En sällsynt rit

I sin bok Same Sex Unions in Premodern Europe vill den amerikanske forskaren John Boswell bevisa att den kristna kyrkan en gång i tiden sanktionerade och välsignade äktenskapsliknande förhållanden män emellan. Massmedierna har visat stort intresse för hans slutsatser (jfr Ricki Neumans artikel ”Det är inget nytt med homosexuella äktenskap”, SvD 10/8 1994, s. 27) och boken har förvandlats till ett slags akademisk sensation. Det finns dock flera allvarliga frågetecken kring Boswels undersökning. Boswell grundar sig på en sällsynt rit i den medeltida grekiska liturgiska traditionen. Hans sätt att hantera sitt källmaterial är diskutabelt och präglas av en högst subjektiv läsning av källorna.

Hans ”upptäckter”, som enligt förläggaren är ett fynd jämförbart med dödahavsrullarna, utgörs av ett fatal liturgiska riter för upprättandet av en formaliserad förbindelse mellan två män. På grekiska kallas denna förbindelse för adelfopoiesis och det är just detta ord som Boswell översätter med ”same sex union” (samma köns-partnerskap), den mest neutrala översättningen han säger sig kunna komma på. Riten består i prästens välsignelse över två män som lovar att upprätthålla ett ömsesidigt och andligt förhållande i fred och kärlek livet ut. Boswell hävdar att denna rit är del av en numera förlorad kyrklig tradition som accepterade homosexuellt äktenskap. Till stöd för sin tolkning drar han fram lexikaliska ”fakta” ur det grekisk-romerska ordförrådet för kärlek och äktenskap; han diskuterar den förkristna uppfattningen av äktenskap; han undersöker både adoption och homosexualiteten i antiken och medeltiden; han framlyfter kända kristna manliga par, som t ex martyrerna Sergius och Bacchus, apostlarna Petrus och Paulus, Filippus och Bartolomeus och, ”det mest kontroversiella samma-könsparet i den kristna traditionen”, Jesus och Johannes. Allt detta gör han på ett kreativt och ibland briljant sätt, uppvisande gång på gång sina vittomspännande kunskaper. Kreativitet är emellertid inte alla gånger forskarens bästa redskap.

Vinklad översättning

Caveat lector! Den läsare som inte kan grekiska far akta sig! Författaren visar genomgående en tendens att felkonstruera ordens enkla betydelser, alltid till fördel för sin teori. Ett för mig särskilt flagrant exempel är hans återgivande av ordet homologia som ”kärlek, förening, enhet, samlevnad, samliv”. Inte ett enda av dessa begrepp går att finna under detta uppslagsord i ett grekiskt lexikon. Ordet betyder överenskommelse, avtal eller bekännelse – och i synnerhet trosbekännelse i det sammanhang som Boswell åberopar, nämligen skildringen av Sergius’ och Bacchus’ martyrium. Ett långt viktigare exempel på vinklad översättning är nyckelbegreppet adelfopoiesis. Den som sitter inne med en nypa språkkunskaper i grekiska inser att översättningen av detta ord som ”same-sex union” är minst sagt inexakt, för att inte säga förvillande. Adelfos betyder ”broder” och poiesis (varav vårt ord ”poesi”) ”det att göra till någonting”. Sammansättningen betyder då ”det att göra till bröder”. Vi har att göra med ett slags adoptivt brodersband. Någon tillstymmelse till äktenskapsliknande partnerskap eller ens till någon form av samliv förekommer överhuvudtaget inte i den ovannämnda riten – även om Boswell vill översätta frasen adelfoi genesthai (”att bliva bröder”) som ”to be united together”, att vara förenade tillsammans. (Det bör noteras att Boswell har tryckt en vigselakt och en välsignelserit för adolfopoeisis från samma handskrift som om de hörde ihop, vilket de inte gör.) Han gör förvisso beundransvärda ansträngningar att lägga en annan betydelse i ordet adelfös men kommer aldrig längre än att fastställa att den latinska motsvarigheten frater kan ha betytt ”manliga älskare” i vissa säregna sammanhang. Men han lyckas knappast med att bevisa att det grekiska ordet för broder egentligen betydde älskare i den föreliggande liturgiska akten. Hur skulle han ha kunnat göra det när det står alldeles klart i handskrifterna att riten rör sig om en helt andlig kärlek (pneumatike agåpe)?

Men trägen vinner: Boswell griper sig an med att bevisa hur agape, det grekiska ordet för kärlek som används i detta sammanhang, även kunde beteckna ett erotiskt förhållande. Denna tolkning går stick i stäv mot allt vi vet om den grekiska kärleksterminologin. Det finns tre viktiga ord för kärlek: eros, filia, agape. Eros är förstås beteckningen på en erotisk kärlek medan filia allt som oftast översätts som vänskaplig kärlek, sådan som kan råda mellan vänner eller familjemedlemmar. Det synnerligen kristna ordet agape är alltid och överallt namnet på en andligare kärlek, den sortens kärlek som råder mellan människan och Gud eller den broderliga kärleken människor emellan. Även om några mycket sällsynta fall förekommer där sena icke-kristna författare använder agåpe i en annan bemärkelse, kan den traditionella uppfattningen av ordets betydelse knappast åsidosättas och framför allt inte då det gäller ett kristet liturgiskt sammanhang.

