Den nödvändiga satiren

Ett fungerande samhälle måste delegera makt till vissa organiserade grupper: regeringar, politiker, poliser, militärer. Ja också till redaktioner, eftersom ingen kan hålla styr på informationsflödet ensam. De som sammanfattar och avgör vad som är relevant innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet och utövar därmed en betydande makt, makten att framhäva och förtiga. Varje maktinnehav tenderar att skapa beroende, bli en drog. En hållbar samhällsform måste därför emellanåt spränga bröten av maktmissbruk, stereotypa och fossila talesätt, vidskepelser, galenskaper, pedantisk dogmatism, masshysteri och förtryckande moden genom en satirisk attack, en mental storrengöring, som tvingar folk att förklara för sig själva och andra vad de håller på med. I miljöer som lämnas orörda länge växer sig dumheten alltid stark. Där måste skrattspegeln hållas upp. Det är ett utövande av yttrandefriheten, den rättighet som vi detta år firar 250-årsminnet av i Sverige och med rätta är stolta över och, som utvecklingen har visat, aldrig kan tas för given.

Satir är en kombination av humor och jägarens vällovliga syfte att såra och döda. I ett välfungerande samhälle är satiren något normalt och nödvändigt. Den uppfattas som djupt orättvis av föremålen, om den verkligen är satirisk och inte bara en godmodig karikatyr. Skämtet kan vara dödsbringande, och ibland är detta fullt befogat, kanske den maktlöses enda vapen mot förtryckaren. De sociala medierna är ett växande hot mot redaktionernas hegemoni: vem som helst kan ifrågasätta dagens agenda, ofta med hjälp av parodi och karikatyr.

Satiren, av latinets sátura, (blandad kompott), är den antika romerska litteraturens enda egentliga bidrag till floran av litterära genrer. Från början betecknade den en form av poesi som gisslade olika missförhållanden, mer eller mindre elakt. Men den främste utövaren och stilbildaren var en syrier som skrev på grekiska, Lukianos av Samosata, död 180. Han hatade det dunkelt tänkta, och i spirituella dialoger drev han med filosofernas motsägelser och med religionens mystiska mummel. Från och med fransk-klassicismen blev satir en term för all sorts litteratur som med ironi, sarkasm, parodi och överdrifter går till storms mot något som uppfattas som dumhet, missbruk och orättvisor.

Men all skämtan bygger på allvar. Tvivlet förutsätter tron. Satir förutsätter och värnar en accepterad moralkodex, det djupa allvaret, tron på allmängiltiga värden, på en minsta moralisk konsensus om vad som är rätt och rättfärdigt. Det som är vitalt och öppet behöver inte rädas satiren. Av detta skäl mår kyrkans tjänare särskilt väl av att vara utsatta för satir. Man har rätt att vänta sig mycket av dem, och därför har man rätt och ibland plikt att driva med dem. De företräder ju de allra högsta idealen (Matteus 5:48).

”Vid en viss punkt blir det godas riktning ond. Det gäller att veta var, och stanna.” Så säger John von Andersson i Lena Anderssons roman Duck City, en satir över samhällets vällovliga strävan att kontrollera medborgarnas ätvanor för deras eget bästa. Satiren måste gälla inte minst sådant som seglar under godhetsflagg. ”Vänsteridéer är försåtliga för de är så goda. Solidaritet och rättvisa, visst, vem vill inte det? Men hur långt är man beredd att gå för att få det?” säger författaren i en intervju.

Kan satir gå för långt? Det finns ingen oförarglig satir, och någon måste alltid känna sig kränkt. Man kan uppställa tesen att autentisk satir slår uppåt, inte nedåt. Satir är också maktutövning, i synnerhet när man har massmedier till sitt förfogande. Slår den mot makten är allt i sin ordning. Drabbar den de maktlösa och minoriteterna blir den maktmissbruk. Utomståendes karikatyrer av påstått typiska egenheter hos raser, nationaliteter, religioner, kön, läggningar eller handikapp vädjar till människans lägsta instinkter. Nazisternas propagandatidning Der Stürmer och dess stereotypa karikatyrer av judar (som byggde på lång tradition, företrädd även av svenska skämttidningar) var ett gift för yngre lågutbildade män. Travestin i Charlie Hebdo på det ikoniska fotografiet av treårige Alan Kurdi på Medelhavets strand var ett övergrepp på alla flyktingar, de mest maktlösa bland alla. Eventuellt ädla intentioner att kritisera europeiskt hyckleri i flyktingfrågan ursäktar inte det oursäktliga.

Satir måste grundas i rättskänslan, om den inte ska urarta till trötta och tröttande poser.

