Att ingå och upplösa äktenskap – ingen världslig sak

”Präster, pastorer och diakoner jag kommit i kontakt med har aldrig hört talas om den katolska kyrkans syn på äktenskapets oupplöslighet, trots sin teologiska utbildning”, skriver Anders Piltz i Signum nr 7/2015. Detta är också min erfarenhet, och det visar på en brist i utbildningen. Symboliken eller konfessionskunskapen har som regel fokuserat frågor kring synen på kyrkan och ämbetet, och då har äktenskapet ofta kommit i skymundan.

Dock kan det hända att man inte så sällan får höra följande. ”Jo, jag vet att detta har varit den katolska kyrkans syn på äktenskapet (alltså att det är oupplösligt), men det kan väl ändå inte fortfarande vara så?” Bakom ligger en uppfattning, enligt vilken kyrkan inte kan undgå att påverkas av utvecklingen i samhället i stort. Om skilsmässor och omgifte numera är något naturligt och ofta förekommande, så har kyrkorna att rätta sig efter detta. Möjligen kan små sekter streta mot denna utveckling, men inte stora och etablerade kyrkor.

Även den katolska kyrkan måste följa med sin tid. Det är påfallande att när kritik numera riktas av utomstående mot denna kyrka, så förekommer nästan aldrig ordet ”villolära”. Kyrkan anklagas inte längre för falsk lära, utan för att ”inte hänga med i svängarna”. När det gäller ett för många människor så centralt område som äktenskapet, får det ödesdigra följder.

Ibland profileras denna kritik av att man hänvisar till lutherdomens syn på äktenskapet som ”en världslig sak”. Kyrkan skall avstå från att driva en egen uppfattning här, formerna för äktenskapets ingående och upplösning ligger över huvud inte inom dess domvärjo. Kyrkan har endast att rätta sig efter vad staten bestämmer. Eller som det formulerades av en talare på 2007 års kyrkomöte: ”Äktenskapet är en världslig sak i luthersk tradition […]. Det är inte alltid som kyrkan har gått i spetsen för nödvändiga förändringar. Luthersk teologi anger en öppenhet också mot världen.”

Det är riktigt att det hos Luther finns utsagor om att äktenskapet är ein weltlich Ding. I sin kontext betyder detta dock endast, att det inte behöver finnas några särskilda kyrkliga äktenskapsdomstolar. Bakgrunden är den lutherska regementsläran, enligt vilken Gud handlar även genom världsliga myndigheter, till exempel kungar och domstolar. Förutsättningen är dock, att det världsliga regementet är upplyst genom Guds ord. En sekulariserad, från Guds vilja frigjord stat har inget mandat att handla på Guds uppdrag. Att kyrka och stat skulle kunna ha radikalt olika uppfattning om vad ett äktenskap är och hur dess etik skall utformas, var vid denna tid närmast otänkbart.

Det märkliga är nu, att en felaktig tolkning av Luthers syn på äktenskapet har fått den konsekvensen, att det förväntas av den katolska kyrkan att den skall anpassa sig därefter! Som vi skall se i det följande är detta inte alls i linje med hur debatten om äktenskapet har varit i svensk kyrkohistoria.

Mot denna bakgrund är det givande att se hur äktenskapets ingående och upplösning har reglerats i svensk rätt. Har kyrkan – särskilt efter reformationen – nöjt sig med vad staten bestämt? Det följande är endast några linjer i en mångfasetterad och komplex utveckling. Det skall förutskickas att kyrkan efter reformationen och ända fram till vår tid inte har varit ett eget rättsubjekt i Sverige. Men genom prästeståndet i riksdagen, och efter 1863 genom kyrkomötet, har det ’ändå funnits utrymme för en prononcerat kristen uppfattning att göra sig hörd. Därför är det motiverat att trots allt ställa kyrka och stat mot varandra som två huvudaktörer.

Enligt gammal germansk uppfattning – synlig i landskapslagarna – ingicks ett äktenskap genom två led, fästning och sängledning. Fästningen var ett avtal om att ingå äktenskap och det slöts mellan kvinnans målsman och fästmannen. Sängledningen innebar att kontrahenterna efter ett gille (bröllopet) fördes in i sitt hem. Någon särskild vigselceremoni behövdes inte, och äktenskapet kunde upplösas mycket enkelt genom att mannen försköt sin hustru. Det förtjänar att påpekas, att en ogift kvinna i Sverige inte blev myndig vid 25 års ålder förrän 1863, men när det gällde rätt att ingå äktenskap måste hon inhämta giftomannens samtycke ända till 1872 (för ofrälse kvinnor) och 1882 (för adliga).