Äktenskap och vänskap

Boswell uppehåller sig länge vid en diskussion om den förkristna uppfattningen om äktenskap. Han menar att begreppet i antiken var långt vagare och bredare än det senare blev, att äktenskap inte nödvändigtvis gällde två personer av motsatt kön eller avlande av barn eller livslång trohet. Men så är inte riktigt fallet. Av de upprepade hänvisningarna att döma har Boswell läst Susan Treggiaris bok Roman Marriage (1991, 1993), men man undrar med vilken behållning: gång på gång hänvisar han till ”heterosexuellt äktenskap” bland romarna – som om de erkände någon annan sort. I sin undersökning visar däremot Treggiari, utifrån utläggningar av äktenskapsbegreppet i såväl hedniska som kristna källor, både juridiska och litterära texter, att äktenskap till sitt väsen uppfattades som ett samliv mellan man och kvinna och att avlande av barn spelade en central roll i definitionen.

Men, frågan far rimligen ställas, om den liturgiska rit som utgör själva fundamentet för Boswells teori inte handlar om ett homosexuellt äktenskap, vad handlar den då om för någonting? Riterna är måhända inte lika remarkabla som de verkar vara mot den bakgrund Boswell har velat utmåla.

För ett tag sedan råkade jag läsa följande ord i ett brev skrivet någon gång på 800-talet av den mångfacetterade bysantinske patriarken Fotios: Knyt ej vänskap i bast. Men, när du en gång har lagt dig under oken, sträva på alla sätt att hålla bandet oupplösligt, bärande själv på din nästas börda, förutom då en sådan vänskap och förbindelse medför fara för din själ och leder bort från Gud. De grekiska orden zeugneuein (att oka ihop = coniungere på latin), syzeuxis (sammanokning = comugum) och desmon a´lyton (oupplösligt band = vinculum indissolubile) förefaller rentav äktenskapliga i ett sammanhang som uppenbarligen handlar om vänskap mellan två män. De är minst lika starka som de ord som brukas i Boswells liturgiska texter (vilka, man måste säga till hans förtjänst, oftast återges med den grekiska originaltexten vid sidan om hans översättningar). Men det framgår också mycket klart att Fotios’ brev är en tämligen konventionell behandling av temat ”vänskap” – en locus communis eller ett slags typiskt ämne hos antika författare – och har inget att göra med något slags erotiskt förhållande. Detta avsnitt hos Fotios handlar om försiktighet då det gäller att ingå en vänskap: vänskap betraktas här som samhällelig institution. För oss som känner till begreppet ”svurna fiender”, torde inte ”svurna vänner” vara speciellt främmande (den nordiska motsvarigheten finner man i forntidens fostbrödralag). Främmande var det i alla fall inte i antiken och uppenbarligen inte i Fotios’ kulturella omgivning – som förresten var densamma som gav oss Boswells liturgiska texter. I de sistnämnda texterna är det mest sannolikt en fråga om ritualiserade vänskaper. I vilket fall som helst gällde de inte homosexuella äktenskap: orden i dessa dokument är inte tvetydiga.

Boswells egen anakronistiska teori har gjort honom oförmögen att känna igen en ceremoniell vänskap mellan ”svurna vänner” även just då han håller pa att analysera en uppenbar beskrivning av fenomenet i Toxaris, en dialog skriven av den hedniske författaren Lukianos. Lukianos låter skyten Toxaris försvara skyternas trofasthet i vänskap genom att berätta om fem par beundransvärda vänner. Hans motpart i dialogen, greken Mnesippos, berättar på liknande sätt om fem par trogna grekiska vänner. Boswell fäster sig vid några äktenskapliga metaforer i Toxaris’ beskrivning av vänskapsritualen bland skytiska män och förbiser poängen i dessa ritualer: de var ett sätt att skapa starka band mellan ledande män och deras hushåll i det krigiska skytiska samhället. Det främsta syftet med dessa vänskaper tycks ha varit ömsesidig hjälp och ökad trygghet för vännerna och för deras familjer. Bland andra exempel på vännernas bistånd nämns, förresten, hjälp med att vinna den kvinna man älskar. De tio berättelserna om trogna vänner i Lukianos’ dialog kan omöjligen tolkas som exempel på ”samma-könspartnerskap”. Endast en ytterst förvanskad läsning av dialogen kan tolka dem så. De äktenskapliga metaforerna i denna text – som t ex att den som skaffar sig för många ”svurna vänner” är lika opålitlig som en äktenskapsbryterska – är inte mer provokativa än Fotios’ ovan citerade ord.

När allt kommer omkring, vad har Boswell åstadkommit? Med klent stöd i historiska och litterära källor och med åtskillig finurlighet har han tagit en handfull föga kända liturgiska texter – som mindre ideologiskt framlagda endast skulle ha intresserat ett fåtal forskare – och använt dem för att göra sitt eget kontroversiella inlägg i den pågående könspolitiska debatten. Vill man visa på en lucka i den kristna traditionen i frågan måste man framlägga vederhäftigare bevis än Boswell har gjort.