Den mördande människan

En av de genomgående trenderna i amerikansk film under det senaste decenniet har varit att berätta historier om seriemördare kvinnliga såväl som manliga. Listan kunde göras mycket lång. För att bara hänvisa till ett litet axplock kan nämnas Liftaren från 1986 (vid det här laget närmast en klassiker), När lammen tystnar, Basic Instinct, Ensam ung kvinna… I tillägg till de stora biografvisade produktionerna finns dessutom ett stort antal lågbudgetfilmer, som i Sverige endast distribuerats på video, med samma tematik.

Frågan är vad dessa filmer kan säga oss om vårt samhälle och vår samtid. Filmen är förvisso ingen spegel som på ett okomplicerat sätt reflekterar verkligheten. Men filmers värderingar å ena sidan och verklighetens ideologier och faktiska förhållanden å den andra är ändå intimt sammanflätade, de samverkar och påverkar varandra ömsesidigt i ett komplext samspel. Fortfarande tror jag därför att filmerna har något väsentligt att bidra med till samhällets självförståelse.

Det som intresserar mig är inte själva seriemorden som företeelse. Vad som nämligen framför allt frapperar i dessa berättelser, det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets genre framför andra, är förändringen i deras sätt att hantera den moraliska problematik som filmerna innehåller. Mördaren brukar ju generellt inom filmen framställas som en personifikation av onda och destruktiva krafter. Så också här. Men frågan är vilken bild filmerna ger av ondskans uppkomst och av dess bekämpande.

Moraliskt ansvarig

Den klassiska Hollywoodfilmen brukade låta mördaren vara ond i moralisk mening, också i den bemärkelsen att han fick bära ett moraliskt ansvar för sina handlingar. Detta ansvar är orsaken till berättarschablonen att mord (och för den delen mindre grova brott) aldrig i amerikansk film förblir ostraffade. Om den mänskliga rättvisan skulle mankera så garanterar ödet eller högre makter de onda krafternas undergång. Man kan vara tryggt förvissad om att något torn eller liknande kommer att rasa samman i ett för mördaren kritiskt ögonblick. På sin höjd gjordes ibland olika försök att psykologiskt förklara en persons ondska. Gangsterklassikern Public Enemy – Samhällets fiende nr I – från trettiotalets början presenterar ett närmast rörande exempel på en sådan förklaring. (Denna film totalförbjöds för övrigt av den svenska censuren under åtskilliga decennier, enligt uppgift mindre på grund av berättelsens allmänna råhet än därför att gangsterhjälten, spelad av James Cagney, tryckte en grapefrukthalva i ansiktet på hjältinnan under en frukost föga värdig en hjälte.) Vi får i filmens början se hjälten i småbarnsåren i färd med att sälja vidare stöldgods som han kommit över vid något litet snatteri. Hans far får veta vad sonen håller på med, och griper strax till svångremmen. Våldet eskalerar, som bekant – och snart återfinner vi vår hjälte som kallhamrad gangsterkung, redo att ta kål på var och en som vågar opponera sig mot honom. Bortsett från gangstern finner vi emellertid knappast några seriemördare i det klassiska filmberättandet. Och för dennes vidkommande är själva mördandet – om man så far uttrycka det – snarast tekniskt motiverat, det hör till yrket. Det är aldrig huvudsakligen psykologiskt betingat, som i modern film.

Biologistisk logik

Tidigare under filmhistorien var det alltså möjligt att tala om moral, även om denna moral var svartvit och förenklad. Med all sannolikhet är det dessa synnerliga förenklingar som publiken med tidens gång kommit att avvisa. Intresset för moralkonflikter har ersatts av karaktärspsykologin, som gjort sitt definitiva intåg i amerikanskt filmberättande. Idag – då moralfrågor åter kommit på dagordningen i en rad andra sammanhang i samhället – har de därför paradoxalt nog blivit i det närmaste bannlysta från filmens värld, åtminstone från stora delar av populärfilmen. Detta bekräftas för övrigt redan av en nu tjugotalet år gammal studie av westernfilmen, Will Wrights Sixguns and Society, som finner att av de typiska motsatspar som alltsedan genrens uppkomst varit genomgående i westernfilmen (t.ex. motsättningen stark-svag) är det ett som i nyare western förlorat sin betydelse, nämligen just konflikten mellan ond och god. Det faktum att det finns onda och goda funktioner i berättelsen består, men deras moraliska innebörd är borta. Detta är tydligtvis heller ingalunda unikt för westerngenren.

Vi känner i hög grad igen det från filmerna om seriemördare. Samtidigt är det något som förändras inom dessa filmer. I Liftaren presenteras en konflikt mellan den till sin funktion alltigenom onde John Ryder, som samtidigt inte saknar sympatiska drag, och den unge Jim Halsey. Här finns en far-son-konflikt men också homosexuella övertoner. Styrkan i Liftaren är att den inte ger några svar. Den gör aldrig anspråk på att förklara Ryders beteende. Det är och förblir skandalöst, fasansfullt. Allteftersom genren utvecklas tycks emellertid ett förklaringsbehov allt tydligare smyga sig in i berättelserna.

