Det okända Bysans

Det bysantinska riket, med en mer än tusenårig historia, är en okänd del av vårt förflutna. Då vi talar om Europas medeltid, är det nästan alltid det latinska Västeuropa som vi har i tankarna. Ändå var det bysantinska riket kulturellt överlägset under många århundraden och gav ständiga bidrag till vår egen kulturutveckling.

Sedan Edward Gibbons dagar finns en schablonbild av Bysans som förstelnat i en hieratisk pose, centrerat kring ett kejserligt och kyrkligt ceremoniel, med rökelse och många bugningar men utan en levande mänsklig kultur. Först under 1900-talet har man efter hand börjat frigöra sig från dessa fördomar och insett värdet i den bysantinska konsten och litteraturen. Hjalmar Gullbergs översättning av Romanos’ julhymn och Gunnar Ekelöfs senare diktning har väckt ett intresse för det bysantinska också i Sverige, liksom många förnämliga konstutställningar. Däremot har det saknats en bysantinsk kulturhistoria på svenska, där konsten och diktningen satts in i sitt politiska och religiösa sammanhang. Det är alltså en viktig uppgift som Sture Linner har tagit på sig i sin senaste bok.

Linners styrka ligger på litteraturens område, där han själv har bidragit med goda översättningar, och han har en utmärkt förmåga att levandegöra den. Det är ett nöje att låta sig guidas av honom till författare som Prokopios, Mikael Psellos och Anna Komnena eller till diktare som Romanos, Kassia eller de anonyma som besjungit Digenis Akritas, allt med generösa och belysande citat. Här öppnar sig en värld som är obekant för de flesta och som sjuder av liv.

Tyvärr har Linners så ambitiösa verk blivit en smula ofullgånget i andra avseenden. Kulturhistorien måste grundas i en faktisk och vardaglig verklighet, och man hade väntat sig att få det bysantinska riket presenterat som sådant: dess omfattning, struktur och viktigaste orter, dess befolkning, handel och samfärdsel. Men Linner kastar sig huvudstupa i det teologihistoriska och blir så fascinerad av detta nog så intressanta tema att de mera jordnära aspekterna på det bysantinska alldeles tappas bort – även om de ibland plockas upp längs vägen längre fram i boken. Koncentrationen på det kejserliga och kyrkliga i all dess prakt får det overkliga guldskimret att vila över Bysans mer än vad som nog är motiverat.

Hur man skall avgränsa det bysantinska är inte självklart. För egen del menar jag att begreppet inte är meningsfullt före det östromerska rikets uppkomst 395; vad dessförinnan är, är dess förhistoria. Också den geografiska utsträckningen är oklar. Om man som Linner helst rör sig i Konstantinopel och i kejsarpalatsets närhet, är man otvivelaktigt på bysantinsk mark. Men före arabernas erövring omfattade riket hela det östra Medelhavsområdet, med Antiochia och Alexandria och med en mångspråkig, mångkulturell och ibland oppositionell befolkning. En relativt kort tid fanns besittningar ända bort i Spanien. Rom betraktas i boken som någonting enbart västligt, men från 535 till omkring 750 hörde hela Italien och också Rom till det bysantinska riket, och påven Gregorius den store var bysantinsk undersåte. Dessa gränsernas växlingar medför att det bysantinska inte låter sig sättas på en formel.

Vidare levde Bysans ingalunda i någon kulturell isolering. Förhållandena till den latinska västern beskriver Linner huvudsakligen i termer av konflikter (som han ibland överdriver), men – i varje fall intill fjärde korståget 1204 – pågick ett intensivt kulturutbyte, där Bysans vanligen var den givande parten. Mycket av Västeuropas medeltida kultur – arkitektur, konst och diktning men också lagstiftning, naturvetenskap och medicin – är oförståeligt utan den bysantinska bakgrunden. Under lång tid har man brukat framhålla araberna som kulturförmedlare på Bysans bekostnad, men denna bild finns det i dag anledning att modifiera. Också araberna, och senare turkarna, mottog f.ö. många av sina kulturimpulser från Bysans. Vad vore turkisk moskearkitektur utan Hagla Sofia som förebild? De vidsträckta bysantinska inflytandena utanför rikets gränser kommer aldrig till sin rätt hos Linner (annat än då det gäller slaverna), vilket ger en alltför snäv och instängd bild av en expansiv kultur.

Sture Linner har ett levande intresse för den bysantinska kyrkans liv, med dess teologi, liturgi och bildvärld. Här hamnar han dock ibland på alltför tunn is. Flera gånger påstår han att de s.k. monofysiterna förnekade Jesu mänsklighet. I själva verket ansåg de att gudomligt och mänskligt fanns sammansmält i Kristus till en enhet som de kallade natur (detta till skillnad från rikskyrkan som föredrog att tala om två naturer, förenade i en person). Skillnaden är inte enbart terminologisk men hade få praktiska konsekvenser. Den strängt frontala bilden av Maria och barnet på en syrisk elfenbensrelief från 500-talet (s. 202, 204) är inte uttryck för någon monofysitisk teologi utan är tydligt påverkad av romersk imperial bildkonst av samma slag som på de s.k. konsulardiptykerna. Skillnaden mellan östlig och västlig treenighetslära har blivit grundligt missuppfattad (s. 125), beroende på att författaren inte har förstått skillnaden mellan ontologi och frälsningsekonomi. Teologin kan vara en minerad mark som man far beträda med försiktighet.

Dessa subtiliteter undgår förmodligen den gemene läsaren, som i stället kan glädja sig åt den friska och spänstiga framställningen av en kultur där maktkamp, intriger och gräsligheter så besynnerligt förenades med det upphöjda och överjordiskt sköna. Bysans är en värld man aldrig blir färdig med.

Den intresserade kan också med fördel sluta sig till Bysantinska sällskapet, som bl.a. ger ut en läsvärd årsbulletin. Klassiska institutionen i Uppsala ger nödiga upplysningar.