Värnandet om den kulturella friheten

Kulturen är farlig för alla totalitära regimer. Idéerna får en att tänka, resonera, jämföra och ur denna individuella och kollektiva träning uppstår ett personligt ställningstagande och framför allt en underbyggd opinion, nämligen om dessa ideer verkligen upplevs och inte förblir svävande i en högre atmosfär. Om de verkligen förankras i det reella.

I tidigare skeden av vår historia och speciellt i det nationalkatolska klimat som rådde under frankismen utportionerades idéerna med dossked; de måste igenom ett grovt såll där de som innehöll något av vikt fastnade, då de inte kunde ta sig igenom de trånga passager som bjöd dem motstånd. Senare gjorde utvecklingen det omöjligt att hindra att somt slank igenom, men mestadels var det sådant som ansågs ha liten chans att tränga fram till den stora massan. Längre gick inte toleransen; man minns historien med läroverksläraren som dömdes för att ha vänstervridna böcker i sitt bibliotek, som han köpt i tillåtna boklådor men vars ideer han nogsamt skulle ha hållit inlåsta i bokskåpet och låtit bli att presentera om än så objektivt och sakligt i klasserna, om han velat att det skulle gå honom väl, vill säga.

Den spanska kyrkan med sina teorier om ”sanningens rätt” befattade sig inte med begreppet frihet i relation till medborgarna, man stakade ut en smal väg, utanför vars råmärken ingen fick förirra sig. Staten överlät med en skenhelig gest den moraliska väktarrollen åt kyrkan för att nöja sig med att själv agera kyrklig sladdertant, med ett ord vara den maktfullkomliga kyrkans världsliga arm. På det sättet förkvävdes vår kultur på ett ömkansvärt sätt, p g a syrebrist, och nu måste vi ge den nytt liv genom den frihet vi inte hade.

En första fas på denna väg håller vi redan på att avverka. Vi är så gott som färdiga med att göra upp med det som förkvävde oss och vi har fått upp ögonen för vad som skulle kunna fortsätta att göra det om vi inte ser upp. Ty diktat från enskilda kan ersättas med ett kollektivt tryck som vill få medborgarna till slavar under det som för tillfället anses opportunt, eller med påverkan från grupper som har ekonomiska eller politiska intressen de vill värna om. Och vi kan också tänkas bli modets offer, både vad beträffar tankar, känslor och sympatier. Vi kan också komma i händerna på någon liten grupp som betraktar sig som enda riktiga förespråkare för sanningen. Mot sådana uppenbara eller förstuckna faror finns bara ett botemedel: bildstormning, en uppgörelse med allt som duperat oss och som vi alltjämt låter oss duperas av. Pietetslöst, skoningslöst. Här behövs inte försiktighet, halvkvävda visor, anpassning. Vad vi behöver är äkta radikalism, för att kunna upptäcka ytlighetens fallgropar. Vi måste med andra ord avslöja all sorts demagogiska finter – som idag framför allt härrör från center och höger – och som döljer en komplex verklighet, som hindrar oss från att se med egna ögon, som lurar oss med fina ord som saknar verklighetsförankring. Och det är inte bara för ytlighetens demagogik man måste varna, detsamma gäller om vår anpassningsförmåga som förankrar oss i fiktiva garantier.

Vi katoliker har under de senaste åren missat många djupa förankringar på grund av ytlig s k kritisk granskning. Vi har vant oss vid att snudda vid frågeställningar utan att verkligen gå på djupet, vi tränger inte genom skalet, vi byter helt enkelt ut ett skal vi tycker är beskt mot ett annat mindre beskt, men vi gräver oss aldrig in i fruktköttet, där den verkliga sanningen är att söka. Pius XII sade redan på 50-talet: ”Det är av största vikt i våra dagar att det kritiska sinnet uppövas hos de unga när de står inför att ta steget ut i de medborgerliga och sociala sammanhangen. Man måste vänja dem vid att öppna ögonen och inte sluta dem. De måste kunna läsa en tidning, avge ett omdöme om en film eller en pjäs; med ett ord, ge fritt spelrum åt det egna omdömet och de egna känslorna gentemot allt det som tenderar till att avpersonalisera människan i vår tid.”

Vi får inte alltid gå in och svara i deras ställe, utesluta ungdomen från allt; inte ha den i ledband, inte hindra den från att vara sig själv genom att tycka att vi vuxna handlar riktigt bara genom att iklä oss en förmyndarroll och helt lämna därhän förberedelsedaningen genom eget ansvar. Frihet lär man sig uppskatta genom att utöva den, inte genom att linda in den i bomull.

Vi spanjorer har glömt bort, genom en bakåtsträvande uppfostran, att sanningen om den presenteras riktigt så att den verkligen kan uppfattas som sanning, är mer attraktiv än villfarelsen. Ja, själva villfarelsen är en stimulans till sanning, just genom det mer eller mindre mått av sanning den alltid innehåller och varigenom man dras till den. Härav följer tre regler man kan uppställa: ”förtroende för sanningen, frihet för kulturen, som är dess andliga klimat, och radikal kritik mot allt för att man inte skall bländas av bedrägliga utanverk som söker dölja verkligheten”.

Verkligheten är alltid dynamisk när man ser på den med djup. Med ett riktigt synsätt kan man urskilja de verkliga positiva tecknen i tiden så att man kan slå in på den rätta handlingsvägen. Upptäckten som Marx gjorde var att vi inte kan nå fram till ett framtida samhälle av rättvisa genom att kämpa med utgångspunkt i ett abstrakt ideal för att driva på verkligheten; vad vi måste göra är upptäcka den ”effektiva rörelse som får slut på den nuvarande situationen”.

Det är förvisso så att vi katoliker lärt oss i våra sämsta handböcker i trosfrågor att arvsynden tynger ned oss, den får oss att dras ner både i vårt känsloliv, vårt viljeliv och i vårt förnuft. Men man måste då som katolik klart och tydligt hävda att den vrångbilden är fjärran från den stadfästa katolska uppfattningen, som inte delar den lutherska pessimismen vad beträffar människans möjligheter. Den katolska uppfattningen är snarare dynamisk när man ser på människans natur och inneboende kraft. Det vilar inte något förkrossande öde över människan som dömer henne till aggressivitet, hon är inte oåterkalleligen förutbestämd till att söka sanningen utan att någonsin finna den. Det är det orättvisa samhället som trycker ned människan, som hindrar henne från att utveckla den skapande energin som finns innerst inne i hela verkligheten. Människan lever inte på basis av ett arv som helt bestämmer hennes handlande, som tvingar henne att i resignation och tålamod leva med sin egen ynkedom. Det är samhället som måste underkuvas, och det kan ske genom en fri och radikal kritik, och tack vare en sann vilja till djupgående förändringar vad beträffar dess struktur. Då kan vi se fram emot en mänskligare morgondag. Låt oss alltså inte frukta friheten, inte misstro friheten, ty det är den som skall kunna rädda oss.