Den katolska pingströrelsen

”Den karismatiska förnyelsen” skulle för många ta sig som en beteckning att föredra, och den är vanligare i officiella sammanhang, särskilt i Europa. I vår framställning ligger huvudvikten vid framväxten och utvecklingen av rörelsen i ursprungslandet USA, där beroendet av pingströrelsen är påtagligt och termen Catholic Pentecostal Movement den gängse.

Om den katolska pingströrelsen är en av vår tids viktigaste religiösa rörelser är sannolikt för tidigt att yttra sig om efter mindre än ett årtionde. Men att den är en av de mest överraskande och oväntade, är obestridligt. När den väl är ett faktum och numera ett historiskt och sociologiskt väl studerat fenomen, är det givetvis inte svårt att post factum peka på dess förutsättningar och orsaker, men vem kunde för femton år sedan förutse denna utveckling.

Man påminns om data, när man numera finner de flesta undersökningar av den katolska pingströrelsen inledda med en hänvisning till msgr Ronald Knox Enthusiasm från 1950. När Knox i förordet presenterade detta arbete huvudsakligen om rörelser i franskt och engelskt 1600- och 1700-tal, ursäktar han sig snarast för att syssla med företeelser som åtminstone för hans katolska läsare måste ha rent historiskt intresse. Men tjugo år senare frodas i kristenheten inte endast vad han så träffande benämner ”evangelisk entusiasm”, utan också ”mystisk entusiasm” i den nya meditationsvågen.

Trots att den katolska pingströrelsen inte föddes förrän 1967 är tiden mogen för en blick tillbaka och framåt. De senaste åren har en rad sociologiska undersökningar av rörelsen utkommit, främst bland dem Joseph Fichter, The Catholic Cult of the Paraclete 1975. Det ledande katolska informations- och undersökningscentret Pro Mundi Vita, Bryssel, har ägnat en av sina senaste bulletiner, nr 60, 1976, åt The Catholic Pentecostal Movement med underrubriken Creative or Divisive Enthusiasm. På den teologiska nivån har nyligen publicerats i den katolska ekumeniska tidskriften One in Christ en redogörelse för samtalen mellan företrädare för katolska kyrkan och för dels karismatiska riktningar inom traditionella protestantiska kyrkor, dels också för några rena pingstsamfund. Upprinnelsen till dessa samtal var kontakter i USA 1970 mellan fader Kilian McDonnell OSB och den kände pingstledaren David J du Plessis.

Sedan 1972 har varje år sessioner ägt rum, den senaste i Rom i år, där temat var Prayer and Praise. En gemensam förklaring om vad som diskuterats och var man kunnat förenas och var skiljaktigheter kvarstår, har publicerats. De katolska teologerna har på samma sätt som i andra ekumeniska dialoger, varit utsedda av Enhetssekretariatet i Rom, men man har i dessa samtal inte haft någon klart definierad motpart, eftersom teologerna från karismatiska riktningar inom main-line-kyrkor knappast kunnat representera sina kyrkor, och eftersom endast en del pingstgrupper varit företrädda. Bland dem dock den största av dem, den amerikanska Assemblies of God.

Entusiastisk kristendom ställer givetvis hierarkiska och sakramentala kyrkor som den katolska inför en särskild utmaning, eftersom den direkta gudskontakt och andeuppfyllelse som den åberopar, måste innebära en källa för trons legitimation och auktoritet vid sidan av kyrkans sakrament och läroämbete. Något som till synes oundvikligt leder till kritik av den institutionella kyrkan för att mera lyda den bokstav som dödar än den ande som gör levande. Det inte minst märkliga med den katolska pingströrelsen är, att den hittills kraftigt expanderat, utan att det kommit till någon allvarlig schism med kyrkan.

Entusiastisk eller karismatisk?

Den nya pingströrelsen kallas ofta också den karismatiska förnyelsen. När man beskriver rörelsen förefaller dock ”entusiasm” och ”entusiastisk” vara bättre lämpade som beskrivande termer, som de hos Knox används om liknande rörelser i det förgångna eller av Hollenweger i hans monumentala historia om den moderna pingströrelsen, Entusiastisches Christentum.

Här skall vi inte beröra den teologiska tolkningen av entusiastiska fenomen, men det kan vara skäl att peka på att modern religionsantropologisk forskning har samlat ett rikt material från helt skilda kulturer, som tyder på att ”altered states of consciousness”, förändrade medvetenhetstillstånd, är vanliga och accepterade i de flesta kulturer. Detta konstaterande har givetvis ingenting direkt att göra med den religiösa tolkningen av trance- och extastillstånd, däremot har det konsekvenser för synen på ”normalt” och ”patologiskt” i entusiastiska yttringar.

