Den ”moderna” ondskan

I Ortodox Tidning fanns för en tid sedan en p: artikel skriven av en munk från berget Athos. Han redogjorde för sin syn på vad som var Athos roll i nutidens samhälle och formulerade i sin inledning hur han såg på det moderna västerländska samhället. ”Vi har förmånen av att leva i en tid när inte sten lämnas på sten. Den yttersta konsekvensen av de värden och ideal som upphöjs av det västerländska samhället har blivit samhällets upplösning. Jag anser det som klart positivt och utmanande att leva i en kultur i ruiner. Dessa värderingar och ideal var avgudar som fördärvats av styrkan hos deras egen inbillade effektivitet. Nu har vi möjlighet att börja på nytt, berikade av det förflutnas erfarenhet. Som ortodox munk tror jag på det fruktbara av ett noll-läge.”

Det leende samhället

Det är idag långtifrån bara religiösa personer som uttrycker sig i apokalyptiska undergångstermer. Den senare tidens stora olyckor och våldsdåd har gjort att alltfler människor ställer sig allvarliga frågor om varthän samhället är på väg och varför ondskan tycks löpa amok. Efter de brutala morden på Stureplan i Stockholm har det förekommit en mängd debattinlägg om vad som kan vara orsaken till allt detta våld. Strax innan morden på Stureplan kom en undersökning av den senare tidens våldsdåd av Expressenjournalisten Per Svensson. Boken har titeln Den leende mördaren med underrubriken Ett reportage om ondska i vår tid (Bonnier Alba). Det är en bok som ställer modiga och utmanande frågor samtidigt som den är präglad av den kunnige journalistens skarpa blick inför samtida skeenden. Per Svensson har en ”osvensk’ lidelse och skärpa på samma gång, egenskaper som kanske har slipats under hans reportageresa i Kroatien och Bosnien-Hercegovina, som han också skildrat i boken Hem till kriget (Bonnier Alba 1992). Hans språkbruk är drastiskt med snabba, effektivt verkande metaforer.

I sin inledning skriver han: ”Det är som om stora delar av Sverige vore täckt av solkig och sprucken plastfärg. Det är som om moderniteten börjat lukta långvårdsklinik.” Han är själv ett folkhemsbarn med behov av att förstå vad som gått snett. ”Jag är född i mitten av femtiotalet och växte upp under en period då förnuftet och framsteget och den goda viljan tycktes ha förklarat bort det onda för gott – åtminstone här hos oss, här i vårt folkhem. Vi hade förskonats från krigets fasor, och i varje stad och municipalsamhälle stod nu HSB-blonda barn på rad för att vägas, mätas, vaccineras och så småningom också floursköljas. Optimismen var stor och självklar. Sjukdomarna skulle – rent principiellt – avskaffas d.v.s. förebyggas, tvättas bort, skäras bort. Det gick bättre dag för dag.” Förhållningssättet gick också igen vad det gällde grova brottslingar. Man såg dem som sjuka, störda eller missanpassade där samhället hade att sätta in sina resurser i form av förklaringsmodeller och lämplig vård. Ondska var alltid översättningsbart i andra termer, vanligtvis sociologiska eller psykologiska. Tre fjärdedelar av alla mördare, dråpare och dödsmisshandlare hamnade, till på slutet av 70-talet, under psykvårdens domän. Svensson påpekar det cirkelresonemang man utgick ifrån. ”Gärningen är sjuk. Friska människor begår inte sjuka gärningar. Alltså är gärningsmannen sjuk.” En av dessa ”vårdtagare”, Lars Inge Svartenbrandt, sedan en tid tillbaka troende, utbrister i en intervju: ”Psykopat… Det är bara en förskönande omskrivning för ondskan eller djävulen, kalla det vad du vill.”

