Den stora gåtans haikumästare

Konstnärlig begränsning kan ha många orsaker. För att undgå snokande Gestapomän målade Emil Nolde pyttesmå akvareller – oljefärgen skulle ha känts på lukten. Skalan går från sådana rent praktiska skäl till de övervägt estetiska. Poeter har ofta vittnat om den produktiva frihet som ligger i versmåttens hårda regelverk – men också om den stora glädjen i att i vissa historiska lägen spränga dessa gränser som i det modernistiska genombrottet.

Troligen mötte Tomas Tranströmer den japanska miniatyrdiktformen haiku för första gången på allvar i Jan Vintilescus översättningar i Haiku, japansk miniatyrdikt från 1959. De första spåren av hans eget haikuskrivande är bevarade i den svit som fick namnet Fängelse när den gavs ut i bokform 2001. De åtta dikterna sändes i ett nyårsbrev 1959 till en vän. I Air mail, brevväxlingen med Robert Bly som också utkom 2001, finns enstaka haikuer inströdda. Formen var för Tranströmer en intim och privat angelägenhet, lämpad för brev och ibland – som i den moderna japanska traditionen – ganska humoristisk. En haikumästare skymtar förbi i dikten ”Hommages” ur Klanger och spår från 1966. Dikten räknar upp en ganska heterogen samling valfrändskaper – traditioner och faiblesser är sällan så väl sammanfogade som vi önskar oss – och läromästare i litteraturen från Archilochos över Dickens, Mark Twain och Simenon till fyra moderna poeter – Eluard samt ”Shiki, Björling, Ungaretti”. Masaoka Shiki (1867–1902) var poet och kritiker, och man kan med rätta kalla honom för skaparen av den moderna japanska haikun.

Den japanska bakgrunden presenteras utförligt i Lars Vargös bok Japansk haiku, världens kortaste diktform från 2003 där också ett rikt urval av framförallt 1900-talets inhemska haiku-konst finns översatt. Redan för 1 300 år sen utbildades diktformen tanka som består av fem versrader enligt schemat 5+7+5+7+7 där siffrorna anger antalet stavelser eller rättare ”teckenljud” (jion) som inte helt motsvarar de västerländska språkens stavelser. För femhundra år sedan var det vi idag kallar haiku färdigutbildad – den består av de tre första raderna i en tanka. Eftersom japanskan saknar artiklar och ofta inte markerar pluralis blir haikun en ytterligt koncentrerad konst där en dikt ofta består av blott fem eller sex ord (som därtill skrivs på en rad och inte som hos oss på tre). Enligt invecklade regler kunde man foga många haikuer till en kedja (renga), något som odlades som ett sällskapsnöje bland poeter. Här kan man spåra en likhet med formens popularitet i västerlandet idag där den utövas som en hobby, en odling av verbala miniorkidéer. Haikun lämpar sig bäst för den snabba naturiakttagelsen, den blixtlika men blott antydande aforismen. Den har rötter i zenbuddhismens satori-begrepp. Den klarar inte av resonemang eller didaktik. Den strävar mot det objektiva, pronomenlösa. En haiku är kort som en utandning.

Lars Vargö säger föga om hur denna exklusiva diktform nådde västerlandet och fick den breda popularitet den har idag. Niclas Schiöler har (i Svenska Dagbladet den 18 mars 2004) gjort en liten skiss över hur det gick till. Han betonar 1900-talets tidiga modernisters roll i det hela, framför allt Ezra Pound och andra i den grupp som brukar kallas för imagisterna. Via dessa poeter flödar haikun in i den anglosachsiska traditionen jämsides med de allt ymnigare översättningarna av japanska original. Haikuns lapidariska form har till exempel satt spår hos den redan nämnde Ro-

bert Bly, en av Tranströmers amerikanska valfrändskaper. Jan Vintilescu var långtifrån först med att introducera den på svenska, och bland poeterna kan man spåra dess inflytande hos till exempel Harry Martinson i hans naturminiatyrer.

Tomas Tranströmer tryckte inga haikudikter förrän i samlingen Sorgegondolen från 1996. 1990 drabbades han av slaganfall med åtföljande afasi, men hans skrivförmåga förstördes inte, bara saktades ner. I det läget, påtvingat av de yttre omständigheterna, grep han tillbaka på haikuformen som ett möjligt mönster att arbeta med och stödja sig mot. Om det är tvång eller frihet som råder i ett sådant läge blir ganska likgiltigt. På ungefär samma sätt föreställer jag mig att de antika versmåtten fungerade i hans ungdom – de sapfiska stroferna var många i debutboken 17 dikter från 1954. Den nya samlingen Den stora gåtan som just har utkommit nu består av fem introducerande något längre dikter samt ett 40-tal haikudikter uppdelade i sviter – ungefär som de räckor av haikuer som de klassiska japanerna älskade att producera. De flesta dikterna i den nya boken har, i vanlig ordning, redan varit tryckta i översättning. De flesta finns till exempel i danska och norska utgåvor från de senaste åren.

