Den muslimska närvaron i Europa i dag

Under de senaste årtiondena har islam blivit den näst största religionen i Europa, med drygt 15 miljoner anhängare i de nuvarande EU-länderna. Vad innebär den nya situationen för kristna i dessa länder? Muslimernas närvaro utmanar Europas kristna både vad gäller deras kristna identitet som medborgare i europeiska samhällen, men även beträffande deras religiösa identitet som formats och i första hand präglats av den kristna tron. Majoriteten av Europas kristna tillhör grupper med djupa rötter i kontinentens mylla, och är såtillvida ”gamla” medborgare i de pluralistiska demokratierna. Nu kallas de emellertid att samarbeta med muslimerna, som blivit deras ”nya” grannar och i ökande utsträckning även medborgare i samma nation, och att utforma det offentliga livet i sina samhällen enligt principer om rättvisa och att sträva efter ömsesidig förståelse.1 Vilka är då huvudprinciperna i detta?

Kristna bör först självkritiskt fråga sig om de gör vad deras tro kräver av dem för att möjliggöra för muslimer, både individer och kollektiv, att erfara rättvisa i samhället. Detta ansvar tydliggörs i nyckeldokument från Andra Vatikankonciliet,2 men även i viktiga resolutioner och deklarationer utfärdade av Kyrkornas världsråd i Genève och av andra kyrkliga organ. Får nyetablerade muslimska grupper på ett ärligt, effektivt och kreativt sätt hjälp att ta plats vid sidan av kristna kyrkor och judiska och andra religiösa gemenskaper i våra europeiska pluralistiska samhällen? Gör enskilda kristna, församlingar och kyrkliga ledare (på lokal, regional, nationell och europeisk nivå) vad som är nödvändigt och möjligt för att hjälpa muslimer att uppfylla rättmätiga krav i relation till deras trospraxis?

Kristna borde inte bara motiveras av kyrkans lära utan även erkänna sitt ansvar gentemot muslimer som medborgare. Muslimer och kristna är i dag grannar, arbetskamrater och medlemmar i samma politiska partier. Deras barn går i samma förskolor och skolor och läser vid samma universitet. Muslimer organiserar sig på en rad olika sätt: idrottsföreningar, företag, yrkessammanslutningar etc. De bygger moskéer och församlingscentra och förändrar så stadsbilden. På alla dessa nivåer är deras önskan att få sina rättigheter erkända i likhet med alla andra, och att behandlas i enlighet med detta. De vill delta i det politiska och offentliga livet och åtnjuta samma ekonomiska och juridiska möjligheter som kyrkor och judiska samfund.

När muslimer har rättmätiga krav beträffande gällande lagar är det viktigt att de får aktivt och intelligent stöd från kristna på både individuell och kollektiv nivå. Ett dylikt samarbete hjälper muslimer att bli verkligt jämställda aktörer i Europas samhällen. Det ska dock erkännas att muslimers rättmätiga krav alltför ofta möts av missförstånd och motstånd bland kristna. Det handlar ofta om krav i samband med byggandet av moskéer, religiöst betingade dietlagar och klädregler, själavård i fängelser och på sjukhus, och slutligen begravningsseder. När den ursprungliga befolkningen säger till nykomlingar att de ska anpassa sig till vad som gäller där de bor nu, leder detta ingenvart.

Det är naturligtvis nödvändigt också för kristna (och för alla medborgare) att kunna bedöma när muslimska grupper, som hävdar att de arbetar i islams namn och inom ramen för de europeiska lagarna, i själva verket uppmuntrar till förståelse och utövande av islam som står i motsättning till och undergräver dessa lagsystems anda av tolerans och interreligiös förståelse.3 Vi ska inte enbart kräva frihet, utan även försvara den, både vår egen och vår nästas.

Mycket har sagts av europeiska kristna om ömsesidigheten beträffande diskriminering – och ibland rena förföljelser – av kristna minoriteter i vissa länder med muslimsk majoritet. Muslimer, särskilt representanter för muslimska organisationer och länder med muslimsk majoritet, bör erinras om den fundamentala princip, eller ”gyllene regel”, som varje juridiskt system måsta hålla fast vid. Samtidigt bör kristna avhålla sig från att låta sitt förhållande till andra vara villkorat och beroende av en ömsesidighet, delvis därför att Europas muslimer inte kan hållas ansvariga för orättvisor som muslimer i andra delar av världen gör sig skyldiga till, men främst därför att kristen socialetik är sprungen ur ideal som borde gå långt utöver enbart en oro för egna rättigheter.

