Slagordens makt över tanken

Vi måste ha tumregler. Många livsnödvändiga erfarenheter kan sammanfattas i ordspråk; särskilt i illiterata kulturer utgör muntligt traderade visdomsregler något av en multiplikationstabell för mänsklig umgängeskonst. Ordspråket sammanfattar en rad enskilda fall till ett enda typfall. Det får sin giltighet i kraft av att människor känner igen sig i dem. Ju mer statiskt och enhetligt ett samhälle är, desto gynnsammare blir jordmånen för spridning av pregnanta levnadsregler och iakttagelser.

Och omvänt: i en kultur under hastig förändring präglas nya ordspråk, men inte så mycket som en sammanfattning av erfarenheter utan som redskap för spridning av ideer. Sådana ordspråk kallas slagord. De kan brukas lika väl i revolutionärt som i reaktionärt syfte. De har, beroende på vilket perspektiv man anlägger, fördelen att hålla blicken fäst vid det ena väsentliga eller nackdelen att hypnotiskt dispensera den enskilde från tankeverksamhet på egen hand. Slagord är ofrånkomliga och nödvändiga. Och de måste alltid ifrågasättas. Det som i ett sammanhang är arbetsbesparande blir i nya förhållanden rena lättjan.

Världsåskådningar, livsåskådningar och tankesystem av olika slag tjänar på sätt och vis samma syften som ordspråkssamlingar i primitiva kulturer: de vill sammanfatta erfarenheter, peka på dolda sammanhang och ge normer för handlandet. De håller sig med teoretiker, filosofer eller partiideologer, människor med uppgift att tillhandahålla motivation för de tvivlande. I den totalitära staten är sådana meningsmakare officiella funktionärer, med uppdrag, direktiv och legitimering från högsta ort.

Den kristna tron är i vissa avseenden lik andra tros-, tanke- och normsystem och har under historiens lopp fyllt de ovan skisserade funktionerna; präster och teologer har i förkunnelse och systembyggande bidragit till att bibringa folket gemensamma föreställningar och värderingar, och statsmakterna har ansett det ligga i sitt intresse att samarbeta med och helst kontrollera de kyrkliga funktionärerna; dessa å sin sida har med olika grad av villighet fogat sig i ett sådant sakernas tillstånd. Det är lätt att beskärma sig över den ”konstantinska eran”; det är svårare att inse hur det skulle ha kunnat vara på något annat sätt.

De flesta är överens om att den tid är förbi då den kristna kyrkan, åtminstone bortsett från nyfödda nationer i Afrika och Asien, skulle kunna ge något helhjärtat stöd åt en viss regim och denna i sin tur skulle vilja ta kyrkan till hjälp för att skapa och upprätthålla en känsla av nationell identitet och samhörighet. De nationella enhetskulturernas tid är förbi. Kristendomen får finna sig i att kämpa med konkurrerande eller fientliga åskådningar. I bästa fall sker detta på åtminstone lika villkor.

Det vore i denna nya situation önskvärt att kyrkliga ledare och teologer koncentrerade sina krafter på två nya uppgifter.

För det första: det är ofrånkomligt att den gamla enhetskulturens sammanbrott medför icke önskvärda följder vad beträffar kristen övertygelse och observans. Detta är beklagligt. Men förlusten måste accepteras som ett faktum. Det skulle vara en välkommen frontförkortning om man klart sade ifrån att slagord av typen ”Sveriges folk ett kristet folk”, senast förekommande i biskopsmötets Katekes -76, inte längre äger giltighet vare sig som verklighetsbeskrivning eller som realistisk målbeskrivning. Sådana föreställningar måste antingen leda till besvikelser eller, vilket för närvarande tycks vara den närmast till hands liggande frestelsen, en drastisk reducering av substansen i adjektivet kristen. Sveriges folk är inget kristet folk, om nu någonsin folk (qua folk) varit kristna, och kommer, mänskligt att döma, inte heller att bli det. Den angelägnaste uppgiften nu är att se sanningen i vitögat. Eljest får omvärlden intrycket av att de kristna lever i en ständig defensiv.

För det andra: den antydda och högst påtagliga inskränkningen av den kristna inflytelsesfären frestar teologerna att improvisera i rollen av ideologer för att kunna påvisa att varje nytt slagord inom politiken eller sociologin egentligen redan finns i bibeln, låt vara i så inlindad form att bara sakkunskapen rätt kan tolka det. Men tiden prövar allt, och när eftertanken eller verkligheten efter några veckor, månader eller år obarmhärtigt avslöjar inneåsikterna som ensidiga och missvisande måste den stackars teologen försöka göra troligt att detta alltid varit också hans mening eller i fortsättningen ägna sig åt en mindre riskabel sysselsättning. Det vore en högst angelägen uppgift för dagens teologi att i stället med all tankekraft reflektera över den kristna trons specifika och unika svar på tillvarons djupaste frågor. Lars Gustafsson har i två roande och oroande artiklar i Expressen (2 och 4 aug) och i TV 2:s Utmaning provocerat de kristna till ett samtal härom, utan att någon egentlig dialog hittills uppstått. Filosofin, menar Gustafsson, har kapitulerat: i stället för moralen diskuterar man satsers struktur, i stället för sanning och lögn sanningsvärden på satsfunktioner.

Vågar någon teolog i Sverige lämna de trygga och invanda frågorna om barndaghem, kvinnans frigörelse och bruket av alkohol, där det så vitt man kan förstå inte existerar några särskilda kristliga lösningar, för att ge sig in i en diskussion i massmedia om de egentliga frågorna med namns nämnande: livet, meningen, kärleken, döden, lidandet, det goda och det onda? Vågar någon, med den inre suveränitet som en fast övertygelse skänker, utmana gängse åsikter och livsstilar med ett ödmjukt men oerhört anspråk på att sitta inne med ett svar som inget politiskt eller filosofiskt system kan ge?

Tiden tycks nu vara inne att börja gå rakt på sak. Ingen kan åtminstone skylla på att det finns väsentligare frågor.