Ur Portalen till hoppets mysterium

Guds förvåning

Den tro som jag älskar mest, säger Gud, är hoppet.

Tron, den förvånar mig inte.

Det är inte så konstigt.

Min strålglans ger jag ut i min skapelse,

I solen och i månen och i stjärnorna,

I alla mina skapelser,

I fästets stjärnor och i havets fiskar,

I mina skapelsers universum,

På jordens yta och på vattnens,

I rörelsen hos de stjärnor, som finns på himmelen,

I vinden som blåser över havet och i vinden som blåser genom dalen.

I den lugna dalgången.

I den stilla dalgången.

I växterna och i djuren och i skogarnas djur.

Och i mannen,

Min skapelse,

I folken och i människorna och i kungarna och i folken,

I mannen och i kvinnan, hans följeslagerska,

Och framför allt i barnen,

Mina skapelser.

I barnens blick och i barnens stämma,

Ty barnen är mer mina skapelser.

Än de vuxna.

De har ännu inte blivit förstörda av livet,

Det jordiska,

Och bland alla är de mina tjänare.

Framför alla.

Och barnens stämma är renare än vindens stämma

I dalgångens ro.

I den stilla dalgången.

Och barnens blick är renare än himlens blå, än himlens mjölk och än en

stjärnas stråle i den stilla natten.

Alltså, min strålglans ger jag ut i min skapelse.

Över bergen och över slätten,

I brödet och i vinet och i mannen, som plöjer och i mannen, som sår,

och i sädesbärgningen och i vinskörden,

I ljuset och i mörkren.

Och i människans hjärta, som är det djupaste som finns i världen,

Den skapade.

Så djupt att det är ogenomträngligt för varje blick.

Utom för min blick.

Men hoppet, säger Gud, det är det som förvånar mig,

Mig själv.

Hoppet förvånar mig verkligen,

Att dessa arma barn ser hur allt går till och att de tror att det skall gå bättre i morgon,

Att de ser hur det går till idag och att de tror att det skall gå bättre i morgon bittida.

Det är detta som är konstigt och det är väl det största nådesundret.

Och jag är själv förvånad över det.

I själva verket måste min nåd vara av en otrolig styrka.

Och rinna fram ur en outsinlig källa och som en flod, som aldrig tömmes ut,

Sedan denna första gång, då den rann fram och sedan beständigt rinner

I min synliga och osynliga skapelse,

I min andliga och köttsliga och åter andliga skapelse,

I min eviga och timliga och åter eviga skapelse,

Dödlig och odödlig.

Och den gången, ack den gången, då den rann som en flod av blod från min sons genomstungna sida.

Hur mycket nåd och hur mycket styrka från min nåd behövs det inte för

att detta späda hopp, flämtande i draget från synden, darrande för

alla vindar, ängsligt vid minsta pust

skall vara lika fast, skall förbli lika troget, lika riktigt, lika rent – och

obesegrat och odödligt och omöjligt att utsläcka – som den lilla

lågan i det allra heligaste,

Som evigt brinner i den trofasta lampan.

En låga fladdrar tvärs igenom världarnas tjocka.

En låga flämtar tvärs igenom tidernas tjocka.

En låga ängslas tvärs igenom nätternas tjocka

Alltsedan denna första gång, då min nåd flödade för att skapa världen,

Alltsedan min nåd alltjämt flödar för att uppehålla världen,

Alltsedan den gången, då min sons blod flöt för världens frälsning,

En låga, omöjlig att nå, omöjlig att utsläcka med dödens fläkt.

Det som förvånar mig, säger Gud, det är hoppet

Och jag kan inte komma ifrån det.

Detta späda hopp, som inte alls ser något ut,

Denna lilla flicka, hoppet,

Odödlig.

Vedhuggaren

Det är inte barnet, som går ut på fälten, som plöjer och som sår och som bärgar in säden och som skördar vinet och som beskär vinplantan och som fäller träden och som hugger veden

För vintern

För att på vintern värma hemmet.