Harmonisk samexistens i ett pluralistiskt samhälle kan i ett långt perspektiv endast lyckas om det finns ett erkännande, både från majoritetssamhällets sida och från den muslimska minoriteten, av vissa grundläggande principer som är bindande för alla människor. Det finns inga mer övertygande argument för kristendomens trovärdighet gällande evangeliet om Jesus Kristus än när kristna i osjälviskhet hänger sig åt arbetet för rättvisa och fred i en kontext av kulturell och religiös mångfald.

Europas kristna är således utmanade att erkänna och ta på allvar de förändringar som kommit genom det relativt snabba inlemmandet av muslimska grupper i denna världsdel. Kristna måste komma tillrätta med den allt större andelen av befolkningen som är muslimsk, och med det faktum att de på vissa håll redan utgör en majoritet, eller snart kommer att utgöra det, i vissa västeuropeiska städer och regioner, och särskilt i ett stort antal förskolor och skolor.

Mer än att bara komma tillrätta med dessa nya förhållanden, är det önskvärt att kristna också accepterar dem helhjärtat och har en positiv inställning till att söka praktiska lösningar på de utmaningar som uppkommit. Den ökande muslimska närvaron i Europa ska inte ses som en noggrant planerad islamsk erövringsstrategi; den är snarare till stor del resultatet av en demografisk utveckling i den europeiska befolkningen, så väl som relaterad till socioekonomiska faktorer.

Det är viktigt för muslimer att förstå och att till fullo erkänna att de nu bor i Europa och därmed i en specifik social, kulturell och religiös omgivning med egna rötter, närd särskilt av den kristna traditionen, och med strukturer, seder och känslor som utformats under den europeiska historiens lopp. De måste förstå att de juridiska och politiska systemen i Västeuropa har utvecklats efter upplysningstiden, vilket inneburit sekularisering samt dispyter och ibland blodiga konflikter mellan olika sociala klasser och ofta även mellan kristna grupperingar.

Muslimer och icke-muslimer kommer att behöva reflektera över och öppet debattera detaljerna i de juridiska och politiska ramar inom vilka alla grupper i Europas olika stater måste försöka leva i fredlig samexistens. Vilka är då dessa ramar, och var och hur kan de utvecklas så att de mer adekvat kan tillgodose muslimers rättmätiga krav? Vilka aspekter av muslimskt liv och lära visar sig direkt eller indirekt gå utanför dessa ramar? Inom vilka områden behöver muslimer, som individer och kollektiv, ändra sin praktik och sitt tänkande för att tilämpa dem inom dessa ramar? På vilka sätt kan sharia, eller islamsk lag, utvecklas inom dessa ramar? Vad betyder assimilation och integration? Hur skiljer vi mellan dessa begrepp, och vad innebär detta i praktiken? Vilka modeller finns det för framtida europeiska samhällen, där man respekterar etnisk, kulturell och religiös mångfald men samtidigt främjar den sammanhållning som är nödvändig för en rättvis och fredlig samexistens?

Här måste kristna få mer ingående kunskap om muslimer och deras dagliga liv, men även om deras tankar vad gäller religiösa, sociala och politiska frågor. Kristna måste bli medvetna om den kreativa potentialen i det muslimska tänkandet, men också om de spänningar och olika perspektiv som finns bland muslimer. Likaså finns det ett behov av kunskap hos muslimerna inte enbart om juridik och politik i Europa utan även om det uttalat kristna inflytandet på europeiskt liv och tänkande och om olikheterna hos kyrkorna såsom de historiskt har utvecklats.

När man har att göra med muslimska fackföreningar, partier, institutioner eller paraplyorganisationer är det viktigt att ha en solid kunskap om den grundläggande karaktär och de mål sådana grupper har, såväl som om deras relativa styrka inom den muslimska gruppen i ett specifikt land. I exempelvis Tyskland är det inte ens 20 procent av den muslimska befolkningen som är ansluten till en församling i en moské, vilket gör 80 procent av populationen till en tyst minoritet. Behöver vi kanske ifrågasätta att i stor sett all dialog sker med moskéernas organisationer? Eller – hur välkänt är det alevitiska samfundet, som i Tyskland utgör mer än en fjärdedel av befolkningen med rötter i Turkiet? De religiösa och kulturella traditionerna och den religiösa praktiken hos aleviterna är så markant annorlunda jämfört med sunni- och shiamuslimer att både aleviter och andra ställer sig frågan om dessa alls ska betraktas som muslimer.4

Majoriteten av muslimerna vill leva i fred och frihet här i Europa, helt enkelt leva problemfria och framgångsrika liv som muslimer. De finner det dock svårt att övertyga majoritetsbefolkningen om detta i den nuvarande situationen, som präglas av oro för den globala utbredningen av islamsk extremism. Ty inte alla muslimska grupper och föreningar reagerar positivt på utmaningen att stödja det allmänna bästa för alla medborgare utan söker snarare först och främst fördelar för den egna gruppen. Å andra sidan är icke-muslimer sällan medvetna om spänningar och möjliga motsättningar inom och mellan muslimska organisationer.