Den mordiska Hedra i Ensam ung kvinna… sägs tidigt ha förlorat en tvillingsyster. Följaktligen tillbringar hon resten av sitt liv med att leta upp nya ”tvillingsystrar” som hon sedan straffar för att den ursprungliga systern ”övergivit” henne. Seriemördaren i När lammen tystnar är besatt av tanken på att bli kvinna, men har förvägrats könsbytesoperation. Detta får honom att mörda, i syfte att bokstavligen iklä sig sina kvinnliga offers hud. En annan mördare har tidigt förlorat sina föräldrar under dramatiska omständigheter och aldrig kommit över denna förlust. Orsakerna till deras mordlust hopar sig. Ett av filmernas dramaturgiska huvudproblem blir därmed att försöka få sambandet mellan orsak och verkan att framstå som nödvändigt och naturgivet.

Idag tycks alltså det klassiska hollywoodska berättarmönstret på moralens område ha ersatts av ett slags märklig legering mellan personlig psykologi och biologistisk logik. Filmerna ger bakgrunder till mordens psykologi i form av daumatiska upplevelser, gärna förlagda till huvudpersonernas barndom – men dessa trauman kan inte bearbetas. De alstrar obönhörligen, med osviklig automatik, vissa tvångsmässiga beteendemönster. Om moralen tidigare var enkelspårig är det numera psykologin som är fatalt förenklad.

Människa – robot

Sensmoralen kunde emellertid inte vara tydligare. Dessa mördare är inte ansvariga för sina handlingar. Mördandet ligger bortom deras kontroll, det är något som sker med dem snarare än något som de aktivt utför. Därmed evakueras också hela det moraliska dilemmat ur filmerna. Om mördarna inte kan göras ansvariga för sina handlingar är det inte heller relevant att ställa dem till svars. Målet kan därmed bara bli ett: att oskadliggöra dem så effektivt som möjligt.

Man kan anta att introduktionen av kvinnliga seriemördare aktivt bidragit till denna utveckling. Kvinnor har över huvud taget sällan i Hollywoodfilmens värld varit kapabla att ta ansvar för sina handlingar. Kvinnliga mördare har ju dessutom överlag varit tabu i filmhistorien, och följaktligen torde ett brott mot detta tabu innebära ett motsvarande krav att ”bortförklara” brottet.

Jag ser också ett samband mellan denna utveckling hos de mänskliga seriemördarna och den popularitet som olika slags ”mänskliga automater” åtnjuter i den samtida filmhistorien. Det kan röra sig om robotar, som fallet är i dystopier som Terminator I och II. Det kan också vara olika slags hybridvarelser eller robotifierade människor. Ett exempel på det sistnämnda finner vi i filmen Universal Soldier, där två döda Vietnamveteraner frysts ner och sedan återupplivats genom genmanipulation i ett av den amerikanska regeringen stött projekt. De kan styras likt robotar och kan alltså t.ex. programmeras till systematiskt mördande. Ett av spänningsmomenten i denna film gäller just konflikten mellan programmeringen och de personliga minnesspår och reminiscenser av den egna psykologin som dyker upp och hotar att ställa till kaos i maskineriet. Även här är denna psykologi dock märkligt mekanisk. Traumatisk upplevelse är lika med blint begär att slå tillbaka. De psykologiska faktorerna visar sig alltså i praktiken vara minst lika schematiska som någonsin den tekniska programmeringen. Psykologin har blivit till biologi. Därmed är vi tillbaka där vi började: vi har mördare som i ordets bokstavliga bemärkelse är utan moral, mördande människor som är ett slags ickemänniskor.

Människosyn och moraliskt ansvar

I första hand befriar detta naturligtvis, som vi sett, på ett bekvämt sätt filmerna från problemet att lösa ett olösligt moraliskt dilemma: frågan om skuld och ansvar. Ingen bär skulden, möjligen en ansiktslös institution (som i fallet Universal Soldier) eller ”omständigheterna” – en idag mer politiskt korrekt term för slumpen eller ödet. Men viktigare är att det förmedlar en människosyn som sedd ur ett vidare perspektiv är fruktansvärt begränsad, ja ödesdiger. Steget mellan den mördande psykopaten och den mänskliga roboten är som vi sett inte så långt. Frågan är då om avståndet mellan den helt vanliga människan och roboten heller är det? Frågan är också om inte denna syn på människan som styrd av en mekanisk logik riskerar att genomsyra inte bara filmerna, utan hela vårt tänkande. Vi finner ju människosynen i filmerna inte främst därför att dessa speglar samhället utan därför att de är en produkt av samhället.

Konflikten mellan ”vi” och ”dem”, som alltid varit stark i populärfilmen, tenderar att upplösas i dessa nya amerikanska filmer. Vi framstår alla som potentiella psykopater, potentiella seriemördare. Vem har inte någon traumatisk upplevelse från barndomen i bagaget? Filmen – och vi – kan däremot välja att hantera denna insikt på olika sätt. Antingen kan vi dra den slutsats som filmerna överlag tycks göra: att det som gör människan till mördare är ett tvångsbeteende som kan utlösas rätt som det är och till synes helt okontrollerat. Eller så kan vi dra den motsatta slutsatsen: att ondskans mekanismer, vare sig vi betraktar dem i moraliska eller psykologiska termer, inte styrs av en blind automatik utan av de val som vi själva träffat och dem som träffats åt oss.

Astrid Söderbergh Widding är filmvetare och medlem av Signums redaktion.