Pingstväckelse och ”neo-pentecostalism”

Under detta århundrades första år började pingstväckelsen i Kalifornien och ungefär samtidigt och uppenbarligen oberoende i Wales. Där återupplivades vad man menade vara de nådegåvor som fanns i den kristna urförsamlingen och som Paulus talar om främst i 1. Kor. Den grekiska termen är charisma, plur. charismata. Detta ord är neutrum och det råder tyvärr en viss förvirring om vad det bör heta på svenska. Även om det är något oregelmässigt förefaller det mest praktiskt att i sing. bruka formen ka’risma, i plur. karis’mer.

Det främsta kännetecknet på den nya rörelsen blev kanske tungotalet. Därtill kom andedopet, som en andlig upplevelse av bekräftelse av omvändelse och pånyttfödelse. Andedopet är inte direkt omnämnt som en nådegåva, utan dess teologi är härledd ur flera skilda utsagor i Nya Testamentet. Också övriga karismer som profetia, uttydande av tungotal och helbrägdagörelse har spelat en betydande roll i pingsväckelsen.

Väckelsen spred sig snabbt över stora delar av världen, men var till en början inte samfundsbildande. Religionssociologer skulle säga att den uppträdde som en kult inom existerande samfund och församlingar. Inom några få år kom dock de flesta pingstväckta att återfinnas inom egna församlingar, till stor del genom utstötning från de gamla samfunden till följd av den nya källa för kunskap och tro som den entusiastiska upplevelsen utgjorde. Utvecklingen i Sverige var i detta hänseende liknande den i andra länder, men här kom Pingströrelsen att tidigt få en fastare ledning och efter årtionden av förakt och misstro också en större respektabilitet än i de flesta andra länder.

För USA menar man att pingströrelsen definitivt reste sig ur vad många såg som en undervegetation av allsköns sekterisk religion genom tillkomsten av organisationer som Full Gospel Business Men’s Fellowship International. Med dess syftning över de skilda pingstgrupperna och dess medelklasskaraktär, kom FGBMFI att verka som en vägröjare för ”neopentecostalismen”. Med denna nya pingströrelse avses uppträdandet av entusiastisk religiositet i main-line-kyrkor, först bland episkopaler och lutheraner i USA. Båda dessa kyrkor avlät också officiella rapporter med ställningstagande till dessa fenomen, främst tungotal, episkopalerna 1958 och lutheranerna 1962. Båda dessa rapporter var tämligen skeptiska och avvisande, och flera pastorer kom att lämna dessa kyrkor.

Katolicism och pingströrelse

Åtminstone fram till Andra Vatikankonciliet bestod en massiv motsättning mellan katolicism och pingströrelse. Inte endast föreföll dessa religiösa traditioner stå i skarpaste kontrast med varandra, utan dessutom kom en virulent antikatolicism att bli ett framträdande drag i pingströrelsens förkunnelse. Vad hade då hänt som gjorde att situationen efter mitten av 60-talet på katolskt håll var en helt annan? Pro Mundi Vita sammanfattar de viktigaste faktorerna. Först hade katoliker redan före konciliet inlett dialog med protestanter, och det fanns en beredskap att lära av dem. Neo-pentecostalismen, alltså förhållandet att pingströrelsen också uppträdde i de traditionella protestantiska kyrkorna, och att de väckta inte fann sig nödgade att lämna sin församlingsgemenskap, öppnade denna möjlighet också för katoliker. Flera iakttagare med Pro Mundi Vita-teamet betonar den roll som spelades av Cursillos de Cristiandad, ”kristendomskurser”, en ursprungligen spansk rörelse för ett slags kateketiska reträtter, där man lade en stark vikt vid den personliga trostillägnelsen och religionens upplevelsesida. Konciliet hade också mer teoretiskt lagt grunden för en ny utveckling av teologin om den Helige Andes verk i kyrkan och människorna. Därtill kom några negativa faktorer. Teologi och kyrkoliv efter konciliet fick en teoretisk introspektiv inriktning på katolska strukturproblem vid sidan av en social aktivism på det politiska fältet. Det andliga vakuum som många upplevde, fylldes inte av den nya liturgin, som föreföll torr och intellektualiserad.