Det sägs dessutom ibland att de täta förbindelserna mellan vissa muslimska grupper i Europa och motsvarande organisationer i den muslimska världen kan leda till att grupperingarna i Europa blir en grogrund för islamistiska idéer och strategier som helt står i strid med en pluralistisk demokratis värderingar. Hellre än att leva med ett lätt obehag gentemot muslimer är det därför viktigt för icke-muslimer, och i synnerhet för kristna, att så långt det är möjligt anstränga sig att få pålitlig information om de världsåskådningar och ideologier som är karaktäristiska för olika muslimska grupper i Europa, och att se hur de olika grupperna försöker påverka sina medlemmar och sympatisörer. Seminarier och teologiska fakulteter har ett ansvar att undervisa om detta och att främja forskning för att uppnå en balanserad och nyanserad förståelse av islam.

Kristna individer och organisationer måste även motstå frestelsen att alltför lättvindigt tänka på och tala om Europas muslimska samfund som om de till sitt väsen vore snarlika de kristna kyrkorna. Ett ökande antal muslimska röster klagar på att man försöker tvinga in europeisk islam i samma form som kyrkorna. Denna kritik mot kyrkorna och majoritetssamhället (vilken enligt min uppfattning är berättigad) representerar ett försök från vissa muslimers sida att undvika de legitima kraven från staten på att de religiösa samfunden i vissa viktiga frågor ska föra en gemensam talan, då de samarbetar med staten. När muslimska organisationer yttrar sig kritiskt på detta vis, indikerar detta ett motstånd från deras sida mot att se sig själva som parter i en pluralistisk och demokratisk stat.

Medan kristna naturligtvis alltid bör sträva efter att ge en balanserad bild av islam i Europa och i resten av världen, gör de inte muslimska medborgare någon tjänst om de enbart refererar till de goda och attraktiva sidorna av islam och ger exempel på harmonisk samlevnad (vilket det tack och lov alltid har funnits och finns många exempel på). De främjar faktiskt den ömsesidiga förståelsen genom att fästa lika stor vikt vid mer negativa och ibland till och med alarmerande manifestationer av samtida islam. Denna nyktra, realistiska, objektiva inställning, där båda sidorna belyses, är ett oumbärligt fundament för en seriös dialog.

Kristna bör även komma ihåg behovet av självkritik i relation till de ibland förenklade och förvrängda bilder av den andre som de kan ha, och även de reaktioner sådana bilder kan leda till. Att förneka de problematiska aspekterna av de politiska, kulturella och religiösa realiteterna inom islam för en orealistisk harmonis skull, är helt enkelt att fly från den faktiska verkligheten.

Alltsedan början av massinvandringen av muslimsk arbetskraft till Europa på 1960-talet har de kristna kyrkorna pekat på (vilket i dag nästan glömts bort av politiker och moskéorganisationer) dessa sårbara immigranters behov och försvarat deras rättigheter gentemot staten och samhället. Vi ser i dag tydligare att villigheten att välkomna och erbjuda hjälp även måste innefatta en ansträngning att initiera och främja en integrationsprocess. Integration betyder mer än att tillhandahålla bostad och arbete; det betyder även något annat än den totala assimileringen av immigranterna. Integration innefattar en process av undervisning varvid den nyanlände blir en del av nätverket i mottagarlandet och därvid kommer att acceptera och värdesätta dess lagar, dess grundläggande livsstil, och sist men inte minst dess officiella språk. Denna form av integration kommer inte att ge oproportionerlig uppmärksamhet åt frågor om rättigheter, vilket skulle kunna leda till parallella samhällen och bildandet av getton, och till centra för förtryck och våld.

Integration kräver klart formulerade riktlinjer. Både nyanlända och muslimska grupper och organisationer som funnits på plats i Europa en längre tid behöver verkligen inse att muslimer i de flesta fall kommer från länder i vilka sociala normer definierats av endast en dominerande religion, medan relationen mellan staten och religiösa grupper i Västeuropa har utformats på ett helt annat sätt. Om muslimska minoritetsgrupper i europeiska länder åtnjuter fri- och rättigheter som gäller alla medborgare utan undantag, så kan inte grupper ur dessa minoriteter samtidigt begära att sharialagar ska gälla för dem i form av särlagstiftning. Inte heller bör de nära ett hopp om att kunna arbeta för en shariastat inom en nära eller fjärran framtid, en ambition som skulle kunna leda till mycket svåra politiska spänningar.

