Det ädlaste hjärta i kvinnobröst

År 1785 utkom i Lund en liten skrift på 24 sidor med den för oss något uppseendeväckandetiteln Det ädlaste hjerta i gvinnobröst. Moralisk och historisk tekning. Till formen kan den beskrivas som tillhörande uppbyggelsegenren, med den för det sena 1700-talet karaktäristiskt känslosamma språkdräkten. Författaren var på sin tid välkänd i sin egenskap av honorärprofessor, riksdagsman för prästeståndet vid 1789 års riksdag, tidningsskribent, teologisk författare och häradsprost – han hette Jacob Vilhelmsson Faxe, stammade från den inte okända skånsk-baltiska prästsläkten Faxe, ende sonen Vilhelm blev för övrigt med tiden biskop av Lund. Anledningen till att jag här uppmärksammar honom är att det enligt Faxe är Maria som har ”det ädlaste” hjärtat av alla kvinnor.

Jag nämnde att verket kan klassificeras som tillhörande prediko- eller uppbyggelselitteraturen. Faxe vädjar retoriskt skickligt till läsarens känslor, inlevelseförmåga och fromma föreställningsvärld. Maria bejakar ängelns budskap, gläder sig över undret, visar sin tro vid bröllopet i Kana, står vid korsets fot och lider när sonen lider etc. – läsaren dras själv in i den heliga historien för att antingen med Maria dela smärtan (och senare glädjen) eller aningslöst med soldaterna delta i det blodiga skådespelet. I det avseendet skiljer sig inte skriften nämnvärt från annan uppbyggelselitteratur. Däremot är Faxes kärlek till Maria av ett ovanligt intensivt slag. Ett exempel, som anger författarens syfte med den lilla skriften, förtjänar att redan nu citeras: ”Jag vil samla alla de smycken, som pryda et ädelt hjerta och lämna dem åt min Läsare, för at ihopsamla til en Krans åt Mariae Hufvud.”

Faxe om Maria

I det följande skall jag helt kort börja med att fokusera en annan och mer intressant aspekt, nämligen vad Faxe som luthersk teolog gör för påståenden om Maria och hennes ställning i kyrkan, därefter skall jag skissartat antyda varför det gick att skriva en sadan bok i en luthersk miljö vid 1700-talets slut. Jag sammanfattar först innehållet i några punkter:

Det finns två helt unika kvinnor i världshistorien: Eva, moder till allt levande, och Maria, moder till livets furste. Ingendera av dessa är utbytbar utan var och en på sitt sätt enastående i sin person och uppgift. Av dessa två intar på sätt och vis Maria hedersplatsen, även om det finns anledning att se Eva före syndafallet som likvärdig med Maria. Men Maria ”under vars hjerta Guds Son tog sit härberge” måste ändå inta det främsta rummet i den kristnes medvetande.

Maria är alltså utkorad av Gud eftersom hon är den ”ädlaste” av alla kvinnor som har existerat eller kommer att existera: ”Skulle Han intet bland Qvinnor utvalt det ädlaste, det bästa Hjerta, som hade rätt och magt, at välja, som hade insigt och kännedom af Menniskors innersta böjelser?” Så har Maria företräde ”framför alla andra menniskor, framför millioner Jordens Inbyggare”.

Maria bär genom sitt ja hedersnamnet Guds Sons Moder. Hon var inte ett blint redskap utan bejakade frivilligt sin uppgift och visste vilken ”högd af ära Henne framför alla Världenes Qvinnor tilhörde, såsom Guds-Sons Moder”. Faxe tillägger: ”Och denna underrättelsen frambäres til denna ringa jungfrun från sjelfva Härlighetens Fader genom en af de Himmelska Andar, som stå ikring Hans Gudomeliga Thron. Ach mit hjerta! Månne du kunde hafva burit et sådant anseende, en sådan agtning af Himmelens och Jordenes Herre.”

Trots sin höga rang är Maria den ödmjukaste av alla: ”Si Herrens tjenarinna, varde mig efter tit tal!” Denna höghet är inte beroende av att hon härstammade från kung David ”ty det är inte gammalt blod och stor härkomst” som adlar en människa utan ”hjärtats renhet” som visar sig i ödmjukhet. Här anknyter Faxe till traditionella furstespeglar och till gängse adelskritik – det är inte fädernas gärningar utan det egna livet som räknas.

Genom det stora verk Maria gjort skall alla släkten prisa henne salig: hon är ju en evig Moder, i sin ”obefläckade kyskhet”, till en i evighet över de troende regerande furste och hon måste därför ”leva i alla deras hjertan, öfeer vilka Hennes Son skulle regera”.