Biblisk satir

En vag respekt för heliga skrifter i allmänhet gör att de flesta är blinda för satiren som retoriskt grepp i Bibeln. Man utgår tanklöst från att alla texter där är tänkta att framföras i givakt, med deklamatorisk ton. Bibelns författare var själva inte så krampaktiga, de visste inte ens att det var Bibeln de skrev. Den profetiska genren och vishetslitteraturen i Gamla testamentet tillgriper ibland någon form av satir, ironi, sexuella anspelningar och förlöjligande av meningsmotståndare. Den andre Jesaja driver med dem som hugger ved, eldar en brasa och steker kött över en del av veden och gör en gud av resten och ropar: Rädda mig! (Jes 44:14–20). Det som antyds hos Jesaja utvecklas till fullfjädrad komedi i Salomos vishet, kapitlen 13–15. En snickare tar en spillbit som inte duger till bättre, karvar ut en mänsklig eller djurisk gestalt, målar den med rödockra och smink, spikar upp den på väggen och ber den om hälsa, hustru, barn och framgång i affärerna. ”Dyrkan av de namnlösa avgudarna är all ondskas början och orsak och höjdpunkt.” Hesekiel (kap. 23) gisslar med grova sexuella liknelser (som möjligen kan passera i Charlie Hebdo) israeliternas politiska samröre med Babylonien och Egypten.

Jesus från Nasaret bygger på denna profetiska tradition, när han enligt Matteus (kap. 23) går till generalangrepp mot de skriftlärda och fariséerna. Hans inledningsord kan sägas vara den underförstådda grunden för varje riktig satir mot alla som gör anspråk på moralisk auktoritet: ”Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat” (v. 3). Han raljerar enligt Lukas (11:18) mot seden att bygga monument över de martyrer som fäderna tagit livet av. Han ironiserar över dem som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men ignorerar kravet på rättvisa och kärlek (11:42). Han kallar kung Herodes för räv och lovar att infinna sig i tid till sin egen avrättning (13:32 ff.). När en man som varit sjuk i 38 år blir botad får han kritik av de renläriga för att han bär sin bädd på sabbaten (Joh 5:1–10), en uppgift som bör ha väckt viss förtjusning bland de första läsarna. Aposteln Paulus uppmanar förespråkarna för bibehållen omskärelse att ”skära av sig alltihop” (Gal 5:12).

Medeltidens prästsatir

Under kyrkans formativa sekler saknas förvisso inte exempel på karikatyrer av meningsmotståndare. Men satir i egentlig mening uppstår först på 1100-talet. Detta sekel innebar ett allmänt kulturellt uppvaknande, en ny vitalitet som födde och levde på spänningarna mellan påve och kejsare, mellan Rom och lokalkyrkorna, mellan ordnar och inom ordnar, mellan sträng asketism och oförfärad livsnjutning. Den goliardiska litteraturen (kanske en anspelning på gula, frosseriets synd) är en litterär genre som odlades bland klerkerna. En goliard var en avsigkommen kyrkans tjänare som fann sitt levebröd som underhållare, sångare och ståuppkomiker vid kyrkofurstarnas bord. De tillhörde en imaginär orden grundad av Golias, det vill säga den skrävlande jätten Goliat som dödades av den unge David med ett välriktat skott. Här drev man hejdlöst med makten, på prosa och poesi. Men goliarderna var inte bara alkoholiserade klerker på rymmen (typ fattig munk från Skara i Frödings dikt), utan de var ofta högt bildade och talangfulla författare. De behärskade profanlitteraturen, Bibeln och klosterkulturen och den samtida lärdomen. Den romerska kurians och prelaternas girighet var det stående och tacksamma temat. För att gissla prästerliga oarter var alla stilgrepp tillåtna. Man skonade varken liturgin, Bibeln, kyrkolagen eller koncilierna från att massakreras för det höga ändamålets skull. Gauthier de Châtillon (död 1201) skaldade, med anspelning på Juvenalis:

Cum videam reprobos opibus affluere,
dominari vitia, virtutes succumbere,
vilipendi feminas, viros autem nubere,
difficile nobis est satiram non scribere.

(När jag ser skurkarna bli stormrika, lasterna härska, dygderna gå under, kvinnor hamna på glasberget medan män gifter sig med varandra, då är det svårt att inte skriva satir.)