Det är viktigt att ta med i beräkningen att en mentalitetsförändring håller på att ske bland europeiska muslimer, nu när en andra och till och med tredje generation har vuxit upp och snart kommer att vara i ansvariga positioner.

Vad som de facto sker är att de attityder som utvecklas i andra och senare generationer kan gå åt två olika håll: antingen mot en genuin integration, accepterandet av grundläggande europeiska värderingar och absorption av dessa värderingar i det dagliga livet, eller mot en islamistisk fundamentalism som etablerar parallella strukturer och världar. I detta sammanhang bör det påpekas att några muslimska grupper anstränger sig för att ett antal europeiska länder ska acceptera att vissa delar av muslimers liv ska bestämmas av sharia och inte av sekulära lagar. Detta är frågor som berör alla medborgare. Emellertid borde kyrkorna kunna medla i denna diskussion, genom att ösa ur sina erfarenheter både av global kristenhet och av sekulära samhällen, och erbjuda insikter och tänkesätt som skulle kunna bidra till en rättvis och intelligent lösning av dessa problem.

För troende kristna och muslimer berör dessa frågor om samexistens även spörsmål som är direkt kopplade till de respektive religionernas tro. De som inte har någon personlig kontakt med religiösa seder och bruk kommer inte att fästa avseende vid sådana frågor, men kristnas och muslimers tro genererar en förståelse av vad det betyder att vara människa och en förståelse för därmed sammanhängande etiska övertygelser. Därför behöver vi betrakta de teologiska olikheterna mellan dessa båda trossystem.

I vilka avseenden, å ena sidan, pekar islams doktriner och normativa praktik på likheter och analogier med dem man finner inom kristendomen? Och å andra sidan, i vilka avseenden ifrågasätter de den kristna tron och dess etiska läror? På vilket sätt förstår islam sig själv som det slutgiltiga, gudomligt förordnade alternativet till kristendomen? Finns det inte i hjärtat av islam en inbjudan till kristna att i Guds namn ta emot det ”trosvittne” (Koranen 43:86, 2:143) som det världsvida muslimska samfundet är kallat att vara, antingen genom att konvertera till islam eller att åtminstone svara positivt och med medkänsla på dess budskap mitt i den gudlösa världen av i dag? Ett lämpligt kristet svar till islam kompliceras av det faktum att medan vissa skenbara likheter skulle kunna tyda på att det finns en stor gemensam plattform mellan de båda religionerna, så finns det på ett djupare plan också avgörande skillnader. Enskilda bibel- eller koranställen kan förstås rätt bara när varje helig text ses som en helhet. Samma klargörande behövs även när man ser till doktrinerna i de båda trossystemen. Här ska vi jämföra doktrinerna hos majoriteten av sunnimuslimerna, såsom de uttrycks i publikationer från al-Azhar universitetet,5 med de centrala doktrinerna i kristendomen som de presenteras av de stora kyrkorna i Tyskland.

Uppenbarelse och helig historia

Likheter: Kristna och muslimer ser Bibeln (eller ”den heliga Skrift”) respektive den ”ädla Koranen” som auktoritativ källa för vägledning i tron och i livet.

Olikheter: Medan Koranen härstammar från de 22 åren av Muhammeds offentliga liv (610–632) är däremot Bibeln en samling skrifter (i en rad olika litterära former) som nedtecknats under många århundraden och i nära samband med Israels folks historia och kyrkans gemenskap som efter Jesu död såg sig själv som det nya Israel. När islam erkänner Koranen som det slutliga ordet från den absolut transcendente Guden, och i allt väsentligt identisk med alla de tidigare autentiska uppenbarade skrifterna, ser de kristna Bibeln som en samling heliga texter inspirerade av Gud och återspeglande Guds och hans folks historia som utvecklas under århundradena och (enligt kristen tro) kulminerar i Jesus, den korsfäste och uppståndne Messias.

Gud

Likheter: Både kristna och muslimer tror att den ende guden är skapare av himmel och jord och av varje människa. Därför ska Gud tillbedjas och prisas. De tror även att endast Gud är svaret på de slutgiltiga frågorna om mänsklig existens och denna värld, och att Gud på domens dag vid tidens slut kommer att döma alla människor.

Olikheter: Koranen talar om Gud som evig, unik, allsmäktig, allvetande och full av medkänsla (2:255, 59:22–24). Guds transcendenta ära uppfattas emellertid så, att hans väsen förblir, och måste förbli, okänt. Gud uppenbarar sin vilja, men inte sitt väsen eller sig själv. Enligt muslimsk tro är Gud verkligen nära människorna, men Gud låter dem inte leva i en intim gemenskap med sig, vilket är fallet med söner och döttrar och deras ”Abba-Fader”. Gud förblir en i sig själv, helt och hållet oberoende och slutligen helt skild från sin skapelse. Gud har genom sina profeter låtit sin vilja och hotet om domen bli förkunnade. Inte förrän vid domen kommer människor att få veta vilken framtid Gud har bestämt för dem.

