Den koptiska kyrkan i Egypten

Den koptiska kyrkan i Egypten leder sina rötter tillbaka ända till den äldsta kristna tiden, men under århundraden har den levt i det fördolda i sina helgedomar ute i ödemarken. Men nu förnyar man sin monastiska tradition och låter den bli närvarande mitt i det pulserande storstadslivet i konflikt med landets muslimska majoritet.

Omkring hälften av alla kristna i Mellanöstern är kopter och de flesta av dem bor i Egypten. Rötterna till deras kyrka går tillbaka till den äldsta kristna tiden. Själva härleder de sitt ursprung tillbaka till den helige Markus som förkunnade evangeliet i Egypten under det första kristna århundradet. Men i det moderna Egypten dominerar islam den politiska och offentliga arenan; 90 procent av landets befolkning på nära 79 miljoner är muslimsk.

I och med att koptisk kristendom var väl etablerad i Egypten redan långt före islams ankomst och erövring av landet, representerar den i någon mening ändå landets historia och kultur på ett sätt som ingen annan religiös gemenskap kan göra i dag. Av den anledningen tycker kopterna inte om att bli betecknade som en minoritet. Många anser också att kristendomens framtid i Mellanöstern kommer att vara beroende av den koptiska kristendomens fortsatta närvaro och vittnesbörd.

Den koptiska kyrkans teologiska lärobyggnad vilar, förutom på Bibeln, på de tre första ekumeniska koncilierna: Nicaea år 325, Konstantinopel år 381 och Efesos år 431. Däremot har den koptiska kyrkan av tradition förkastat konciliet i Chalcedon år 451, ett ställningstagande som effektivt kom att bli cementerat genom den arabiska invasionen på 600-talet. Inställningen till Chalcedon har börjat diskuterats bland kopterna igen först i och med uppkomsten av den moderna ekumeniska rörelsen. Den nuvarande koptiske ledaren, påven Shenouda III, mötte påven Paulus VI i maj 1973 och de lyckades komma överens om en gemensam trosbekännelse. Den historiska karaktären av detta möte framstår tydligt först när man ser det i ljuset av den 1 600 år långa separationen.

Förutom den dominerande koptiska kyrkan finns en mångfald andra kyrkliga uttryck av kristendom i Egypten. För det första har vi det grekisk-ortodoxa patriarkatet i Alexandria, vars medlemsantal har minskat till ett par tusen sedan 1950-talet, då de flesta utvandrade till Grekland och andra delar av västvärlden. I dag återfinns den större delen av denna gemenskap söder om Sahara öknen, och de flesta medlemmarna är antingen afrikanska konvertiter eller individer tillhörande olika grekisktalande gemenskaper.

Det finns dessutom en mångfasetterad katolsk närvaro med flera hundra tusen östliga och latinska katoliker med olika bakgrund. Bland dem finns även ett litet koptiskt katolskt patriarkat med 250 000 personer och en betydande grupp sudanesiska flyktingar och tvångsförflyttade människor. Den katolska kyrkan utgör visserligen bara en bråkdel av Egyptens befolkning, men gör ändå en betydande insats i utbildningsväsendet med närmare 200 skolor som utbildar mer än 150 000 elever, av vilka 50 procent är muslimer. De evangelikala och protestantiska trossamfunden har omkring 200 000 medlemmar.

Den koptiska ortodoxa kyrkan kan med rätta beskrivas som den traditionella, nationella kyrkan i Egypten, både på grund av sin storlek och i kraft av den senaste tidens förnyelse som den monastiska pånyttfödelsen medfört. I dag är de koptiska kristna mellan sju och tio miljoner till antalet. De är i huvudsak bosatta i den övre delen av Egypten och i mindre antal i det nedre deltaområdet. Denna geografiska fördelning är i mångt och mycket en konsekvens av de muslimska arabernas tidiga erövringar och spridningen av islam, vilket resulterade i sekler av en påfrestande politisk och religiös övervintring för de koptiska kristna.

Det var först i mitten av 1800-talet som de första tecknen på en koptisk förnyelse och renässans – både kyrkligt och kulturellt – började visa sig. Sporrade av mötet med protestantiska missionärer från västvärlden började den koptiska medelklassen utveckla sina egna religiösa och sociala verksamheter, som gick hand i hand med att man vände tillbaka till den kristna identitetens unika källor i Egypten: dess monastiska arv.

Det kristna klosterväsendet har sin hemort och sitt ursprung i den egyptiska öknen. Men öknen blev också upphov till en monastisk renässans i hjärtat av den koptiska ortodoxa kyrkans reform och förnyelse mot slutet av 1800-talet. Denna monastiska renässans är resultatet av inte bara en enda persons mödor utan av många andligt begåvade individers arbete. Här bör i synnerhet tre framträdande gestalter nämnas: påven Kyrillos VI, som ledde den koptiska kyrkan från 1959 fram till sin död 1971; teologen och munken fader Matta al-Miskin som avled 2006 i en ålder av 86 år; och den nuvarande påven Shenouda III som utnämndes 1971.