I hur hög grad Tranströmers haikudikter är ”nya” undandrar sig än så länge bedömning. Det är omvittnat i många tidningsartiklar att han använder sina gamla skissböcker flitigt numera, och jag kan tänka mig att mycket i Den stora gåtan återgår på nedkastade anteckningar från tiden före afasin. Men det förminskar knappast deras litterära värde. Den nya boken lägger kanske accenterna lite annorlunda än i Tranströmers tidigare relativt sett mer ordrika poesi, men de flesta motiven känns igen. Vad som här följer är strödda iakttagelser kring några av haikudikterna och hur de kan passas in i det tidigare författarskapets mönster.

En lustig iakttagelse man kan göra är att Tranströmer i den nya boken återknyter i en nästan renodlad och smått pedagogisk form till en poetisk teknik han använde sig av i ungdomen, men som väl knappast någonsin lämnat honom. Han lärde sig tidigt att förena rörelse och vila i samma bild, ofta i en klassiskt formad strof. I debutboken skrev han bland annat – med en hänvisning till Macbeth – om ”en skog på marsch”. I Den stora gåtan finns ett par haikuer på samma tema:

Dessa milstenar

som gett sig av på vandring.

Hör skogsduvans röst.

Alléerna lunkar

i koppel av solstrålar.

Ropade någon?

Man vandrar inte förbi alléträd och milstenar, det är de som är på vandring. När rörelsen tar sig in i en Tranströmerbild blir den oftast positivt laddad. Stillheten är fastlåst och depressiv:

Tankar står stilla

som mosaikplattorna

i palatsgården.

Palatset är ingen positivt laddad bild hos Tranströmer; den står för makt och maktmissbruk. En tröghet nära stillaståendet kommer vi tillbaka till i en av samlingens dödsdikter.

Vad man därutöver noterar i den nya boken är dess dödsupptagenhet och dess relativt flitiga användande av Guds namn. Jag tror att Gud nämns lika många gånger i denna lilla volym som i hela det tidigare författarskapet. Men direkt kristna referenser är lika sällsynta som alltid – här talas om både ett lamakloster och om klockorna i Kreml. ”Postillan orörd” och förmodligen oläst står på hyllan i ”dårarnas bibliotek”. Och dårarna är förstås inte dårar för att de inte läser den, de har mer än nog av sitt. När han skriver att ”kyrkan andas guld” tror jag att han vill ge en mycket sammanpressad bild av stämningen i ett praktfullt utsmyckat kyrkorum. Man kan jämföra med ljusdunklet i San Marco-kyrkan i Venedig så som det skildras i den berömda dikten ”Romanska bågar”. Mera gåtfull är denna haiku:

Förbryllande skog

där Gud bor utan pengar.

Murarna lyste.

Gud tycks vara fattig – här finns inte kyrkorummets guld – och utestängd av de lysande murarna. Fattigdomen skymtar också i några and-ra haikudikter. Blåelden växer som tiggare upp ur asfalten. I en ”mörk bild” visar han fram ”övermålad fattigdom/blommor i fångdräkt”. Bilden är stark men så fragmentarisk att den knappast låter sig ”översättas”, men en gissning är att Guds penninglöshet skymtar fram även här under färgen, en fattigdom som man inte vill kännas vid.

Man kan som sagt notera en sluten cirkel i formintresse och renodlade poetiska tekniker mellan den unge Tranströmer och haiku-diktaren som närmar sig 75-årsdagen. I intervjuer har han antytt att Den stora gåtan kanske är hans sista bok. Det är kanske inte så underligt att döden får en stor plats i dessa dikter. Den är dock laddad med många och skiftande värden. Den negativa stelhet och stillhet som jag talade om nyss finns representerad i denna haiku som tycks gestalta skrivandets tröghet i afasins landskap:

Han skriver, skriver…

lim flöt i kanalerna.

Pråmen över Styx.

I en annan dödsdikt – som har potential att bli en klassiker – finns en mångtydig öppning mot döden, ett slags lösning – men för vem, för döden eller den som talar om döden?

Döden lutar sig

över mig, ett schackproblem.

Och har lösningen.

Man skall inte överbetona allvaret i Den stora gåtan. Här finns humor och skarp iakttagelse med en lätthet och precision som går i linje med de ursprungliga japanska haiku-idealen. Det finns en lycka och en frihet inuti den kroppsliga begränsningen precis som i den litterära formen. På sätt och vis löper alltså genren och livshållningen samman i ett.

Se hur jag sitter

som en uppdragen eka.

Här är jag lycklig.