Muslimer betonar den absoluta, ”ensamma” karaktären hos den gudomlige ”ende”. De ser tron på Gud som ”tre i en” som avgudadyrkan, den största synd människor kan begå (5:72–72, 4:171). För islam har Gud som skapare inga barn, vare sig i andlig eller i fysisk bemärkelse (10:68, 112) och kan därför inte vara Jesu Kristi fader. Muslimer ser inte sig själva som Guds barn, utan som hans underdåniga tjänare.

Jesus Kristus

Likheter: Det finns enbart ett fåtal likheter mellan Bibelns och Koranens berättelser om Jesus Kristus. Gud sände Jesus (som Messias) till judarna. Han föddes av Jungfru Maria, gjorde underverk och togs upp till himlen.

Olikheter: Titeln ”Kristus” (eller ”Messias”, al-masih) används i Koranen i samband med Jesus (Isa) (t.ex. 3:45), men det är oklart vad Koranen avser med denna titel, och namnet Isa har inte någon specifik betydelse. Jesus identifieras vanligtvis i Koranen med ”Marias son”. Koranen omtalar Muhammed som ”Profetlängdens sigill” (33:40) och sätter honom alltså högre än Jesus Kristus. Muslimer tror att Muhammeds ankomst hade förutsagts redan i tawrat och injil (7:157, 61:6).6 Enligt Koranen blev Jesus inte korsfäst och han uppstod inte från det döda. Att korsfästas skulle ha varit ett förödmjukande nederlag för Gud och hans budbärare. Även om Jesus skulle ha dött så skulle detta enligt Koranen på intet sätt ha något med frälsning att göra. Koranen gör inga klara uttalanden om Jesu jordiska liv. En vanlig tolkning är att innan Jesus dog befriade Gud honom från hans fiender och lät någon annan bli korsfäst i hans ställe (Judas Iskariot och Simon av Cyrene är de som oftast nämns). Med stöd av hadith (traditioner) tror de flesta muslimer att Jesus lever i himlen, och att han vid tidens slut ska återkomma till jorden, öppet bekänna sig som troende muslim, rena världen från olydnad mot islams lag och bland annat förstöra alla kors, samt kalla folk till islam. Sedan kommer han att dö, och i likhet med alla andra människor uppväckas till den slutliga domen.

Synd, frälsning och förlåtelse

Likheter: Både Bibeln och Koranen betonar att det är Guds vilja att vi ska tro på Honom och leva enligt Hans bud. Alla människor är ansvariga för sig själva inför Gud skaparen. När människor bryter mot buden blir de skyldiga inför Gud och behöver Hans nåd och förlåtelse. Såväl Bibeln som Koranen talar om olika eviga destinationer av välsignelse eller straff och kval.

Olikheter: I Koranen överträdde Adam och hans hustru Eva Guds bud och gick därmed miste om paradiset; men beträffande deras relation till Gud ändrades ingenting grundläggande genom denna synd (2:35–39). Islam erkänner inte den fundamentala betydelsen av ”syndafallet” och tar avstånd från ”arvsynd”. Döden ses inte som ett resultat av synden utan som en del av Guds ursprungliga plan.7

Bibeln klargör att människan, på grund av fallet, inte är alltigenom ond men att hon på det djupaste planet har en böjelse mot synd och olydnad mot Gud (t.ex. Rom 3:10–11). Våra synder riktas inte enbart mot våra medmänniskor utan slutligen också mot Gud (Ps 51:6). Genom enbart vår egen styrka kan vi inte befria oss själva från vår böjelse att synda eller ta hand om den skuld vi ådragit oss genom synden. All egen ansträngning leder till stolthet inför Gud (Ef 2:9) och därmed till en fördjupning av problemet.

I kontrast till detta tror muslimer att människan förblir kapabel att göra gott och därför kan förtjäna Guds ynnest och belöning genom att hålla buden. Mänsklig synd kan inte påverka Gud på något sätt och berör Honom inte personligen. När människor bryter mot Guds lag (vilket är den grundläggande muslimska förståelsen av begreppet synd) så är det först och främst sig själva de skadar (7:23). Islam menar att människan kan sona sina synder genom ”goda gärningar”. Straff och belöning i det kommande livet beror därför på hur många goda eller onda gärningar en människa gjort. Det råder inte någon säkerhet angående utfallet av Guds dom, eftersom endast änglar kan väga människans gärningar mot varandra och att Gud i sista hand är fri att förlåta eller straffa som Han behagar. Muslimer som ångrar sina synder kan sätta sitt hopp till Guds förlåtelse och nåd, vilket Koranen bekräftar upprepade gånger (t.ex. 3:31). Endast de muslimer som dör som martyrer i kampen för Guds sak (jihad, qital) kan vara säkra på att få komma in i paradiset (2:154).

