Bibelutgivning under press

För 500 år sedan, år 1517, ägde en viktig men inte särskilt uppmärksammad historisk händelse rum i Alcalá de Henares. Den flerspråkiga bibeln complutenserpolyglotten – det största litterära och typografiska verk som någonsin har tryckts – fullbordades. I fjol firades dess 500-årsjubileum, och det är värt att minnas detta verk eftersom det fortfarande är aktuellt.

Sammanställningen av complutenserpolyglotten var ett arbete av tidigare okänd omfattning och art. Den påbörjades och avslutades under kardinal Francisco Jiménez de Cisneros överinseende. Namnet Complutense kommer från orten där den trycktes (Alcalá heter Complutum på latin). Verket framställer bibeltexten i en mycket noggrann filologisk rekonstruktion av de tillgängliga handskrifterna på hebreiska, arameiska och grekiska, parallellt med en version av Biblia Vulgata med glossor och fotnoter.

Complutenserpolyglotten består av sex band. De första fyra innehåller den masoretiska texten, parallellt med Septuaginta med den latinska översättningen interlinear, det vill säga löpande mellan raderna, samt Biblia Vulgata. Moseböckerna kommer med Targum ’Õnqêlõs i sidfoten (en arameisk översättning och kommentar sammanställd i Babylonien på 600-talet), och en översättning av denna på latin. Det femte bandet innehåller Nya testamentet, och framställer den grekiska texten med interlinear latinsk översättning, parallellt med latinet från Biblia Vulgata. Den innehåller också sammanfattningar på grekiska, en namnförteckning (vilket var en nyhet på 1500-talet), en kort grekisk-latinsk ordbok (vilket också var den första grekisk-latinska ordboken någonsin), och Vishetetens bok som appendix. Femte bandet var det som trycktes först, i januari 1514. Det sjätte bandet är en samling av olika exegetiska redskap. Det innehåller en hebreisk-arameisk-latinsk ordbok, en grekisk-latinsk ordbok, och en namnförteckning över personnamn i Bibeln.

De 600 kopiorna av complutenserpolyglotten som trycktes av Arnao Guillén de Brocar år 1517 blev typografiska mästerverk. Kostnaden blev omkring 50 000 dukater, vilket var en enorm summa pengar. I dag finns 128 kopior kvar. Många av dem finns i Italien, och de allra flesta i Rom.

Complutenserpolyglotten hör till de fyra ”stora” eller ”klassiska” flerspråkiga biblarna, jämte dem som trycktes i Antwerpen år 1573, i Paris år 1645 och i London år 1657. Bland dessa är dock complutenserpolyglotten den första och ”moder” till de andra. Kardinal Jiménez investerade all sin kraft och alla sina ägodelar i den extraordinära publikationen, påbörjad år 1502. Han tillägnade samlingsarbetet professorerna på Alcalás universitet, bland vilka Antonio de Nebrija, Juan de Vergara, Diego López de Zúñiga, Demetrios Ducas och Hernán Núñez de Guzmán är särskilt framträdande. Dessutom fanns det många judiska medarbetare (judíos conversos), till exempel Pablo Coronel, Alfonso de Alcalá och Alfonso de Zamora. Om man bortser från Erasmus av Rotterdam var dessa de främsta experterna i grekiska och hebreiska på den tiden.

Arbetet var komplext och tidskrävande, med många svårigheter. Det saknades inte interna konflikter och rivaliteter bland de medverkande. För att lösa dessa blev kardinal Cisneros själv inblandad. Han införde då en generell metodologisk regel för att undvika framtida konflikter: medarbetarna fick inte lägga till formuleringar som inte fanns i de äldsta handskrifterna av den hebreiska eller den grekiska texten.