Man gjorde inte ens halt för mässan. Mässparodin var en så etablerad genre att vår heliga Birgitta utan att darra komponerade ett parodiskt mässformulär De domina Simonia, ”Om fru Simoni”, mot handeln med kyrkliga ämbeten. Idén är parodisk men i Birgittas fall inte mer än att texterna faktiskt skulle kunna användas seriöst som böner mot förfallet bland kyrkans tjänare. Många av Birgittas uppenbarelser kan för övrigt sorteras under rubriken (elak) satir, till exempel texten om en abbedissa som liknas vid en kossa, vars svans skvätter träck på alla omkring sig.

Den första rent litterära texten på svenska skriven inte för att uppbygga utan för att underhålla, är en humoresk om en abbot med mycket god aptit (kanske författad av en bror till biskop Brynolf Algotsson omkring 1300). Texten har tillkommit för att läsas högt i den svenska aristokratin. Detta är den enda bevarade nordiska exponenten för goliardlitteraturen. Här beskrivs abbotens välförsedda garderob och hans aftonmåltid med otaliga rätter, fiskar kokta och stekta och tillagade i peppar. Eftersom ordensregeln förbjuder ätande av fyrfotadjur och fläsk, kokas spad: det står ingenstans att man inte får dricka fyrfotadjur. Så äter han ägg, stekta, kokta, i gryta, i panna, i kål och slutligen fem gånger fem ägg. Han dricker därefter för kyrkans välgång, skörden, syndernas förlåtelse, klockstapeln i Babylon, den stora klockan i Lund, alltså alltmer absurda ändamål, sjuttio sinom sjuttio gånger. Han drar sig så tillbaka för att dricka av mer privata, medicinska skäl, en dryck av vin, peppar och ingefära, och ångan av denna dryck gör alla abbotar ”flintskallota”.

Detta är i själva verket en godmodig version av ett långt elakare original från England. Originalabboten, från 1100-talet, stiger upp vid niotiden, väckt av sina sura uppstötningar. Han sveper sin ömtåliga lekamen i mängder av plagg och utnyttjar gärna sitt privilegium att gå utanför murarna och besöka de kvinnor som slår sina lovar kring klosterkyrkan. Maten är hans käraste tröst och ämne för betraktelse. Här följer en lång uppräkning av en överdådig kosthållning, en lista av stort kulturhistoriskt intresse, och en uppvisning i hur man kan iaktta Benedictus klosterregel i sträng trohet mot bokstaven och flagrant strid mot andan. Nidbilden är infam, med många lärda anspelningar. Författaren var troligen präst i väntan på befordran vid någon engelsk domkyrka, med grundlig klassisk bildning och många blinkningar till kollegerna i samma maskulina, klerikala referensram. Kanske syftade han på någon verklig person, numera glömd men igenkänd av de första läsarna. Prästsatir förblev en väletablerad genre hela hög- och senmedeltiden igenom. I den handskrift (från Vadstena) som innehåller den äldsta texten till den nordiska dagvisan ”Den signade dag” har samma skrivare någon gång i mitten av 1400-talet nedtecknat visor på latin som driver med studenternas fåfänga, lättja och jakt på feta pastorat.

Den mest spridda boken på tyska före reformationen var Das Narrenschiff av Sebastian Brandt (1494), som beskriver etthundra narrar på sjöresa till det fiktiva landet Narragonien, med lika många exempel på moraliska laster, allt under ledning av Sankt Grobian, alla slynglars skyddspatron.

Humanism och reformation

Reformationstidevarvet var förstås satirens förlovade tid. Här kombinerades humanisternas kritik av skolastikens undervisningsmetoder med de protestantiska reformatorernas nytolkning av kristendomen, i stark polemik mot nedärvda tänkesätt och folklig fromhet. Den främste satirikern och stilbildaren var ärkehumanisten Erasmus av Rotterdam (död 1536). Hans mest kända skrift är Dårskapens lov, publicerad 1511, alltså före utbrottet av reformationen. Den är en drift i Lukianos stil (och på elegantaste ciceronianskt latin) med skolastikerna, tänkarna som halkat på sin egen halhets halka, för att citera en senare satiriker, Nils Ferlin. Nidbilden är djupt orättvis men rymmer många korn av sanning. Man kan kalla den reaktionärt antiintellektuell i vissa avseenden: Erasmus kritiserar till exempel den sofistikerade logik och språkfilosofi han föraktade i kraft av sitt ointresse och med argumentet att den uttryckte sig på litterärt onjutbart fackspråk. Han driver med dem som vill mäta himlakropparnas rörelser och förstå blixtar, vindar och solförmörkelser ”och andra oförklarliga tings orsaker, som om de själva vore naturens privatsekreterare”. Historien ses som ett förfall, ett tilltagande barbari jämfört med antikens guldålder. I boken finns redan ett utkast till reformatorernas kritik av Roms penningbegär och fromhetens yta: ”Hur många sätter inte ett ljus inför Guds Moder, och det mitt på dagen, när det är meningslöst! Det finns de som vallfärdar till Jerusalem eller den helige Jakob [i Compostela], där de inte har något att göra, och lämnar hustru och barn åt sitt öde därhemma.”

