga skeendet. Politiska konflikter inskränker nästan genomgående spelrummet för de enskilda kyrkorna. Förberedelserna för ett panortodoxt koncilium stagnerar. Spänningen mellan Ankara och Athen ger föga rörelsefrihet för det ekumeniska patriarkatet i Istanbul. Den grekiska kyrkans förhållande till staten är helt ouppklarat och hon lider av inre spänningar och tvister. Makarios 111 på Cypern förenade i sin hand kyrkliga och politiska funktioner till nackdel både för kyrkan och staten. I Moskva lägger sovjetregimen inomlands band på patriarken och stöder samtidigt utomlands hans verksamhet, bl a i Syrien. De gamla s k förkalcedoniska kyrkorna i Östern har så stora problem för sin fortsatta tillvaro i en icke-kristen (muslimsk) omvärld, att de endast tveksamt följer de panortodoxa initiativen. Däremot öppnar de sig åtminstone delvis på ett överraskande sätt gentemot den romersk-katolska kyrkan i en konstruktiv dialog. Huvudintrycket är, att den ortodoxa kyrkopolitiken alltför mycket är underkastad de politiska krafterna för att effektivt kunna utöva ett inflytande från kyrkans sida. Samtidigt är dessa kyrkors existens en faktor som gång på gång gör sig märkbar.

Bokens första och tyngsta del behandlar patriarkatet i Konstantinopel. Den nye patriarken Demetrios I:s val 1972 beskrivs noga och på grundval av hittills föga kända dokument. Redan 1970, två år före patriark Athenagoras bortgång, hade den turkiska regeringen med tanke på ett kommande val vidtagit vissa helt ovanliga och egendomliga åtgärder. Genom Vali (Istanbuls prefekt) hade statsministern Demirel på ett enkelt papper, utan brevhuvud, datum och namnteckning skickat ett Teblig (meddelande) till Phanar med nio villkor för ett kommande val av en patriark. Juli 1972 efter patriarken Athenagoras bortgång tvangs valsynoden att framlägga för Vali en kandidatlista varifrån denne strök fyra, däribland metropoliten Meliton av Kalcedon, den mest betydande och profilerade kandidaten. Synoden fogade sig i den världsliga maktens krav, men satte samtidigt synodens 15 namn på kandidatlistan och valde slutligen den siste och yngste kandidaten, metropoliten Dimitrios Papadopoulos till patriark – något som i förstone kunde tolkas som förlägenhetslösning men visade sig sedan som ett skickligt kyrkopolitiskt drag. Fernau skildrar hela detta intrigspel lidelsefritt och med stor objektivitet.

Även i andra delen redogör författaren utan ensidig förenkling för den hellenska ortodoxin till vilken han hierarkiskt sett räknar även patriarken av Jerusalem och Alexandria. Han beskriver först dm grekiska kyrkans långa dragkamp för sin autokefali och dess avgränsning gentemot Konstantinopel. På en nyanserat sätt framställs konflikten om 1969 års kyrkoordning och övergången från den ”helladiskt” sinnade ärkebiskopen Hieronymos I till dm ”etablerade” Seraphim I. På tal om den relativt stora församlingen i Jerusalem snuddar Fernau vid en tendens till arabisering, i Alexandria till afrikanisering. Här visar det sig, att sociala utvecklingar inte helt kan förbises ens i en kyrkopolitisk framställning. De inhemska arabiska kristnas växande motstånd mot det hellenska prästerskapet kan inte enbart förklaras med diplomatiska skäl. Vid sidan av nationella motiv har detta motstånd djupare etnisk-samhälliga och språkliga rötter.

I tredje delen över Cypern förklarar författaren den nyligen bortgångne ärkebiskopen Makarios unika ställning ur det osmanska s k Millet-systemet. – Liksom de bysantinska kejsarna signerade Makarios sina dokument med rött bläck! – Kapitlen över Makarios ”avsättning” (1973), den ”Större synoden” och hans nya ”tillsättning” visar hur etnarken skickligt sammankopplade den cypriotiska konflikten med panortodoxa intressen. Konfliktens komplexa karaktär antyds på sidan 95: ”På grundval av sitt geografiska läget i det östra Medelhavet ligger ön alldeles i närheten av Mellanösterns krisområden. Araber och kristna står därför på ön i ett ‘småkrig’ inför bakgrunden av den amerikansk-sovjetiska rivaliteten.” Här liksom vid andra enskilda tillfällen nöjer sig författaren med en mer eller mindre kryptisk antydning där ett förtydligande skulle ha varit påkallat.

Den avslutande fjärde delen ”Moskvapatriarkatet i Främre Orienten” tar än en gång upp bokens ämne och situerar ortodox kyrkopolitik därmed – visserligen inte uteslutande men ändå i sina tyngdpunkter – mellan Moskva och Konstantinopel. Förvisso är Moskvapatriarkatet ojämförligt större och mäktigare än patriarkatet i Konstantinopel som inte har (åtminstone i vissa fall) en världsmakt bakom sig. Ändå hävdar Konstantinopel sin förrangställning på grundval av sin urgamla andliga och kyrkorättsliga tradition, som väger tungt inom ortodoxin. Man kan kanske beklaga, att författaren har inskränkt sin framställning till de kyrkopolitiska frågorna och låtit ana föga av ortodoxins vitala andliga och ekumeniska krafter. Men kanske återspeglar just denna kyrkopolitiska sida bl a också något av de ortodoxa kyrkornas centrala andliga problem i dagens läge.