En helgjuten insats

Dn tyska filosofen Nicolaus Cusanus (1410-64) var en mångsidigt verksam person. Han var kyrklig jurist, biskop, kardinal och påvlig generalvikarie. Mindre känt är att han också var mystiker och att hans filosofi, liksom mystiken, bygger på kärleken (”seendet”). Detta framgår vid studium av hans omfattande litterära produktion, som utöver ett flertal skrifter omfattar en stor samling predikningar och brev.

Ändå är han relativt okänd, åtminstone i Skandinavien. I Danmark har Johannes Slok behandlat hans filosofi, i Norge särskilt Egil Wyller, i Finland endast några personer på postgradual nivå. Den mest omfattande forskningen kring hans filosofi och teologi har utförts i Sverige av TD Birgit Helander. År 1985 utkom hennes översättning av De pace fidei (Om trosfred Åsaks förlag). Innevarande år utkommer översättningen av De visione Dei (Om gudsseendet). År 1988 disputerade hon vid Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet med avhandlingen Die visio intellectualis als Erkenntnisweg und -ziel des Nicolaus Cusanus (Acta Universitatis Upsaliensis, nr 29). År 1993 utkom monografin Nicolaus Cusanus als Wegbereiter auch der heutigen Ökumene. Författaren har god kännedom om den tyska kulturen och det tyska kyrkliga livet. Boken baserar sig på mångåriga, omfattande arkivstudier vid Cusanus-institutet och vid biblioteket i Bernkastel-Kues, Cusanos’ hemort. Resultatet är en mycket ovanlig bok med en vidsträckt tematik. Dess stora förtjänst är att den lyfter fram hittills mer eller mindre okända aspekter av Cusanus’ verksamhet och tänkande. I huvudsak behandlas hans ställningstaganden i olika ekumeniska frågor och konflikter. Resultatet är en nyanserad bild av Cusanus’ kyrkliga och ekumeniska insats.

Just på grund av att boken primärt bygger på källstudier framgår originaliteten i Cusanus’ tänkande fullt tydligt. Ofta har det sagts att han var före sin tid. Särskilt på ekumenikens och religionsdialogens område är det riktigt att det förhåller sig så. Man vet bl a att Johann Eck en gång använde sig av hans tankar i samband med sin disputation med Martin Luther. Men inte utan skäl: en klarare och mera genomtänkt – trinitariskt baserad – framställning av den kristna tron får man leta efter. Den ekumeniska diskussionen gäller delvis fortfarande de frågor som Cusanus tar upp. Men i vissa avseenden har han hunnit längre än vi och presenterar mera grundläggande lösningar än man har möjlighet att göra idag, dvs. i postreformatorisk tid. På vilka punkter detta gäller framgår av Birgit Helanders bok. Å andra sidan är det inte helt okomplicerat att ta upp en diskussion om i vilken mening Cusanus’ tänkande är aktuellt för den ekumenik som bedrivs idag. Lätt kunde man då dra långsökta paralleller mellan hans tänkande och vår tids problem, som uppkommit i en helt annan situation. I flera fall är dock parallellerna givna och jämförelsen belysande, t. ex. i fråga om diskussionen om påvens ställning, religionsfriheten, kvinnans situation, dialogen med judendomen och islam.

I ett sista avsnitt om ekumenikens framtid behandlas växelverkan mellan enhet och mångfald i dialogen mellan konfessionerna. Enligt min åsikt kunde man hävda att Cusanus utöver konciliaritetstanken också – och snarare – företräder den enhetsmodell som har kallats försonad mångfald Genom hans tankar om ekumeniken aktualiseras ytterligare den av Andra vatikankonciliet upptagna föreställningen om hierarchia veritatum: Sanningen ar ”osagbar”, men vissa religiösa och dogmatiska utsagor är mera fundamentala och genuina än andra. Dessa är också ofta allmänkristna. Men detta utesluter inte individuell tolkningsfrihet och trons olika uttrycksformer. Att dessa erkänns som berättigade är snarare förutsättningen för ett rikt religiöst liv. Detta framgår av Birgit Helanders bok, även om vissa av de påtalade slutsatserna endast implicit uttrycks i hennes text.

I boken påvisas en utveckling i Cusanus’ tänkande från tiden vid kyrkomötet i Basel till de allra sista perioderna som kardinal och generalvikarie i Rom. Det är ”den tidigare Cusanus” som står bakom verket Concordantia catholica, som presenterades vid kyrkomötet i Basel men idag är nästan bortglömt (denna period har dock intresserat den finske författaren Mika Waltari i boken Nuori Johannes). Redan i detta skede diskuterar Cusanus påvens ställning, men ifrån konciliaritetstanken. Hos ”den senare Cusanus” blir intresset för ”enhetsmetafysiken” och där med de olika uttrycken för kyrkans enhet allt starkare. Detta är den period då bl a ”generalreformen” (här för första gången publicerad på tyska!) tillkom. Den accepterades dock aldrig i oförändrad form, även om detta inte minskar dess intresse för oss i vår tid.

