Vem tar ansvar för flyktingarnas rättigheter?

Migration har förekommit genom hela mänsklighetens historia, alltsedan våra tidiga förfäder gav sig av från Östafrika till Arabiska halvön och den övriga världen för ungefär 60 000 år sedan. Människor har alltid flyttat på sig för att försöka skapa sig ett bättre liv eller för att undfly krig, förtryck, svält och andra hot mot deras välbefinnande. Men under de senaste årtiondena har migrationens omfattning ökat drastiskt. År 2013 fanns det över hela världen 232 miljoner internationella migranter, vilket är en ökning från 154 miljoner år 1990 och 76 miljoner år 1960.

Många av vår tids migranter är på flykt undan krig och konflikter i Syrien, Irak, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och andra områden. 2015 rapporterade UNHCR att antalet människor som flytt från inomstatliga stridigheter och brott mot de mänskliga rättigheterna under det föregående året uppgått till 59,5 miljoner. Det är 8,3 miljoner fler än året dessförinnan. Dessutom är antalet dödsfall till följd av konflikter och katastrofer beklämmande stort. Enbart i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo har över 5 miljoner människor dött på grund av konflikter, framför allt som en följd av sjukdomar och den undernäring som striderna medfört. Att kunna beskydda människor från sådana allvarliga hot mot deras människovärde är dessvärre fortfarande bara ett avlägset mål.

Befogade rädslor

En flykting är en särskild sorts migrant. FN:s flyktingkonvention från 1951 definierar en flykting som en person som ”befinner sig utan­för sitt land på grund av en befogad rädsla för att bli förföljd för sin ras, religion, nationalitet, särskild social grupptillhörighet eller politisk åsikt”. Flyktingar har liten eller ingen möjlighet att välja hur de ska röra sig. På grund av den förföljelse som de utsätts för hotas deras mest grundläggande mänskliga rättigheter. Uttrycket ”tvångsmigranter” myntades för inte så länge sedan för att fånga in det faktum att männi­skor kan tvingas bort från sina hem av andra anledningar än religiösa, etniska eller sociala. De kan bli bortdrivna från sina hem men fortfarande befinna sig i sitt eget land som ”internflyktingar”. Och i vissa fall kan de som flyr från extrem fattigdom ha etiskt sett likvärdiga skäl att bli mottagna i ett annat land som flyktingar som söker asyl.

När nu ett sådant lidande pågår inför våra ögon, vilka är då våra skyldigheter? Allt­eftersom antalet flyktingar stiger har vissa icke-troende politiska filosofer (som Joseph Carens vid University of Toronto) och flyktingforskare (som Philip Marfleet vid University of East London) argumenterat för att det nu är dags att överväga att göra gränserna helt öppna för migration och ge asyl åt alla människor som flyr undan förföljelse, konflikter och naturkatastrofer. För ett antal år sedan föreslog filosofen Martha Nussbaum, verksam vid University of Chicago, i samma anda att den globala gemenskap som omfattar alla människor är överordnad de mindre gemenskaper som definieras i termer av nationalitet, etnicitet eller religionstillhörighet. Hon kallade till och med begreppet nationalitet för en ”i moraliskt hänseende ovidkommande” del av vad det innebär att vara människa.

Det är fullt möjligt att förespråka öppna gränser på kristen grund. Christopher Hale sitter i styrelsen för Catholics in Alliance for the Common Good och arbetar som katolsk kulturskribent för Time Magazine. Hale hävdar bestämt att ”i Jesus Kristus finns inga gränser”. Hans ståndpunkt har bibliska förlagor. I Matteusevangeliet, till exempel, försöker Herodes döda Jesus eftersom han uppfattar honom som ett hot mot sitt styre. Kort efter sin födelse fördrevs därför Jesus tillsammans med Josef och Maria. Något anakronistiskt skulle man kunna säga att eftersom Jesus korsade en landsgräns på grund av förföljelse, var han en flykting i enlighet med nutida internationella konventioner. I Matteusevangeliet lär oss Jesus dessutom att vår frälsning eller fördömelse på domens dag kommer att avgöras av om vi välkomnade de hungriga, de törstiga och – mest relevant i det här sammanhanget – främlingarna (Matt 25:40). Kristna bör därför inse att de har särskilda skyldigheter gentemot nödlidande människor som inte tillhör deras egna samhällen, inklusive migranter och flyktingar.

