Den katolska kyrkans situation i Tjeckoslovakien

Av ett par bidrag i Signum nr 9 framgick att kyrkans situation i det kommunistiska Östeuropa varierar starkt från land till land. I Polen har under den innevarande politiska krisen biskoparna kunnat ta öppen ställning till läget med uttalad kritik mot partiets åsiktsdiktatur. I DDR kan den katolska minoriteten också existera under ”normala” förhållanden. Sämre, men i stort på väg mot en förbättring, är kyrkans läge i Ungern, i Rumänien och Bulgarien. Avgjort svårast är förtrycket i Sovjetunionen och i Tjeckoslovakien. Som synes är det avgörande inte i och för sig kyrkans relativa andel av befolkningen. Skiftningarna i kommunistregimernas taktik och strategi styrs till en betydande grad av historiska och sociologiska förhållanden.

Nyligen har den schweiziska nationalkommittén Justitia et Pax publicerat en sammanställning av dokument och redogörelser som belyser ”Situation der katholischen Kirche in der Tschechoslowakei”. Det är svårt att välja bland de många informativa texterna från avsatta lärare, tvångsförflyttade präster, gymnasister som vägrats examen på grund av att de yppat planer på teologistudier etc … Eller från de statliga dekret som inskränker kyrkans handlingsfrihet, artiklar med anvisningar för hur genom lämpliga trakasserier föräldrar skall avskräckas från att sända sina barn till religionsundervisning etc . . . Dessutom finns ett rikt material om prästorganisationen Pacem in terris, uppkallad efter den påvliga encyklikan, vilken blivit ett viktigt instrument för regimen att påverka kyrkans inre förhållanden.

Rom och den tjeckoslovakiska republiken

För att helt förstå varför regimen har agerat som den gjort, och varför kyrkans försvarsposition i mycket var sämre än i Polen, måste vi gå tillbaka till Tjeckoslovakiens tillblivelse. I den nya staten var katolikerna två tredjedelar av befolkningen, men i Böhmen-Mähren hade kyrkan under Habsburgstiden varit tyskdominerad, och det fanns också inom prästerskapet en mot Rom oppositionell tjeckisk nationalism. Dessutom var den tjeckiska nationella traditionen från Hus och framåt, i mångt och mycket antiromersk, vilket var något av en hörnpelare i Masaryks statsfilosofi. Den nationalistiska och panslavistiska rörelsen inom prästerskapet ledde 1920 till en schism, då hundratals präster och en halv miljon lekfolk lämnade kyrkan, och den tjeckoslovakiska kyrkan kom till. Denna fick en besynnerlig bana, från en början med ortodox och gammalkatolsk orientering, över en period av extrem rationalism och unitarism till en hållning närmast protestantisk main-line. Denna utbrytning hade ett knappast dolt stöd från statsledningen, och särskilt republikens första år präglades av stora motsättningar mellan Rom och Masaryks stat.

Slovakien hade hört till den ungerska delen av dubbelmonarkin, och där hade den katolska kyrkan varit den slovakiska patriotismens främsta värn mot magyariseringssträvandena. Den tjeckoslovakiska kyrkans tillkomst berörde knappast alls Slovakien.

Under 30-talet normaliserades kyrkans förhållanden i den tjeckiska delen, och under den tyska ockupationen, motstod kyrkan alla försök till en ny förtyskning av dess ledning och institutioner. Den slovakiska nationalismen, som aldrig varit tillfreds med andrahandsställningen för Slovakien i den nya staten, fick möjlighet att av landet göra en halvt autonom statsbildning med Hitlers nåde. I detta Slovakien, som i stort höll den värsta nazistiska terrorn utanför sina gränser, hade katolska präster som ledande i den nationalistiska rörelsen framträdande roller.

Det nya Tjeckoslovakien

Efter andra världskriget återfick landet sina mellankrigsgränser utom Karpato-Ukraina, som annekterats av Sovjet. I Slovakien dömdes flera kyrkoledare för deras roll under kriget, men kyrkans ställning i folket var i stort orubbad. I Böhmen-Mähren hade kyrkan snarast stärkt sin prestige genom hållningen under ockupationen, men antiklerikala och antireligiösa stämningar var här sedan länge vida spridda.