I ett relativt tidigt skede kom Cusanus in på en diskussion om nattvardselementen med hussiterna i Böhmen. Han ville tillåta att nattvard firas sub utraque, men med motiveringen att det inte är av primärt intresse att kommunikanten får del av elementen och att det andliga, intentionella deltagandet i tron är huvudsaken. Här framgår antagligen Augustinus’ inflytande hos Cusanus, vilket egentligen förbinder honom med hussiterna.

Men han har också vissa gemensamma intressen med Luther. Historiskt utgörs förbindelselänken av Faber Stapulensis. Särskilt föreställningen om coincidentia oppositorum anses gå igen hos Luther i form av hans ubikvitetslära. Men man kan enligt min åsikt fråga sig om det inte finns ytterligare förbindelselänkar. I samband med dialogen med islam talar Cusanus om att det i Koranen finns ”nyttiga” ställen och ”kontroversiella”, varvid de senare tolkas med hjälp av de förra. Också Luther talar om att dunkla bibelställen skall tolkas med hjälp av de klarare. Vissa av den lutherska reformationens grundbegrepp, dvs. ”förtröstan” och ”rättfärdiggörelse av tro” återfinns redan hos Cusanus. Dennes inflytande är i själva verket ganska vidsträckt. I boken görs en jämförelse mellan Martin Bubers begrepp ”emund” och ”pistis” och Cusanus ”intellectus” och ”affectus”. Detta samband förefaller klart. Det är nämligen allmänt känt att Buber redan i sin doktorsavhandling är präglad av Cusanus.

Intressantast är enligt min åsikt å ena sidan diskussionen om det väsentliga i dialogen med övriga trossamfund, å andra sidan frågan om Cusanus’ förbindelse med den kristna mystiken. Dessa frågor förefaller att ligga Birgit Helander särskilt varmt om hjärtat. I den förstnämnda är Cusanus av den åsikten att andligheten är gemensam. Gud är en. Sanningen kan aldrig återges fullständigt, men den visar sig hos Kristus. Alla människor söker den, men på olika sätt. Visast är den som vet att han ingenting vet om Gud. Ty den gudomliga hemligheten är ett sakrament, som vi kan omfatta och tillbe endast i kärlek. Konsekvenserna av detta framgår för Cusanus i en vision, som han beskriver i Om trosfreden. Men han tillämpar insikten särskilt i sin högintressanta, men av omständigheterna och traditionen begränsade dialog med islam (Cribratio Alkorani, som f ö skulle motivera ett särskilt studium). Var det för att hans vidsynthet inte skulle ifrågasättas, som han formulerar sitt ytterligt hövliga följebrev till skriften, riktat till påven Plus II? Här tar han också avstånd från ”nestorianismen”, vilket påpekas i boken. Man kunde

tillägga att han i sin trinitetslära, som dialogen bygger på, är klart ”nicaensV (eller ”kalcedonensisk”) och ”västerländsk” (”filioque”), trots sina djupa kontakter med österländskt kyrkoliv.

Cusanus förhållande till den kristna mystiken har bedömts olika. Enligt Birgit Helander är hans livsinsats baserad på tacksamheten över att i kärlek ha fatt erfara Gud i icke-vetandets vishet, vilket inträffade på hemvägen från Grekland 1438 (De docta ignorantia III, peroratio). Cusanus ville dela med sig sin insikt. För honom innebär mystik både insikt och kärlek, inte enbart det senare. I detta avseende är han präglad av Mäster Eckhart. I sin tolkning av ”den mystiska hänryckningen” (”raptus”) glömmer Cusanus alltså inte bort att han är filosof. Enligt en text i De visione Dei (16, 73) förefaller det som om han inte kunde säga om han verkligen har upplevt hänryckningen. Men Birgit Helander påpekar att tänkandet (och språket) upphör vid paradisets mur. Cusanus måste alltså i ödmjukhet erkänna att det inte står i hans makt att avgöra om han har erfarit hänryckningen. Liksom Paulus fastställer han: ”Guds nåd är mig nog.” Nåden är att ha erfarit, att Gud är obegriplig. Cusanus hyser en förtröstan om att en större ödmjukhet är förbunden med större gudsnärhet. Det finns alltså en filosofisk (och teologisk) motivering till hans reservation, som inte får tolkas som avståndstagande eller osäkerhet.

Boken ger enligt min åsikt motiveringen till att intresset för Cusanus tycks öka inom kristenheten, så att man idag kunde tala närmast om en ”Cusanusboom”.