Eros och agape

I höstas utkom en nyutgåva av Eva Alexandersons bok Kontradans, första gången publicerad 1969 som roman. – Nyutgåvan gladde Eva som väl visste att hon inte hade så lång tid kvar att leva. Hon dog 20 december och hennes porträtt är tecknat på ett annat ställe i tidskriften. – Boken var född i vånda och smärta. På försättsbladet står ”Till Claudia – det enda barn jag kan ge dig”. Den lyhörde läsaren kunde redan -69 ana att verklighetsunderlaget till denna roman inte behövde en skönlitterär omgestaltning. I efterskriften till nyutgåvan, tecknad i augusti -94, skriver EA: ”Kontradans är verklighet. Just så var det.” Ett stycke liv.

Eva möter Claudia i en klosterpension i närheten av Neapel i mitten på 50-talet. Båda är sökande människor. Eva, nybliven konvertit som vill leva och fördjupa sin tro; Claudia, född katolik, präglad av svåra krigsupplevelser, prövar bärkraften i en möjlig klosterkallelse. Kärleken drabbar dem. ”Och då – då erfor jag detta ljuvliga: att vara till för någon” (s. 30). Kärleken är till början skygg och försagd i sina uttryck, men våldsam i sin kraft. ”Allt sviktade i mig för ett människohjärtas skull” (s. 38). Samtidigt med kärleken föds tvivlet – på kärleken. Får vi? Är inte denna kärlek fördömd? Är inte kärlek mellan två människor av samma kön mot naturen? ”Vi bedrar Gud, vet du inte att han är svartsjuk,” säger Claudia (s. 52).

Kärleken når sin fullbordan trots all tvekan, trots att den måste gömmas, trots allt hemlighetsmakeri. Evas längtan efter helhet – att vara människa – når en fullbordan, en tid, en kort tid. ”Jag älskade min nästa. En nästa. Och Gud. Kanske” (s. 57). Tvivlet finns med som en skugga. Kärleken orkar till slut inte bära Claudia och Eva. Tvekan och ångest, själviskhet, Evas oförmåga att fånga nuet, omvärldens misstro och avund förtär kärlen. Skilsmässan blir oundviklig, EA:s skildring är utlämnande. Hon är obarmhärtig mot sig själv, t.o.m. omvärldens negativa syn far plats i hennes inre.

Så följer år av smärta och längtan, undran över vad som var rätt och fel i detta intensiva och svåra kärleksförhållande. Boken föds. Först här i reflexionen över den homosexuella kärleken, formuleras anklagelsen:”Grundfelet ligger hos omvärlden som inte vill tillåta oss som är annorlunda att leva ett liv som är helt. Som splittrar oss, klyver oss på längden, på tvären med hjärtat helt på ena halvan.” EA skriver detta utan bitterhet. Hon har nått fram till en övertygelse om kärlekens möjlighet. Eros och agape kan mötas. Kropp, själ, ande hör samman. ”Köttets kärlek är ett villkor för människans helhet: naken skälvande hud, ett snabbt leende, en varm djup blick – allt binds oskiljaktigt samman” (s. 214). All övertygelse och tro kan falla ihop. ”Men det vet jag: att älska någon är vägen till att älska” (s. 214).

EA:s väg till denna insikt var krokig och svår, Kontradans låter oss blicka djupt in i en människas liv. Det krävs mod och styrka att skriva så självutlämnande som EA, både i skildringen av kärleken och förlusten och av allt som framtvingade den.

När kärleken till Claudia föds står Gud i vägen som ett hinder. Den svartsjuke guden som inte tål konkurrens. EA tvivlar dock på den bilden. ”Det var inte Gud vi lurade,; det var moralteologin” (s. 123). EA skriver ödmjukt om sin fattiga tro. Hon beskriver den i en oväntad och poetisk bild: ”Det berättas

om den helige David att han hade gråtit så mycket att han inte såg kroken där han skulle hänga upp sina vantar. Så hängde han upp dem på en solstråle. Det var på den solstrålen som jag hängde upp min tro. Den kunde jag inte släppa. Ja – där hängde jag upp min tro. Sen hade jag båda händerna fria för att gräva i mitt tvivel, eller ta stöd när jag snubblade” (s. 13). Bilden av den svartsjuke guden förändras och växer till en tro där också människan ryms. Erfarenhet av nåden, Guds kärlek, omvändelsen var avgörande i EA:s liv. Hon har skildrat sin omvändelse i Fyrtio dagar i öknen. Den boken bildar bakgrund och klangbotten till Kontradans.

Kontradans skildrar en människas kamp, tvivel och sorg, missförståndens irrgångar. Läsningen blir stundom tung. Varför söker sig författaren till återvändsgränderna? ”Just så var det”, skriver EA i efterordet. Befrielsen kom först när tiden fatt bearbeta kärleken till Claudia. Till slut återstår ett koncentrat av glädje och av smärta – båda en enhet (s.219).

Jag hoppas att Kontradans denna gång far många läsare.