Katolsk pingst

När pingströrelsen nådde den katolska kyrkan 1967, först i några universitet i trakten av de stora sjöarna, Pittsburgh och South Bend, utvecklade den sig mycket snabbt och i flera grupper, relativt oberoende av varandra. Det rörde sig inte om en reaktion mot förnyelsen i kyrkan. ”De människor som var mest intimt förbundna med begynnelsen av den katolska pingströrelsen är inte ‘garnisons-katoliker’ av den gamla typen: de är nya, efter-konciliära katoliker, välutbildade, artikulerade och liberala.”

Alla undersökningar, och de är vid det här laget åtskilliga, som kartlagt den sociala bakgrunden och de politiska attityderna hos de katolska pingstvännerna, har framhållit detta som anmärkningsvärt. I motsättning mot vad som i stort gällt om protestantiska entusiaster, kommer de katolska pingstvännerna ofta ur medelklass, är bättre utbildade än genomsnittet och är inte socialt eller politiskt passiva eller konservativa.

Rörelsens problem har från början varit, att dess teologiska accent och dess viktigaste fromhetsuttryck, saknar en anknytning till en levande katolsk tradition. En stor del av vägledning och inspiration har därför nödvändigtvis kommit att hämtas från icke-katolsk pingströrelse. Frågan om teologisk och andlig ledning inom kyrkan har därför varit en kardinalfråga. Några teologer har bidragit till att ge rörelsen dess intellektuella artikulation, Edward O’Connor CSC, förf. till den också här kända The Pentecostal Movement in the Catholic Church 1971. En annan närstående teolog är jesuiten Donald Gelpi. Under de tidiga åren spelade Joan Massingberd Ford en viktig roll. Denna kända nytestamentliga exeget har dock senare intagit en viss distans till rörelsens utveckling.

Teologisk särprägel

De katolska pingstvännerna hör i mycket till kyrkans allra trognaste. Eukaristin står i centrum för deras fromhetsliv, trots engagemanget i ofta konfessionellt blandade bönegrupper. Åtskilliga har observerat att former av vördnad för Maria, som eljest varit på retur efter konciliet, som att bedja rosenkransen, är särskilt omhuldade av de pingstväckta. I sammanhanget har man pekat på det särskilda sambandet i katolsk fromhet mellan den Helige Ande och Guds Moder.

De flesta betecknar sig också som starkt bundna till kyrkan, och deras tolkning av den Helige Ande överensstämmer med de traditionella katolska formuleringarna. Givetvis utgör deras tolkning och betoning av andedopet och karismerna en skillnad i förhållande till kyrkfolket i allmänhet. De latenta motsättningarna mellan olika auktoriteter har hittills sällan blivit manifesta, men de märks i den relativt stora minoritet, som skulle tveka att följa kyrkans ord, om deras biskop skulle gripa in mot bönegruppernas former och verksamhet. Men det finns andra särdrag i deras trosuppfattning, som oroar iakttagare mer än uppfattningen om karismerna. Dit hör i någon mån den allmänna uppfattningen att den yttersta tiden är omedelbart förestående. Också den fundamentalistiska bibeltolkning som man övertagit från andra pingstvänner avviker från katolsk tradition. Dessutom pekar många på den blygsamma roll kvinnor tillåts spela i den katolska pingströrelsen, trots att de är i majoritet bland anhängarna.

Kritiker hänvisar ofta till att en av karismerna kanske har fått en mer undanskymd roll än tillbörligt: åtskiljandet av andarna.

Kult eller sekt

Sociologerna betraktar den katolska pingströrelsen som en kult, alltså grupper baserade på mystiska eller extatiska erfarenheter, vilka representerar en brytning med den dominerande religiösa traditionen i samhället och som huvudsakligen är inriktade på individens problem och behov snarare än gruppens. Auktoritets- och legitimationskonflikter kan förvandla en sådan kult till en sekt, dvs en avgränsad, tätt sammanknuten grupp med en egen källa för avgörande av renlärighet och disciplin.

Katolska biskopar och teologer har hittills betraktat pingströrelsen som en genuin förnyelse av sidor i katolsk spiritualitet, vilka länge varit negligerade. De officiella ställningstagandena till rörelsen har varit betydligt mer förstående än de som mötte de episkopala och lutherska ”neo-pentecostalisterna” kring 1960. Rörelsen har också anhängare bland kyrkans främsta ledare, som kardinal Suenens, ärkebiskop av Bryssel/Malines.

