Den helige Benedictus regel

Så vitt recensenten vet har den helige Benedictus ordensregel – ett dokument som på ett unikt sätt, direkt eller indirekt (exempelvis genom Cistersiensorden också i Sverige) har påverkat Västerlandets andliga och kulturella liv – aldrig översatts till och publicerats på svenska. Vi är därför hänvisade antingen till den latinska originaltexten eller till översättningar på andra språk.

Ännu mindre tycks de senaste årtiondenas vetenskapliga arbeten angående Benedictus regel ha observerats som visar hur den bygger på en äldre s.k. ”regula magistri”, magisterregeln, som Benedictus (död tidigast 547) har bearbetat och praktiskt taget nydanat.

Den föreliggande utgåvan av Basilius Steidle från klostret Beuron i Sydtyskland redogör i ett inledningskapitel i stora drag och för en vidare publik för den senaste forskningens vederhäftiga och ytterst intressanta resultat och de frågor som återstår för ytterligare bearbetning. Beträffande själva regeltexten bygger Steidle i stort sett på St. Gallenmanuskriptet (från 914) som han anser återge Benedictusregelns autentiska mening. Han gör alltså inte anspråk på en textkritisk utgåva i ordets trängre bemärkelse. Hans syfte är dock att förmedla en tillförlitlig text. De ställen som Benedictus ordagrant har övertagit från regula magistri återges i fet tryckstil.

Den helige Benedictus betydelse för västerländskt kloster- och fromhetsliv har genom dessa nya vetenskapliga rön inte minskat fastän han som ordensgrundare inte längre kan kallas ”Västerlandets andlige fader”. Tvärtom har hans betydelse fått klarare konturer: Han har i sin regel tagit upp det bästa ur det österländska munkväsendet (förmedlat genom Johannes Cassianus) och ur Augustinus andliga arv och därav skapat en ny syntes för Västerlandets andliga historia. Han framställer klostret inte som en ”schola Domini” (en Herrens skola) utan som s.a.s. en ”huskyrka” för vilken han i stället för enskilda föreskrifter ger allmängiltiga principer som abboten kan tillämpa. Den vertikala dimensionen (förhållandet abbot – munk) kompletterar han med en horisontal dimension (rådgivande organ vid sidan av abboten; möjligheten till en dialog med abboten osv.). Abbotens främsta dygd är discretio, urskillningsförmågan och klokheten i att hålla måttan. Den föråldrade regeln för den liturgiska bönen ersatte Benedictus med en nyordning för tidegärden.

Under århundradenas lopp intill våra dagar har Benedictus ordensregel och benediktinskt levnadssätt – tillämpat i olika former – visat sin livskraft och möjligheten att gång på gång kunna anpassas till olika tidsförhållanden om man bara bibehåller regelns väsentliga strukturer. Klarsynt har därför den evangeliske teologen och forskaren Bernd Jaspert nyligen skrivit: ”Måtte också protestantiska teologer snart ta i betraktande, gripa till och hämta uppbyggelse ur regula Benedicti”.