”Den katolska översättningen” – en historisk ironi kring reformatorernas svenska bibel?

Någon dag under förra halvåret 1525 – därför talar de historiska källorna – sammanträffade den relativt nyvalde kungen av Sverige, Gustav Eriksson Vasa, och den svenska kyrkoprovinsens formella överhuvud, ärkebiskop Johannes Magnus, för överläggning i ett angeläget men också synnerligen delikat ärende. Det gällde de just då aktuella planerna på en svensk översättning av Nya testamentet. Kanske var det snarast kungen som hade detta ärende; den höge prelaten var tillika påvens utsände nuntie i Sverige med det särskilda uppdraget att vakta landet mot de pågående lutherska kätterierna. Han kan knappast ha känt sig särskilt bekväm med situationen.

Läget vid tillfället var dessutom känsligt för båda potentaterna personligen. Kungen, fortfarande okrönt, såg sitt färska styre utmanat av den ännu pågående första folkresningen i Dalarna, som var allt annat än ofarlig, och var därtill svårt ansatt av sina ständiga ekonomiska trångmål. Han stod vid denna tid mitt uppe i förberedelserna inför en krävande krigsoperation mot Kalmar, och en svårt härjande utländsk soldatesk vägrade lämna landet innan den fått betalt. Han satt ännu knappast säkert i sadeln. Johannes Magnus – av Henrik Schück brutalt karakteriserad som ”den lärde men ej vidare skarpsinnige arkielektus” – var vald till sitt höga ämbete av kollegerna hemma i Sverige, men Heliga stolen hade icke velat godkänna valet. Utan påvlig bekräftelse saknade rikets ärkebiskop apostoliskt mandat, han var bara ”vald” (archiepiscopus electus). Hans ställning inom prästerskapet i den gryende konflikten mellan kungamakt och påvekyrka var tvetydig och hans ledarskap svagt. Även han stod dessutom inför omedelbar längre bortovaro, i detta fall i Lübeck i en viktig diplomatisk beskickning. Båda herrarna hade vid tillfället sålunda goda skäl att se över underlaget för sin ställning i riket. Och frågan om den heliga Skrift på folkets språk var lika livsviktig och brådskande för kungen som den var ömtålig för prelaten.

Något protokoll fördes sannolikt inte vid mötet; i varje fall är ingenting sådant känt. Ändå vet vi rätt väl vad som avhandlades mellan de båda. Bevarad till eftervärlden är nämligen den rundskrivelse till rikets samtliga sju domkapitel och fyra mer betydande klosterordnar som ärkebiskop electus avfattade och lät utfärda – ovisst hur lång tid efter överläggningen med kungen, dock sannolikt tämligen omedelbart. Dokumentet är daterat den 11 juni 1525 (Gunneng, s. 414). Officiellt och formellt utgick det, signerat och med vederbörligt sigill, från den katolske ärkebiskopen, men i realiteten sannolikt på befallning av och med stöd från den reformatoriskt sinnade kungen. Som all korrespondens prelater emellan vid denna tid är skrivelsen avfattad på latin (fastän adressaterna troligen alla var svenskar; man noterar i förbigående att engelskans ställning i dagens Sverige såtillvida är svagare än latinets var då).

Med viss utförlighet – och med oreserverat instämmande – refererar ärkebiskopen först kungens argument för bibelöversättning till folkspråket. Dessa är fyra: 1) Nya testamentet, ibland hela Bibeln, är numera redan översatt till ett flertal europeiska folkspråk; 2) en sådan folkspråksversion hjälper alla kristna, inte bara de lärda, att med stöd i den heliga Skrift själva ta ställning i teologiska stridsfrågor; 3) alltför många präster är så klena i latinet att de inte ens själva förmår ta till sig det heliga ordet, än mindre förmedla det till folket, och därför behöver de texten på sitt modersmål; 4) Guds ord på folkspråket försvårar för charlataner och andliga lycksökare att fuska i predikovärvet.

Johannes Magnus stannar emellertid inte vid att allmänt framhålla det angelägna i en översättning av den heliga Skrift, i första hand Nya testamentet, till svenska. I Guds och kungens namn – och främst i den senares – avkräver han också de elva adressaterna handfast bistånd i själva uppgiften. Det är en pastoral plikt för oss alla att ställa upp för rikets och folkets andliga välfärd, inskärper han. Jag översätter:

”Hans majestät tillade att vi är herdar och därmed förpliktade att med alla oss till buds stående medel nära Kristi får med Guds ord, med hjälp av lärda och skolade män, och att han, om vi undandrar oss den mödan, inte kunde se hur vi vore värdiga namnet herdar, eftersom vi då inte bara underlåter att föda fåren utan också förmenar dem födan.”