Pro Mundi Vita-teamet är mest kritiska mot de karismatiska kommuniteter som har uppstått i USA. Inte i första hand de kloster som kommit att präglas av pingstväckelsen, utan andra former av gemenskapsliv, kallade covenant communities. I dessa har man menat sig återfinna auktoritära och rigida strukturer, som annars den katolska kyrkan är på väg bort ifrån.

Framtiden

I PMV-bulletinen räknar man upp de risker man kan ana i rörelsen. Dess andliga ”klimat” möjliggör missbruk av ledarnas auktoritet, på grund av den betydelse som tilläggs karismerna. Dessa kan också tendera att bortskymma andra viktiga moment i katolsk tro, och särskilt kritiserar man den praxis som håller på att utbildas för att leda personer fram till dopet i den Helige Ande. Likaså pekar man på risken för antiintellektualism i den subjektivism som följer av upplevelsemomentets betoning, liksom i den fundamentalistiska skrifttolkningen. Visserligen har hittills den katolska pingströrelsen inordnat sig i den kyrkliga strukturen, men det finns en risk för ”paraklerikalism”, alltså utbildandet av ett nytt ledande stånd, utöver och bortom prästerskapet och biskoparna.

För att svara på frågan i bulletinens underrubrik ställer PMV-teamet upp fem hypoteser om rörelsens framtida utveckling.

1. Den katolska pingströrelsen slutar i en schism.

En sådan är sannolik endast om biskoparna skulle försöka hejda eller fördöma rörelsen. Ingenting tyder på att episkopatet i något land skulle söka öppen konfrontation med rörelsen. Konflikter över smärre frågor är troliga, men leder knappast till annat än att en del ledare skulle lämna kyrkan.

2. Rörelsen kommer att i grund förnya kyrkan.

Det skulle innebära att pingströrelsen blev normativ för hela kyrkan. Dess teologi och fromhet förutbestämmer den nästan definitionsmässigt till minoritetsställning. Minoriteten kan växa, men inte mer.

3. Den katolska pingströrelsen kommer att integreras i huvudfåran av kyrkans liv.

Det är egentligen en variant av föregående, och är vad åtskilliga kyrkoledare hoppas av rörelsen. På grund av pingströrelsens relativt marginella ställning till den stora katolska traditionen är det osannolikt i en överskådlig framtid.

4. Rörelsen kommer att dö ut och bli ett kort kapitel i kyrkohistorien. Det är en reell möjlighet, men inte aktuell för den omedelbara framtiden. Den katolska pingströrelsen har ännu inte nått sitt maximum. Om den är öppen för både självkritik och kritik utifrån, och är förmögen till nödvändiga korrigeringar, kan rörelsen leva vidare en avsevärd tid, därför att den uppenbarligen möter verkliga behov i kyrkan.

5. Den katolska pingströrelsen kommer att förbli en ecclesiola in ecclesia för den överskådliga framtiden. Denna utveckling, en ”liten kyrka” i den stora kyrkan, förefaller PMV den sannolikaste prognosen. Rörelsen kommer att fortsätta att växa, några ledare kommer att ansluta sig till ”klassiska” pingstgrupper eller bilda egna sekter, och ta med sig ett mindre antal katoliker. De f d katolska pingstvännerna blir alltfler.

Därför är nyckeln till rörelsens långsiktiga framtid: hur försiktig men fast kommer kritiken att bli, och hur moget kommer rörelsens ledare att reagera på den? Ansvaret för den katolska pingströrelsens framtid ligger i lika mån på båda sidor, inom och utanför rörelsen själv.

Slutsatser

Det finns goda skäl att ansluta sig till bedömningen som PMV:s experter gjort. De potentiella riskerna för schism och sektbildning är stora. Men sett i ett vidare historiskt perspektiv kan man säga, att den katolska kyrkans kapacitet att i sig ta upp protest- och förnyelserörelser åter har visat sig. En egenhet med pingströrelsen är att den i så liten utsträckning är kyrkokritisk, och det kan diskuteras om detta är ett positivt tecken eller inte. Möjligen kan man ifrågasätta PMV:s relativa pessimism när det gäller rörelsens förmåga att påverka eller genomsyra kyrkan i stort. Här blir givetvis det svenska perspektivet ett helt annat än det katolska: i vårt land har blotta förekomsten av denna väckelse inom kyrkan väsentligt förändrat det ekumeniska klimatet. En sådan indirekt effekt spelar naturligtvis mindre roll i USA.