Kyrkans reform

Syftet med publiceringen av complutenserpolyglotten måste förstås inom ramen för kardinalens bredare kyrkliga reformprojekt. Jiménez de Cisneros är en häpnadsväckande och enigmatisk figur. Han var först stiftspräst, sedan strikt franciskan; han var sträng men ändå vidsynt, trots att han var både ambitiös och envis. Han var pacifist men samtidigt krigare (han anslöt sig till armén år 1509 och for till Algeriet för erövringen av Orano). Dessutom var han biktfader till drottningen och till och med Spaniens regent två gånger. Han blev utnämnd till ärkebiskop av Toledo år 1495 och från 1507 var han kardinal, primas av Spanien och storinkvisitor av Kastilien.

Han försökte förnya det kristna livet inom sitt stift genom att stödja en rad olika initiativ; i första hand inom sin egen orden där han försökte förena de splittrade franciskanerna, och i andra hand genom att främja en förnyelse av de andra mendikantordnarna. Han lade stor vikt vid den kyrkliga disciplinen och respekten för den kyrkliga hierarkin, döpte många av Granadas muslimer och var dessutom en av de få kardinaler som kallade till en provinssynod för att förverkliga besluten som hade fattats under femte Laterankonciliet. För att lyckas med sina planer på kyrklig reform började kardinalen tillämpa dem först och främst på sitt eget liv. Cisneros var alltid klädd i munkkåpa och sandaler och levde enkelt, till och med efter utnämningen till kardinal. Påven själv blev tvungen att uppmana honom två gånger att anpassa sig till hovets livsstil.

Som ärkebiskop av Toledo visade Jiménez sin kärlek till bildning och vetenskap genom att grunda universitetet i Alcalá, och genom att förverkliga complutenserpolyglotten, ett banbrytande verk som förtjänar förnyad uppmärksamhet. En viktig aspekt av hans kyrkoreformprojekt var hans kritik av prästernas försummelse av Bibeln. Prästerna saknade de grundläggande kunskaperna i grekiska som krävdes för att förstå Guds ord och därmed kunna argumentera mot dem som förvrängde Bibelns budskap. Jiménez uppmanade dem att studera hebreiska och grekiska för att kunna bedriva djupare bibelstudier. Kardinalen levde upp till vad han predikade, och studerade både hebreiska och grekiska på egen hand.

I prologen till complutenserpolyglotten förklarade kardinalen tydligt målet med översättningen: ”den heliga skriftens överflöd och rikedom gör att ingen översättning, gjord genom enkel överföring av ord, kan föra fram den gudomliga visdomens djupaste mysterier”. Därför behövde man gå tillbaka till de ursprungliga källorna, för att fånga ordens oändliga betydelserikedom. Denna tanke hörde samman med återvändandet till källorna som förespråkades av humanisterna och filologerna på 1400-talet. Denna gång applicerades metoden på den heliga Skrift, för att på så sätt få tillgång till Guds ord såsom det hade kommunicerats till profeterna och de bibliska författarna.

För att kunna förverkliga sitt syfte försökte Cisneros samla de äldsta tillgängliga bibliska texterna och bad därför påven Leo X att få låna dem som fanns i Vatikanbiblioteket. På den tiden hade man redan förstått att lån av handskrifter över långa sträckor oundvikligen ledde till skador eller förluster. Ändå gav påven order att biblioteket skulle skicka de grekiska handskrifterna till Spanien ”även om de var fastbundna med järnkedjor”, för att ”underlätta kardinal Jiménez publikation av den berömda complutenserpolyglotten”.

Complutenserpolyglottens öde

Kardinal Jiménez de Cisneros dog den 8 november 1517, när complutenserpolyglotten äntligen hade färdigställts. Nya testamentet trycktes år 1514, och Gamla testamentet följde tillsammans med bilagorna år 1517. Kardinalen hade fortfarande inte bett om påvlig approbation för publikationen och säljandet av complutenserpolyglotten, eftersom han var 81 år gammal och sedan länge sjuk. Förfrågan var dock skriven i hans testamente. På grund av kardinalens död och andra byråkratiska förseningar gav Leo X approbationen först den 22 mars 1520, tre och ett halvt år efter kardinalen hade avlidit. Approbationen tog ytterligare tid innan den nådde Spanien, och trycktes till slut på första sidan i prologen till Gamla testamentet, efter dedikationen till påven. Bara efter approbationen hade kommit kunde complutenserpolyglotten äntligen säljas i Spanien, och ytterligare ett år gick innan den nådde resten av Europa. Erasmus fick tag i texten år 1522.