En pamflett i samma genre men inte i samma stil är Epistulae obscurorum virorum, ”Obskuranternas brev”, skriven anonymt på medvetet barbariskt latin, en drift med den reaktionära lärdomens livsoduglighet. En annan satiriker var Thomas More (till vilken Dårskapens lov är dedicerad) som i Utopia 1516 kritiserade de skriande sociala orättvisorna i sin tids England med ett utkast till en idealstat på andra sidan jordklotet, ön Utopia, ”Landet Ingenstans”. Humanisten, men framför allt humoristen, François Rabelais (död 1555) beskrev sitt drömkloster Thélème (Gör som du vill) som ett bibliotek proppfullt med grekiska, latin, hebreiska, franska, italienska och spanska böcker och befolkat med män och kvinnor, vackra, välbyggda och behagliga till sättet. Rabelais parodierar skolastiker och humanister med samma varma själ och höjer frossandet i kroppens njutningar till elegant litterär nivå på franska. Han pläderar för naturen, i motsats till medeltidens onatur och infantilisering. Dessa författare i början av 1500-talet skrev som om de nyss hade kastat av sig en tvångströja. Något nytt hade sett dagens ljus, något bättre och mer mänskligt, och det var en fröjd att leva. Humorn står på det mänskligas sida, mot institutionernas orörbarhet och förstockelse.

Språkgeniet Luther var en begåvad satiriker och parodiker. I en liten stridsskrift 1539 mot vigvattnet (som troddes avtvå vardagssynderna) skaldar han:

”Det unkna vattnet äger makt

långt mer än Gud i dopet lagt.”

Det lockar till avguderi

och gör vår tro till parodi.

Och påvemässans svindleri

hör under Satans fögderi:

dess gester, bilder, gyckleri

är klar och äkta blasfemi.

Och många Luthertexter travesterar vällustigt papisternas och alla andra motståndares tänkesätt. Motståndarna blev inte svaret skyldiga, till exempel i form av djävulsbrev, en genre uppfunnen på 1100-talet: tackskrivelser till prelater för att dessa på så förtjänstfullt sätt tjänat den sataniska saken och ökat invånarantalet i helvetet. 1578 cirkulerade i Sverige ett satansbrev som började (på nutida svenska): ”Vi Satan, det djupa helvetets konung, världens herre, hedendomens storfurste, blindhetens greve, mörkrets regent, skammens, lastens och all orättfärdighets friherre och alla kättares, upprorsmäns och lögners milde fader och vårdare, etc, etc, till våra trogna tjänare, präster och biskopar, som förkunnar vårt ord i Norden.” Brevet varnar för frestelsen att återvända till katolicismen och därmed på nytt tvingas be, meditera och studera och i största allmänhet ålägga sig självkontroll. Spökskrivaren var i detta fall jesuiten Lauritz Nilsson, vanligtvis kallad Klosterlasse, som en kort tid var föreståndare för den katolska högskola som på Johans III:s tid verkade på Riddarholmen i Stockholm. C.S. Lewis och hans Screwtape Letters (Från helvetets brevskola) bygger alltså på lång tradition.

Samhällssatiren

Den anglikanske domprosten i Dublin, Jonathan Swift (död 1745), har kallats världsmästare i satir. I Ett anspråkslöst förslag framförs i iskallt skoningslös stil en lösning på det irländska folkets nödläge, att helt enkelt använda de alltför många spädbarnen som föda, och texten slutar: ”Mitt enda motiv är fosterlandets allmänna bästa, önskan att främja vår handel, att dra försorg om barnen, att lätta det fattigas börda, att bereda de rika en smula nöje.” Den groteska verkligheten, engelsmännens cyniska behandling av irländarna, nödvändiggör en grotesk stil, menar Swift.