På flera punkter markerade här kyrkan en avvikande syn. Viktigast var att en offentlig konsensusförklaring krävdes av båda parter: kyrkan ville individualisera det gamla ättesamhället. Man kämpade även för att få den kyrkliga vigselakten erkänd men lyckades aldrig helt med detta. Och slutligen sågs äktenskapet som oupplösligt, och strikta regler fanns för dess annullering.

Reformationen innebar här ingen genomgripande förändring. De under medeltiden kända två sätten att ingå äktenskap, det kyrkliga och det icke-kyrkliga, levde vidare trots kyrkans enträgna försök att få vigseln obligatorisk. Den sakramentala uppfattningen av äktenskapet övergavs, men det fick inga större rättsliga verkningar mer än att äktenskap ansågs vara upplösta (ej annullerade) till följd av antingen äktenskapsbrott eller egenvilligt övergivande, desertio malitiosa. I båda fallen kunde den oskyldiga parten gifta om sig. Domkapitlen fortsatte att fungera som en form av äktenskapsdomstolar.

Det kan vara en överraskning att få veta, att kyrklig vigsel inte blev föreskriven förrän i 1734 års lag. Det tog alltså sex sekler av kristen påverkan att komma dithän. Inte ens då blev vigseln helt obligatorisk. Det fortsatte att finnas en samlevnadsform som reglerades i lagen, de så kallade ofullkomnade äktenskapen. Något förenklat kan ett sådant äktenskap beskrivas som en sexuell förbindelse som inletts under trolovningstiden, men inte reglerats genom vigsel. Dess rättsverkan var något mindre än i ett reguljärt äktenskap, men kvinnan hade giftorätt i mannens egendom och barnen ansågs vara födda i äktenskap.

Detta kan inte gärna ses som annat än ett av lagen tolererat samboförhållande, som alltså har mycket gamla anor i Sverige. Det är därför alldeles fel när C.J.L. Almqvists roman Det går an (1839) beskrivs som en för sin tid djärv plädering för samboförhållande. Almqvist var negativt inställd till äktenskapet, just därför att det innebar ett permanent samboende. Enligt hans högromantiska syn kunde kärleken inte överleva vardagens ständiga påfrestningar. För honom var kärleken det som konstituerade äktenskapet, inte konsensusförklaringen, vilket förklarar den häftiga polemiken mot honom från kyrkligt håll.

När det gällde äktenskaps upplösning kvarstod mycket länge endast de båda möjligheterna hor och egenvilligt övergivande (till vilket alltså inte räknades att sitta som krigsfånge i Sibirien i början på 1700-talet). Kungen kunde dock ge dispens i fall av varaktig osämja, och i en förordning 1810 reglerades detta som en anledning till skilsmässa. Dock skulle en ganska omständlig procedur med varning inför kyrkorådet och separation på ett år föregå.

Kyrkans representanter företrädde här som regel en mycket restriktiv inställning. I och med att rättsskipningen allt mera emanciperades från kristna föreställningar, kom klyftan mellan de båda synsätten att vidgas. I slutet av 1800-talet fanns det i praktiken två möjligheter att få ett äktenskap upplöst. ”Den korta vägen” innebar att den ena kontrahenten reste till utrikes ort, varefter den andra parten stämde den bortreste inför domstol för förlöpande och egenvilligt övergivande. Den bortreste erkände genom en till domstolen inlämnad skrivelse, varefter skilsmässa kunde beviljas efter endast några veckor. Detta förfarande kallades för ”Köpenhamnsresor”.

”Den långa vägen” innebar att man genomgick alla de instanser med varningar och skillnad till säng och säte som ovan omnämnts, varefter Kunglig Majestät meddelade äktenskapsskillnad. Det var denna möjlighet som stod de mindre bemedlade till buds.

