Dostojevskijs sista resa

”Nu försöker vi reparera skadan efter socialismen – att förstå vår historia. Men det är inte lätt. Det är oerhört svårt. Allt gammalt ska inte lyftas fram, men vi vill gärna hitta de gamla orden – orden som dog i tystnad.”

Rösten tillhör en äldre rysk lärarinna och guide. I likhet med många andra intellektuella söker hon finna vad som gått förlorat under landets drygt 70-åriga kommunistepok. Nostalgi tycks inte vara vad hon söker. Jakten verkar mer handla om en längtan efter andliga värden, kanske förlorade ekon.

Kvinnan är en av dem som möter i den danske journalisten Leif Davidsens reportagebok Dostojevskijs sista resa. Boken handlar inte om författaren Dostojevskij – titeln är hämtad från en flodångare som länge trafikerat en vital åder av det ryska landskapet. Med på färden från Moskva till Gulag återfinns författaren med hustru.

Stora delar av texten kan beskrivas som en personlig reseberättelse, baserad på konkreta iakttagelser under resan längs den mäktiga floden Volga. Texten rymmer en rik dos naturintryck och personporträtt, något som ibland erinrar om författaren Leif Davidsen. Med sina sju danska bästsäljare har han fått epitetet Nordens thrillerkung; romanerna är flitigt översatta runtom i Europa och USA.

Känslan för stämningar och detaljer går alltså ofta igen, antingen Davidsen lyfter fram människor eller miljöer. Somligt registrerar han från båten, exempelvis folkvimmel och ödsliga städer. I andra ögonblick framträder ett närmare perspektiv, där blicken fastnar på tiggare, gatuförsäljare och pensionärer som dragit det minsta strået i det senaste decenniets omvandling. Somliga – unga som gamla – är berusade av för mycket vodka. Samtidigt passeras ruiner, övergivna byar och fabriker som slagit igen sedan vapentillverkningen stagnerat. På vissa håll är det mest bara bilproduktionen som lever kvar. Den som någon gång rest inom Ryssland känner kanske igen bilden som förmedlas: ”Vi kan se planerarnas snörräta vägar i det moderna bostads- och fabriksområdet. Sönderfallande fabriksbyggnader och förfallna bostadskvarter mellan gulnande lövträd, kalla skorstenar och stillastående lyftkranar.”

Ett återkommande ämne är kontrasten mellan gammalt och nytt. Diskussionen vidgas när ortsbefolkningen själv kommer till tals om dessa skillnader. Liksom den citerade kvinnan uttrycker de flesta en kluven hållning till det förflutna, även om få vill ha det gamla sovjetsystemet tillbaka. Även utländs-ka resenärer får ordet i bokens mer repor-tageliknande avsnitt. Skillnader mellan förr och nu märks inte minst i klädsel. Medan de yngre väljer västerländskt håller sig äldre ryssar hellre till grå och neutrala plagg. Olikheterna går även igen i kroppshållning. Den undvikande blicken hos de äldre avspeglar rester av en kuvad hållning som kommunismen väckte med sin idoga övervakning. Men många av städerna verkar nästan folktomma, trots betydande invånarantal – Davidsen frågar sig ofta var människorna håller hus.

Naturligt nog diskuteras även mer renodlade politiska och ekonomiska frågor. Som långvarig utrikeskorrespondent i Sovjetunio-nen minns författaren köer, varubrist och halva sanningar. Han berör likaså byråkratin och korruptionen, i allvarligare avsnitt även lägren och den skoningslösa terrorn i landets historia – och den personkult och den nomen-klatura som fortfarande lever kvar på sina håll. Boken rymmer tänkvärda historiska nedslag som påminner läsaren om vad som nyligen varit. Ett återkommande ämne gäller också den kolossala miljöförstöringen och andra problem på vägen mot demokratisering och fungerande marknadsekonomi. I denna balansakt spelar landets ledare naturligtvis en avgörande roll. Davidsen utmejslar här ett fylligt porträtt av president Putin.

Lika intressanta är synpunkterna på Rysslands undre värld och den omskrivna maffians roll – liksom den parentetiskt berörda krisen i Tjetjenien. Visst utrymme ägnas även den ortodoxa kyrkan och de många kyrkor och kloster som numera får verka fritt. Denna renässans är inte problemfri. Den nya ryska religionslagen reser en del hinder för exempelvis protestanter och katoliker. Litteratur behandlas däremot sparsamt, trots att många röster kunde ha avlyssnats. Utöver poeten Jevtusjenko – som Davidsen rest tusentals mil tillsammans med – omnämns få författare. Texten rymmer tyvärr en nedlåtande och vilseledande kommentar om Gorkijs realism.

Denna lucka skymmer dock inte alls huvudintrycket av en välskriven och läsvärd framställning, som i flera stycken kan läsas som en aktuell guide till ett land i odiskutabel utveckling. Leif Davidsen är en kunnig och självständig observatör, inte utan en fin humoristisk ådra som kommer fram speciellt i mötet med människor. En del upprepningar är ofrånkomliga eftersom han gärna låter sina associationer löpa fritt.