Genom allt detta blir Maria ett exempel för alla troende: ”Ach min Läsare! om du och jag kunde trampa så ädla fotspår; om vi i de brydsammaste omständigheter kunde vara så stilla, så rolige, så förtröstande på Gud som Maria, huru store vore vi inte inför Honom, som är den störste och huru sälle innom oss sjelfve.”

Kristendomen är alltså enligt Faxe inte endast läroteorier utan också praxis – trons uppgift är enligt författaren att göra ”menskligheten menskligare”. Därtill behövs exempel på människor som i liv omsatt denna lära. Aristoteles och de lärdes kunskaper är förvisso viktiga, men Marias liv är mer odelat, hennes hjärta är inte splittrat.

Maria upplevde i sitt liv såväl den största sorg som den största möjliga glädje. Ett svärd genomborrade hennes hjärta vid korsfästelsen, men ”en den största glädje i världen, som endast föll och endast kunde falla på Mariae hjerta” tillföll henne efter Sonens uppståndelse.

Under slutet av sitt liv stod hon i en omedelbar och intensiv kontakt med Kristus:

”Nu öpnades Hennes ögon, nu togs dolken småningom undan och Hon begynte genom Himlahvalvet blifva varse den gudomeliga Thron, hvilken Angelen förut sagt, at Hennes Son i evighet skulle intaga”… Kristus ”kunde icke lämna sin egen Moder, det ädlaste Qvinno-Hjerta, som Försynen funnit på jorden, utan den ypperligaste tröst och största hugsvalelse.”

Vid sin död fylldes Maria av obeskrivlig glädje och löftet: ”I dag skal du vara med mig i de Sälla Boningar”, gällde förvisso också för Maria, vilket fyllde hennes hjärta med en ”försmak af Himmelsk Härlighet”. Inför detta mysterium utbrister Faxe: ”Min förundran har inga gränsor.”

Faxes mariologi

Denna korta genomgång har visat att Faxe hade en Mariauppfattning som många idag skulle anse som påfallande katolsk. Maria var unik i renhet, ödmjukhet, självuppoffrande godhet och kärlek. Marias ja var en förutsättning för inkarnationens mysterium och detta ja var ett resultat av hennes egen fria vilja. Hon var inte en nickedocka utan en myndig och ansvarig person. Ja, Maria beskrivs som en idealbild för den troende, hon var som den andra Eva ett frälsningens redskap i världen. Mänsklighetens tragedi genom Adam och Evas fall blev genom Maria och Kristus till en triumf. Faxe är dock noga med att framhålla att Marias storhet alltid är en storhet i relation till Kristus.

Inom parentes kan nämnas att Faxe två år senare utkom med boken En Kort Wäg til Öf vertygelse om Christna Religionens Sanning (Lund, 1787), i vilken han kraftfullt polemiserar mot sin tids fritänkare som ”uphöje Voltaires skrifter, när de förnedra Christi lära” – mot dessa ställer han den bibliska kristologin. Nattvarden är för honom en central punkt i kristendomen. Där får den troende på ett kroppsligt påtagligt sätt del av ”Jesu undergörande kraft”, eftersom vår tids nattvard är så att säga en förlängning genom tiden av den första nattvarden.

Det är alltså Marias intensiva närhet till Sonen som gör henne till ett evigt exempel för de troende. Maria står som ett synligt tecken på att människan kan gudomliggöras, den sistnämnda termen använder Faxe visserligen inte, men den lämpar sig för att beskriva hans tankegång. Människan är alltså inte bara ”en fattig syndig människa”, utan kan genom att lära av Maria inse att Gud vill göra ”menskligheten menskligare”. När Faxe kort berör Marias död – som beskrivs, som vi redan sett, av honom på ett sätt som motsvarar grunddragen i den teologiska tankegången bakom kyrkans lära om Marias upptagelse i himmelen (som först 1950 proklamerades som dogm) – framhåller författaren förbehållslöst att Maria då förenades med sin Son i Guds rike: ”I dag skal du vara med mig i de Sälla Boningar.”

Det framförs ju ibland i debatten att den klassiska teologin såg kvinnan antingen som hora eller madonna. Mariateologin avkönade och passiviserade kvinnan, skapade ett ouppnåeligt ideal av klosterlik kyskhet och from världsfrånvändhet. Jag tror att Per Beskows uppfattning att denna tolkning av katolsk mariologi är ensidig, har mycket som talar för sig. Per Beskow skriver på sid 14 i Maria i kult, konst, vision (1991): ”Jag är övertygad om att den feministiska nedvärderingen av Maria bottnar i en felläsning av traditionen.”