Samtidigt hade tryckpressen spridits över hela västvärlden, med många olika utgåvor av Bibeln som direkt följd. Bland dessa måste man nämna Daniel Bambergs Bibel från 1518 (med Gamla testamentet), Aldo Manuzio och Torresanos Bibel från 1519 (tryckt i Venedig, med både Gamla testamentet på grekiska och Nya testamentet), och till sist Erasmus utgåva från 1516. Inga av dessa kan dock jämföras med complutenserpolyglotten. Reformationens början sätts till år 1517, och Martin Luther översatte Nya testamentet till den talade tyskans mustiga och färgstarka språk kort därefter, en översättning som trycktes år 1522.

Förseningen av den påvliga approbationen – som dröjde nästan fyra år– fick enorma kommersiella konsekvenser och gav upphov till ett välkänt fall av typografisk konkurrens, kanske för första gången i tryckpressens historia.

Det första fallet av typografisk konkurrens

Johann Froben, tidens mest kända utgivare, fick av en slump reda på nyheten att en flerspråkig Bibel skulle tryckas i Alcalá och att banden med Nya testamentet på grekiska och latin redan var färdigställda. Eftersom complutenserpolyglotten också skulle innehålla Gamla testamentet, förstod Froben på en gång att den inte skulle komma på marknaden innan hela verket hade färdigställts. Man kunde därför räkna med en marginal på ett par år för att ge ut en konkurrerande version. Utgivaren bad vännen Erasmus att sammanställa en utgåva av Nya testamentet så snabbt som möjligt, så att den kunde släppas på bokmarknaden innan den spanska utgåvan kom.

Erasmus var först tveksam till erbjudandet, eftersom han sedan tretton år tillbaka arbetade på översättningen av Hieronymus Opera Omnia, vilket han betraktade som ett nödvändigt verk för teologin. Efter lite eftertanke, däremot, beslöt han sig för att jobba heltid på en utgåva av Nya testamentet på grekiska. Han hade också påbörjat en ny latinsk översättning några år tidigare i Cambridge, och funderade också i hemlighet på en framtida kommentar av Paulus brev.

Hieronymus Opera Omnia publicerades år 1516. Samma år släpptes Erasmus utgåva av Nya testamentet med titeln Novum Instrumentum. Syftet med den nya titeln var att provocera; den ifrågasatte den traditionella översättningen av kaine diathêkê med Novum Testamentum. Diathêkê betyder förbund, menade Erasmus, på latin instrumentum. På grund av detta ansåg Erasmus att den vanliga översättningen var felaktig. Namnbytet möttes av stark opposition, eftersom den traditionella titeln hade blivit en del av det vanliga språkbruket. Motsättningen blev så stark att Erasmus ändrade titeln på andra upplagan till Novum Testamentum.

Utgåvan släpptes så fort den hade tryckts, fyra år före den spanska versionen. Novum Instrumentums nästan tusen sidor innehåller både den grekiska texten och Erasmus originalöversättning på latin. I sina Annotationes efter texten diskuterar Erasmus variationer i den grekiska texten och tillägger värdefulla och lärorika glossor. Ibland föreslår Erasmus olika tolkningar av ett och samma ställe och uppmanar läsaren att själv välja vilken som verkar mest övertygande. Erasmus försökte på så sätt föra vidare Lorenzo Vallas exegetiska projekt genom att tillämpa humanismens historisk-kritiska metod på Bibeln.