Den helige Ande

Likheter och olikheter: På denna punkt är likheterna få mellan Bibeln och Koranen. Då Koranen nämner en ”helig ande”, som till exempel ”stärkte” Jesus (2:87), förblir meningen med detta oklar. Enligt muslimsk lära är denne ”ande” (som ofta identifieras med ängeln Gabriel) involverad i uppenbarelsen av de skrifter som har ”sänts” till budbärarna (16:102): Torah till Moses, Psaltaren till David, Evangeliet till Jesus och Koranen till Muhammed. Det råder dock en väldigt svag överensstämmelse mellan dessa isolerade Koranställen och de olika sätt på vilka Bibeln och den kristna traditionen förstår den helige Ande. Här ligger tonvikten särskilt på Anden som en gudomlig närvaro i de troendes liv, vilket ger dem möjlighet att vara delaktiga i Kristi relation till Gud Fadern (Gal 4:6) och ger dem kraft att fortsätta sitt uppdrag i världen (Apg 1:8). Så småningom kom kyrkan även att se att den helige Ande var en alltigenom gudomlig person i Gud som den heliga och eviga Treenigheten.

Sammanfattning

Som vi sett så finns det en rad likheter mellan kristen och muslimsk tro. I Koranen möter vi personer från GT, som exempelvis Adam, Noa, Abraham, Josef, Moses, Job, David, Salomo och Jona. Jesus själv nämns, liksom ”helig ande”. Detta beror på att Muhammed levde 600 år efter Jesus Kristus (570–632) och på ett eller annat sätt fick kunskap om bibliska personer, föreställningar och berättelser från judar och kristna. Men även om samma namn förekommer i båda skrifterna, så är berättelserna tämligen olika. Likaså kan begrepp ha helt olika innebörd i de båda skrifterna. Särskilt i fallet med Jesus/Isa blir avgörande skillnader uppenbara. Mänsklighetens behov av frälsning, Jesus som Guds son, hans försoningsdöd på korset, samt läran om Treenigheten är icke-förhandlingsbara grundpelare i den kristna tron, medan de däremot ur muslimsk synvinkel betraktas som blasfemiska irrläror. Dessa grundläggande olikheter leder oss till det faktum att de två trossystemen visar på två helt olika och kontrasterande förståelser av relationen mellan Gud och mänskligheten. Å ena sidan har vi kärnpunkten i vittnesbördet i NT och kyrkans förkunnelse, nämligen tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den helige Ande – som är kärlek från evighet, vars själva väsen är en kärlekens relation, och som bjuder in och möjliggör för människan att genom Jesus Kristus delta i detta gudomliga liv. Å andra sidan har vi islam, där Koranen kallar människan att bli troende och att underkasta sig den ende Guden. Islams budskap riktar sig mot Jesu Kristi gemenskap likaväl som det hävdar att det förkunnar den enda sanna religionen, den slutgiltiga och definitiva religionen (3:19, 3:85, 5:3 och särskilt 9:33). Islam förnekar klart och tydligt det grundläggande kristna budskapet att Gud har gett sig själv till oss i Jesus Kristus och genom honom gjort så att vi kan ha del i hans eget liv.

Den muslimska samfundet ser som sin uppgift att befria världen, inte bara från att ha glömt Gud och från avgudadyrkan, utan även från judars och kristnas felaktiga läror. Att visa tolerans mot kristna är därför inte ett slutgiltigt ideal för islam, utan snarare ett pragmatiskt förhållningssätt där målet är att göra slut på dessa irrläror. Under historiens gång och fram till våra dagar har olika muslimska grupper och skolor använt sig av olika medel och metoder för att i denna värld främja segern för islams sanning och överhögheten för de rättrognas samfund. I det långa loppet kommer kristna och muslimer bara att kunna leva tillsammans som medborgare och troende i ömsesidig respekt, fred och solidaritet om mänskliga rättigheter – särskilt aktiv och passiv religionsfrihet – accepteras som bindande av alla medborgare och även accepteras av alla troende som uttryck för etiska principer för deras respektive tro.

