Eva Alexanderson 1911-1994

Den 9 januari, när jag skriver detta, skulle Eva Alexanderson ha fyllt 84 år. Hon dog den 20 december, på hospitset Maria Regina, där hon fick vistas den sista månaden av sitt liv.

Jag lärde känna Eva omkring år 1950, då hon kom till Paris för att på uppdrag av Bonniers, där hon var anställd, diskutera principerna för min översättning av Proust. Det var början till en lång vänskap, som också förde till att vi under en följd av år var grannar på johannesbacken i Rimbo.

Eva var en högt begåvad kulturpersonlighet, behärskade många språk och läste ännu fler. Hennes översättningar från franska och italienska – verk av bl a Rousseau, Sartre, Goldom och Umberto Eco – var utomordentligt noggranna och mästerligt stilsäkra. Hon hade en vidsträckt och varierande beläsenhet och var en av de mest allmänbildade människor jag träffat.

Hon debuterade relativt sent, 1954, med eget författarskap. Alla hennes romaner är mer eller mindre självbiografiskt inspirerade; de ingår i en livslång uppgörelse med tidiga smärtsamma erfarenheter. Debutromanen Resa till smältpunkten utspelas i mexikansk miljö, ytterst suggestivt förmedlad. Den följdes av ytterligare ett par romaner, Mig som liten är (1955) och Guldhönan (1956). 1958 kom så Väckt ur drömmen, ett tidsdokument från det hotfulla trettiotalet, som också var ”illusionernas årtionde”.

Eva Alexanderson blev katolik, 1955, men först 1964 kom den bok, Fyrtio dagar i öknen, där hon i romanform skildrade det inre förlopp som ledde till konversionen. 1969 kom hennes efter min mening allra bästa bok, Kontradans; båda dessa verk präglas av dramatisk kamp, mycken smärta och omutlig ärlighet. 1967 gav hon ut den betagande reseskildringen Pilgrimsfärd, vars sällsynt ljusa stämning bryter av mot den mörka grundtonen i hennes övriga verk.

ja, grundtonen hos Eva var mörk; hon hade att kämpa med mycken tragik under hela sitt liv, och hon kände sig drabbad. En välsignad motvikt hade hon i sitt sinne för humor, som aldrig var långt borta, en galghumor och en lätt självironi som hindrade bitterheten att ta överhand.Till bilden av henne hör också hennes omutliga rättskänsla. Sitt samvetes diktat följde hon osvikligt och utan onödiga nyanser. Som Leif Carlsson så träffande formulerade det i sin minnesruna: hon ”var nog det minst hycklande man kunde tänka” och kunde därför rätt ofta uppträda ”kantigt” och stöta sig med folk. Men hennes vänner visste att hon hade ett hjärta av guld och var trofast som få.

Aldrig blev detta tydligare än under hennes sista tid. jag hade då täta kontakter med henne och fick bevittna hur hon såg tillbaka på sitt liv i ett helt nytt, försonande ljus, i ett stort lugn och en målmedveten önskan att nå alla sina många vänner med en varm fridshälsning. Det hann hon också med, och kanske var denna sista tid den mest harmoniska hon fick uppleva. Hon längtade att fa dö, med en viss otålighet – hennes hjärta var utmattat och hon kände sig ha fullbordat sitt liv. Ända in i det sista behöll hon sitt klara minne, sin intellektuella skärpa och rörliga associationsförmåga. Och hon utstrålade den frid som äntligen hade blivit henne förunnad. För oss som såg henne under denna sista tid framstod hon som en människa som verkligen nått sin fullbordan. Nu vilar hon i frid.

Vi minns henne med tacksamhet.