Texter bortom det tillåtna

Natten till den 6 november 2010 blev Oleg Kasjin, rysk journalist, nerslagen utanför sitt hem och mycket grovt misshandlad. Han hade bland annat rapporterat om skandaler och våldsdåd i samband med ett omdiskuterat motorvägsbygge. Två dagar senare attackerades ytterligare två ryska journalister i Moskva.

Jag vet inte hur lång listan kan göras, men misshandel och mord av journalister är inte ovanligt i Ryssland. En ungdomsgrupp med anknytning till regeringspartiet, Enade Ryssland, lär nyligen ha sammanställt en lista över journalister som skulle straffas. Oleg Kasjin stod överst på listan över dessa ”mediesabotörer”.

Anna Politkovskaja var journalist på Novaja Gazeta, världskänd för sina skarpt avslöjande artiklar framför allt om den ryska politiken i Tjetjenien, hatad och hotad i flera år tills hon sköts ihjäl utanför sin bostad i Moskva den 7 oktober 2006.

Sanningen – inget annat är en samling artiklar från år 2000–2006. De flesta berättar om och analyserar händelser i Tjetjenien. Det är ett land inom den ryska federationen, sönderslitet av konflikter mellan olika grupperingar; å ena sidan Putins (numera Medvedevs) Ryssland å den andra motståndsgrupper som vill ha ett självständigt Tjetjenien. Till detta kommer ett antal terrorister och rövarband som inte är ute efter annat än att sko sig. Hit får man kanske räkna den Rysslandslojala regering som Putin installerat i landet: Kadyrovfamiljen. Först var det Achmat-hadji. Efter hans död utnämndes sonen Ramzan till premiärminister (numera president) och övertog faderns makt ”inklusive hans privatarmé och tortyrkammare” (Åsne Seierstad i förordet). Han ägnar sig, enligt Politkovskaja, åt en rå utsugning av det tjetjenska folket. I många artiklar skildrade hon de våldsdåd som skett på Ramzans uppdrag eller i några fall med hans direkta deltagande. Det är kanske inte underligt att han i en intervju fräser till henne att det är hon som är fienden och skall skjutas.

Kadyrovs skräckvälde utövas i första hand av tjetjener mot tjetjener, men den stöds och möjliggörs av den ryska statens maktapparat. Den ryska staten agerar nämligen också handgripligen i landet via sin hemliga polis (KGB och dess efterföljare FSB) och ryska militära specialstyrkor. Deras uppgift är att skydda statens säkerhet vilket de gör genom att med terror skapa en sådan rädsla att ingen vågar opponera sig. Politkovskaja har många historier att berätta om hur de, som trots allt hävdar sin rätt, försvinner till okända gravplatser via tortyrcentret i Tsentoroj. Man behöver emellertid inte ha gjort något särskilt för att hamna där. Den 2 januari 2001 överfölls Zelimchan Murdalov på gatan Groznyj av sex kamouflerade män. Han kläddes av och fördes bort i en bil, torterades på ett fruktansvärt sätt av en rysk milisavdelning och försvann. Hans brott? Han befann sig på fel plats. Milisen behövde en tjetjensk ”informatör” som kunde vittna falskt mot en misstänkt. ”De grep första bästa person de stötte på och sedan tillgrep de sina vanliga metoder för att göra honom samarbetsvillig. Det var hela saken”, skrev Politkovskaja. När artikeln publicerades fick redaktionen mordhot med krav på en dementi. När åklagarmyndigheten försökte utreda händelsen intogs domstolen av beväpnade milismän som slog sönder möbler och hotade att bränna byggnaden. Händelserna kring Zelimchan Murdalov är bara ett av många exempel på den godtyckliga terror och rättsröta som härskar i Tjetjenien. Skildringen ger en bra uppfattning av Politkovskajas journalistiska metod: att visa fram den enskilda drabbade människan och via hennes öde analysera den politiska strukturen.

Hennes artiklar ger också en tydlig bild av hur begreppet ”terrorism” kan användas för att rättfärdiga rättsövergrepp och naket våld. De som opponerar mot Kadyrov definieras helt enkelt som terrorister vilket rättfärdigar omänsklig behandling. Vi har sett liknande tendenser i andra delar av världen även i vår närhet. Naturligtvis har vi anledning att se upp med terrorister men lika stort skäl att avslöja statsmakters användning av begreppet för sina egna syften. Politkovskajas texter kan hjälpa oss att se mekanismerna.

Trots att Sanningen – inget annat ofta är en obehaglig läsning är den ändå svår att lägga ifrån sig. Den ger en intensiv bild av ett land som ligger mycket nära oss och ändå så långt borta. Det känns som en oändlighet mellan Politkovskajas beskrivningar av Tjetjeniens fruktansvärda verklighet och vår svenska journalistik, där kändisars privatliv, ”farliga” mediciner och schlagerfestivalen dominerar löpsedlarna. Hennes artiklar visar oss en värld där nyhetsrapportering är på blodigt allvar.

Det starkaste intrycket av boken är ändå det mod som Anna Politkovskajas arbete vittnar om. Hon visste mycket väl att hennes verksamhet var livsfarlig, hon hade levt under dödshot i flera år. Ändå fortsatte hon att skriva, inte för att ”testa gränserna” utan för att sanningen skulle komma fram. Hennes inspiration behövs nu när samhällsklimatet mot ”främlingar” och svaga grupper hårdnar i Europa och vissa sanningar blir obekväma och kanske småningom till och med farliga att uttrycka.