Den medeltida kroppen

”Vaelsignet vaere thine naeseborer” är ett citat ur en senmedeltida dansk bönbok där den bedjande uppmanas att ära varje kroppsdel hos jungfru Maria, såväl invärtes som utvärtes lemmar. Lena Liepes bok Den medeltida kroppen innehåller en epilog kring denna bönboks kroppsliga centrering. Att formulera så konkreta tankar inför de heligas kroppar framstår för många moderna och religiöst mer eller mindre obevandrade människor som mycket främmande, till och med komiskt. Är det inte märkligt, med tanke på hur fixerad vid den fysiska kroppen som de flesta är eller förväntas vara? Vad skulle forna tiders människor säga om vår tids kropps-centrering – komisk eller tragisk? Den kroppsliga Mariameditationen är såsom from meditation främmande för de flesta i sin konkretion och detaljrikhet. Så till synes även för Lena Liepe. Tron har privatiserats och blivit allt mer av en personlig attitydfråga, något som har allt mindre med fysiska uttryck att göra, och således allt mindre med kroppen att göra. Men är det verkligen så främmande att i en meditation över jungfru Maria stegvis begrunda den kropp som fick bära Guds son? I äldre tider var människokroppen något att i än högre grad än idag vara rädd om, av den enkla orsaken att den inte gick att reparera i samma utsträckning som nu. Vi talar idag mycket om kroppen, kroppslighet, kroppsliga defekter – inbillade eller faktiska. Anorexi och bulimi, cellulitborttagning och kosmetisk kirurgi, kroppsskulptering och permanentsmink. Vad allt kan man inte utsätta sin kropp för? Allt för att förtränga tecken på åldrande och förgänglighet. Den timliga kroppens bevarande har blivit desto viktigare när det inte längre är kutym att förlita sig på en hinsides verklighet. Och religion har alltmer blivit något som rör sig inuti huvudet, absolut inte något som ”sitter i knäna” eller uttrycks med kroppen. Så blir kopplingen mellan tron/bönen och kroppen en märklighet istället för den självklarhet som den faktiskt är i de flesta religioner. Så främmande är den egna kroppen att bilder av den förtjänar specialstu-dium, från ett teoretiskt perspektiv.

Om kroppen i bildkonsten handlar konstvetaren Lena Liepes studie Den medeltida kroppen. I utgångspunkten att studera kroppen är den något tidstypisk, liksom i främlingskapet inför den senmedeltida katolska religiositeten och dess ibland mer mystika inslag. Lena Liepe har studerat bilder med kroppar, med och utan kläder, i ett projekt där andra forskare har studerat ”Klädedräkten i Norden under medeltiden”. Hennes bok är illustrerad med många och utmärkta bilder som beskrivs och analyseras ingående.

Liepes syfte är att söka kommunikativa betydelser i bildernas olika sätt att framställa den mänskliga kroppen. Hon är ute efter det generella förhållningssättet till kropp och kroppslighet i dåtiden och hur kroppsligheten gestaltas och förmedlas i den (nordiska) bildkonsten. De belysande exemplen hämtas i första hand från södra delen av Norden, främst Skåne och Danmark. Ett icke-nordiskt producerat konstverk kommer dock med i analysen, representerande Finland. Det är en flandrisk relief från 1430-talet, med en bildsvit ur sankt Henriks liv. Den är till stilen mycket tidstypisk med lätt schvung i de relativt sirligt tecknade figurerna, placerade mot dekorerade fonder i vackra mönster. Eftersom den inte har något jämförelsematerial i Norden faller den på sätt och vis utanför, men legitimeras, sannolikt, av att vara det enda finska konstverk som tas med. En jämförelse med tidens flandriska bokmåleri hade i sig kunnat ge en tillräcklig bakgrund för tolkningen av t.ex. den rikliga förekomsten av vinrankor i de dekorativt utformade rutiga fonderna. Ett av tidens mer frekvent förekommande dekorelement bör inte alltid tolkas som anspelning på mässan eller Kristus som vinträdet.