Hur ska då de kristna formulera sin uppgift att vittna i relation till muslimer?8 Utmaningen består i att hålla samman en attityd av trogen öppenhet mot den treenige Guden som har talat och fortsätter att tala genom andra religioner med en villighet att erkänna de gemensamma perspektiv som trots alla olikheter förenar kristna och muslimer. Med detta som grund kan man sedan göra intelligenta distinktioner och undvika kompromisser som är oacceptabla för någon parts tro. Kristna och muslimer skulle kunna enas om gemensamma mål och finna praktiska sätt att arbeta för dessa.

Relevanta postkonciliära dokument hänvisar till fyra former av dialog, vilkas inbördes ordning här nedan inte på något vis antyder något om graden av prioritet:

”Livets dialog, där människor strävar efter att leva i en öppen anda av grannsämja där de delar glädje och sorg, delar sina mänskliga problem och bekymmer.

Handlingens dialog, där kristna och andra samarbetar för utveckling och befrielse av människor.

Det teologiska utbytets dialog, där specialister försöker att fördjupa sin förståelse av sina respektive religiösa traditioners religiösa arv och uppskatta varandras andliga värden.

Den religiösa erfarenhetens dialog, där personer, rotade i sina egna religiösa traditioner, delar med sig av sin andliga rikedom i form av exempelvis bön och kontemplation, tro och vägar att söka Gud eller det Absoluta.”9

Meningen med det teologiska utbytets dialog är inte att försvara sin egen religion på ett okritiskt sätt och att idealisera den i alla avseenden. Än mindre ska den innehålla aggressiv polemik med syfte att misskreditera den andra religionen som fullständigt felaktig. Vad som krävs är snarare en inställning av grundläggande respekt för den andres religiösa övertygelser som hans eller hennes rättighet som människa. Bara då är det möjligt att gå in i en lugn diskussion om olikheter, och rent av motsägelser, i respektive tro, och så visa en villighet och en kapacitet att leva med meningsskiljaktigheter. Målet är en kultur med fridsamma diskussioner, i en anda av kritisk sympati som möjliggör en fördjupad förståelse av kärnan i den andres religion. Detta hjälper en också att se var andra punkter, där man skiljer sig åt, kommer att uppstå. Det möjliggör en konstruktiv dialog som varken är naivt optimistisk eller fångad i en fundamentalistisk syn.

Medan dialog i den nämnda formen fortlöper på den grund parterna står, mitt emot varandra, så förutsätter samarbete att parterna står bredvid varandra för att tillsammans kunna ta tag i problemen.

Båda parterna måste var för sig fundera över vilka praktiska bidrag deras respektive religion kan erbjuda för att lösa problemen.

De måste fråga den andra religionen vilka bidrag den andre har att erbjuda. Sedan måste de fundera på vilka gemensamma bidrag de kan erbjuda. Slutligen måste de fundera på vilka gemensamma bidrag de verkligen vill erbjuda tillsammans.

Det råder en stor samstämmighet mellan kristendom och islam då det handlar om värderingar och allmänna regler för uppförande. Skillnaderna föreligger på den bakomliggande teoretiska och teologiska nivån och på nivån för praktisk tillämpning, men förutom begränsande förhållanden och faktorer (som sociopolitisk kontext eller avgörande skillnader i hur man definierar och tolkar mänskliga rättigheter) så står de båda religionerna varandra nära då det handlar om grundläggande värderingar. Vänskaplig och öppen dialog, där man vill både ge och ta emot, är därför en nödvändig väg om man ska komma förbi skillnaderna. Religiöst motiverat samarbete mellan kristna och muslimer är möjligt på en rad områden, som exempelvis sociala och medicinska projekt, främjandet av goda relationer i samhället och social rättvisa, försoningsarbete, stöd för de fattiga etc. Kulturellt utbyte (med fokus på exempelvis konst, musik, film, litteratur) kan också föra muslimer och kristna närmare varandra och öppna dem för varandras värderingar och kulturella rikedomar, vidga horisonter och lägga till en emotionell dimension till deras möte och deras förmåga att arbeta tillsammans. Andlig erfarenhet är en särskild nivå på vilken utbyte kan lyckas enbart i en kontext av genuin ömsesidig tillit och där det på båda sidor finns ett visst religiöst djup. Allt detta bidrar till vad som bör ses som det högsta målet och det kritiska testet för allt religiöst beteende, nämligen en harmonisk samexistens präglad av respekt, omsorg, vänskap och ett engagemang för försoning. Alternativet är att skapa getton, liv i parallella samhällen och risken för våldsamma terrorhandlingar.