Konungen är djupt bekymrad över läget och oroar sig allvarligt för folkets andliga välfärd, varnar ärkebiskopen, uppenbarligen med mödosamt påklistrad inlevelse. Och han fortsätter:

”Mot dessa så självklara överväganden hade jag naturligtvis intet att invända utan lovade att med ert och andra prelaters biträde uppfylla hans Majestäts önskan. Och eftersom detta arbete ålägges oss alla som kallar oss herdar – åtminstone dem av oss åt vilka Gud givit sin nåd – därför har jag på hans Majestäts egen inrådan delat upp Nya testamentet på separata avsnitt, tilldelande vart domkapitel samt några lärda män i klostren här i riket något litet stycke, allteftersom ni, vördade fäder, nedan finner antecknat. Och därför beder jag – nej, vid äventyr av förlust av kunglig ynnest snarare tillråder jag – att ni, samma vördade fäder, ville så mycket hellre åtaga er översättningen av det avsnitt som tillfallit er.”

Upplägget är kungens idé (ex consilio eiusdem Maiestatis sue), anmärker alltså Johannes Magnus. Det säger han helt en passant – och detta är hans enda och indirekta, mycket lågmälda antydan om vems ärenden han egentligen går.

Därefter sätter ärkebiskopen en dödlinje för denna första fas i projektet: uppdragstagarna kallas till ett arbetsmöte i Uppsala den 10 september. Dit förväntas de medföra var och en sitt bidrag till översättningen, för gemensam avstämning med de andras och med sikte på en av alla godtagen svensk version av Nya testamentet. Landets första bibelkommission är skisserad. I andanom tycker man sig nästan höra kommandoretoriken, traditionellt förknippad med Gustav Vasas brevslut: ”det rätter och packer eder efter”. Sådan är dock icke Johannes stil.

Först allra sist, efter datering, underskrift och sigill, preciseras arbetsfördelningen på domkapitlen och klosterordnarna:

Uppsala: Matteus evangelium och Paulus brev till romarna

Linköping: Markus evangelium och båda breven till korinthierna

Skara: Lukas evangelium och brevet till galaterna

Strängnäs: Johannes evangelium och brevet till efesierna

Västerås: Apostlagärningarna

Växjö: brevet till filipperna och kolosserna

Åbo: breven till tessalonikerna och till Timoteos

Ställföreträdaren för predikarorden med hans bröder: breven till Titus och till hebréerna

Ledningen för minoriterna med därvarande bröder: Judas och Jakobs brev

Vadstena: Petrus och Johannes brev

Priorn för kartusianerna och hans bröder: Johannes uppenbarelse

Autenticiteten i denna skrivelse kan inte ifrågasättas. Något egentligt ”originaldokument” är visserligen svårt att tala om när det gäller en cirkulärskrivelse utfärdad i ett dussintal rimligtvis självständiga versioner, men texten föreligger i så gott som identisk lydelse i en handfull spridda uppteckningar, i ett par fall samtida. Den version som tillställdes Linköpingsstiftet är rentav registrerad i biskop Hans Brasks kopiebok. Det kan alltså inte råda något tvivel om att detta cirkulärbrev faktiskt blev utskrivet och avsänt. Det torde också åtminstone inom juli månad ha nått samtliga adressater.

Vad kom då ut av detta? – Det samstämmiga svaret i 1900-talets litteratur- och språkforskning är kort, klart och entydigt: ingenting. Litteraturhistorikern Henrik Schück menade på sin tid rentav att Johannes Magnus inte menade allvar: hans syfte var bara att fingera katolsk legitimitet åt en bibelöversättning som i verkligheten bara kan ha utförts av Olaus Petri. Schücks kolleger bland filologerna avstod från sådan spekulation men menade sig kunna fastslå den fullständiga avsaknaden av bevarade dokument ägnade att styrka eller ens antyda att någon bibelbok skulle ha fått sin svenska text i relation till uppdraget från ärkebiskopen, än mindre att det av honom utlysta mötet verkligen skulle ha ägt rum, vare sig i Uppsala eller annorstädes, vare sig den 10 september 1525 eller vid något annat datum. – Mot en sådan uppfattning av källäget kan visserligen anföras, framför allt, att den inte är helt korrekt: bevarad korrespondens mellan samtida prelater visar i varje fall att cirkuläret cirkulerade. Vidare har ingen heller lyckats åberopa något dokument som stöd för att förneka möjligheten att det också åtlyddes.