Den eviga ungdomens tidsålder

Avskaffandet av ondskan tycks löpa parallellt med avskaffandet av Gud. Den amerikanske författaren Walker Percy låter huvudpersonen i sin roman Lancelot (1977) söka efter den genuint onda handlingen men även efter djävulen som ett bakvänt sätt att söka efter Gud. ”Gud kanske är frånvarande, men hur skulle det vara om man kunde finna djävulen? Tror du inte att jag skulle bli nöjd om jag mötte djävulen? Ha, ha, jag skulle skaka hans hand som med en för länge sen förlorad vän. Kännetecknet för den här tiden är att fruktansvärda saker händer men att ingen ’ondska’ är inblandad. Människor är antingen galna, ömkansvärda, eller underbara, så var skulle ’ondskan’ finnas?” Det märks att Percys roman är skriven på sjuttiotalet eftersom det under åttio- och nittiotalet inte har rått någon brist på skildringar av ondskan som en mer självständig kategori. De gamla vänsterliberala förklaringsgrunderna är överspelade av både fiktion och verklighet. Satanismen är en del av det ”ideologiska’ snabbköpsutbudet i Väst och verkar väl överensstämma med många ungdomars verklighetskänsla. Somliga teoretiker hävdar att tonåringarna aldrig har introducerats i vuxenvärlden, att deras våldsamma beteende beror på ”att de överhuvudtaget aldrig har gjorts till människor”. Svensson frågar sig emellertid: ”Men om tonåringarnas våldspraktik nu bottnar i kulturell analfabetism, hur förklarar man då den muntra energi varmed högutbildade och sofistikerade ordkonstnärer i sina texter iscensätter sodomitiska slaktorgier, och den entusiasm varmed lika högutbildade och sofistikerade kulturskribenter sätter guldstjärnor på strypmord och rituella stympningar?”

Den fråga som infinner sig är om det finns någon vuxenvärld som verkligen är ”vuxen” dessa tonåringar. Är inte det evigt pubertala någonting kännetecknande för det moderna samhället? Var det inte under sextiotalet som rätten till evig ungdom fick nästintill grundlagsstatus? Det är nog många med Per Svensson som förundrats över detta att vara jämnårig med sina barn. ”Se de bakfulla T-tröjornas, sparkdräkternas och basebollmössornas glada parad i Visby en julidag – och försök sedan avgöra vilka i gänget som är mamma/pappa och vilka som är barn.” Det hela skulle säkerligen inte vara så farligt om det bara var fråga om en liten ytlig vilja att vara ungdomlig och ”hänga med” – men det verkar istället handla om en djupgående struktur i stora delar av västvärlden. Problemet för den som är tonåring är att vuxenblivandet inte är eftersträvansvärt eftersom det just är den egna ålderskategorin som är den eftersträvansvärda. I USA är det ovanligt tydligt; varken barndom eller ålderdom är egentligen accepterade. Barnen förvandlas så fort som möjligt till små tonåringar för att man ska kunna utnyttja deras livskraft och sexuella utstrålning. Livsidealet är grovt hedonistiskt, en förening av satyrism och mammonism.

En amerikansk livsstilsimperialism

Efter morden på Stureplan intervjuades Anders Carlberg, chef och ansvarig för Fryshuset i Stockholm. Han har lång erfarenhet av ungdomar och kände också till de inblandade i morddramat. Han påpekade hur höggradigt amerikaniserade vi blivit i Sverige, det gäller speciellt ungdomsgenerationen som lever i en kulturell referensram helt lånad från det sämsta underhållningsutbudet i USA. När till och med svensk TV till närmare nittio procent består av ett amerikanskt utbud är det inte att förvåna sig över att våldsattityderna från Bronx till slut också införlivas hos svenska ungdomar. Med tanke på TV:s stora genomslagskraft, vore det också märkligt, om en så målmedvetet genomförd livsstilsimperialism som den amerikanska inte skulle fa konsekvenser i det dagliga livet. Det som nu sker och som förfärar många människor är en kraftfull inbrytning av det sämsta i den amerikanska mentaliteten på svensk folkhemsmark. Sverige har visserligen varit utsatt för en långsam amerikanisering ända sedan fyrtiotalet (ännu längre tillbaka om man så vill), men det har varit i ”snällare” mer självvalda former. För många är den amerikanska livsstilen nu så införlivad och självklar att man uppfattar den som svensk. Under folkomröstningen om EU uppvisade somliga nejsägare en minst sagt märklig blandning av svensk/amerikansk nationalism i vänstertappning, Europa fick där ersätta den gamla vänsterns hotbild av USA-imperialismen.