Men skulle fadern ha lust att arbeta, om han inte hade sina barn Om det inte vore för sina barn.

Och på vintern, när han arbetar hårt I skogen,

När han arbetar som hårdast

Med kniven och sågen och bilan och yxan I den isiga skogen,

På vintern, när huggormarna sover i skogen, därför att de är frusna till is,

Och när det viner en bister nordan,

Som tränger ända in i märgen på honom, Som går rakt igenom hans lemmar,

Och han blir alldeles stel och hackar tänder Och kylan ger honom rimfrost i skägget. Plötsligt kommer han att tänka på sin hustru, som har stannat kvar hemma,

På sin hustru, som är en så duktig husmor, Vars make han är inför Gud,

Och på sina barn, som har det lugnt därhemma,

Som leker och som kanske just nu skojar framför brasan. Och som kanske slåss

Med varandra På skoj.

De drar förbi inför hans ögon, i ett blixtljus inför minnets ögon, inför själens ögon.

De bor i hans minne och i hans hjärta och i hans själ och i hans själs ögon.

De bor i hans blick.

Hans två pojkar kommer att ersätta honom, hans barn kommer att inta hans plats på jorden,

När han inte längre finns.

Hans plats i församlingen och hans plats i skogen, Hans plats i kyrkan och hans plats i hemmet, Hans plats i byn och hans plats i vingården,

På fältet och i dalen och på vinberget, Hans plats i kristenheten. Kort sagt. Vad. Hans plats som människa och hans plats som kristen, Hans plats som församlingsbo, hans plats som arbetare, Hans plats som bonde.

Allt det som man gör, gör man för barnen, Och det är barnen, som får allt att bli gjort, Allt det man gör.

Som om de toge oss vid handen.

På detta sätt är det som allt det man gör, allt det alla människor gör, det gör man för det späda hoppet.

Processionen med de tre liknelserna

Det var en stor procession; i spetsen skred de tre Liknelserna: liknelsen om det förlorade fåret,

liknelsen om den borttappade silverpenningen, liknelsen om den förlorade sonen.

Men för så vitt som en son är mer värd än ett får Och oändligt mycket mer värd än en drakma,

För så vitt som en son är mer värd i faderns hjärta,

(Hans fars, fadern som på samma gång, som redan, som främst är hans herde)

Som till och med ett får är dyrbart i den (gode) herdens hjärta, Så är den tredje liknelsen,

Så är liknelsen om den förlorade sonen

Om möjligt ännu vackrare, om möjligt ännu dyrbarare Och ännu mer storslagen än de två föregående liknelserna.

Och alla tre är de liknelser om hoppet, Alla tre tillsammans,

Lika unga, lika dyrbara Sinsemellan,

Systrar sinsemellan som tre barn, helt unga, Alla lika dyrbara, lika hemlighetsfulla,

Lika i hemlighet älskade. I lika hög grad älskade. Men ännu innerligare än alla de andra

Liksom svarande på en röst ännu djupare in,

Men bland alla, bland alla tre liknelserna är det den tredje som går främst.

Och denna, mitt barn, denna tredje liknelse om hoppet, Den är inte bara ny som på den första dagen,

Liksom de två andra, Systrarna,

Och seklerna igenom kommer den att vara ny, Lika ny ända till den yttersta dagen.

Genom sekler kommer människor att gråta.

Bara man tänker på den, bara man får syn på den, Vem skulle kunna hålla tillbaka tårarna.

Genom seklerna i evigheten kommer människor att gråta över den, på grund av den,

Troende, icke troende,

I evighet ända till domens dag,

Till själva domen, under domen. Och

Detta är det av Jesu ord, som har nått längst, mitt barn, Detta är det som har lyckats bäst

I tiden. I evigheten.

Det har i hjärtat berört jag vet inte vilket ställe för gensvar, Unikt.

Så har det också haft framgång, Unik.

Det är berömt till och med bland dem som inte tror, Det har till och med där funnit en inkörsport. Allenast det har kanske blivit inplanterat i den icke troendes hjärta, Som en tagg som ömmar.