Man kunde här räkna upp en lång rad satiriker av helt olika slag som bidragit till renhållningen, till en mänskligare värld: George Orwell (det totalitära samhället), Evelyn Waugh (det amerikanska begravningsväsendet, journalistiken), David Lodge (den akademiska världen), Jan Guillou (mygel, bonusprogram, skatteplanering) eller Kerstin Ekman (förlagsvärldens narcissism). Heinrich Böll (nobelpristagare 1972) gisslade missförhållandena i sin västtyska katolska kyrka och det ekonomiska undret efter andra världskriget utifrån sin kristet inspirerade rättfärdighetslidelse. Tage Danielsson tycks vara en sekulär exponent för samma genre, till synes godmodig men i sak bitande i sin karikatyr av orättvisor, kortsynthet och fördumning. I närtid har serietecknandet fått rang av fullvärdig litteratur, när den bedrivs t ex av tidningen Galago och av tecknarna Liv Strömquist och Nina Hemmingsson, som gisslar trender i tiden ur feministiskt perspektiv, och på ett mer godlynt plan av makarna Berglin, en subtil (och rolig!) samhällskritik med höglitterära referenser.

Det debatteras nu huruvida vänstern är bättre på satir än högern. Och om satir är meningsfull när alla satiriker hyllar samma värden, när normkritik har blivit den nya normen.

Till dårskapens lov

Satiren fyller sin funktion som nödvändig säkerhetsventil. Medeltidens hårt hållna skolpojkar hade en gång om året, på Menlösa barns dag, tillstånd att vända världen upp och ner, avsätta sina övervakare och sätta den minste i högsätet. Där kunde man sjunga blasfemiska parodier ostraffat. Det hör till den mentala hygienen att då och då ge sig hän åt det oförnuftiga, åt fantasier som inte måste redovisas rationellt. Ingen står ut med de enbart rättänkande eller politiskt korrekta. Erasmus hade förstått att det just i kristendomen finns en släktskap med dårskapen. Korsets dårskap (1 Kor 3:18 f.) är en gudomlig satir över mänskliga beräkningar och förväntningar. Bergspredikans saligprisningar är en total omvärdering av denna världens värden. De heliga narrarna i Bysans sade det som ingen annan vågade framföra.

Vi är konstruerade, på stenåldern och i dag, för kamp men tvingas leva kontrollerat, övervakade i våra tekniska fängelser och byråkratiska system. Den rena och totala rationaliteten bygger en mardrömsvärld av total förutsägbarhet: om vi vet vad vi kommer att dö av och när det sker, eller om vi kan förutsäga vädret nästa sommar och nästa, då finns det inget kvar att hoppas på. Vi behöver navigera mellan det rationella och det irrationella, mellan kontroll och kreativt kaos. Oordningen måste då och då ta vid, för att inte hela systemet skall bli outhärdligt. Ironi och satir kommer aldrig att kunna levereras (eller uppfattas!) av datorer, hur sofistikerat de än programmeras. Därför behöver vi det oförutsedda, ett tillfälligt och kontrollerbart kaos, för att sedan med en knapptryckning hitta tillbaka till kosmos, ordning och styrning.

”Skall vi tro den grekiske poeten så är det ibland skönt att få vara galen. Platon sprängde förgäves poesins portar, så länge han var vid sina sinnens fulla bruk. Och Aristoteles säger att inget stort geni någonsin varit utan en nyans av galenskap. Bara en sinnesrubbning kan få någon att säga något storslaget, något som går utöver det triviala. När man sätter sig över det vanliga allmängodset, då kan man sjunga något som höjer sig över de dödligas språk. Så länge man är kontrollerad kan man inte nå det sublima eller krävande. Man måste spåra ur, ryckas med, gnaga på sitt betsel och ta sin kommendant till fånga och leda honom dit han själv aldrig skulle våga stiga upp” (Seneca, Om själens ro, 17,10).

Förnuft och oförnuft är Skylla och Charybdis: en gemenskap som enbart styr mot den ena stranden är vigd till undergång. Varje revolutionär rörelse tenderar att bli en kliniskt humorfri upprepning av de missförhållanden som den gick till storms mot. Robespierre, Lenin, Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot går till historien som högst rationella galningar, med Chestertons definition: en galning är inte en som mist förståndet utan en som mist allt utom förståndet.

Den maktinnehavare som fruktar satir vet att hans maktbas är svag och måste skyddas med våld. Den är i absolut avsaknad av humor, det vill säga humanitet. Humorn är det säkerhetssystem som avläser och reglerar varje system, i stort och smått, om det ska bli hållbart. Ett svalg är befäst mellan ideal och verklighet, och över denna avgrund bygger humorn en bro med hänförande utsikt.

Renhetsdrömmar resulterar i ett rent helvete. Humorn punkterar det pompösa och självtillräckliga. Därför är den nödvändig, och därför anses den farlig i ett totalitärt system.

Om Hitler inte hade fruktat Chaplin hade han inte behövt förbjuda filmen Diktatorn.

I längden är Chaplin mäktigare än Hitler.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskops­vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.