En endimensionell människosyn

Det finns anledning att dröja kvar vid den amerikanska livsstilen eftersom den på ett så tydligt sätt förstorar inneboende egenskaper i de moderna västerländska samhällena och kan ge oss ledtrådar till mer närliggande urspårningar. Om genomsnittsamerikanen också håller på att bli något av mänsklighetens riktpunkt kan det göra intresset extra befogat. Den amerikanska livsstilen eller ”the american way of life” antyder redan som begrepp att det mer är fråga om ett beteende än om ett tankemässigt förhållningssätt. Under firandet att femtioårsjubileet av D-dagen i Normandie hyllade president Clinton de allierade soldaterna för att de stod emot ”en ondska som hotade själva vår livsstil”. Det högsta värdet är alltså inget värde utan ett beteende – the american way of life. Under president Clintons ledning har man också med gott samvete salufört livsstilen som något gott och progressivt för hela världen. Inför befolkningskonferensen i Kairo fastslog Clintonadministrationen att ”Förenta Staterna anser att tillgången till säkra, legala och frivilliga aborter är en fundamental rättighet för alla kvinnor”. Inte minst med tanke på hur kluvet USA är i abortfrågan framstår det som anmärkningsvärt att man valde abortfrågan som ett medel för att hålla befolkningstillväxten nere. Samtidigt finns det något symptomatiskt i detta affärsmässigt teknokratiska sätt att handskas med grundläggande livsfrågor. Människosynen är endimensionell, vilket också filosofen Herbert Marcuse påpekat i sin kända bok Den endimensionella människan. Marcuse har, trots tvivelaktiga sidor i sin framtoning, gjort många träffande och värdefulla analyser som kan hjälpa oss att förstå vår tid. Två utmärkande faktorer för det moderna samhället är dess vilja att avskaffa eller möjligen införliva transcendensen i samhällets handfasta verklighet och att avsublimera de mänskliga behoven. ”Själen innehåller inte många hemligheter och önskemål som inte kan bli föremål för förnuftig diskussion, analys eller omröstning. Ensamheten, som är själva det tillstånd som bevarar individen utanför och i motsatsställning till samhället, har blivit tekniskt omöjlig. Logisk och lingvistisk analys visar att de gamla metafysiska problemen är skenproblem; frågan om tingens ’mening’ kan omformuleras till en fråga om ordens mening, och de etablerade språk- och beteendemönstren ger helt adekvata kriterier för svaret.”

Marcuse gör också många viktiga iakttagelser kring erotik och sexualitet som är viktiga i samband med våldet och ondskan. Mekaniseringen i industrisamhället sparar så att säga in på livsinstinktens energi och avstänger den från tidigare utloppsvägar. Det gamla förteknologiska samhället hade ett ”landskap” som fungerade som ett medium för en libidinös erfarenhet som inte längre kan existera. ”Dess undergång (en historisk betingelse för framsteg) innebär att en hel dimension av mänsklig aktivitet och passivitet averotiserats. Den miljö i vilken individen kunde uppnå tillfredsställelse – och som han kunde utnyttja nästan som en utvidgning av sin egen kropp – har blivit hårt beskuren. […] Libido lokaliseras och inskränks, och den erotiska erfarenheten och tillfredsställelsen reduceras till en sexuell erfarenhet och tillfredsställelse.”

Våldet som utlöser säkerhetsventilen

ressiviteten som är ett så påfallande inslag i samtiden har också sin del i denna bakgrundsteckning. Våld och pornografi fungerar som en säkerhetsven til för de uppdämnda livsinstinkterna. Samtidigt är det också så att det massmediala samhället gjort gränserna mycket flytande mellan verklighet och fiktion. Ett TV och videoutbud som i så hög grad exponerar och exploaterar våld och sex som nutidens, avtrubbar verklighetskänslan och åstadkommer en känslomässig inflation. Allt grövre effekter krävs för att åstadkomma den eftertraktade och perverterade tillfredsställelsen. Per Svensson konstaterar också att: ”Den realiserade våldtäkten, det förverkligade sexualmordet, blir så kulmen på en långvarig uppluckring av gränsen mellan fantasi och verklighet. Det är som läckande rör. Fantasierna sipprar ut i verkligheten. Verkligheten sipprar in i fantasierna. Det är inte ofarligt.” Många intellektuella inom mediaindustrin far sitt levebröd av att spränga tabun, man befinner sig i interaktion med den nya massmänniskans krav på allt grövre effekter, allt snabbare handlingstempo och befrielse från alla etiska och estetiska värden. Kritik avfärdas flinande med att det är ett angrepp på yttrandefriheten och marknadskrafternas frihet.