Utgåvan blev en enorm succé, tack vare Erasmus berömdhet och Frobens skicklighet. Erasmus såg fem upplagor av verket under sin livstid, och totalt 63 omtryck. Efter hans död följde 143 omtryck till. Om man räknar såväl utgåvorna på grekiska och latin som de endast på latin, trycktes verket totalt 205 gånger under 1500-talet. Den andra upplagan kom ut redan 1519 och tre andra följde kort därefter med ändringar och rättningar. Complutenserpolyglotten, å andra sidan, började cirkulera först efter 1521, och andra upplagan trycktes i Antwerpen 50 år senare.

En intressant aspekt av Erasmus version är att sidnumreringen börjar om vid Romarbrevet, precis efter Apostlagärningarna. Erasmus hade dessutom bett Froben att trycka inledningen till Romarbrevet i högtidlig röd färg. Utgivaren motsatte sig direkt, eftersom det knappt var möjligt med tidens teknologi. Sidorna skulle behöva passera pressen två separata gånger, vilket skulle orsaka fel i tryckningen och vara ett slöseri med tid. Erasmus fick som han ville i alla fall. Sidan har blivit känd inom typografins historia som en av de absolut första sidorna i färg i en bok. Detta hände före 1516, det vill säga före reformationen, och Erasmus ville betona värdet och aktualiteten av Romarbrevet.

Följderna

De viktigaste följderna av Erasmus utgåva var dock inte av ett kommersiellt slag. Novum Instrumentum blev en milstolpe för den kritiska forskningen om Nya testamentet. Det vetenskapliga värdet av texten gjorde att utgåvan blev till Textus receptus [ab omnibus], det vill säga att texten blev universellt accepterad som grundläggande för bibelforskningen. Erasmus betydelse för bibelforskningen var enorm, inte bara på grund av sammanställningen av det grekiska originalet och hans översättning, utan även på grund av de exegetiska problem han lyfte fram. Tyvärr betydde utgåvan också en förlust för studiet av Nya testamentets grekiska. Erasmus hade endast tillgång till fyra handskrifter. Den äldsta var från 1000-talet, och ingen av dem var av särskilt bra kvalitet. Texten blev därför problematisk, och innehöll dessutom många tryckfel.

När complutenserpolyglotten släpptes år 1521 blev det tydligt att Erasmus version var av betydligt sämre kvalité än kardinal Jiménez utgåva. Erasmus försökte ursäkta textens tillkortakommanden genom att förklara att verket hade sammanställts i brådskande fart. Handskrifterna som han lyckades samla under så kort tid var som sagt av dålig kvalitet, speciellt om man jämför med dem som använts i complutenserpolyglottens sammanställning.

Det är också ett känt faktum att Uppenbarelsebokens text var särskilt otillfredsställande. Erasmus hade tillgång till en enda handskrift, som dessutom saknade de sista fem verserna. Eftersom han inte lyckades hitta dessa någonstans, översatte han latinet från Vulgata tillbaka till grekiskan i Uppenbarelsebokens stil. Erasmus erkände i en fotnot att han var tvungen att falla tillbaka på detta knep i hopp om att någon grekisk handskrift skulle stämma överens med hans översättning (vilket ingen gjort). Senare, år 1754, märkte Johann Albrecht Bengel att Erasmus hade fyllt luckor i den grekiska texten genom att översätta från latinet vid en del andra ställen, och inte bara vid Uppenbarelsebokens slutverser.

Först i den fjärde utgåvan, från 1527, blev de sista verserna äntligen utbytta mot de motsvarande från complutenserpolyglotten. I den femte utgåvan, från 1535, blev flera avsnitt ändrade till bättre varianter från complutenserpolyglotten.

