Gammalt och nytt i Bibelns värld

Eftersom den kristna Bibeln innehåller skriftsamlingar som kallas Gamla och Nya testamentet, är det naturligt att dessa båda ord, gammal och ny, har kommit att spela en stor roll. Många frågor kan ställas till dem. Är det gamla alltid det bästa eller det nya? Är kanske både gammalt och nytt bra, men på olika sätt? Finns det någon form av utvecklingsoptimism? Är Bibelns första huvuddel helt präglat av något föråldrat, medan den andra huvuddelen innehåller idel nytt?

Även allmänmänskligt utmanar gammalt och nytt till olika reaktioner. Vissa kulturer har präglats av vördnad för det gamla och ålderdomen, som Kina och det gamla Rom, medan det antika Grekland på många sätt stod för en fascination inför ungdom och nyhet. Vår egen tid är i hög grad präglad av moderniteten i olika bemärkelser, även om det förvisso inte saknas varningsklockor. I stort sett dominerar dock tanken att det är bättre nu än förr. Det är svårt att tänka sig att ett politiskt parti med namnet ”Gammalt och fornt” skulle komma över riksdagsspärren.

I Gamla testamentet talas det ofta väl om det som är gammalt och det hålls upp som en förebild. Det gäller människor som har levat för länge sedan, som patriarkerna. Den av många släktled beprövade erfarenheten prisas i vishetslitteraturen, till exempel Ordspråksboken, och bör inte ifrågasättas. Men ser man noga efter, är det ofta inte åldern i sig som är det viktiga, utan stabiliteten, att något är hållfast och varaktigt. Detta är något som prövas av den höga åldern. Därför blir också det som regelbundet upprepas något eftertraktat och positivt. Guds stora löfte efter den översvämning som var nära att utplåna allt liv visar det tydligt. ”Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta” (1 Mos 8:22).

När skapelsen i Psaltarens hymner lovsjungs är det just denna regelbundenhet som gör människan tacksam. Att solen går upp varje morgon och ner varje kväll, att jorden står fast (åtminstone som regel) och inte omstörtas av en plötslig jordbävning, det är något att lovsjunga Gud för. Den moderna människan förundras tvärtom över när någon gång ett avsteg sker från denna naturens ordning, antikens människor (och inte bara israeliten) är fylld av glädje varje gång detta naturliga förlopp fungerar. Det nya är något oväntat, okänt och därmed också potentiellt något farligt.

Det gamla är något tryggt och pålitligt. En rädsla för förändringar, i varje fall i oträngt mål, blir en följd av denna mentalitet. Läran om att det finns vissa ordningar nerlagda i skapelsen av Gud förstärker ytterligare denna inställning. ”Flytta inte en uråldrig gränssten som dina förfäder rest” (Ords 22:28) – en utsaga som denna hade relevans inte bara för lantmäteriet utan sågs i ett vidare sammanhang. Längre fram i tiden älskade kyrkofäderna att citera detta ställe och såg det som en varning mot nymodigheter i teologin.

Därför är det inget utslag av pessimism eller leda vid upprepningen som präglar början av Predikarens bok. ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns inget nytt under solen. Säger man om något: Det här är nytt! Så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid” (Pred 1:9–10). Detta är något att vara tacksam och glad för, att det inte sker något nytt och oväntat. Predikarens bok har ofta setts som pessimismens höga visa, men den börjar faktiskt med en glädjefanfar. Inget nytt under solen!

Det är annars påfallande hur sällan det i positiv mening talas om något nytt i Guds handlande med människorna. Det nya omtalas mest i stereotypa vändningar, som när det i hymnerna uppmanas till att sjunga en ny sång till Herrens ära (Ps 33:3 och fler ställen – innebörden är oklar). Ett undantag är den kända profetian om det nya förbundet hos Jeremia. ”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda” (Jer 31:31). I kristen bibelutläggning har detta alltid tolkats som syftande på den messianska tiden (Hebr 8:8–12), men sett inom den gammaltestamentliga ramen är det mera ovisst. Innehållet i det nya förbundet är alltjämt ”min lag” (v. 33) och det nya tycks bestå i att lagen interioriseras, blir skriven i hjärtat.

Nu vet varje bibelläsare att det finns också andra signaler i Gamla testamentet. De möter framför allt i den profetiska litteraturen. Profeten gjorde intryck på sin samtid just genom att säga det oväntade, det som skakade om åhörarna. Ingen blev profet bara genom att upprepa gamla sanningar. Inte minst talade profeterna om ett nytt gudomligt ingripande i frälsningshistorien, som kunde beskrivas som ett nytt uttåg i analogi med det som en gång skett ur Egypten. Sammanfattande heter det: ”Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt” (Jes 43:18–9a). Och någon gång vidgas detta till att bli ett löfte med kosmiska dimensioner: ”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på” (Jes 65:17).

Eskatologin eller läran om de yttersta tingen förvaltar detta arv och för det vidare. Här står det nya helt i centrum och det uppfattas som något så radikalt nytt att det inte längre kan förstås som en naturlig fortsättning på det gamla. Och här går linjerna naturligt över till Nya testamentet.