Jesu inkluderande lära bär dessutom på ett eko från Första Mosebok, där det heter att alla människor är skapade till Guds avbild. Därför är alla människor bröder och systrar i en enda mänsklig familj, oavsett nationalitet eller etnicitet. Varje människa har skapats med en värdighet som når bortom nationsgränserna. Den mänskliga värdigheten är universell, och det var det som fick påven Johannes XXIII att framhålla att ”det faktum att man är medborgare i en särskild stat förminskar inte ens medlemskap i den mänskliga familjen eller medborgarskapet i det globala samhället”.

Men frågan är givetvis om en sådan filosofisk och kristen universalism innebär att statsgränserna är ovidkommande i moraliskt hänseende. Frågan är i själva verket mer komplex än så. Uppfattningen att alla har del i en gemensam mänsklighet får inte innebära att man lägger allt fokus på enheten i den mänskliga familjen; man måste även respektera skillnaderna mellan folk, kulturer och nationer. Ett alltför ensidigt fokus på det som vi har gemensamt gör det svårt att förklara varför någon som har fördrivits från sitt hem, antingen som flykting eller inom det egna landet, har utsatts för någonting negativt i moraliskt avseende.

Därför behöver vi ett mer nyanserat sätt att se på hur skyldigheter sträcker sig över gränserna. Att bara fokusera den mänskliga familjens enhet är inte tillräckligt. I sina senaste skrifter stöder professor Nussbaum sin argumentation på Hugo Grotius och Immanuel Kant när hon hävdar att människor utövar sin frihet och uttrycker sin värdighet när de går samman för att ge form åt den egna nationalstatens institutioner. Att försvara ansvarstagande staters oavhängighet blir på så vis ett sätt att försvara den mänskliga värdigheten.

Tungt vägande skyldigheter

På ett liknande sätt kräver kristendomen att alla människor respekteras, samtidigt som den även kräver respekt för deras särskilda egenart. Både Augustinus och Thomas av Aquino framhåller alla kristnas plikt att älska alla människor som sin nästa. Men samtidigt erkänner de att det finns en ordning (ordo amoris), att vissa former av kärlek måste prioriteras högre. Vi har en särskild relation till vår familj eller till andra medborgare, och som ett uttryck för vår kärlek till dem förtjänar de att behandlas på ett särskilt sätt. Den kristna kärleken kräver därför både universell respekt för alla och samtidigt en särskild omsorg om dem som vi har ett särskilt förhållande till. Den kristna moralläran framhåller att vi har särskilda plikter gentemot andra medborgare, liknande dem som vi har gentemot syskon och vänner. Men samtidigt förbjuder samma morallära handlingar eller en politik som behandlar nödställda medborgare i andra länder som icke-personer.

De människomassor som i dag befinner sig på flykt i vår värld tvingar oss att noggrant tänka igenom vilka skyldigheter och plikter som vår gemensamma mänsklighet och våra egenarter ger upphov till. Låt mig peka på några skyldigheter och rättigheter som är särskilt viktiga. Till att börja med borde vi tydligt visa att vi återigen ställer oss bakom utsagan i FN:s flyktingkonvention från 1951: flyktingar som flyr från förföljelse borde vara högprioriterade för att få asyl i ett annat land.

Flyktingar är människor som praktiskt taget inte har något val annat än att fly från sina hem. I de allra flesta fall handlar det om att välja mellan att emigrera eller att gå miste om grundläggande mänskliga värden och i många fall själva rätten till liv. Ett land som har tillräckligt mycket resurser för att ta emot flyktingar utan att sätta den egna befolkningens liv och välstånd på spel, bör följaktligen göra det och erbjuda asyl till de flyktingar som står vid landets gränser.

Dessutom bör vi tillsammans med Flyktingkonventionen insistera på att flyktingar har rätt att inte utsättas för refoulement (utvisning) till områden där det föreligger allvarliga hot mot deras liv och friheter. Övertygelsen om att man inte bör utsätta flyktingar för refoulement grundar sig på kristendomens respekt för varje enskild människas värdighet, men även på lärdomar från politikens område.

Europas rika länder och Nordamerika har utan tvekan de resurser som krävs för att ge asyl åt flyktingar från länder som Syrien och Sydsudan. Förbundskansler Angela Merkel valde rätt väg när hon beslutade att lätta på kontrollen vid landets gränser för dem som flytt från kaoset i Syrien.