Kardinal Jiménez och kritiken mot Erasmus

Kardinal Jiménez blev inte alls förvånad när han fick tag i Erasmus Novum Instrumentum år 1516. Tillsammans med texten läste kardinalen också kritiken som hade riktats mot Erasmus av Lopez de Zuniga, en av de ansvariga utgivarna av complutenserpolyglotten. De Zuniga uttryckte stor förvåning över det faktum att en så berömd humanist kunde producera ett så uselt arbete. Han bestämde sig därför för att skriva ned sina anmärkningar och skicka dem till kardinalen. Dessa omfattade mest rättningar av mindre betydelse, som dock visade sig vara korrekta. Kardinalen uppmanade honom att skicka sina skriftliga anteckningar till Erasmus. Zuniga lyssnade aldrig på ärkebiskopens råd. Han uttryckte i stället förakt för Erasmus verk i kardinalens närvaro. Kardinalen rådde kritikern att inte fördöma andras verk, utan att i stället använda sina höga förväntningar i sitt eget arbete. När Zuniga meddelade att han ville publicera sin kritik i alla fall, upprepade kardinalen att det stred mot evangeliets budskap att offentliggöra kritiken utan att först informera Erasmus.

Zuniga blev förstummad och tog inte upp frågan igen så länge kardinalen var vid liv. Så fort han dog, däremot, slängde sig kritikern mot Erasmus med ilska, och publicerade en skriftlig anklagelse vilken Erasmus blev tvungen att besvara.

Kardinal Cisneros kände Erasmus personligen och uppskattade hans arbete. Han gav honom även två gånger möjligheten att medverka i complutenserpolyglotten. Kardinalen och de andra medarbetarna var övertygade om att det skulle gynna utgåvans framtoning om den reviderades av den berömda humanisten. Han svarade aldrig på den första inbjudan och tackade nej till den andra. Senare ångrade han detta, men då var det för sent eftersom Novum Instrumentum redan hade släppts och gjort succé.

Complutenserpolyglotten

Även om populariteten gått i vågor, har complutenserpolyglotten fått mycket uppmärksamhet inom modern bibelforskning. Arbetets noggrannhet har gjort complutenserpolyglotten till alla moderna flerspråkiga biblars ”moder”. Från och med 1500-talet har de flesta utgåvorna av Bibeln antingen följt complutenserpolyglotten eller Erasmus översättning, eller till och med båda samtidigt. I Basel föredrog man humanistens version, i Antwerpen, däremot, följde utgivaren Christophe Plantin complutenserpolyglotten i sin egen flerspråkiga bibelutgåva. Samma sak skedde i Heidelberg, där François Vatables utgåvor lånade av complutenserpolyglotten år 1586, 1587, 1599 och 1616. Mönstret fortsatte i Paris med Stefanus flerspråkiga bibel från 1628–1645 och till sist i London med Brian Waltons från 1653–1657/58.

Det är inte av en slump att påvliga Gregoriana-universitetet gav ut en faksimilutgåva av complutenserpolyglotten år 1984. Den har äran att vara den första flerspråkiga Bibeln och den absolut äldsta utgåvan av Nya testamentet på grekiska. Den är ett vittnesbörd om kardinal Francisco Jiménez de Cisneros kärlek till exeges. Complutenserpolyglotten påminner oss om vikten av att gå tillbaka till den heliga skriftens ursprungliga källor för att bättre kunna tolka Guds ord.

Översättning: Lapo Lappin

Litteraturlista

M. Bataillon, Erasme et l’Espagne, Genève, Droz, 1991.

M. Delgado, ”Complutense Polyglot”, i Encyclopedia of the Bible and Its Reception, 5, Berlin – Boston, De Gruyter, 2012.

K. J. von Hefele, Le cardinal Ximenès et les affaires religieuses en Espagne, Tournai, J. Casterman, 1856.

García Oro, El Cardenal Cisneros. Vida y empresas, II, Madrid, Biblioteca de Autores Cristianos, 1993.

A. Schenker, ”From the First Printed Hebrew, Greek and Latin Bibles to the First Polyglot Bible, the Complutensian Polyglot: 1477–1517”, i Hebrew Bible/Old Testament. The History of Its Interpretation, II, From the Renaissance to the Enlightenment, Göttingen, Vandenhoeck & Ruprecht, 2008.

Artikeln var ursprungligen publicerad i jesuittidskriften La Civiltà Cattolica nr 4/2017.

Giancarlo Pani är jesuitpater och redaktör vid La Civiltà Cattolica, Rom.