Och han sade: En man hade två söner.

Och för den som hör det för den hundrade gången Är det som hörde han det

För första gången.

En man hade två söner. Den är vacker hos Lukas, denna liknelse. Den är vacker överallt.

Den finns bara hos Lukas, den finns överallt.

Den är vacker på jorden och vacker i himmelen. Den är vacker överallt. Bara man tänker på den, stiger en snyftning upp i halsen.

Det är det av Jesu ord, som väckt störst genklang I världen,

Som har funnit mest gensvar I världen och i människan, I människans hjärta.

Det finns en Guds klenod, när syndaren avlägsnar sig I de växande mörkren,

När de ökande Mörkren Beslöjar hans ögon, då finns en Guds klenod, som Gud inte kastar i vägenstörnen,

Ty det är ett mysterium, som ledsagar honom, det är ett ord, som ledsagar,.

Ända in i Fjärran land. Man behöver inte bekymra sig om det, bära på det, Det är detta ord,

Som bekymrar sig om oss och om att bära och låta sig bäras,

Det är det som går vid ens sida, det är ett ord vid ens sida, det är en klenod, som ledsagar.

Guds andra ord vågar inte ledsaga människan I hennes största

Utsvävningar.

Men sanningen att säga är detta ord en skamlöshet.

Det griper tag i människans hjärta på en punkt, som det känner till och

släpper inte taget.

Det känner ingen fruktan. Det blyges inte.

Och hur långt än människan går, denna människa, som går vilse, Någonstans

I ett mörker

Långt från hemmet, långt från hjärtat,

Och vilka än de mörker är, som hon sjunker ner i, Mörkren som beslöjar hennes ögon,

Så vakar alltid en strimma av ljus, vakar alltid en flamma, en gnista,

Så vakar alltid ett ljus, som aldrig skall sättas under skäppan. Alltid en lykta,

Alltid ett sting av brännande smärta. En man hade två söner. Ett sting som hon känner till väl.

Hemligheten i att vara outtröttlig

Barn tänker inte ens på trötthet.

De springer som små hundar. De springer vägen tjugo gånger Och följaktligen tjugo gånger mer väg än som är nödvändigt. Vad gör det dem. De vet mycket väl att på kvällen

(Men det tänker de inte på) Faller de i sömn

I sin säng eller till och med vid bordet. Och att sömnen finns vid slutet på allt, Se där deras hemlighet, se där hemligheten i att vara outtröttlig, Outtröttlig som barn,

Outtröttlig som barnet Hoppet,

Och att alltid börja på nytt nästa morgon.

Barn kan inte marschera men de kan mycket väl springa. Barn tänker inte ens på, vet inte att de somnar på kvällen, Att på kvällen ska de falla i sömn. Ändå är det denna sömn, Alltid redo, alltid till hands, alltid närvarande,

Alltid därunder som en god reserv,

Den från igår och den till i morgon som en god spis för existensen, Som ett stärkande av existensen, som en reserv för existensen. Outtömlig. Alltid närvarande.

Morgonens sömn och aftonens,

Som ger barnet denna styrka i knävecken, Denna sömn i förskott, denna sömn i efterhand. Det är just denna sömn utan botten,

Som fortsätter liksom existensen själv,

Som går från en natt till en annan natt, från en natt till en annan, som fortsätter den ena natten till den andra

Genom att hoppa över dagarna

Och som inte lämnar kvar dagarna annat än som dagar, som öppningar. Det är samma sömn, där barnen begraver sin existens.

Som upprätthåller dem och som varje dag ger dem dessa nya knäveck,

Dessa fräscha knäveck

Och det som lever i dessa fräscha knäveck: dessa fräscha själar. Dessa nya själar. Dessa fräscha själar.

Fräscha om morgonen, fräscha vid middagstid, fräscha om kvällen, Fräscha som Frankrikes rosor.