I Jesu förkunnelse finns samma dialektiska spänning mellan gammalt och nytt som vi redan har sett. Han betonar starkt sin samhörighet med Israel och dess traditioner, men tydligt är att något radikalt nytt har kommit med honom. ”Ni har hört att det blev sagt, men jag säger er …” Han talade med en auktoritet som ingen tidigare hade gjort. Det gör att vördnaden för det gamla relativiseras. ”Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar” (Mark 2:22).

Men det gamla förlorar därmed inte sitt värde. Det är balansen mellan gammalt och nytt som blir idealet: ”Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt” (Matt 13:52). Här nämns det nya före det gamla, sannolikt för att visa att det nya är tolkningsnormen för det gamla. Åldriga texter får i viss mån en annan innebörd genom att belysas ur ett nytt perspektiv.

Inte oväntat har det nya en klart positiv klang i Nya testamentet. Centralt är här eukaristins instiftande, där tydningsordet om bägaren har ”det nya förbundet” (Luk 22:20, 1 Kor 11:25). Annars förekommer inte sammanställningen ”det nya förbundet” i Jesu förkunnelse enligt evangelierna.

Inte heller uttrycket ”ett nytt bud” eller ”nya bud” är vanligt. Hos Johannes hör vi hur Jesus ger ett nytt bud, ”att ni skall älska varandra” (Joh 13:34). Kärleksbudet finns i den gamla lagen, men framträder på ett nytt sätt i Jesu lära och liv. Den johanneiska traditionen reflekterade fortsatt över relationen gammalt–nytt: ”Mina kära, vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början” (1 Joh 2:7).

Det är Hebreerbrevet som särskilt sysslar med relationen mellan de båda förbunden. Åter ser vi hur en text som mycket programmatiskt förankras i den gamla traditionen likväl förmår att betona det nya. Det långa citatet från Jeremia 31 avslutas med en betecknande slutsats: ”Genom att tala om ett nytt förbund har han gjort det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna” (Hebr 8:13). Här är brottet mera radikalt, diskontinuiteten mera uttalad.

Ju längre fram vi kommer i kyrkans historia, desto mera betonas det gamla. Inte så att det skulle förnekas att det har kommit något nytt med Kristus, men den kristna läsningen av Gamla testamentet leder till ett allt starkare framhållande av kontinuiteten. I polemik mot gnostiker och andra villolärare betonar man starkare Gud som skaparen, och där kommer gamla förbundets texter till hjälp. Detta ligger också i linje med att de antika tänkarna gärna framhöll det gamla som något föredömligt. Ja, kristendomskritikerna kunde till och med prisa judarna för att de i alla fall höll fast vid sina fäderneärvda traditioner till skillnad från de kristna, som hade kommit med något nytt och oprövat. Det gick så långt att kyrkofadern Origines menade att det väl ändå inte kunde vara fel att omfatta något nytt, om det nya var bättre än det gamla!

Ibland kan denna ovilja mot något nytt och ovisst ses i själva språkbruket. Det latinska uttrycket res novae betyder ordagrant ”nya saker”, men står i de bevarade texterna nästan alltid för ”revolution”, ”våldsam omvälvning”. Kyrkohistoriskt har detta uttryck blivit känt genom inledningsorden i Leo XIII:s berömda socialencyklika Rerum novarum, där genitivformen används. Påven var naturligtvis inte emot alla förändringar utan endast en våldsam sådan, en revolution.

I detta framhållande av kontinuiteten ligger också att beteckningen ”Gamla testamentet” inte alls ansågs stå för några föråldrade och inaktuella skrifter. I medveten opposition mot markioniterna hävdade man att de båda testamentena var inspirerade av Gud och skulle användas i liturgin. Att Bibelns första huvuddel kallades ”gammal” berodde helt enkelt på att den i tiden kom först.

Det finns anledning att framhålla detta sista i vår tid, då det allt oftare höjs röster för att ersätta beteckningen ”Gamla testamentet” med något annat, ofta ”den hebreiska Bibeln”. Det är möjligt att det hävdvunna uttrycket nu kan missuppfattas, men från början var det sannolikt avsett som en hedersbeteckning. Det gamla stod för det grundläggande, det bestående och därmed något värdefullt. ”Den hebreiska Bibeln” är under alla förhållanden olämpligt, eftersom denna skriftsamling även innehåller texter på arameiska och bland de deuterokanoniska böckerna – viktiga i katolsk, ortodox och luthersk tradition – finns flera som från början har skrivits på grekiska. Och vad skulle då Nya testamentet kallas i stället? ”Den grekiska Bibeln” går inte, eftersom det skulle uppfattas som liktydigt med Septuaginta. Det finns alltså all anledning att behålla benämningen Gamla testamentet. I vetenskapliga sammanhang används numera ibland den tungrodda benämningen Hebrew Bible/Old Testament.

”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Genom Bibelns hela värld går spänningen mellan gammalt och nytt, mellan det kända och det okända. Uppenbarelseboken målar med sitt rika bildspråk upp ett panorama som får bli slutvinjetten.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.