Likväl har möjligheten förnekats. Det skedde på sin tid i en – på ett enda undantag när – enig forskarkrets. Denna har i stort sett aldrig velat se andra upphovsmän till översättningen 1526 än den svenska reformationens två välkända huvudaktörer: kanslern Laurentius Andreae och diakonen Olaus Petri. Från Erasmus av Rotterdams latin och Luthers högtyska i jämn fördelning har, menar man, antingen den ene av dem eller båda översatt Nya testamentet. I den mån båda medverkade, skedde det troligen med en arbetsfördelning som väsentligen innebar att Olaus översatte, Laurentius granskade, korrigerade och bearbetade. Därutöver kan de, medges det, ha haft enstaka, mer tillfälliga medarbetare i begränsade deluppgifter, men något kollektivt översättningsföretag med ett dussintal aktörer eller ännu fler inblandade har man i allmänhet inte velat höra talas om.

I början av den moderna forskningstraditionen åberopade somliga ännu Peder Swart, Gustav Vasas välkände och stilistiskt begåvade krönikör. Denne berättar i målande ordalag hur Olaus Petri på annandag jul 1524 i Uppsalas kapitelhus och i kungens närvaro drabbade samman med den ”gammaltroende” ärkediakonen Peder Galle i ”ett allvarligt disputats” kring den teologiska kontroversens kärnfrågor. Kungen gillade inte oväntat Olaus plädering. Reformatorena och den påvetrogna falangen skulle sedan ha påbörjat var sin bibelöversättning, men bara de förra lyckades föra verket i hamn och fick det tryckt i augusti 1526.

Den andra översättningen, ibland vagt omtalad som ”den katolska”, har aldrig påträffats, sannolikt inte ens påbörjats. – Numera tror ingen på något sådant kvasiakademiskt spektakel, än mindre på den resulterande katolska spöktexten, och alla erkänner sedan länge Peder Swarts mästerskap som förtäljare av livfulla skrönor. Det gjordes bara en bibelöversättning 1526, nämligen den vi har.

Och skulle denna översättning ha tillkommit i cirkulärskrivelsens efterföljd – ja, då blir konklusionen att Nya testamentet i Gustav Vasas Bibel 1541, där den då femton år gamla versionen lätt bearbetad infördes, väsentligen är ett ”katolskt” verk. Evangelierna, Apostlagärningarna, Paulusbreven och Apokalypsen är då i den svenska statskyrkans grundläggande trosurkund utformade av ett kollektiv inom landets sista generation i ett påvetroget kleresi. Reformatorerna initierade, organiserade och ledde det arbetet, de bearbetade sedan resultatet språkligt och teologiskt i luthersk anda och gav så Vasabibeln den form som vi i dag tycker – och alltid tyckt – pekar åt alla andra håll än Rom.

Men den potentiella slutsatsen består: den grundläggande nytestamentliga textutformningen, i primäröversättningen, utfördes – i den händelse Johannes Magnus blev åtlydd – av den språkskolade eliten bland kyrkoprovinsens klerker och ordensbröder. Den svenska textens egentliga upphovsmän var folk vilkas vision av kyrkans och landets framtid var en helt annan än reformatorernas. Det senare pålagda höljet av luthersk läroanpassning och språkrevision är inte tätare eller mer heltäckande än att dessa romersk-katolska översättares röst förnimmes i Vasabibeln.

Den lärda debatten kring dessa ting stod som hetast på 1930-talet. Forskningstraditionen inrymmer som sagt en avvikare, verksam i just det decenniet: kyrkohistorikern Arthur Adell. Denne hävdade i en då uppmärksammad men snabbt glömd monografi att den samlade kyrkoprovinsen faktiskt svarade positivt på Johannes Magnus ”junicirkulär” 1525. Adressaterna utförde lojalt sina beting inom föreskriven tid och infann sig mangrant till septembermötet i Uppsala, där deras bidrag, minst ett tiotal, insamlades av reformatorerna. Dessa, menar Adell vidare, var sedan under knappt ett års tid intensivt verksamma med sammanjämkning och bearbetning av materialet inför tryckningen den 15 augusti 1526.

