Påven i öppenhjärtigt samtal

Nyhetsbyråernas bild av påven Benedictus XVI har sällan varit gynnsam. De har vanligen förmedlat en bild av en maktfigur som fordrar obönhörlig lydnad och driver en obönhörligt konservativ åskådning. Men nu har någonting hänt.

Det började under påvens besök i England under hösten. Besöket föregicks av en mediekampanj där det förklarades att han på inget vis var välkommen och att man kunde förvänta sig demonstrationer. Men så kom påven själv och exponerades i TV under tre dagar. Vad man till sin förvåning fick se var en klok, vänlig och till och med charmerande gammal man som talade öppet om tidens problem. Och se, bladet vände sig! Det följde en våg av sympati i medierna som helt dränkte alla protester. Och denna helomvändning tycks också ha hållit i sig i England. Så stor kan skillnaden vara mellan en mediefigur och en levande människa.

Nu ser vi att något mer är på väg, genom den nu så omtalade intervjuboken, som får titeln Licht der Welt, ”Världens ljus”. Man har upptäckt att påven kan uttrycka sig nyanserat, att han kan erkänna misstag och tala om sina svårigheter. Naturligtvis har man fokuserat det som är mediernas huvudintressen – kondomer, pedofilskandalen och Williamsonaffären – och man har fått intrycket att påven har ändrat sin uppfattning i väsentliga frågor. Det har han naturligtvis inte gjort; man har bara fått veta mer om hur han egentligen tänker. Detta skrivs samtidigt som boken just kommer ut på marknaden och jag väntar med spänning på reaktionerna.

Det var journalisten Peter Seewald som under en sommarvecka fick tillfälle att intervjua Benedictus XVI i Castel Gandolfo, en timme varje dag. Boken består av 18 intervjuer, uppdelade i tre avdelningar: om ”tidens tecken”, om påvens ämbetstid och om hans framtidsperspektiv. Detta kan inte refereras här utan måste läsas, vilket inte är någon möda. Inte minst intressant är de många personliga inblickarna i hur påven ser på sig själv och sin roll, hur han inrättar sitt liv, detaljer som ger ett nödvändigt mänskligt perspektiv på den vi mest ser i officiella sammanhang.

Viktigt är också att få del av hans grundläggande syn på kyrkan och världen. En sak skall då först sägas: boken är mycket starkt präglad av intervjuaren. Den största mängden konkreta påståenden i boken kommer inte från påven utan från Seewald. Han målar upp olika problem i tiden med många detaljer och avslutar med en fråga av typen ”Vad anser ni?” Frågorna har förmodligen ställts i samtal med påven, men påvens svar är mer principiella, fastän han sedan tillämpar principerna på olika frågor. Jag vill därför koncentrera mig på hans övergripande tankar. Det är viktigt att se hur hans ställningstaganden i olika frågor bygger på en sammanhängande åskådning.

Vad som kanske slår många läsare är att påven på inget sätt är tillbakablickande och att han fullt klart bejakar utvecklingen i världen. Kyrkan har sin plats i nutiden och måste översätta sitt budskap till den sekulära världens språk. Samtidigt oroas påven av att mänsklighetens framsteg och ökade kunskaper inte alltid leder till människans bästa. Sådant som klimathotet och finanskrisen visar på nödvändigheten av moraliska val, och de måste sedan omsättas i politiskt handlande. Ökade kunskaper är inte nog; det är också nödvändigt att tillämpa dem på ett förnuftigt vis. Detta är en utmaning för kyrkan, den enda som kan ge hopp och vägledning i denna komplexa situation.

Påven är mycket kritisk mot nutidens relativism inom olika områden. Det finns en allmän oförmåga att acceptera något som sanning. I stället stöder man sig på majoritetens mening, men den kan aldrig ersätta sanningen. Vi ser tydliga exempel på detta i nazismen och marxismen. Det myckna talet om tolerans kan också alltför lätt slå över i sin motsats. I det rationalistiska västerlandet möter vi ofta en intolerans mot andra åskådningar än den egna sekulära och en ovilja mot kulturer som förnekar dess allmängiltighet. Denna rationalism framstår ofta som en övergripande ”allmänreligion”, som kräver anslutning av alla. Också kristna i nutiden påverkas av detta, och ofta försöker de tänka på en gång kristet och sekulärt i ett slags schizofreni. Det är därför viktigt att det också finns andliga rörelser som sätter upp vägmärken för mänskligt handlande och återigen sätter Guds närvaro i centrum. I tiden finner han också hoppfulla drag och tecken på en ny kreativitet.

Ifråga om kyrkan betonar påven att den inte är en institution utan en levande organism. Påven kan inte tvinga någon att tro, utan tron måste springa fram ur en gemensam övertygelse. I det globala samhället måste också kyrkan vara global, en världsvid gemenskap som förenar jordens folk. Nationalkyrkor är otillräckliga, de stänger sig inne i en särskild kultur. Ett internationellt enhetsorgan är nödvändigt, men det skall naturligtvis inte handla diktatoriskt utan skall utgå från den övergripande gemenskapen i tron. Det finns många länder i världen där kyrkan aldrig har varit folkkyrka, och i västerlandet ser vi att identiteten mellan folk och kyrka avtar. Vi närmar oss alltmer en avgörelsens kristendom, och det gäller att ständigt återvända till evangeliet. Ifråga om ekumeniken kan vi se att påven har stora förhoppningar om att den katolska och den ortodoxa kyrkan skall än mer närma sig varandra. Beträffande protestantismen är han betydligt mer skeptisk. Den har i dag avlägsnat sig så långt från kyrkans tro att dialogen med den är försvårad. Trots detta måste vi alla kristna ha en gemensam basis för att kunna vittna om Kristus som den levande Guden. Vi får efter förmåga bidra till att fullfölja vårt uppdrag som kristna i världen.

Det finns i nutiden en allmän strävan att nå en större publik, att finna nya områden att gestalta. Vi finner där en politisk moralism, som i befrielseteologin, men också ett intresse för psykoterapi och wellness. Sådana självtillverkade projekt kan ibland ha ett begränsat livsvärde men de ger inte en övergripande gemenskap med Gud och kan inte förbinda människorna med varandra. I detta sammanhang kan man nämna en intressant iakttagelse som påven gör på tal om kyrkans tafatta hantering av pedofilskandalerna. Under 1960- och 1970-talen fanns en allmän tendens, också bland katoliker, att förkasta disciplin och straff som något föråldrat, och man satsade i stället på terapi som en mer human ersättning. Just i detta fall visade det sig alltså ineffektivt. Påven vänder sig ständigt från det efemära till det bestående, som för honom är livet i Gud.

I den sista intervjun riktas blicken framåt mot ”de yttersta tingen”. Hela kosmos står under Guds dom, men det är något vi inte kan föreställa oss, säger påven, utan det förmedlas till oss i bilder. Att Gud skall döma oss är något som många har svårt att tänka sig: är vi inte alla lika? Men domen innebär att Gud tar människan på allvar och att hennes handlingar här på jorden är viktiga också för henne själv. Av sig själv kan människan inte behärska världen. Människan kan bara räddas om de moraliska krafterna växer i hennes hjärta, krafter som bara kommer ur mötet med Gud. Kristus har kommit för att vi skall lära känna sanningen så att vi skall finna livet, det verkliga livet som inte är underkastat döden.

Men, som sagt, läs boken!