Sedan slutet av 1960-talet har många unga koptiska kristna dragit sig tillbaka till öknen och återupplivat gamla kloster som grundades redan så tidigt som på 300- och 400-talen. Dessa kloster har byggts ut och moderniserats av de nya munkarna. Många av dessa munkar (omkring 200 till antalet år 1960 och nära 1 500 i dag) har universitetsutbildning och har infört modern teknologi och moderna kommunikationsmedel i sina helgedomar ute i öknen. Denna monastiska pånyttfödelse har inneburit ett radikalt återupplivande av den eremitiska traditionen. Många munkar och nunnor i västerlandet har uppmärksammat och lockats av andligheten hos dessa samtida ökenfäder och ökenmödrar, och de har publicerat andliga texter inspirerade av sina vistelser i de egyptiska klostren.

Förnyelsen har alltså möjliggjorts inte minst tack vare ett ökat antal kallelser till kloster, såväl manliga som kvinnliga. I den koptiska kyrkan väljs nya biskopar ur de egna leden av munkar. En andlig karaktär av monastisk förnyelse har därmed alltså blivit kyrkans ansikte utåt. Den nuvarande koptiske ledaren Shenouda III var själv munk och det är avgörande för kyrkans profil i dag.

För första gången i deras långa historia vävs nu öknens kloster in i vävnaden av församlingar inne i städer, samhällen och byar. Många av de munkar som också är präster stannar inte längre kvar i öknen, utan ansluter sig till det andliga livet i den koptiska gemenskapen i dess helhet. Några kritiska röster anser dock att kyrkan därigenom har fått en alltför stark monastisk karaktär.

Denna monastiska karaktär tar sig uttryck i ett mer regelbundet firande av eukaristin, i att kyrkans apostoliska identitet framhävs, i vikten av studiet av det koptiska språket och i att Egypten som klosterväsendets hemland på nytt betonas, i läsning av kyrkofädernas texter, samt i framhållandet av martyriet. Kyrkan har dessutom strävat efter att återinföra bruket av vissa sakrament, som till exempel biktens sakrament. Man har också återinfört vanan att fasta, vilket hade en viktig ställning i äldre koptisk religiös tradition. Dessa uttryck kan dessutom lämpa sig som instrument i samband med politiska protester, och påven Shenouda III har använt detta verktyg flera gånger, när tvister med myndigheter uppstått.

Ett väl fungerande ledarskap har varit en nyckel i stärkandet av kopternas självkänsla mitt under tilltagande spänningar och osäkra förhållanden i det egyptiska samhället som, liksom Mellanöstern i stort, alltmer plågas av en kris kring islams politiska roll i samhället. Den hållning som Shenoudas efterträdare kommer att inta i dessa frågor kommer att vara avgörande för den framtida utvecklingen, inte endast för den koptiska kyrkan utan också för Egypten i dess helhet, eftersom de senaste fyra decennierna har präglats av tilltagande spänningar mellan kristna och muslimer i landet. Under Shenoudas tid som ledare har den djupa förändring i det egyptiska samhället som påbörjades på 1950-talet accelererat. Många förmögna och inflytelserika kopter, exempelvis FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, har numera blivit alltmer marginaliserade.

I takt med att islam har blivit mäktigare både i samhället och i regeringen har byggandet av nya kyrkor blivit en känslig fråga för både muslimska och koptiska grupper. En ny kyrka gör ofta läget spänt mellan de båda religiösa grupperna. Enligt egyptisk lag måste en kristen gudstjänstlokal ligga på ett bestämt avstånd från moskéer i omgivningen. Man är också orolig för att kyrkobyggnader kommer för nära offentliga byggnader. Därmed kommer kopterna i konflikt med både staten och lokala islamister. Dessa spänningar har förvärrats ytterligare på grund av anklagelser om att islamister ska ha kidnappat koptiska kvinnor och flickor och tvingat dem att gifta sig med muslimska män, efter att ha konverterat till islam mot sin vilja. Det är osannolikt att dessa dagliga konflikter kommer att ebba ut inom en nära framtid, trots att muslimer och kristna har levt tillsammans i Egypten i sekler och har ett stort gemensamt kulturellt arv.

Om de växande oroligheterna mellan muslimer och kopter i Egypten inte kan stävjas, kommer detta att utgöra ett orosmoln som kan skapa obalans i hela regionen. Enligt uppskattningar bor kanske en halv miljon kopter numera utanför Egypten och de tar med sig sin karaktäristiska kultur till andra platser i världen. De har grundat talrika kloster utomlands, exempelvis i Storbritannien. Koptisk kristendom är i dag ett betydelsefullt och dynamiskt uttryck för samtida kristendom. Samtidigt som den koptiska kyrkan av i dag bör ses i sitt nutida egyptiska sammanhang, och till och med som en nationalkyrka, är den inte längre helt begränsad till Nildalen. Den koptiska kyrkan bedriver en betydelsefull mission söder om Saharaöknen och dess växande påtagliga närvaro i västvärlden förebådar nya möjligheter för den kristna traditionen i stort att växa.

Översättning: Fredrik Heiding

Artikeln publicerades ursprungligen i The Tablet den 18 december 2010.

Artikelförfattaren är Forskningsledare i teologi och kristendomens historia vid Heythrop College, University of London.

www.thetablet.co.uk