Efter det kommunistiska maktövertagandet 1948 dröjde det inte länge förrän den katolska kyrkan nästan helt krossades till det yttre. Nästan alla biskopar fängslades, deporterades eller tvangs ut i produktionen, alla ordnar och kloster upplöstes 1950, de flesta prästseminarier och teologiska fakulteter stängdes och numerus clausus infördes i de övriga. I östra Slovakien fanns ett stift tillhörigt den unierade ukrainska kyrkan (unionen i Uzhorod 1646) och denna kyrka upplöstes och införlivades med den lilla ortodoxa kyrkan.

Denna politik förblev i stort orubbad. Under 60-talet skedde några lättnader: någon biskop fick möjlighet att delta i konciliet och kardinal Beran släpptes och fick tillstånd att ta sig till väst.

Under Pragvåren 1967-68 föreföll situationen att ljusna. Tjeckoslovakien hade under en kort tid en nyckelställning i dialogen mellan kristna och marxister. De protestantiska ledare, främst bland dem professor Hromadka, som under hela efterkrigstiden satsat på ett samarbete mellan kristna och kommunister (och åtminstone lyckats uppnå betydligt bättre villkor för sina kyrkor än för den katolska) syntes nu belönas med en senkommen framgång. Men Warszawapaktens stridsvagnar krossade drömmen, och Hromadka avled inte långt senare, djupt desillusionerad. Och för kyrkorna återgick det mesta till förhållandena före 1967.

Den organisation av ”fredspräster” som spelat en stor roll för att splittra kyrkan hade spontant upplösts på våren 1968, men återskapades nu som Pacem in terris, dock utan att som tidigare öppet sikta mot schism med Rom. Den unierade kyrkan som återupprättats 1968 fick fortleva.

Dagssituationen

1973 fick Vatikanens resande förhandlare Casaroli möjlighet att viga tre slovakiska biskopar, som fortfarande är de enda ordinarie stiftscheferna i landet. Alla övriga stift har apostoliska administratorer eller kapitelvikarier, normalt rena övergångslösningar.

Sammanställningen av antalet aktiva präster ger en summa på ca 3 400, varav 200 unierade. Trots att knappast mer än 30% av den katolska befolkningen bor i Slovakien, är nästan hälften av prästerna verksamma i denna del. Som en jämförelse var antalet präster 1948 ca 6 000. Klostren upplöstes 1950 och ordenssystrarna förmåddes i görligaste mån att överge sin kallelse. Större delen fortsatte att arbeta på ”tillåtna” områden, vården av gamla, handikappade och mentalt störda. Däremot var de uteslutna från den vanliga sjukvården. Under Pragvåren återupprättades visserligen inga kloster, men några ordnar kunde uppta nya medlemmar och deras verksamhetsområde vidgades tillfälligt. 1969 beräknade man att av de 1948 10 000 ordenssystrarna knappt hälften återstod. Dagens läge har ingen lyckats kartlägga.

Under de senaste åren har 20–40 präster årligen fått tillåtelse att vigas. Även av dem som genomgått seminarierna på den begränsade kvoten, har långt från alla tillåtits prästvigning.

Rom har inte uppgivit försöken att normalisera de kyrkliga förhållandena i Tjeckoslovakien. Regimen förespeglar eftergifter i den mån Rom accepterar Pacem in terris som ledande inom kyrkan. Men det finns uppenbarligen en djup skepsis mot de kollaborerande prästerna hos många troende, och det finns givetvis skäl till misstro från Roms sida. Men det finns också sådana, som uppriktigt menar att ett mått av samarbete är ett rimligt pris för en fungerande kyrka.

En avgörande faktor blir kanske styrkan i den spontana religiösa protesten mot förtryck och diskriminering. Också i Tjeckoslovakien finns tecken på att denna är i tillväxt, t ex schackstormästaren Pachmanns öppna omvändelse till katolicismen före hans avhopp till väst. Att samtidigt ge moraliskt stöd åt protesterna mot ofriheten och genom förhandlingar och kompromisser skapa en blygsam frihetszon, är den Heliga stolens dilemma.

Men vänder man på perspektivet, kan det också sägas, att regimerna i öst efter trettio år knappast står närmare en lösning av ”det religiösa problemet”