Kristna som engagerat sig i sådana möten och utbyten borde alltid vara beredda att ge besked om sitt hopp, och göra det ödmjukt och respektfullt. (1 Pet 3:15–16). Dessvärre försöker många kristna undvika de öppna eller underförstådda frågor som muslimer ställer, antingen därför att de är svaga och osäkra i sin tro eller på grund av missförstånd angående vad som krävs för att få till stånd harmoni mellan religioner. Där det råder en sådan brist på förtroende hos kristna ställer man sig frågan: Vilken är den slutgiltiga och avgörande faktorn i den kristna tron? Vad är kärnan i det glada budskap som givits till kristna att dela med alla folk – och alltså även med muslimer? Namnet på denna avgörande faktor, det centrala innehållet i detta glada budskap är Jesus från Nasaret, den icke-våldsamme tjänaren som accepterar och förlåter varje individ förbehållslöst, Guds slutgiltige budbärare. Det är i ljuset av honom som alla som kommit före och efter honom ska dömas, ty i Jesu offer av sig själv för alla folks skull, uppenbaras det att Gud offrar sig själv för en oförsonad och brusten värld för att befria och frälsa alla folk, försona dem med sig själv och med varandra. Och ett sådant självutgivande offer är oöverträffat, ty det är omöjligt ens för Gud att ge mer än sig själv.

Kristna européer saknar dock i dag ofta viljan och förmågan att vittna om detta glada budskap och att dela det med andra människor. Ändå har de främsta verken i europeisk kultur sitt ursprung i tron på den treenige Guden, eller åtminstone i en kulturell kontext som starkt influerats av denna tro. Det är en tro som deklarerar att Gud har uppenbarat sin storhet genom att välja självförnekelsens väg som ledde ända fram till korset för hans icke-våldsamme tjänare, Messias Jesus från Nasaret. I Jesus från Nasarets liv ges åt oss mönster och mått på gudomligt majestät; det är här som hans majestät manifesteras och försvaras. Genom kärlek i praktiska gärningar och genom att tala sanning vittnar kristna – om de bara i tro öppnar sig för den helige Andes kraft – om vad Jesus kallar dem till och ”delar” honom, också med muslimer, vilkas tro på Gud för dem närmare oss så länge deras tro inte har deformerats till en ideologi. Ty till sist är vi alla inbjudna till en fullständig delaktighet i Guds liv såsom det erbjuds oss i Jesus Kristus. Vad har troende kristna att erbjuda världen? Egentligen ingenting förutom Jesus, den korsfäste och uppståndne Guds son – men även sig själva som hans lärjungar.

Översättning: Hedvig Larsson

Artikelförfattaren är Professor i islam och muslimsk-kristna relationer. Philosophisch-Theologische Hochschule Sankt Georgen, Tyskland.

1Det finns dock begränsningar i begreppen ”gammal” kristendom och ”ny” islam, då muslimer har funnits i Europa under en längre tid (till exempel i Bosnien). Det har även skett en stor inflyttning av ”nya” kristna. Se Philip Jenkins i hans God’s Continent: Christianity, Islam and Europe’s Religious Crisis (Oxford University Press, 2007), s. 87–102.

2Exempelvis Dignitatis humanae 2 och Gaudium et spes 75.

3Det är en välkommen utveckling att människor med muslimsk bakgrund i Västeuropa har friheten att tillhöra det religiösa samfund de själva vill, eller att leva ett liv utanför de religiösa samfundens organisationer. Detta understryker att religionen måste vara fri.

4Se Ismail Kaplan: Das Alevitentum: Eine Glaubens- und Lebensgemeinschaft in Deutschland (Alevitische Gemeinde Deutschland e. V., 2004).

5Se exempelvis skrifter författade av den förre Shaykh al-Azhar, Mahmud Shaltut (1893–1963).

6Muslimer uppfattar tawrat och injil som uppenbarade skrifter, givna till Moses respektive Jesus. Moseböckerna i nuvarande form av GT och evangelierna i NT ses av muslimer som i bästa fall ofullständiga versioner av de ursprungliga tawrat och injil.

7För en kort presentation av muslimska frågor angående synd, korset och återlösning och de kristna svaren på dessa frågor, se Christian W. Troll, SJ, Muslims Ask, Christians Answer (Anand, Gujarat Sahitya Prakash, 2007), s. 19–37. Detta material återfinns även under adressen http://www.answers-to-muslims.com.

8Den följande beskrivningen av interreligiös dialog och samarbete är hämtad främst ur A.T. Khoury, ”Interreligiöser Dialog im Raum der Universität” i H. Weber (red), Religionen auf Wanderschaft: Chancen und Probleme der interreligiösen Begegnung im Zeichen globaler Migration (Bonn: Katholischer Akademischer Ausländerdienst, 2004), s. 66–71.

9Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kongregationen för folkens evangelisation, Dialogue and Proclamation: Reflections and Orientations on Interreligious Dialogue and the Proclamation of the Gospel of Jesus Christ (Vatican City, 1991), 228 (sektion 42).