”Jag vet inte vem som överträffar Maria”

Hur stämmer då dessa påståenden med vad Faxe lyfter fram? Marias dygder bestod ju enligt honom i att hon överlämnade sig helt och förbehållslöst åt Guds vilja, att hon var tålig i lidandet, att hon inte sökte egna fördelar, att hon inte berömde sig på grund av sina gåvor utan hade sin glädje i sanningen, att hon levde i, av och genom tron, hoppet och kärleken. Samtidigt var hon aktiv och orädd: hon trotsade ockupationsarmens soldater, ifrågasatte de mäktigas beslut och handlade ytterst självständigt. Hon byggde vidare sitt liv inte på sitt släktskap med kung David, utan hon visste sitt eget värde och bejakade det (trots att hon fick utstå den sociala skam som det innebar att som ogift bli med barn, och senare uppleva den sönderslitande smärtan när sonen döms till döden och avrättas). Genom allt detta blev Maria ett trons föredöme för alla människor, ett exempel på ett fullkomligt kristet liv. Maria står som den främsta i historiens långa rad av kända eller okända gestalter – Faxe jämför henne med Eva, med Abraham, med hedniska filosofer som Aristoteles, med världserövrare som Alexander den store, med romerska makthavare som Julius Caesar, med lärjungarna (och med sin samtids kristna). Över dem alla står Maria: ”Jag vet intet hvem, öfverträffa Maria.”

Författarens intention är alltså inte att avköna kvinnan och göra henne ofarlig utan att visa just på en kvinna som kan vara, ja, faktiskt är det främsta exemplet genom historien på kristen tro i praxis. I denna egenskap skall hon prisas salig. Vi borde alla, likt Maria, ”som et Barn i sin hulda Moders sköte, hvila trygt i Guds armar.” (Lägg märke till hur författaren här använder sig av barn-moder-relationen för att ge en bild av förhållandet mellan Gud och människa. Man skulle rent av kunna våga dra den slutsatsen att en sund mariateologi hjälper oss att förstå och beskriva Gud inte bara med hjälp av manliga metaforer?)

Maria i Sverige under upplysningen

Nu kan man undra hur sådant kunde sägas i det lutherska Sverige vid 1700-talets slut. Var Faxe en udda figur som uttryckte ovanliga eller oacceptabla tankar? Jan Rhedin har redan visat i en artikel i Med pelarstoder tolv (1982) att det inom luthersk förkunnelse vid denna tid fanns också andra predikanter som av olika skäl fann anledning att lyfta fram Maria. En större undersökning skulle vara nödvändig för att kunna besvara frågan om hur representativa dessa-och Faxe – egentligen var för sin tids teologiska tänkande i Sverige. I vart fall upplevde dock den apostoliske vikarien abbe Oster Faxes bok som något förvånande, med tanke på att det var en luthersk teolog som förde pennan. Annars var det ju så att den lutherska ortodoxin med sitt starka betonande av inkarnationen och principen finitum capax infiniti alltid hade medgivit i teorin en ganska avancerad mariologi, fastän möjligheten sällan utnyttjades i praktiken.

Däremot tror jag att man redan nu kan hävda att detta mariologiska intresse inte hade några påvisbara rötter tillbaka till den katolska tiden i svensk historia (även om åtskilligt av folklig mariafromhet bevarades ute i bygderna) utan att det i stället rör sig om importgods ur den samtida kontinentala teologins förråd. Precis som svenska kyrkan under 1900-talets senare del har tagit till sig vissa mariologiska aspekter, så fanns det också under den sena upplysningstiden och begynnande romantiken ett antal teologer som inkorporerade ett traditionellt Mariatänkande i sin teologi. Känslans betydelse, uppvärderandet av mystiken, av kvinnligheten, av medeltiden, av saga, myt och sägen – allt kan ha bidragit till att Maria åter kom i fokus.

Det tycks som om Faxe står i ett visst beroendeförhållande till Erlangen-professorn Georg Friedrich Seiler, som önskade förena förnuftet med uppenbarelsen och sökte en harmoni mellan tro och vetande – talande är titeln på en av hans många böcker i ämnet: Die religion nach Vernunft and Bibel in ihren Harmonie (1798). Det gällde att befria sig från den lutherska ortodoxins skolastiskt-rigorösa tänkande liksom sekternas inskränkthet och återerövra en biblisk kristendom som kunde förstås av den samtida kulturen. Seiler lästes en hel del också i katolska kretsar och fick några arbeten översatta till svenska. Upplysningens religionskritik stimulerade kristna apologeter att arbeta utifrån nya teologiska modeller. Faxe tycks själv stå i just en sådan tradition.