När Storbritanniens premiärminister David Cameron förkunnade att hans land skulle ge asyl till 20 000 människor under de kommande fem åren, påminde någon honom lämpligt nog om att Libanon hade tagit emot lika många syrier under de två föregående veckosluten. Faktum är att 86 procent av världens flyktingar uppehåller sig i utvecklingsländer, vilket är den högsta andelen på mer än två årtionden. De allra fattigaste av dessa länder står för 25 procent av det sammanlagda antalet flyktingar i världen. Därför har de rika nordligare länderna en plikt att ta emot ett mycket större antal asylsökande än vad de gör i dag och en än större plikt att hjälpa de mindre utvecklade länder som redan härbärgerar merparten av världens flyktingar. Men de medel som de nordligare länderna bidrar med för att lätta den bördan är dessvärre helt otillräckliga.

Särskilda skyldigheter för rika länder

I många av Europas rika länder, i USA och i Australien, beror den negativa inställningen till migranter och till flyktingar utan tvekan på en blandning av en rasistiskt anstruken främlingsfientlighet och en obefogad rädsla för att flyktingarna skulle kunna vara terrorister. Att hysa motvilja mot en främling i nöd, i synnerhet om motviljan baserar sig på etniska eller religiösa stereotyper, står helt uppenbart i motsättning till kristendomens grundprinciper och till den sekulära moral som grundar sig på mänskliga rättigheter. När vi försöker jämka samman vår lojalitet mot vårt eget samhälle med lojalitet mot dem från andra samhällen, bör flyktingarnas behov av asyl komma i första rummet. Om vi ska lyckas skapa jämvikt mellan dessa båda lojaliteter, så måste vi arbeta med att övervinna exkluderande och främlingsfientliga attityder.

En annan viktig aspekt är de särskilda skyldigheter som vissa rika länder har gent­emot flyktingar från de fattiga länder, vars fattigdom de själva har bidragit till att skapa – i synnerhet om det är fara för krig som har fått flyktingarna att fly. De europeiska stormakter som drog vinning av att kolonisera delar av Afrika eller Asien, men inte bidrog till utvecklingen, har en särskild skyldighet att ta emot flyktingar och andra migranter från dessa områden. Mot de migranter som kommer från Frankrikes och Storbritanniens forna kolonier har dessa länder skyldigheter som de rimligtvis inte har gentemot migranter i allmänhet. Men även när ett land har utsatts för ekonomisk exploatering på annat sätt än genom en regelrätt kolonisering kan det medföra liknande skyldigheter. Till exempel har USA:s politiska och ekonomiska historia i länder som Guatemala och Haiti skapat speciella skyldigheter att ta emot människor från dessa länder, i synnerhet flyktingar som flyr politiskt motiverad förföljelse.

Särskilda skyldigheter kan även uppstå när ett land har varit militärt involverat i ett annat land. Vid Vietnamkrigets slut 1975 erkände USA att man hade en särskild plikt att ta emot flyktingar från Vietnam. Nu var USA:s militära ingripande i Irak förvisso inte den enda orsaken till att många irakier tvingades lämna sina hem, men däremot ledde USA:s senare intervention till att ett mycket stort antal irakier tvingades fly sitt land.

I efterdyningarna av terrorattentaten i Paris den 13 november påpekade dessutom Stephen Walt, statsvetare vid Harvard, att om USA och dess allierade inte hade genomfört sin invasion av Irak 2003 så hade IS med största sannolikhet inte funnits i dag. Därför har USA och dess Irak-allierade ett särskilt stort ansvar att ta emot både flyktingar från Irak och Syrien och andra människor som försöker undfly det ekonomiska kaos som orsakats av konflikterna i området. De har dessutom en tungt vägande plikt att se till att landets politiska och ekonomiska liv kommer på fötter igen, vilket är orsaken till att ett så enormt antal irakier och syrier har gett sig av på flykt.

Det finns utan tvekan fler anledningar till varför ett land bör ge asyl till migranter från ett särskilt område när det inte är möjligt att ta mot alla. Med dessa förslag har jag stakat ut den väg som vi bör försöka vandra i dag. Det allra viktigaste kriteriet som bör styra våra prioriteringar är att upprätthålla den grundläggande mänskliga värdigheten hos dem vars liv och grundläggande mänskliga rättigheter hotas. Påven Franciskus har upprepade gånger understrukit att våra skyldigheter gentemot flyktingar är skyldigheter gentemot våra bröder och systrar i den mänskliga familjen och, som vi kristna tror, skyldigheter gentemot Kristus. Vi är manade att leva upp till dessa skyldigheter.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America 4–11 januari 2016.

David Hollenbach är jesuitpater, ledare för Center for Human Rights and International Justice vid Boston College.