I början av 1900-talet förbereddes en samnordisk lagstiftning inom äktenskapsrätten, och tiden ansågs då vara kommen att förenkla möjlighet till skilsmässa. Det var detta som ledde till den största konflikten mellan stat och kyrka inom äktenskapsrätten sedan reformationen. En viktig del av förutsättningarna var, att det 1908 hade införts fakultativt civiläktenskap för medlem av Svenska kyrkan. Tidigare hade sådan medlem endast haft tillgång till kyrklig vigsel och för att få det krävdes dop och konfirmation (om man inte nöjde sig med det ovan omnämnda ofullkomnade äktenskapet). I den nya lagtexten talades det om borgerlig vigsel, något som häftigt kritiserades i 1915 års kyrkomöte med motiveringen att vigsel är ett kyrkligt begrepp och inte får användas om en icke-religiös akt.

När kyrkomötet inrättades fick det vetorätt i kyrkolagsfrågor, och delar av det nya lagförslaget ansågs vara kyrkolag. Därför fick kyrkomötet yttra sig över lagen, och dess omdöme blev inte nådigt. Detta trots att det nu äntligen blev obligatoriskt med vigsel; de ofullkomnade äktenskapen försvann ur svensk lagstiftning. Det var särskilt en ny orsak till skilsmässa som kom att möta en storm av motsägelse i detta annars så stillsamma forum. Förutom de redan existerande skilsmässogrunderna föreslog lagstiftarna att äktenskap skulle kunna upplösas om makarna gemensamt ansökte därom. Något motiv utöver deras vilja skulle inte behöva anges. Utmärkande för hela lagförslaget var vad den syn som i förarbetena kallas ”den moderna uppfattningen av äktenskapet såsom ett i allo borgerligt rättsinstitut”, oberoende om det ingåtts med kyrklig vigsel eller ej. Här citeras påpassligt Luthers ord om äktenskapet som en världslig sak.

Den argumenteringen godtogs inte av kyrkomötets ledamöter, bland vilka fanns Svenska kyrkans alla biskopar och professorer vid de båda teologiska fakulteterna. Luther hade blivit alldeles missförstådd, menade man. Lagförslaget banade väg för en sekulariserad syn på äktenskapet och var helt oförenligt med kristen tro. Men det fanns ett annat citat av Luther som från kyrkligt håll gärna fördes fram i debatten: ”Jag för min del avskyr till den grad skilsmässa, att jag skulle vilja föredraga tvegifte framför skilsmässa, men jag vågar ej själv avgöra om sådant är tillåtet.”

En som drog konsekvensen av detta var John Personne, biskop i Linköping. Han lämnade in en motion, där han föreslog att det skulle införas obligatoriskt civiläktenskap, alltså att borgerligt äktenskap skulle bli den enda formen för ingående av äktenskap i Sverige. Sedan skulle den som så önskade kunna få en kyrklig välsignelse. Detta radikala förslag – som flera gånger tidigare förts fram i riksdagen – väcktes alltså av en biskop för nu etthundra år sedan. Personne menade att det skulle vara utsiktslöst att genom kyrkomötets veto söka hindra en utveckling, som redan lämnat den kyrkliga synen på äktenskapet bakom sig. Biskopen tänkte särskilt på de präster som av sitt samvete skulle hindras att stadfästa ett äktenskap, som enligt evangeliets både bokstav och ande måste betecknas som äktenskapsbrott.

Det förtjänar att nämnas att biskop Personne gjort sig känd som teologiskt liberal och bland annat velat avföra den athanasianska trosbekännelsen ur Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Däremot var han etiskt mycket konservativ; en vid denna tid inte helt ovanlig kombination.

Motionen avslogs av kyrkomötet. Lagförslaget godkändes och kom att ingå i 1920 års giftermålsbalk. Liberaliseringen och sekulariseringen av synen på äktenskapet kunde i längden inte hindras. Under det fortsatta 1900-talet skulle debatten särskilt komma att handla om prästs skyldighet att viga frånskilda.

Majoriteten av Svenska kyrkans ombud i kyrkomötet har upprepade gånger försökt att rida spärr mot en sekularisering av lagstiftningen kring äktenskapet. Luthers ord om äktenskapet som en världslig sak har man antingen inte känt till eller också tolkat på ett helt annat sätt än vad som nu ofta sker. Att ”hänga med i svängarna” har alls inte varit vad man strävat efter. Man kan ha olika syn på argumenteringen i vissa fall, men uppsåtet att slå vakt om äktenskapet som en gudomlig inrättning måste berömmas. Ty som en talare vid 1936 års kyrkomöte uttryckte det: ”Vad vore en kyrka värd, som på det sedliga området icke kunde eller ville hävda annat än vad stat och samhälle nödgas godtaga?”

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.