Det finns alltså många tecken som tyder på att det under den gustavianska tiden fanns en generell öppenhet i vissa prästerliga kretsar gentemot aspekter av katolskt tänkande. Katolska bemötanden av upplysningsfilosofernas religionskritik väckte naturligtvis intresse. Katolsk andaktslitteratur påverkade under hela seklet (och det inte bara med namn som Bossuet eller Ferielon). Tidningarna informerade också regelbundet om vad som tilldrog sig på katolsk mark. Om detta har jag skrivit avsnitt såväl i min avhandling Press mot friheten (1988) som i Upplysningens spegel (1994). Vi vet även hur intresserade inte minst hovkleresiet var av katolsk liturgi. En av de kultiskt mest aktiva var Uno von Troil, vid 34 års ålder utnämnd till biskop av Linköping, sex år senare, 1786, utsedd till ärkebiskop. (Gustav 111 ägnade för övrigt under sin bekanta vistelse i Rom hela dagar åt att avnjuta mässor av alla de slag). Vid denna tid arbetade också ett antal svenska diktare, tonsättare och konstnärer med mariamotiv. Extrem var hovfunktionären Johan Gabriel Oxenstierna, som finner helgonkult och pilgrimsfärder högst tilltalande – ”hans intresse för den katolska kulten är omisskänligt”, skriver hans biograf. Vi vet också hur liturgiska detaljer som tidigare hade ansetts som alltför katolska – mitror, kräklor, gördlar, skrudar och kors – upplevde en renässans (själv ville kungen även införa rökelse i den lutherska högmässan, men rådgivarna lyckades avstyra planen). Tidens mer optimistiska människosyn kunde likaså hämta impuler från katolsk antropologi. Påvarna, först och främst Clemens XIV var återkommande ”skribenter” i flera svenska tidningar. (Om detta se min artikel ”Brev från påven”, Signum 1991:3.) Låt vara att mycket av detta utspelade sig på ett ytplan – men i en sådan miljö var det kanske inte så egendomligt att också några ägnade Maria en förnyad reflexion.

I ett par religionsfilosofiska studier- Religionsproblemet hos Thorild (Lund, 1947) och Sensus Communis. En studie tillproblemet om förnuft och känsla i gustavianskt religionstänkande (Lund, 1942) – har Olof Herrlin påvisat hur viktigt det är att förstå med vilken emfas tidens tänkare arbetade med begreppet ”den naturliga religionen”. Herrlins poäng är att det enligt många gick att finna denna grundkonception också i vissa av de existerande religionsformerna. Herrlin framhåller att tre trossystem var ovanligt lämpliga enligt vissa samtida filosofer: konfucianismen, de antika religionerna och romersk katolicism. Det som tilltalade i katolicismen var kulten, i synnerhet mässan i vilken deltagaren kunde förnimma ”känsloklangen i naturens vittnesbörd om Gud”. Svärmeriet inför det ‘katolska’ byggde alltså inte enbart på estetisk grund, utan var stundom filosofiskt grundat: ett utslag av sökaridet efter en fundamentalkonstruktion i vilken metafysiken kunde förankras.

Som vi redan sett var Faxe negativt inställd till upplysningstidens fritänkeri och dess portalgestalter, men han hyste också en aversion gentemot den känslosamhet på förnuftets bekostnad som han menade karakteriserade pietism och herrnhutism och han var kyligt inställd till traditionell luthersk ortodoxi. I sitt arbete Brefwäxling Imellan Twänne Wänner Euphranor och Theokles Rörande några wigtiga Ämnen I Philosophien och Moralen (Stockholm, 1785) utvecklar han detta tema. I samma arbete framhåller han också kyrkofädernas stora roll som garanter för en sund teologi: deras åsikter måste alltid tillmätas en ”betydande” vikt. Faxe nämner Clemens, Ireneus, Tertullianus, Origenes, Cyprianus och Augustinus vid namn.

En krans åt Maria

Det är möjligt att Faxe valde att skriva sin Maria-bok

för att ge läsarna en möjlighet att på ett personligt och innerligt sätt kunna identifiera sig med den heliga historien. Såväl ortodoxins knastertorra teser som herrnhutismens eller pietismens känslosvärmeri ledde enligt författaren fel. Att föra samman förnuft och känsla och leda dem båda till trons ursprung, inkarnationens mysterium, kunde däremot skänka en fundamentalteologisk plattform som skulle kunna möta tidens krav. Och där kan Maria bli exemplet framför andra för varje troende: ”Maria, det är också jag.”

Genom att helt kort ha presenterat Faxes lilla mariaskrift hoppas jag att jag i vart fall något så när fullföljt titulärprofessorns intentioner med sitt arbete: nämligen att därigenom stimulera läsarna till att, som författaren själv skriver, ”ihopsamla en krans åt Marias huvud”.