För att förstå bilderna söker Liepe idéer om kroppen i den medeltida teologin och dess tänkare. Augustinus spelade en viktig roll för medeltidens teologer och hans tankar har fått ett särskilt stort utrymme i tolkningen. Att gå via dogmatikerna är naturligtvis ett sätt att förstå vad för idéer som var aktuella i lärda kretsar, men en för bildkonstens uttolkning mer givande väg vore att lämna dogmatiken och vända sig till kateketiken och spiritualiteten. Inte bara den ovan nämnda bönboken, utan även i predikosamlingar och exempelsamlingar omvittnas hur man hanterade/borde hantera den skröpliga, den förförande och den njutningsfulla kroppen etc. Däri finns ett material som kan ställas mot t.ex. kyrkomålningarnas bilder av heligas och oheligas kroppar, bibliska scener och moraliserande obsceniteter. Teologernas idéer var knappast till hands när bilderna gjordes, även om en välutbildad präst kanske ägde ett teologiskt textkompendium med citat eller referat från Augustinus eller Thomas av Aquino. Sannolikheten var dock inte så stor om man betänker antalet bevarade svenska handskrifter med deras texter. Nu är syftet ”att se den [kroppen] som en relevant analytisk kategori i tolkningen av medeltidens bildvärld” (s. 19). En studie av predikanternas exempla skulle kunna ge precis den tolkningsram som är relevant för bildernas sammanhang.

Ett problem när det gäller medeltiden och äldre perioder är ofta att man klumpar ihop en tidsperiod på flera hundra år, vilket de flesta skulle reagera starkt inför när det gäller senare århundraden. Ingen av oss tror att allt var likadant på 1600-talet som på 1900-talet. Att 1200-talets förhållanden kan appliceras på 1400-talet, och tvärtom, det går dock utmärkt i många studier. Liepe är medveten om bl.a de förändringar som sker för kvinnorna under 1400-talet, men lämnar detta med en kort kommentar om ökande misogyni. Förhoppningsvis kan det utelämnade spåret inspirera till framtida arbete med frågeställningarna kring 1400-talet förändrade förhållanden.

I studien diskuterar Liepe kroppens ”kategorier”, kroppens språk samt kropp och kön. Under dessa rubriker avhandlas påklädda, nakna, heliga och oheliga kroppar ur olika motivkategorier. Kristi kropp, bilder av gifta par, Yttersta domen samt helgonens martyrskap är de viktigaste motivgrupperna, vilket kanske inte riktigt avspeglar motivens frekvens i det nordiska materialet. Likaså analyseras helgonens många lidanden, men med en kanske inte helt adekvat tolkning av kroppens helande och motståndskraft mot bödlarnas angrepp.

De dödas själar framställs vanligen som nakna barn i bildkonsten, exempelvis i skildringar av skärselden, men dessa bilder ingår inte i analysen eftersom det är den vuxna könsidentifierade kroppen som står i fokus. Den icke könsidentifierbara kroppen tycks problematisk i sammanhanget. Många bilder visar inte heller genitalierna på någondera av Adam eller Eva. Men de uppfattas och uppfattades ändå inte som androgyna, inte av Liepe och knappast av oss andra heller. En eventuell poäng med denna genusotydlighet är kanske inte så långsökt för den som är förtrogen med den kristna läran.

Detta sista är kanske det svåra med den här typen av studier. Svårigheten att förstå ett delvis annorlunda (katolskt) religiöst tolkningssystem och de konsekvenser det får för dåtidens syn på den mänskliga existensens fysiska grundval, kroppen. Analysen av bilderna må vara hur ingående och givande som helst, men en större teologisk precision hade varit önskvärd. För dem som gärna uttrycker fromheten även med kroppen framstår varken korstecken, knäfall eller tidegär-dens ord ”Herre, upplåt mina läppar så att min mun kan förkunna din ära” som främmande. Tron hänger fortfarande ihop med kroppen, inte bara med ”knoppen”.

En smal kvinna i rosa-vita pepitarutiga byxor står och stirrar på mig på vägen till jobbet. De röda bokstäverna tvärs över henne skriker: Smal smalare död! Så skönt, tänker jag, att någon orkar protestera. Larmrapporter om överviktiga barn och husdjur varvas med reklam för kosmetisk kirurgi och bantningspiller. I populärkultur och forskning produceras rådgivande litteratur och seriösa studier om kroppen ur olika synvinklar och från skilda perioder. Kropp, kropp, kropp. Jag undrar vad medeltidens männi-skor skulle säga om vår kroppscentrerade kultur? För dem fanns det inga undermedel med vilka man radikalt kunde påverka kroppens utseende eller livslängd. Lyckan satt inte i den vackra kroppen eftersom den dödliga kroppen bara var en del av verkligheten. Det fanns en uppståndelsekropp också. Och det gör det förhoppningsvis ännu.