Ett sådant förlopp är enligt Adell i själva verket, givet de kända omständigheterna, det enda realistiskt tänkbara. Alternativet, traditionellt diffust uppfattat, skulle innebära att de två reformatorerna ensamma medhunnit att på fjorton månader först översätta hela texten och därefter bearbeta den språkligt och teologiskt, utforma den yttre apparaten med ett dussintal förspråk, löpande kommentarer och perikopregister samt slutligen få det hela uppsatt och tryckt – och allt detta därtill vid sidan av andra åligganden. Den som tror det saknar verklighetskontakt. Adell styrker sin tes bland annat med en ingående analys av volymens trycktekniska utformning, och den bekräftar alltigenom bilden av ett kollektivt organiserat, ryckvis fortskridande tryckföretag, sannolikt byggt på oregelbundna manusleveranser. Argumentationen ter sig i dag i allt väsentligt helt övertygande och har under åren fascinerat en och annan utomstående bedömare genom fräschören i alla sina oväntade vinklingar. Adell vände upp och ned på en i forskningen ganska genomtröskad och allmänt uttjatad problematik. Sannolikt utmanade han också djupt rotade föreställningar i en svensk kyrkohistorisk självbild.

Och som sagt, bland samtidens forskare, filologer och andra, negligerades i stort sett sådana idéer. Och snart sjönk hela forskningsfältet i glömska.

Problematiken gäller ju dock en av de allra viktigaste texterna i svensk språkhistoria och är oförändrat utmanande. Själv har jag lockats av idén att ta vid någonstans där Adell slutade. Men som språkforskare börjar jag då i en helt annan ände: i själva primäröversättningen, sådan den möjligen kan hypotetiskt rekonstrueras i åtminstone något av det skick den hade före bearbetares och korrektorers framfart. Jag tror mig också numera våga påstå att Nya testamentet 1526, på denna primära nivå, faktiskt inte är ett verk av en eller två översättare utan av ett större kollektiv. Att visa detta med översättningsteoretiska argument är en uppgift jag förelagt mig.

Huruvida Nya testamentet i vår gamla kyrkobibel egentligen är ”katolskt” eller ”protestantiskt” ter sig väl hur som helst knappast som någon särskilt fruktbar frågeställning. Intressantare är kanske den hypotetiska bilden av vår första tryckta bibelöversättning som produkten av en historisk kompromiss, måhända rentav tillkommen i ”typiskt svensk” anda, som frukten av ett pragmatiskt samarbete mellan på andra håll oförsonliga antagonister på vardera sidan av den avgrund som vid denna tid börjat klyva Europa.

En sådan idé är dock sannolikt något romantisk. På fastare grund står vi om vi besinnar att den nämnda klyftan då ännu inte var oöverstiglig, i varje fall inte i Sverige. Påvekyrkan var rik och mäktig, den stod för tryggheten i status quo. De som redan då ville se rikets framtid i Luthers anda var tvungna att gå varsamt fram, om de inte ville ge sig in i ett spel med mycket höga personliga insatser. Reformatorerna tog det försiktigt med Luther i början, och Gustav Vasa aktade sig alltid noga för onödig provokation i frågor rörande trosordningen; sådant kunde störa hans brutala men lönsamma plundring av kyrkans och klostrens silverskatter och försvåra hans viktiga och mödosamt nyförvärvade kontroll över den ecklesiastiska maktapparaten. Inte ens Luther själv hade ju från början velat spränga den allmänneliga kyrkan; han ville egentligen bara ”reformera” den, även om han därmed satte krafter i rörelse som var omöjliga att kontrollera.

Viktigast i sammanhanget är kanske till sist insikten att reformationstidens bibelverk, oavsett hur vi i dag ser på dess texter, tillhör det mest centrala i vårt humanistiska arv.

Referenser

Adell, Arthur 1936: Nya testamentet på svenska 1526. Till frågan om dess tillkomst och karaktär. En kyrkohistorisk studie. Lund: Gleerups.

Gunneng, Hedda 2003: Biskop Hans Brasks registratur. Textutgåva med inledning. Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. Serie 1, 85. Uppsala.

Lars Wollin är professor emeritus i svenska språket vid Åbo Akademi.