Man kan alltså se hur sextiotalets pragmatiska och funktionalistiska kyla, där det mänskliga helhetsperspektivet förskjuts till förmån för en fragmentarisk och vulgariserad behovstillfredsställelse, skapar ett vakuum där ondskan tar sig in bakvägen. Under åttitalet exploderade följaktligen också det så kallade kulturutbudet i en orgie av mord, perversioner och ondska. Existentiellt sett är det också ”raka rör”, för många är den inre upplevelsen av tillvaron just en upplevelse av tomhet, död och ondska. Satanism och olika kulter av dödsmakterna ger också en ”kick” i sin bejakelse av det nihilistiska förintelsesuget. Man skulle kunna säga att den sociala ingenjörskonsten med sin sterila okänslighet framkallat både djävulen och Thanatos. Många välmenande människor upplever också tillvaron som glädjelös, eller ännu värre i starka känslor av vanmakt, vrede, sorg och äckel. Psykiatrikern och samhällsdebattören Hans Lobmarin talar om ”övermättnadens hunger” som något utmärkande för den västliga välfärden. Det är ett sällsynt träffande uttryck för den pseudotillfredsställelse det nutida samhället tillhandahåller sina medborgare. En av Nya testamentets benämningar på djävulen är ”denna världens furste”, en benämning som speciellt många ungdomar tycks uppleva som adekvat på ett mycket hudnära sätt.

En alternativ livsstil

Jag tror att öppna och sökande människor som förfäras över den senare tidens händelser och samhällets utveckling i stort, förvånas över att kyrkorna och de kristna förhåller sig så passivt som de faktiskt gör. Ängsligt sneglar man på världen och fikar efter erkännanden när det istället är dags att tala klarspråk. Frågan är hur man kan tala klarspråk i en så överin~ formerad och språkligt utnött tid som vår. Det kristna språkbruket kan upplevas som malplacerat och ineffektivt. Påven Johannes Paulus II, som visat en beundransvärd okuvlighet i sin framtoning, försöker i moralencyklikan Veritatis Splendor emellertid att tala just klarspråk. Encyklikan är uppbyggd kring

frågan i Matt 19:16 ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Kring denna fråga, från en rik ung man, kretsar påvens utredning om sanningen i Kristus. Det är Sanningen med stort S som mycket frimodigt förkunnas för den moderna världen. I en nihilistisk tid där även många teologer och moralfilosofer på kristen mark tappat färdriktningen, analyserar påven förhållandet mellan Kristus, lagen och moralen (se Signum 94:2). Det är en storslagen text på många sätt, den borrar sig in i samtidens klentrogna hjärta utifrån evighetsperspektivet i Kristus. Samtidigt är det en svår text med noggranna utredningar och analyser i gränstrakterna mellan teologi och filosofi. Det är en text som inte släpper läsaren, hela personlighetens erfarenhetssfär tilltalas i ett allvarlig försök att nå sanningen. Kontrasten till samtidens ideologiska snabbköp är enorm. Vågar man anta tilltalet och brottas med frågeställningarna har man chansen till ett fruktbart och ”otidsenligt” vuxenblivande. Ytterst är det en ”livsstil” i Kristi efterföljd som frammanas och som, med ett understatement, nog tål att möta andra livsstilar. Om munken från Athos hade rätt, att det västerländska samhället uppnått ett noll-läge, rymmer det också möjligheten till förnyelse, allvarliga lägen kan framkalla klarsyn och omvärdering av ingrodda livslögner. I sången Suzanne av Leonard Cohen finns en eftertänksam och utmanande passage om Jesus: ”Only drowning men could see him.”