Dessa själar med kalkar, som inte slokar. Detta är hemligheten i att vara outtröttlig. Detta är att sova. Varför brukar människorna inte denna hemlighet. Jag har gett denna hemlighet till alla, säger Gud. Jag har inte sålt den. Den som sover bra, lever bra. Den som sover, ber. (Också den som arbetar, ber. Men var sak har sin tid. Både sömn och arbete.)

Och arbete och sömn är två bröder. Och de förstår varandra mycket väl. Och sömnen leder till arbete och arbetet leder till sömn.

Den som arbetar bra, sover bra, den som sover bra, arbetar bra.

Långfredagens natt

O ljuvliga, o mäktiga, o heliga, o sköna natt, kanske den heligaste av mina döttrar, natt i den vida manteln, i den stjärnbeströdda manteln, Du påminner mig om den stora tystnad, som fanns i världen,

Innan människan började råda.

Du förebådar den stora tystnad, som skall komma,

När människan slutat att råda, när jag har återtagit mitt herravälde. Och jag tänker ibland i förväg på detta, ty denna människa åstadkommer verkligen mycket buller. Men i synnerhet, Natt, minner du mig om denna natt.

Och jag erinrar mig den evinnerligen.

Den nionde timmen hade slagit. Detta hände i mitt folk Israels land. Allt var fullbordat. Detta fantastiska äventyr.

Från sjätte timmen rådde där ett mörker över landet ända till nionde timmen.

Allt var fullbordat. Vi talar inte om detta. Det smärtar mig. Detta min sons ofattbara nedstigande bland människorna, Hos människorna.

Ack, hur har de tagit vara på det?

Dessa trettio år, då han var timmerman hos människorna. Dessa tre år, då han blev ett slags predikare hos människorna. En präst.

Dessa tre dagar, då han blev ett offer hos människorna. Bland människorna.

Dessa tre nätter, då han var en död man hos människorna. Bland de döda människorna.

Dessa sekler och åter sekler, då han är en hostia hos människorna. Allt var fullbordat, denna otroliga händelse

Genom vilken jag, Gud, har bundit mina händer för all evighet, Denna händelse genom vilken min Son har bundit mina händer. För att evigt binda min rättfärdighets händer

För att evigt lösa upp min barmhärtighets händer.

Och för att gentemot min rättfärdighet ställa en ny rättfärdighet.

En kärlekens rättfärdighet. En hoppets rättfärdighet. Allt var fullbordat.

Det som måste ske. Just så som det måste ske. Som mina profeter hade förebådat det. Templets förlåt rämnade, uppifrån och ner.

Jorden skalv. Klipporna rämnade.

Gravarna öppnades och flera av de heliga som varit döda, stod upp. Och vid nionde timmen utstötte min Son

Skriket, som aldrig skall utplånas. Allt var fullbordat. Soldaterna återvände till sina kaserner,

Skrattande och skämtande, ty tjänsten var slut. En vakttjänst, som de inte skulle göra om. Endast en hövitsman blev kvar och några man. Bara en liten postering för att hålla vakt på denna galgbacke utan betydelse.

Den galge, där min Son hängde. Endast några kvinnor stannade kvar. Modern blev kvar.

Och kanske också några lärjungar, kanske, man vet inte. Men, varje människa har rätt att svepa sin son.

Varje människa på jorden, om det vederfares honom denna stora olycka Att inte få dö före sin son. Men på mig ensam, på mig Gud,

Bakbands mina armar genom denna händelse,

Jag ensam, i detta ögonblick fadern bakom alla fäder, Jag ensam kunde inte begrava min son.

Det var då, o Natt, som du kom.

O min dotter, mest älskad av alla, och jag ser det ännu och jag skall se det i min evighet,

Det var då, o Natt, som du kom och i en mäktig svepning höljde du Hövitsmannen och hans romerska män

Jungfrun och de heliga kvinnorna

Och berget och dalen, som kvällen sänkte sig ned över.

Och mitt folk Israel och syndarna och på samma gång honom som var död, som dött för dem

Och Josef av Arimatea och hans män, som redan närmade sig

Bärande med sig den vita svepningen.